Mellanöstern aktualia mm

Tailand, Hizbollah och svenska jihadister

2012-01-16T13:42:00.011+02:00

Återigen har nyheter om en svensk terrorist dykt upp i media. Den 12 januari 2012 häktades han av thailändsk polis som misstänkt för planerade terroristdåd i Bangkok och på andra speciellt av israeler besökta turistmål i Thailand.

Det rör sig om en libanesisk man, Hussein Atris som under ett antal år varit bosatt i Sverige. Under sin vistelse i Sverige gifte han sig 1996 med en kvinna som hade svenskt medborgarskap vilket till synes underlättade för honom att erhålla svenskt medborgarskap. Han var bosatt i göteborgstrakten och drev en frisörsalong i Angered. För ungefär 10 år sedan återvände han med fru och barn till Libanon. Till skillnad från de övriga "svenska" jihadister som kommer att nämnas i fortsättningen är Hussen Atris Shia muselman.

År 2006 gjorde han ett besök i Sverige för att förnya sitt svenska pass.

Enligt uppgifter i media så var Hussein Atris medlem i grupp terrorister som tillhörde den libanesiska terrorist organisationen Hizbollah. Enligt mediauppgifter så skulle det i gruppen ingått bl. a. ytterligare två libaneser som också hade svenska pass. Det har förekommit spekulationer om att gruppen sänts ut för att hämnas elimineringen den av en framstående Iransk vetenskapsman, Mustafah Achmadi Rushan som var knuten till den iranska urananriknings anläggningen i Natanz. Mot detta talar att de thailändska myndigheterna redan den 22 december blivit underrättade av av israeliska Mossad att en grupp terrorister knutna till Hizbollah befann sig på thailändskt territorium. Atris uppgav vid förhören med honom att Hizbollah terroristerna avsett att utföra dåden mellan de 13 och 15 januari. Det troliga är att man från Hizbollah avsåg att dessa dåd skulle bli en del av de planerade dåden inför tioårsminnet av elimineringen av Imad Mughniyah, som varit Hizbollahs militära överbefälhavare.

De övriga medlemmarna t terrorgruppen är ännu på fri fot men det är otroligt att samtliga redan lyckats lämna Thailand.

Hussein Atris är långt ifrån den ende jihadisten med svensk bakgrund som aktivt verkat inom terroriströrelser.

Den förste som bör nämnas är Abu Qaswarah som också gick under namnet Muhamed Mou Mou Han var född 1965 i Marocko, kom till Sverige under 1980-talet. Under en del an 90-talet var han verksam i Afghanistan. Han blev svensk medborgare 1993. Gift med en svenska och hade med henne v ett barn. Enligt obekräftade uppgifter hade han en ledande position inom Al Qaeda i Europa under 1990-talet och början av 2000-talet. Under de senare åren i Sverige bodde han med sin familj i Haninge söder om Stockholm. Han lämnade Sverige 2006 och anslöt sig till Al Qaeda i norra Irak. Han avancerade snabbt och blev nummer två i Al Qaeda i norra Irak. Han stupade i strid med amerikanska trupper den 5 oktober 2008. Se även min bloggpost om Abu Qaswarah 16102008.

Makram Ben Salem Mejri föddes i Tunisien 1974 och kom till Sverige år 2000. Han bodde i Rinkeby med sin svenska hustru och blev far till fyra barn, av vilka det sista föddes när han redan hade dragit iväg till jihad. Han tog värvning i den Islamiska staten, en organisation som är en blodsbesudlad front för al-Qaida i Irak, någon gång under vintern 2006/07 och stupade enligt uppgift som självmordsbombare i Irak 2008. Han gick också under namnet Abu Muaaz.

Terrororganisationen Al Shabaab är en Al Qaeda affilerad organisation som i huvudsak är verksam Somalien. Den rekryterar runt om i världen och är aktiv i bland ungdomar med somalisk bakgrund i svenska invandrarförorter. En svensktalande person som går under namnet Abu Zaid förefaller vara Al Shabaabs huvudrekryterare i Skandinavien. Enligt uppgifter har minst 30 unga svensk-somalier under de senaste åren gett sig av till Somalien för att delta i striderna där. Ett antal har stupat.

Läs även andra bloggares åsikter om Terror, Thailand, Hizbolla, Jihad, Jihadister, Al Shabaab, Al Qaeda, Al Qaida,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Försök till statskupp i Iran! Vem blinkar först ,USA eller Iran??

2012-01-05T02:14:00.003+02:00

I några veckor har det förekommit rykten om ett försök till statskupp i Iran. Enligt dessa rykten avsåg kretsar inom Irans revolutionära gardena störta - dvs i praktiken mörda Iran's Supreme Leader Ayatollah Ali Hoseyni Khamene.

Ayatollah Ali Khamene innehar posten som Irans Supreme Leader vilken han fick vid den Iranska islamska republikens grundare Ayatolla Ruhollah Khomeinis frånfälle år 1989.

Ali Khamene har som efterträdare till Khomeini det sista ordet i religiösa,ideologiska och politiska tvister inom det iranska ledarskapet och detta innebär att han kan sätta sig emot republikens president Mahmoud Ahmadinejad. I och för sig har förhållandet mellan de två i princip varit harmoniskt men under det sista året har det glunkats om vissa motsättningar. Det har spekulerats om att Ali Khamene inte helt är överens med presidentens handläggning av Irans nukleära program.

De revolutionära gardena vilka i grund och botten är en av Ahmadinejads starkaste politiska baser är också formellt ansvariga för landets nukleära program samt programmen för utveckling av såväl ballistiska som mer konventionella raketer.

I Jerusalem Post publicerades den 13 december 2011 en artikel baserad på uppgifter från det panarabiska TV-nätet Al Arabiya att höga officerare i de revolutionära gardena hade inbjudit Ali Khamene att besöka den raket bas samma dag (12 december 2011) som basen ifråga mer eller mindre raderades ut av en explosion som bland annat dödade chefen för, och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missil program, General Hassan Tehrani Moghaddam. (Se min tidigare blogg om om det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapenprogram.) Man kan verkligen fråga sig hur Jerusalem Post kunnat svälja ett sådant totalt ologiskt av Al Arabiya utportionerat ryckte som innebar att man inom de revolutionära gardena var villiga att offra General Moghaddam samt ytterligare ett antal nyckelpersoner i Irans ballistiska missil program för att mörda Ali Khamene.

För ett antal dagar sen fick författaren av denna bloggpost från en ytterst tillförlitlig källa information att det från kretsar inom de revolutionära gardena gjorts ett försök till en statskupp vars mål bl.a.var att röja Ali Khameni ur vägen. Källan ville inte ge mer detaljer om kuppförsöket.

Det är ju knappast förvånande att de iranska befolkningen börjar bli allvarligt oroad av situationen bl.a. pga den ekonomiska krisen i Iran med en valuta som under det senaste halvåret rasat med i det närmaste 40%. Ytterligare ett tecken på oro är att befolkningen i landet i den mån de har nog med pengar hamstrar mat.

----------------------------------------

Iran har nu genom sitt ultimatum att till USA att inte åter sända in amerikanska hangarfartyg i den Persiska viken försatt sig i en ytterst allvarlig situation. USA reagerade med att förklara att den amerikanska flottan förflyttar sina fartyg med hänsyn till var de taktiskt och strategiskt bäst värnar de amerikanska intressena samt tillade att USA under inga villkor skulle finna sig i att Iran stängde Hormuzsundet (infarten till Persiska viken) för sjöfart. Vikten av fri sjöfart i Hormuzsundet är att i det närmaste 30% av världens oljeproduktion skeppas genom sundet.

Iran spelar ytterst hårt och frågan är om USAs statsledning kan falla undan då detta inte bara av Iranierna utan av största delen av världens länder, med rätta, skulle se USA som en papperstiger. Dessutom skulle president Obama förlora nästa presidentval om han ens skulle bli nominerad som demokratisk presidentkandidat!

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, USA, Statskupp, Hormuzsunder, USA, Ali Khamene,

Bloggar
Försvar och Säkerhet - Oplan 1002 (Iran)

DN, DN2, DN3, DN4,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Nya israeliska (?) anfall på iranska vapentransporter genom Sudan

2011-12-26T00:08:00.007+02:00

Det icke officiella kriget mellan Iran och Israel rullar vidare. I dag, 25122011, rapporterar israeliska media, såväl de tre stora TV kanalerna som de ledande tidningarnas internetupplagor, att det israeliska(?) flygvapnet under den senaste tiden utfört minst två icke tidigare rapporterade anfall på iranska vapentransporter till Hamas i Gazaremsan.

Hitintills har ingen israelisk myndighet förklarat att anfallen utförts av israeliska styrkor eller ens av israel inhyrda styrkor. Uppgiften att Israel ligger bakom angreppen baseras på internationella media.

Även den sudanesiska regeringen och det sudanesiska militära överkommandot har inte publicerat något i ärendet.

Uppgifterna om de senaste israeliska(?) attackerna kommer från den till den somaliska regeringen närstående somaliska tidningen Al Intibahah. Enligt denna tidning hade den första av de två attackerna skett den 15 december i Sudan och den andra den 18 december nära gränsen mellan Sudan och Egypten.

Den första slog ut en konvoj bestående av minst två till tre mindre lastbilar som enligt ovan nämnde tidning hade haft en last av militär utrustning medan den enda uppgift som gavs av tidningen angående den andra attacken var att en bil med alla dess passagerare totalförstördes och dess passagerare omkom. Inget har sagts om attackerna utförts av bemannade flygplan eller drönare Vidare rapporterades det att en israelisk apache helikopter hade setts landa i närheten av en Syd Sudanesisk radarstation samt att en israelisk ubåt siktats utanför kusten.

Det förefaller som om de sudanesiska myndigheterna är angelägna att få Syd Sudan, som har hyfsade förbindelser med Israel, att framstå som medhjälpare till Israel i frågan om att hindra vapentransporterna.

Inget har hittills kommit ut om hur många vapenkonvojer som Iran sänt och hur många som helt eller delvis slagits ut på vägen eller stoppats av de egyptiska myndigheterna intill regimskiftet i Egypten under vintern 2011. Det är högst troligt att antalet utslagna konvojer är av ett större antal än det som fått publicering i internationella media. Dessutom har det förekommit minst ett fall då ett fartyg lastat med vapen från Iran sänkts i The Arabian Sea. Det är dock oklart om fartyget i fråga sänkts av flyg, ytfartyg eller ubåt. Vidare kan nämnas att i minst ett fall (april 2011) har Israel(?) från luften slagit ut en bil med terroristledare i närheten av Port Sudans flygfält. Bilens två passagerare dödades på fläcken. Enligt uppgift i internationella media var en av dem huvud organisatören av vapentransporterna till Hamas i Gazaremsan från Iran.

Nedan finns en karta som schematiskt visar vägen för vapentransporterna från Iran till Gazaremsan

För de intresserade kan nämnas att i en bloggpost som jag publicerade den 27 mars 2009 finns mer detaljer om de ovan nämnda vapentransporterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Vapensmuggling, Hamas, Gaza, Sudan, Syd Sudan,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapen program trappas upp.

2011-12-09T17:34:00.019+02:00

I det tysta - och inte alltid så tyst - pågår sedan några år ett icke förklarat krig mellan Iran och ett antal länder. De senare för inte kriget officiellt under sin flagga utan låter sina respektive underrättelse tjänster utföra aktioner som ibland är inte så lite blodiga men det rör sig även om rena cyberkrigsaktioner.

Enligt ledande internationella media är det i huvudsak USA genom CIA, Israel genom Mossad och troligtvis även Storbritannien medelst MI6 som står för aktionerna. I vissa fall torde nämnda organisationer använt sig av iranska optionsgrupper för insamlandet av data och annat fältarbete. Det förefaller också klart att underrättelsetjänsterna i andra länder - och inte enbart västländer - vidarebefordrat uppgifter till de tre ovan nämnda organisationerna utan att själva tagit aktiv del i utförandet av aktionerna.

Intill de sista månaderna rörde det sig mest om likvideringar av ledande iranska vetenskapsmän som var anknutna det Iranska kärnvapen- och missilprogrammen men även cyberkrigs aktioner samt sabotage av komponenter i de iranska nukleära anläggningarna.

Den mest kända cyberkrigs aktionen var infekterandet av uran anrikningsanläggningen i Natanz med virus ormen Styxnet (Stuxnet) under första halvåret av 2010. Virus ormen fick de komponenter som reglerade hastigheten på centrifugerna att ändra denna på ett sätt som gjorde att dessa slogs ut. Detta utan att kontroll elementen uppvisade den fatala hastighetsförändringen. Styxnet slog givetvis inte ut hela programmet men ledde till en icke oväsentlig försening av projektet. Mer om Styxnet på min blogg från den 27 december 2010. Officiellt har ännu ingen stat eller organisation förklarat sig vara ansvarig för aktionen men det anses allmänt att det att det var en israelisk-amerikansk co-production. Om Israel varit inblandat så var det nog inte bara medelst Mossad utan också den israeliska armens underrättelsetjänst - AMAN - som nog stått för det tekniska och intellektuella jobbet. Å andra sida hade nog Mossad en hand med i planteringen av ormen i Natanz anläggningen då pga att denna inte var nätansluten utåt, det krävdes att en person som hade fysiskt tillträde till anläggningen laddade upp ormen direkt i det interna systemet (i Natanz anläggningen).

Det förekommer uppgifter om fler cyberangrepp men inget så allvarligt som Styxnet.

Två flygolyckor med koppling till det iranska nukleära projektet har också dragit i gång spekulationer huruvida det inte rörde sig om olyckor utan haverier som orsakats med avsikt att skada det iranska projektet. Det första av dem inträffade den 19 februari 2003. Vid kraschen dödades samtliga 302 ombordvarande. Huvuddelen av passagerarna bestod av medlemmar i de iranska revolutionära gardena, som har det yttersta ansvaret för det iranska nukleära projektet. Den 19 september 2011 havererade ett ryskt passagerarplan varvid 45 personer omkom. Fem av de döda var ryska nukleära experter som varit aktiva i uppbyggnaden av den nukleära anläggningen i Bushehr vid Persiska viken. Anläggningen aktiverades i september 2011. Officiellt rör det sig om ett kärnkraftverk men man kan fråga sig varför iranierna som tillhör världens större oljeproducenter skulle behöva satsa på kärnkraft.

De senaste månaderna har bjudit på ett antal händelser som gjort det dolda kriget inte så lite mindre dolt. Låt oss se på två av dessa och försöka förstå deras betydelse.

Den troligtvis viktigaste av av dem var de kraftiga expositionen på en missil bas ca 50 km väster om Tehran i närheten av Bid Ganeh den 12 november 2011. Relativt lite har kommit ut om vilken sorts bas det rör sig om och vilken verksamhet som försiggått där. Det är dock känt att basen tillhör Irans revolutionära garden, vilka är ansvariga för både det nukleära programmet och utvecklingen av de raketer som i framtiden skall leverera det iranska kärnvapnen till av dess regim utsedda målen.

Iranierna har under de senaste åren gjort stora framsteg i utvecklingen av raketer/missiler med fast bränsle och anses att de kommit en bra bit på vägen till att utveckla interkontinentala ballistiska vapen.

Fördelen med raketer/missiler som drivs med fast bränsle är att de går att avfyra med mycket kort varsel till skillnad från sådana som drivs med flytande bränsle. De senare till skillnad från de med fast bränsle går inte att lagra "tankade" utan måste tankas direkt innan avfyrandet. Tankningen är tidskrävande och innebär att raketerna/missilerna är ytterst sårbara under detta moment. Var och en inser den taktiska/strategiska fördelen med att ha raketer/missiler som enbart behöver rullas ut ur bunkern, riktas och avfyras.

Vad som orsakade explosionen är omtvistat men den iranska förklaringen att det var en tillfällig olyckshändelse anses mindre trolig. Explosionen var ytterst kraftig och skakade fönsterna i det 50 km avlägsna Tehran. Basen jämnades med marken. (se satellit bilder nedan)

Basen efter explosionen.

Basen två månader före explosionen.

Enligt iranska uppgifter, som troligtvis är tilltagna i underkant, dödades 17 personer däribland, General Hassan Tehrani Moghaddam, som var chef för och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missilprogram. Enligt den iranska versionen av vad som hände var man sysselsatt med en utprovning av en motor för fast bränsle. Då det knappast är troligt att de högste chefen ensam fanns på plats så förefaller det som om explosionen dödade ett inte så lite antal nyckelpersoner i projektutvecklingen. Detta faktum kommer utan tvekan att bromsa upp det iranska projektet

Enligt vissa, om än obekräftade, uppgifter så hade iranierna lagrat en stor del av sina modernaste missiler inklusive de ballistiska, på basen. Om detta är sant så innebär det att explosionen, vad än som orsakade den, var en oerhörd förlust för Iran.

Uppgifterna från en tidigare i den israeliska underrättelsetjänsten anställd person (israel) att ytterligare två baser för Shahab-3 raketer utsatts för bombattentat och slagits ut förefaller dock en smula överdrivna, och de stöds inte av välrenommerade mediakällor.

På måndagen den 28 november skakades Irans tredje största stad, Isfahan, av en kraftig explosion och ett stort rökmoln steg upp i riktning från den nukleära uran anriknings anläggningen i stadens utkant. De iranska myndigheterna förnekade att det hade varit en explosion i den närliggande nukleära anläggningen.

Internationella media, däribland The Times (of London) rapporterade dock, baserat på uppgifter från politiska- och underrättelse källor att det explosionen orsakat stora skador på den nukleära anläggningen med allt vad detta innebär får det iranska projektet.

Det förefaller som speciellt lagerutrymmen för material och råvaror skadades svårt medan anrikningsanläggningen undgick att bli skadad.

En ledande israelisk kommentator Major-General Giora Eiland, Israel's former director of national security, told Israel's army radio that the Isfahan blast was no accident. "There aren't many coincidences, and when there are so many events there is probably some sort of guiding hand, though perhaps it's the hand of God,"

Anrikningsanläggningen i Isfahan före explosionen

Skälet till den"dolda" kampanjen mot Iran är i grunden att få landets ledning att inse att "det kostar mer än det smakar". Det är inte alls säkert att den iranska ledningen överhuvudtaget resonerar efter så västerländska moderna principer. Tvärt om, de gör det troligtvis inte alls.

I Israel börjar vi uppenbart tappa tålamodet på att det går att övertyga den iranska ledningen om att de är inne på fel väg, om vi nu någonsin trott på den lösningen, men vi fick ju lov att försöka.

Den stora frågan är dock om president Obama ännu tror att det går att övertyga den iranska ledningen. Tveksamt.

Det finns två faror med med den "dolda" kampanjen. Den första att iranierna i alla fall kommer att lyckas få ihop en bomb innan president Obama inser att de kommer att göra det. Den andra är att iranierna kanske tappar tålamodet och och slår till med ett preventivangrepp. Det sista är inte alls otroligt.

De, dvs den iranska ledningen, kommer att ha ett folkligt stöd på hemmafronten då det inte råder minsta tvekan om att den s.k." iranien på gatan" kommer att reagera efter den gamla engelska principen "Right or wrong, Enland my country" dvs "Right or wrong Iran my country".

Den ovanstående principen kommer än mer att gälla om Iran kommer att anfallas öppet av Israel eller någon typ av koalition.

--------------------

Jag kommer inte att i denna bloggpost ta upp problemet med den amerikanska drönaren som tvingades ned på ännu delvis okänt sätt på iranskt territorium. Vi vet ännu alldeles för lite, men denna händelse kan trappa upp utvecklingen till en nivå från vilken det blir svårt att undvika direkta öppna krigsåtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Storbritanien, Kärnvapen, CIA, Mossad, MI6,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Dagen,
SVT, SVT2,
Expressen,

Den europeiska krisen -- Inte bara financiell

2011-11-18T00:16:00.072+02:00

Vad händer i Europa och med EU? Visar det sig att drömmen om ett enat och stabilt Europa som funnits under ett och ett halvt millennium sen Romarrikets fall inte heller med det senaste försöket, EU-Den Europeiska Unionen, lyckades. Detta kommer i så fall att ses som en av historiens stora tragedier.

George Friedman, ledaren för tankesmedjan Stratfor, tar i en artikel upp de direkta orsakerna till att EU kan stå inför sitt fall. Stratfor artikeln är inklistrad nedan.

Den allvarliga frågan är dock, vilka fel gjordes på vägen från de stapplande första stegen i slutet av1940- och början av 1950 talet?

Grundtanken var att förhindra nya europeiska storkrig samt att skapa ett ekonomiskt välstånd av hög standard för de europeiska ländernas invånare. Det sistnämnda var ju givetvis också ett av medlen för att undvika nya krig, och då speciellt ytterligare ett krig mellan Frankrike och Tyskland.

Det första formella steget i vad som kom att bli Den Europeiska Unionen togs i april 1951 då Frankrike, Italien, Tyskland och Benelux länderna ingick ett ekonomiskt avtal om kol och stålproduktionen samt försäljningen av dessa två för uppbyggandet av det krigshärjade Europa ytterst viktiga råvaror. Avtalet kallades "Kol och Stålunionen" och dess reelle fader var den franske utrikesministern Robert Schuman. Denne hade arbetat fram avtalet med den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Även den italienske statsministern Alcide De Gasperi var aktiv i utarbetandet av avtalet.

Frankrike uppnådde att Tyskland i en ytterst viktig ekonomisk fråga blev uppbunden till Frankrike och Tyskland fick ett erkännande som en likställd europeisk partner. Enligt Tony Judt (Postwar - A History of Europe Since 1945) fällde Adenaur repliken "Das ist unser Durchbruch" till en av sina medhjälpare just efter undertecknandet av avtalet.

1958 undertecknade de sex länderna det s.k. Romfördraget som omfattade en tullunion och ett samarbetsorgan för utveckling av fredlig atomkraft. Romfördraget innebar att Kol och stålunionen hade utvecklats till vad som kallades The European Economic Community.

1973 utvidgades EEC med tre nya medlemmar, Storbritannien, Danmark och Irland.

Sedan dess har antalet medlemsländer i vad som i dag kallas EU - Den Europeiska Unionen ökat till 27 varav 17 är medlemmar i den s.k. Eurozonen.

EU är en organisation med både federala och kornfederala inslag såväl som mer rena mellanstatliga avtal. Detta till trotts ser många i omvärlden, och även inom EU medlemskretsen, på EU som en form av Europas förenade stater. I dag börjar vi se problemen med att detta inte är fallet.

Det finns inget klart överstatligt politiskt ekonomiskt organ i EU som kan fastställa en gemensam fiskal som monetär politik för alla medlemsländerna detta till trots att man har en europeisk valuta (euro) som dock enbart officiellt används i 17 av medlemsländerna. Huvuddelen av de som inte är med i Eurozonen är det pga att deras ekonomier anses vara för dåligt utvecklade. Men tre ekonomiskt starka länder - Storbritannien, Danmark och Sverige - föredrar att ha sina egna valutor. Det är klart att ett sådant ekonomiskt system inbjuder till mängder av problem.

Trotts sin ekonomiska styrka har EU inte kunnat spela en utrikespolitisk roll på världs scenen som motsvarar den ekonomiska styrkan. Detta beror klart på att EU inte är en federal stat och heller inte har en federal militär organisation.

Ett inte ringa antal av EUs medlemsstater är NATO medlemmar och dessutom har en del av de övriga, som t.ex. Sverige, samarbetsavtal med NATO. Starka medlemmar i NATO , som USA, Kanada är av naturliga skäl inte medlemmar i EU och Turkiet bör nu dock vara ganska nöjt med att dess ansökan om medlemskap i EU lagt på is. När EU länder deltar i internationella militära operationer gör de det under NATO paraply och inte som EU länder. Se t.ex ISAF i Afghanistan och anti Gadafi aktionen i Libyen. EU får ingen kredit för dessa och liknande aktioner då de ses som Natoaktioner.

Av denna ytterst kortfattade historiska och organisatoriska genomgång kan man lätt dra slutsatsen att det många gånger inte fanns en övergripande planering av av EUs utveckling utan att man rusade iväg utan att tänka sig för eller kolla mot historiska utvecklingar innan man fattade beslut. Det ödesdigraste beslutet var att införa en Euro valuta utan att den blev obligatorisk för alla medlemsländer. Länder vars ekonomi inte bedömdes vara vuxna att ha Euro valutan skulle inte få vara fullvärdiga medlemmar utan skulle ha fått klara sig med någon sorts associeringsavtal. Dessutom skulle man inom EU sett till att man hade en för alla medlemmar gemensam finans- och monetär politik som var bindande för medlemsländerna. Det är ju helt klart att det inte fanns någon som helst möjlighet att ställa sådana krav då en stor del, om inte de flesta, medlemsländerna inte ännu var ideologiskt mogna att göra EU till Europas Förenta Stater! Det rätta hade varit att vänta med den europeiska valutan.

Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.

Europe's Crisis: Beyond Finance

By George Friedman

Everyone is wondering about the next disaster to befall Europe. Italy is one focus; Spain is also a possibility. But these crises are already under way. Instead, the next crisis will be political, not in the sense of what conventional politician is going to become prime minister, but in the deeper sense of whether Europe’s political elite can retain power, or whether new political forces are going to emerge that will completely reshape the European political landscape. If this happens, it will be by far the most important consequence of the European financial crisis.

Thus far we have seen some changes in personalities in the countries at the center of the crisis. In Greece, Prime Minister George Papandreou stepped aside, while in Italy Prime Minister Silvio Berlusconi now has resigned. Though these resignations have represented a formal change of government, they have not represented a formal policy change. In fact, Papandreou and Berlusconi both stepped down on the condition that their respective governments adopt the austerity policies proposed during their respective tenures.

Europeanists dominate the coalitions that have replaced them. They come from the generation and class that are deeply intellectually and emotionally committed to the idea of Europe. For them, the European Union is not merely a useful tool for achieving national goals. Rather, it is an alternative to nationalism and the horrors that nationalism has brought to Europe. It is a vision of a single Continent drawn together in a common enterprise — prosperity — that abolishes the dangers of a European war, creates a cooperative economic project and, least discussed but not trivial, returns Europe to its rightful place at the heart of the international political system.

For the generation of leadership born just after World War II that came to political maturity in the last 20 years, the European project was an ideological given and an institutional reality. These leaders formed an international web of European leaders who for the most part all shared this vision. This leadership extended beyond the political sphere: Most European elites were committed to Europe (there were, of course, exceptions).

Greece and the Struggle of the European Elite

Now we are seeing this elite struggle to preserve its vision. When Papandreou called for a referendum on austerity, the European elite put tremendous pressure on him to abandon his initiative. Given the importance of the austerity agreements to the future of Greece, the idea of a referendum made perfect sense. A referendum would allow the Greek government to claim its actions enjoyed the support of the majority of the Greek people. Obviously, it is not clear that the Greeks would have approved the agreement.

Led by German Chancellor Angela Merkel, the European elite did everything possible to prevent such an outcome. This included blocking the next tranche of bailout money and suspending all further bailout money until Greek politicians could commit to all previously negotiated austerity measures. European outrage at the idea of a Greek referendum makes perfect sense.

Coming under pressure from Greece and the European elite, Papandreou resigned and was replaced by a former vice president of the European Central Bank. Already abandoned by Papandreou, the idea of a referendum disappeared.

Two dimensions explain this outcome. The first was national. The common perception in the financial press is that Greece irresponsibly borrowed money to support extravagant social programs and then could not pay off the loans. But there also is validity to the Greek point of view. From this perspective, under financial pressure, the European Union was revealed as a mechanism for Germany to surge exports into developing EU countries via the union’s free trade system. Germany also used Brussels’ regulations and managed the euro such that Greece found itself in an impossible situation. Germany then called on Athens to impose austerity on the Greek people to save irresponsible financiers who, knowing perfectly well what Greece’s economic position was, were eager to lend money to the Greeks. Each version of events has some truth to it, but the debate ultimately was between the European and Greek elites. It was an internal dispute, and whether for Greece’s benefit or for the European financial system’s benefit, both sides were committed to finding a solution.

The second dimension had to do with the Greek public and the Greek and European elites. The Greek elite clearly benefited financially from the European Union. The Greek public, by contrast, had a mixed experience. Certainly, the 20 years of prosperity since the 1990s benefited many — but not all. Economic integration left the Greek economy wide open for other Europeans to enter, putting segments of the Greek economy at a terrific disadvantage. European competitors overwhelmed workers in many industries along with small-business owners in particular. So there always was an argument in Greece for opposing the European Union. The stark choice posed by the current situation strengthened this argument, namely, who would bear the burden of the European system’s dysfunction in Greece? In other words, assuming the European Union was to be saved, who would absorb the cost? The bailouts promised by Germany on behalf of Europe would allow the Greeks to stabilize their financial system and repay at least some of their loans to Europe. This would leave the Greek elite generally intact. The price to Greece would be austerity, but the Greek elite would not pay that price. Members of the broader public — who would lose jobs, pensions, salaries and careers — would.

Essentially, the first question was whether Greece as a nation would deliberately default on its debts — as many corporations do — and force a restructuring on its terms regardless of what the European financial system needed, or whether it would seek to accommodate the European system. The second was whether it would structure an accommodation in Europe such that the burden would not fall on the public but on the Greek elite.

The Greek government chose to seek accommodation with European needs and to allow the major impact of austerity to fall on the public as a consequence of the elite’s interests in Europe — now deep and abiding — and the ideology of Europeanism. Since by its very nature the burden of austerity would fall on the public, it was vital a referendum not be held. Even so, the Greeks undoubtedly would seek to evade the harshest dimensions of austerity. That is the social contract in Greece: The Greeks would promise the Europeans what they wanted, but they would protect the public via duplicity. While that approach might work in Greece, it cannot work in a country like Italy, whose exposure is too large to hide via duplicity. Similarly, duplicity cannot be the ultimate solution to the European crisis.

The Real European Crisis

And here we come to the real European crisis. Given the nature of the crisis, which we have seen play out in Greece, the European elite can save the European concept and their own interests only by transferring the cost to the broader public, and not simply among debtors. Creditors like Germany, too, must absorb the cost and distribute it to the public. German banks simply cannot manage to absorb the losses. Like the French, they will have to be recapitalized, meaning the cost will fall to the public.

Europe was not supposed to work this way. Like Immanuel Kant’s notion of a “Perpetual Peace,” the European Union promised eternal prosperity. That plus preventing war were Europe’s great promises; there was no moral project beyond these. Failure to deliver on either promise undermines the European project’s legitimacy. If the price of retaining Europe is a massive decline in Europeans’ standard of living, then the argument for retaining the European Union is weakened.

As important, if Europe is perceived as failing because the European elite failed, and the European elite is perceived as defending the European idea as a means of preserving its own interests and position, then the public’s commitment to the European idea — never as robust as the elite’s commitment — is put in doubt. The belief in Europe that the crisis can be managed within current EU structures has been widespread. The Germans, however, have floated a proposal that would give creditors in Europe — i.e., the Germans — the power to oversee debtors’ economic decisions. This would undermine sovereignty dramatically. Losing sovereignty for greater prosperity would work in Europe. Losing it to pay back the debts of Europe’s banks is a much harder sell.

The Immigrant Factor and Upcoming Elections

All of this comes at a time of anti-immigrant, particularly anti-Muslim, feeling among the European public. In some countries, anger increasingly has been directed at the European Union and its borders policies — and at European countries’ respective national and international elites, who have used immigration to fuel the economy while creating both economic and cultural tensions in the native population. Thus, immigration has become linked to general perceptions of the European Union, opening both a fundamental economic and cultural divide between European elites and the public.

Racial and ethnic tensions combined with economic austerity and a sense of betrayal toward the elite creates an explosive mixture. Europe experienced this during the inter-war period, though this is not a purely European phenomenon. Disappointment in one’s personal life combined with a feeling of cultural disenfranchisement by outsiders and the sense that the elite is neither honest, nor competent nor committed to the well-being of its own public tends to generate major political reactions anywhere in the world.

Europe has avoided an explosion thus far. But the warning signs are there. Anti-European and anti-immigrant factions existed even during the period when the European Union was functioning, with far-right parties polling up to 16 percent in France. It is not clear that the current crisis has strengthened these elements, but how much this crisis will cost the European public and the absence of miraculous solutions also have not yet become clear. As Italy confronts its crisis, the cost — and the inevitably of the cost — will become clearer.

A large number of elections are scheduled or expected in Europe in 2012 and 2013, including a French presidential election in 2012 and German parliamentary elections in 2013. At the moment, these appear set to be contests between the conventional parties that have dominated Europe since World War II in the West and since 1989 in the East. In general, these are the parties of the elite, all more or less buying into Europe. But anti-European factions have emerged within some of these parties, and as sentiment builds, new parties may form and anti-European factions within existing parties may grow. A crisis of this magnitude cannot happen without Tea Party- and Occupy Wall Street-type factions emerging. In Europe, however — where in addition to economics the crisis is about race, sovereignty, national self-determination and the moral foundations of the European Union — these elements will be broader and more intense.

Populist sentiment coupled with racial and cultural concerns is the classic foundation for right-wing nationalist parties. The European left in general is part of the pro-European elite. Apart from small fragments, very little of the left hasn’t bought into Europe. It is the right that has earned a meaningful following by warning about Europe over the past 20 years. It thus would seem reasonable to expect that these factions will become much stronger as the price of the crisis — and who is going to bear it — becomes apparent.

The real question, therefore, is not how the financial crisis works out. It is whether the European project will survive. And that depends on whether the European elite can retain its legitimacy. That legitimacy is not gone by any means, but it is in the process of being tested like never before, and it is difficult to see how the elite retains it. The polls don’t show the trend yet because the magnitude of the impact on individual lives has not manifested itself in most of Europe. When it does show itself, there will be a massive recalculation regarding the worth and standing of the European elite. There will be calls for revenge, and vows of never allowing such a thing to recur.

Regardless of whether the next immediate European crisis is focused on Spain or Italy, it follows that by mid-decade, Europe’s political landscape will have shifted dramatically, with new parties, personalities and values emerging. The United States shares much of this trend, but its institutions are not newly invented. Old and not working creates problems; new and not working is dangerous. Why the United States will take a different path is a subject for another time. Suffice it to say that the magnitude of Europe’s problems goes well beyond finance.

The European crisis is one of sovereignty, cultural identity and the legitimacy of the elite. The financial crisis has several outcomes, all bad. Regardless of which is chosen, the impact on the political system will be dramatic.

Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, Euro,

Svenskan, Svenskan2,
DN,

Enligt FN organet IAEA har Iran ett militärt kärnvapenprogram

2011-11-09T23:02:00.014+02:00

Den sedan en längre tid inväntade rapporten om Irans nukleära program från FN organet The International Atomic Energy Agency (IAEA) publicerades slutligen den 8 november 2011. Dess 25 sidor var fulla med uppgifter om det Iranska programmet. En stor del var sådana som varit sedan länge kända inom IAEA men som dess förre generaldirektör Mohamad ElBaradei funnit lämpligt att inte vidröra i tidigare rapporter.

Hans efterträdare, Yukiya Amano, har tydligtvis inga sådana skrupler utan levererade en koncis 25 sidig rapport om det iranska programmet och inte minst dess militära del.

I och för sig var uppgifterna om programmets militära implikationer inte okända för de ledande underrättelseorganisationerna runt om i världen och därmed också dessas nationella politiska huvudmän. Men nu kan ju dessa inte låtsas som de inte visste något. Dels var det bekvämt och dels praktiskt som skydd av källor.

Men nu har som sagt IAEA lämnat sin rapport som på ett bitande koncist diplomatiskt språk beskriver det iranska projektets historia och verksamhetsområden. I rapporten finns det ingen egentlig förklaring till varför Iran, som är en av världens större råoljeproducenter, skulle behöva en tekniskt både svår och dyr anriknings process av uran för att producera t.ex. el då man som undertecknare av antispridningsavtalet (NPT) av kärnvapen skulle kunna köpa anrikat uran för t.ex elkraftverk på världsmarknaden. Man frågar sig givetvis också varför iranierna överhuvudtaget skulle behöva kärnkraftsvärk med all den råolja som de pumpar upp ur marken? Denna fråga ger i sin tur anledning till att fråga sig varför iranierna då startat sitt nukleära projekt. Utan att vara alltför konspiratoriskt inställd så går det ju inte att undvika att ifrågasätta om det inte rör sig helt eller delvis om ett militärt projekt.

Innan vi ser på de specifika militära projekt som berörs i rapporten bör följande två citat från den tas i allvarligt beaktande. Det första är "Since 2002 the Agency has become increasingly concerned about the possible existence in Iran of undisclosed nuclear-related activities involving military-related organisations, including activities related to the development of a nuclear payload for a missile".( Page 7, paragraf 38) Har inte hittat någon internetsida som ha rapporten men det hänvisas ofta till ett pdf dokument som omfattar hela rapporten t.ex. på saiten http://blog.foreignpolicy.com/posts/2011/11/08/the_iaeas_most_alarming_findings_on_irans_nuclear_program

Det andra är "The Agency has serious concerns regarding possible military dimensions to Iran's nuclear programme." ......" the Agency finds the information to be, overall, credible". (Page 10, paragraf 53).

Som tidigare nämnts tar IAEA rapporten upp ett antal delprojekt i det iranska nukleära projektet och som knappast har något civilt anknytning.

1. Planerad anrikning av 20 procentigt uran till 95 procentigt uran. 20 procentigt uran används i bl.a. el kraftverk medan 95 procentigt är s.k. veapons grade uran. Uran i naturligt tillstånd består av 99.3% uran 238 0ch 0.7% uran 235 . För att få en "perfekt" explosion krävs mer än 90% uran 235 men det går att få en en explosion med 50% uran 235. Hiroshimabomben hade enligt uppgift något under 70% uran 235. Anrikningen från 20 procentigt uran till 95 procentigt är en relativt snabb prosess vilket innebär att iranierna som nu verka lagra 20% uran kan efter ett slutgiltigt beslut snabbt få fram veapon grade uran för ett mindre antal vapen.

2. Ett långvarigt arbete med planering och konstruktion av tändrör för att starta en "nuclear chain reaction". Detta är en ytterst komplicerat arbete som inte har någon civil användning.

3. Miniatyrisering av sprängladdningen så att den går att foga in i noskonen på en Shihab 3 raket som har en räckvidd av ca 1500 km. Nog för att nå Israel och delar av södra Europa. Även detta arbete är ytterst komplicerat och givetvis utan civil betydelse.

4. Beräkning av optimal höjd på vilken sprängladdningen detornera.

5. Planering av säkerhetsåtgärder vid en kommande provsprängning av en kärnladdning.

Vad kommer nu att hända när det inte råder, åtminstone objektivt, någon tvekan om Irans avsikter?

Chansen att FNs säkerhetsråd skulle ta ett snabbt beslut om ekonomiskt hårda sanktioner
grusades direkt av Ryssland och Kina som förklarade att det var helt uteslutet. England, Frankrike och Tyskland är ännu för tanken på hårda sanktioner medan USA är tveksamt inför sanktioner på oljesektorn.

Oljepriset verkar bli en ytterst viktig del i spelet om Irans bomb. Ingen vill ha bomben och ingen vill skapa skyhöga oljepriser genom sanktioner för att inte tala om vad en väpnad aktion - alldeles frånsett av en USA ledd eller en Israel solo - skulle föra med sig för en värld som står ett halvt steg framför en ytterst svår ekonomisk kris.

Det ryktas om att man från Israels sida kommer att föreslå ytterst hårda sanktioner mot personer och ekonomiska intressen knutna till de iranska revolutionära gardena. Tanken är inte dum. De revolutionära gardena har idag ansvaret för det iranska nukleära programmet. Dessutom bör det inte påverka oljepriset i större mån.

Men vad kommer att hända när Iran trotts allt får sin bomb? Troligtvis kommer dom att använda sina bomber som utpressnings vapen. Men om någon säger nej? Vem blinkar först?

Vi står inför en intressant framtid, men det är inte säkert att den blir så trevlig.

Läs även andra bloggares åsikter om IAEA, Iran, Kärnvapen, NPT, USA, EU, Ryssland, Kina, Israel,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG,

Gilad Shalit äntligen hemma efter fem år och fyra månader. Reflektioner bl.a. om priset.

2011-10-19T01:40:00.023+02:00

På morgonen den 18 oktober 2011 satte den israeliska soldaten Gilad Shalit äntligen foten på israelisk mark. Detta efter att suttit fängslad av Hamas i en källarvåning någon stans i Gazaremsan sedan den 26 juni 2006 då han kidnappades av ett av Hamas lett blandat jihadist kommando under sin tjänstgöring vid den israeliska gränsen till Gazaremsan. Det under veckan ingångna avtalet mellan Israel och Hamas möjliggjorde slutet på Gilad Shalits fångenskap.

Under hela denna tid nekade Hamas att ge det internationella röda korset rätt att besöka honom samt att ge honom s.k. "Röda kors Paket" samt brev från hans föräldrar. Detta flagranta brott mot Genève avtalets anda om än formellt ej mot dess bokstav - Hamas är inte en stat och kan således inte underteckna avtalet. Att Hamas utöver detta bröt mot ett antal andra bestämmelser om hur krigsfångar skall behandlas har knappast stört världsopinionen.

Israel har med hjälp av ett antal länder och organisationer under åren utan framgång försökt få honom frigiven. Den israeliska allmänheten och landets massmedia har fört ytterst välorganiserade kampanjer för Shalits frigivande som hörsammats både på det nationella och internationella planet.

Det är ytterst viktigt att förstå att enligt judisk tradition fritagning av kidnappade och på annat sätt tillfångatagna judar är något av yttersta vikt, detta utan hänsyn till aktionens svårighet eller pris ( hebr. Pidion shvoim). Dessutom har den israeliska armeen ända sedan självständighetskriget haft som princip att inte, om det finns den minsta möjlighet, lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet även om detta innebär egna förluster.

Den israeliska regeringen har under årens lopp lagt fram erbjudanden om utväxling av Gilad Shalit mot frigivning av palestinska terrorister som efter laga dom i civila domstolar sats i israeliska (civila) fängelser men dessa erbjudanden har förkastats som otillräckliga av Hamas som alltid krävt s.k. tunga terrorister som varit inblandade i terrordåd i vilka ofta ett icke ringa antal israeler fått sätta till sina liv. Intill nu har den israeliska regeringen inte gått med på detta.

Den israeliska armen liksom Shabak (GSI) och Mosad förklarade att de inte hade någon möjlighet att frita Gilad Shalit med en väpnad aktion då de inte hade någon som helst uppfattning om var i Gazaremsan han hölls fången. I och för sig är det minst sagt underligt att dessa tre välrenommerade organisationer under lite mer än fem år inte lyckats hitta gömstället!

Tyvärr började det se ut som om om Gilad Shalit var på vägen att bli ett liknande fall som flygnavigatören Ron Arad vilken tillfångatogs av libanesiska irreguljära styrkor efter att hans plan skjutits ned över Libanon i oktober 1986 och vars öde därefter i stort sätt är oklart.

För några månader sedan insåg dock de israeler som hade som officiellt uppdrag att förhandla fram en lösningsmodell som skulle kunna godtas av Hamas att det pga den "Arabiska våren" och den interna situationen i Egypten det fanns en möjlighet till ett avtal.

Det visade sig att det formellt sett fanns en möjlighet till ett avtal men att dess pris skulle bli hårresande.

Hamas krävde frigivning av 1000 i Israel fängslade och i civila domstolar dömda terrorister. Dessa bestod av två huvudgrupper. Den första som skulle friges samtidigt med att Gilad Shalit överlämnades till de de israeliska myndigheterna skulle bestå av 450 av Hamas utvalda (namngivna) terrorister, bland dessa samtliga fängslade kvinnliga terrorister. Bland de namngivna terroristerna fanns ett ytterst stort antal som var och en dömts ett flertal livstidsstraff för mord på tiotals israeler. Kort sagt alla de tyngsta terroristerna förutom toppar som Marvan Barguti och Anvar Saadat. Bland de 450 fanns även ett antal israeliska arabiska medborgare. Israel hade tidigare alltid nekat att inkludera israeliska medborgare i tidigare avtal om frigivning av tillfångatagna israeler. Den andra gruppen på 550 terrorister utvalda helt av de israeliska myndigheterna skulle friges inom en månad.

När för något mindre än en vecka sedan avtalets innehåll publicerades mötts det av upprörda invändningar av i princip två sorter. 1. Närstående till personer som mördats av de tunga terroristerna blev i många fall ytterst upprörda över deras anförvanters mördare skulle komma på fri fot. I och för sig, ur mänsklig synpunkt ytterst förståeligt. 2. En icke ringa del av de frigivna skulle relativt snabbt återgå till terroristverksamhet vilket skulle leda till ytterligare mänskligt lidande. (ca 15% av i tidigare avtal frigivna terrorister har dömts för terrorhandlingar som de utfört efter sin frigivning).

Dessa två invändningar ställdes mot den ovan nämnda judiska traditionen om skyldighet att frita kidnappade och andra oskyldigt tillfångatagna personer.

Den första invändningen förståelig men i grunden omoralisk då den innebär att en tredje person faller offer för sorgekänslorna (eller hämndbegäret) hos den till den mördade närstående personen utan att den tidigare mördade personen återfår livet

Den andra invändningen är etisk då den strider mot principen att inte göra allt för att frita en oskyldigt tillfångatagen även om det innebär att i värsta fall tredje person mister livet eller skadas. Det skulle även innebära att militär inte skulle behöva göra insatser för att rädda tillfångatagna som hölls fångna på känd plats.

Israels högsta domstol förklarade i ett utslag den 17 oktober 2011 att avtalet med Hamas icke stred mot gällande lag.

Israel har däremot gett Hamas legitimitet genom att direkt förhandla med organisationen, men det för att rädda Gilad Shalit.

Israels regering har ett starkt stöd för sitt beslut i den israeliska opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Israel, Hamas, Gazaremsan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG

Den tysta majoriteten ryter till

2011-08-08T10:43:00.003+03:00

350.000 israeler, däribland 280.000 i Tel Aviv och 30.000 i Jerusalem, demonstrerade på lördagskvällen (06082011) runt om i Israel under parollen "Folket kräver social rättvisa". Få trodde för några veckor sedan att en proteströrelse organiserad på Facebook rörande priset på en av det israeliska kökets stapelvaror, den israeliska "Cottage osten" skulle dra med sig en folklig proteströrelse som i grund och botten ifrågasätter hela den ideologiska grunden till det israeliska neokapitalistiska systemet.

Det israeliska samhället var från början intill början av 1980-talet ett samhälle som var byggt på demokratiska socialistiska principer till skillnad från socialdemokratiska av västeuropeisk typ. Detta förklarar troligen den relativt lätta ideologiska övergången till ett kapitalistiskt system. En annan orsak till detta var utan tvekan Israels starka uppbindning till USA.

I det ursprungliga Israel, dvs fram till början av 1980-talet, var landet ett med förhållandevis små inkomstskillnader och en mycket starkt utvecklad social samhörighets känsla mellan invånarna.

I och med att Likud partiet kom till makten 1977 började utvecklingen i en kapitalistisk riktning som blev allt starkare fram emot början av 1990-talet. Även det israeliska arbetarpartiet antog mer och mer en marknadsekonomisk politik.

Denna politiska utveckling förde med sig en ökning av inkomstklyftorna i samhället men på grund av att det allmänna välståndet ökade så uppmärksammades de inte i större grad.

Men under 2000-talets första årtionde förvärrades situationen. Israel gick under detta årtionde igenom två ekonomiska kriser. Den första 2002 till 2003. Landet kom igenom krisen utan att bli ett andra Argentina men till priset av ett allt mer totalt neoliberalt kapitalistiskt samhällssystem.

Inkomstklyftorna skenade och privatiseringarna av allmänna tjänster samt utförsäljning av statligt och allmänt ägda tillgångar sköt fart.

Ekonomiskt tekniskt sätt fungerade systemet bra och Israel klarade sig ifrån de värsta sidorna av krisen år 2008. Men långt ifrån helt. I och med att pensionsfonderna privatiserats så förlorade ett stort antal invånare, speciellt ur medelklassen, inte så små delar av sitt pensionssparande. Bl.a. förde detta med sig att man började inse att det nya ekonomiska systemet speciellt slog mot medelklassen.

Privatiseringen samt avreglering av samhälleliga kontroller i den ekonomiska sektorn förde med sig en allt starkare ekonomisk makt hos en liten del av befolkningen. Detta tillsammans med en allt mer utvecklad monopolisering och kartellisering ledde till att priser inom livsmedelssektorn ökade utan hänsyn till utvecklingen av produktionskostnaderna.

Bostadssektorn är tillsammans med livsmedelssektorn det andra stora och i grunden det största problemet. Bostadssektorn i Israel var traditionellt uppbyggd på att invånarna köper andelslägenheter av allmännyttiga eller privata byggföretag. Den israeliska staten såg till att lägenhetsköparna kunde få (subventionerade) lån genom speciella banker. Någon hyresmarknad av den typ som fanns i Sverige har aldrig funnits i landet. Hyreslägenheter var och är lägenheter som ägs av privatpersoner som t.ex. ärvt dem eller köpt dem som penningplacering.

I och med privatiseringen av den allmännyttiga byggsektorn och avregleringen av vad som byggdes och var uppstod en situation där byggbolagen började bygga större och dyrare lägenheter då det var mer ekonomiskt lönsamt för dem. Detta förde med sig en brist på mindre lägenheter vilket i sin tur ledde till höjda priser. som de unga medelklassfamiljerna många gånger inte kunde finansiera. De tvingades vända sig till hyresmarknaden med följden att det blev en efterfrågans ökning på hyreslägenheter med medföljande hyreshöjningar. Byggbolagen har inget incitament att bygga billigare lägenheter då det under de senaste åren varit en konstant efterfrågan på högstatus lägenheter från amerikanska, franska och belgiska judar.

Under de senaste åren så har också privatiseringen av utbildnings- och hälsovårdssektorerna skjutit fart med allt vad detta innebär i fråga om ett mindre jämnligt samhälle.

Låt oss se på lite uppgifter om inkomster och levnadsomkostnader för den s.k. israeliska medelklassen. Man brukar definiera den som familjer med familjeinkomst (brutto) på mellan 7.000 IL och 14.000 IL (1 IL=ca 2SEK). Försök inte göra jämförelser med Sverige då skatte- och transfereringssystemen är helt olika. Åren 2001 till 2010 ökade livsmedelspriserna reellt med 27 %. Den reella ökningen av priserna på övriga inköp och avgifter var17% medan den reella ökningen av inkomsterna i den relevanta inkomstsektorn också var 17%. Räkneexemplet visar att den genomsnittliga medelklass familjen år 2010 i jämförelse med år 2001 har en klart minskad reell inkomst. Personligen tror jag att exemplet ger en alltför positiv bild av situationen då utgifterna för daghem och fritids många gånger ökat mer en vad den officiella statistiken visar.

Dagens situation är att vi har en proteströrelse med vind i seglen och som verkar ha fått ordning på ledarskapet för rörelsen, dvs spårat in några anarkister på ett sidospår. Dessutom, och det är viktigt, proteströrelsen har stöd av den israeliska fackföreningsrörelsens ledning samt av massmedia.

Mot sig har den det ekonomiska etablissemanget, då speciellt det statliga runt det mäktiga israeliska finansministeriet som till icke ringa del styrs av premiärminister Bibbi Natanyahu.

Det troliga är att Bibbi kommer att göra allt för att neutralisera så mycket som möjligt av proteströrelsens krav. Att han när han gör det slår mot den grupp som håller uppe det israeliska samhället och dess sionistiska ideal, arbetar för sin försörjning, ser till att barnen får en så bra utbildning som möjligt, tjänstgör i armen (även repövningar) verkar han blankt strunta i. (för guds skull hoppas att jag har fel).

Sen får vi ju verkligen hoppas på att det inte kommer att bryta ut en allvarlig ekonomisk världsomfattande kris de närmsta dagarna för då får ju det ekonomiska etablissemanget ett objektivt skäl att inte göra något.

En liten önskan. På grund av nyhetstorkan i Sverige om den sociala proteströrelsen i Israel vore det bra om du kunde sprida denna bloggpost till alla som kan vara intresserade.

Läs även andra bloggares åsikter om Social rättvisa, Bibbi Natanyahu,

DN, DN2,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,
VG,

Bloggar,
Anna Veeder Rekorddemonstration i Tel Aviv

Egoism och lojalitet

2011-08-01T17:50:00.023+03:00

Terrordåden i Norge gjorde på ett handgripligt sätt landets invånare medvetna om problem som de hittills varit lyckligt omedvetna om. I en tidigare blogg från den 24 juli behandlade jag problemet med det öppna demokratiska samhället och dess försvar mot terrordåd.

Det förefaller ännu som om den norska regeringen står fast vid sin linje att det öppna och demokratiska samhället i sig är det bästa försvaret mot terrordåd. Man kan, även om det går att tvivla på detta, inte annat än önska dem all framgång med denna linje.

Förhoppningsfullt kommer statsledningen i Norge vidta vissa aktiva försvarsåtgärder och inte helt förlita sig på det ideologiska försvaret. När demokratin i ett land sätts i fara så är det landets ledning och dess invånares skyldighet att försvara demokratin. Detta betyder inte att man avskaffar demokratin utan att man ser still att den överlever de anfall som den utsatts för från olika icke demokratiska krafter.

Den här bloggposten skall dock inte fördjupa sig i ovanstående ämne utan i enlighet med postens rubrik ta upp en fråga om samhällslojalitet som aktualiserades vid Breiviks angrepp på deltagarna i AUFs ungdoms läger på Utöya.

Enligt uppgifter i norska Aftenpostens nätupplaga den 28 juli som refereras i Dagens Nyheters nätupplaga den29 juli så förhindrade den norska polisen ambulanspersonal som anlänt till Utvika på fastlandet mitt emot Utöya att köra ned till kajen som låg på ett avstånd av ca 650 meter från Utöya. Området ansågs av polisen vara osäkert.

Först när skadade ungdomar som simmat över från Utöya började ta sig i land fick ambulanspersonalen tillstånd att köra ned till kajen, till vilken de anlände klockan 17.57.

Enligt uppgift sköt då Breivik i riktning mot ambulanserna vilka då (klockan 18.05) beordrades dra sig tillbaka från kajen. Orsaken till denna order var att området ansågs osäkert.

Först klockan 18.50 tillät polisen ambulanserna och dess personal köra ner till kajen igen.

Under 45 minuter blev således de ungdomar som lyckats ta sig i land vid kajen lämnade i sticket utan medicinsk vård , såvida de inte för egen hand lyckades ta sig fram till ambulanserna som parkerats några hundra meter från kajen.

Den bild som man får av detta är att polisen och/eller ambulanspersonalens befäl ansåg att räddningspersonalens väl och ve gick före de skottskadades ungdomarnas rätt till livsnödvändig vård!

Om detta är i överensstämmelse med gällande bestämmelser så har något gått totalt fel i Norge. Räddningspersonals uppgift är först och främst att rädda nödställda och inte att värna om sin egen säkerhet.

Tyvärr är det ett tecken på facklig egoism och bristande samhällslojalitet.

Det har framförts argument att ambulanspersonalen skulle kunnat bli dödad eller skadad av Breiviks skottlossning och vem skulle då ta hand om de norska skadade ungdomarna?

Argumentet saknar faktisk grund då med de vapen Breivik hade till sitt förfogande och avståndet (650 meter), det skulle vara ytterst svårt att träffa avsedda mål.

Att sedan den lokala polisen gav ambulanspersonalen tillstånd att köra ner till kajen först 23 minuter efter att den tagit till fånga Breivik visar dessutom att polisledningen förlorat greppet om situationen.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Mångkulturellt samhälle,
Terror,

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,

Problemet med det öppna samhället

2011-07-24T23:58:00.021+03:00

Fredagens terrordåd i Norge aktualiserar problematiken med det öppna samhället. Det är väldigt lätt att som en del ledande norska politiker gå ut och säga att det norska samhällets svar på Anders Breiviks aktioner skall vara mer demokrati och ett än mer öppet samhälle.

Detta känns bra och låter bra. Problemet är bara att det är farligt att vara tolerant mot intoleranta idéer, personer och företeelser. Ett i dag klassiskt exempel på detta inom statsvetenskapen är att Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska val.

Det förefaller nu helt säkert att det var en norsk högerextremist och inte en norskfödd eller invandrad jihadist som utförde dåden. Detta gör det lättare att förklara att Breivik ( vit och kristen) var en sinnesförvirrad extremist på den yttersta högerkanten utan något större antal meningsfränder. För mer om Breivik gå till denna länk. Det är ju klart att om det hade rört sig om någon svavelosande iman ( färgad och muslim) så hade situationen varit en helt annan.

Man kan nu om man vill, sopa undan problemet under mattan och bura in Breivik på max 21 år.

Jag anser dock att det norska arbetarpartiet skulle göra ett stort misstag om man inte på allvar började tänka igenom problemen med det mångkulturella samhället. Breivik är en produkt, om en negativ, av detta samhälle och om man vill värna om ett tolerant samhälle så måste man se till att dess fiender både på den nationella norska högerkanten som bland en förhoppningsfullt ännu liten del av invandrarna med jihadistiska idéer inte ges möjligheter att allvarligt skada samhället. Detta kan bara ske genom en väl avvägd käpp och morotspolitik.

Av naturliga orsaker skakar vi israeler, som antingen vi vill eller inte lever i en form av ett mångkulturellt samhälle, på huvudet åt att AUFs ungdomsläger hölls utan att den eller de extraknäckande polisvakterna var beväpnad. Tyvärr lever vi här i Israel i ett samhälle där det blivit naturligt med öppna som icke öppna säkerhetsåtgärder.

Om den norska statsledningen vill fortsätta med ett öppet samhälle kommer den bli tvungen att se till att detta samhälles fiender, må de vara norska högerextremister eller olika former av jihadister, förhindras i sina mörka avsikter.

Den norska statsledningen torde redan nu få förklara varför det öppna samhället var värt 90 ungdomars och ett tiotal statstjänstemäns liv. För att inte tala om de för en lång tid fysiskt och psykiskt skadade. Jag är inte säker på att alla offrens anhöriga kommer att godta förklaringarna. Eller i klartext. Hur förklarar en ansvarig politiker för föräldrarna till en ihjälskjuten 17-åring att ännu demokratiskare och ännu mer öppet samhälle skulle räddat deras barn.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, mångkulturellt samhälle, höger extremist,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5. SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6,
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
VG,

Ship to Gaza 2

2011-06-29T20:37:00.011+03:00

Under huvuddelen av de tretton månader som gått sen förra flottiljen till Gaza har en brokig samling av "fredsentusiaster" - sanna som icke sanna - pro palestinier, jihadister samt sådana personer som helt enkelt tycker illa om Israel sysslat med att försöka få vatten under kölarna på en ny flottilj - Ship to Gaza 2.

I början såg det ut att lyckas, och i stort. Man talade om 15 till 20 fartyg och uppemot 1500 deltagare. Av diverse orsaker som bl. a. israels diplomatiska påtryckningar samt en förändring av den turkiska regeringens politik i negativ riktning i frågan så står man nu några tiotal timmar innan starten med nio eller tio fartyg samt högst 300 deltagare. Den nya turkiska politiska linjen i "flottiljfrågan" var en följd av bl. a. amerikanska påtryckningar, men utan det förändrade geopolitiska läget Mellanöstern och då speciellt händelserna i Syrien hade den turkiska ledningen knappast gått så långt som att förhindra turkiska fartyg att delta i flottiljen och även förbjuda icke turkiskt registrerade sådana att använda sig av turkiska hamnar som avgångshamnar. Den turkiska politiken innebar ju dessutom att antalet flottiljdeltagare minskade då inte så då få turkiska aktivister hoppade av i stället för att försöka hitta plats på något icke turkiskt fartyg.

Det blev i stället Grekland som fick "äran" av att stå med avgångshamnar. Huruvida den grekiska regeringen uppskattat denna förändring är otroligt då de tidigare mycket svala kontakterna mellan Grekland och Israel under de sista åren klart förbättrats. De grekiska myndigheterna har klart försenat flottiljens start genom att stå på sin rätt att utföra kontroller om de olika fartygens sjövärdighet. Det förefaller som om det rör sig om en avsiktlig kampanj mot flottiljen då man från grekiskt håll tydligtvis varit mån om att följa alla byråkratiska bestämmelser till punkt och pricka. Oroligheterna på den grekiska arbetsmarknaden och speciellt storstrejken inför parlamentets omröstning om ytterst kraftiga budgetnedskärningar förhindrade rent objektivt utklareringen av flottilj fartygen från grekiska hamnar.

Det finns inga objektiva bevis på att något eller några av flottiljens fartyg saboterats och då speciellt av Israel eller på Israels uppdrag. Att Israel skulle utföra eller låta utföra sabotage på fartyg som befinner sig på grekiskt territorium förefaller vara väl idiotiskt med tanke på att idag Grekland är ett av de få till Israel positivt inställda länderna runt Medelhavet.

Om nu trotts allt flottiljen till slut kommer iväg så kan den utan hänsyn till sin storlek ställa till en massa politiska problem för Israel. Så fort något eller några av flottiljens fartyg nekar den israeliska flottans order att avbryta färden mot hamnen i Gaza så kommer israelisk militär att borda dessa fartyg. I det troliga fallet att åtminstone på några av fartygen aktivisterna kommer att bjuda på allt annat än passivt motstånd så är skadan skedd. Bilderna och filmsnuttarna av bordningen och tillfångatagandet av aktivisterna kommer att bli ett utmärkt material för den fortgående dellegitimerings kampanjen av Israel. Och det förefaller ju också varit det grundläggande skälet för flottiljen då Gaza borna i dag kan få sina förnödenheter dels från Israel, dels genom tunnlarna och dels genom den av Egypten öppnade gränsövergången vid Rafiach.

Det är helt klart att det kommer att finnas, åtminstone på ett antal av båtarna, personer som är välutbildade i närstrid mot ändrande soldater. Enligt uppgifter finns bland aktivisterna medlemmar från minst tre terrorist organisationer. Den turkiska IHH organisationen som har erfarenheter från den förra Gaza flottiljen, Hamas samt en jordansk organisation som uppges stå nära det muslimska brödraskapet . Källor inom de israeliska underrättelse organisationerna har uppgivit att de mer terroristiskt inriktade aktivisterna den här gången försett sig med kemiska substanser som de avser att använda mot de israeliska soldaterna. Enligt uppgift rör det sig bland annat om svavelsyra samt substanser som ger allvarliga brandskador. Enligt tillförlitliga israeliska mediakällor rör det sig dock om fosfat baserade gödningsmedel. Man kan dock inte bortse från att om man blandar sådana gödningsmedel med vanligt strösocker så får man en sprängsubstans som har en icke ringa sprängverkan - beroende på hur man paketerat dem - samt en stark värmeutveckling som på nära håll ger allvarliga brännskador. (tro mig jag vet av egen erfarenhet. AF.) Aktivisterna har också klart uttalat sig att den här gången kommer mycket israeliskt blod att flyta.

Alex Fishman - Yediot Achronots - ledande skribent i säkerhetsfrågor anser att de två problematiska fartygen i flottiljen är dels det franska "Dignity" samt det av den jordanska till det muslimska brödraskapet närstående organisationen.

Låt oss dock hoppas att flottiljen upplöser sig själv innan den kommer i väg.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Grekland, Ship to Gaza, IHH, Turkiet,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

President Asads cyniska användande av palestinierna i Syrien

2011-06-10T16:01:00.004+03:00

Den syriske presidenten Bashar Asad känner att marken gungar under fötterna på honom. Inte nog med att delar av den Alawitiska folkgruppen vilken han tillhör börjar ifrågasätta hans politik, men även inom hans familj börjar man ifrågasätta om den hårdföra politiken mot verkligen står i överensstämmelse med gruppens och familjens reella intressen.

Troligtvis på grund av detta gjorde han ett försök att avleda intresset till den palestinsk-israeliska frågan genom att använda sig av de palestinska flyktingarnas längtan att få komma tillbaka till det "Palestina" de av många olika anledningar lämnat under det Israeliska frihetskriget 1947-1949. I och för sig ett gammalt beprövat trick i arabiska politik.

Med hjälp av den syriska armen transporterades på årsdagen av staten Israels utropande (15051948 enligt den gregorianska kalendern) hundratals invånare från två flyktingläger i närheten av Damaskus i bussar till gränsen mellan Syrien och Israel på Golanhöjderna. Ett mindre antal av dem lyckades ta sig över gränsen innan de blev stoppade av israeliska säkerhetsstyrkor. (Se mina bloggposter från den16052011 och den 04062011)

På årsdagen (05062011) av sexdagarskriget gjorde de syriska myndigheterna ett nytt försök. Denna gång var den israeliska armen beredd på vad som skulle ske. Förbanden hade fått order om att inte låta de av Syrien sända palestinierna ta sig över den internationella gränsen mellan Israel och Syrien.

Resultatet av de syriskt inspirerade aktionen blev att enligt syriska uppgifter 20 demonstranter dödads genom eldgivning från den israeliska sidan eller av de landminor som finns utlagda längs gräns stängslet.

Aktionen var organiserad av "The Popular Front for Liberation of Palestine - General Command, PFLP - GC. Denna organisation står under faktiskt befäl av den syriska underrättelsetjänsten och kan ses som en del av den syriska statsapparaten.

Redan innan begravningarna dagen efter i flyktinglägret Yarmuk hade uppgifterna om hur demonstranterna mött sitt öde, utan att de uppnått några som helst av de mål som satts upp för aktionen, spritt sig som en löpeld i lägret. Ilskan hos de anhöriga till de som dödats vände sig inte mot Israel utan mot de som sänt dem i döden.

Det började med verbala sammanstötningar vid begravningarna av dödsoffren mellan dessas familjer och representanter för PFLP - GC. Dessa utvecklade sig snabbt till knivslagsmål. Efter en kort tid anföll folkmassan PFLP - GCs kontor i lägret och stack dem i brand. Som svar på detta öppnade medlemmar av PFLP-GC eld mot demonstranterna i vilka enligt uppgift 14 dödades och mer än 100 sårades.

Den syriska ledningen försök att avleda intresset till den israelisk - palestinska konflikten hade slagit bakut och den syriska presidenten hade nu dragit på sig även palestiniernas ilska.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Syrien, Palestina flyktingar, PFLP - GC,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG, VG2,

Palestina flyktingarna och deras tvivelaktiga rätt att återvända

2011-06-04T23:11:00.009+03:00

Den femte juni är årsdagen för utbrottet av sexdagars kriget 1967. Det är förvisso inte en dag som araber i allmänhet och palestinier i synnerhet vill komma i håg. De insåg så småningom att de varken kunde betvinga Israel med regelrätta krig eller med terror. Palestinierna förstod dock så småningom, och lite före israelerna, att det fanns nya spelregler på den internationella scenen.

Under täckmantel av "mänskliga rättigheter" fann de ett vapen som gick under rubriken "rätten till återvändande". Enligt deras syn att se på saken så hade de stöd av FNs generalförsamlings resolution 194 från hösten 1948 som i paragraf 11 av nämnda resolution tog upp frågan om de arabiska flyktingarna under det israeliska frihetskriget 1947-1949.

I kraft av detta gjorde tusentals palestinier den 15 maj i år försök att ta sig över gränserna mellan Israel å ena sidan och Libanon, Syrien, Jordanien och Gazaremsan å den andra sidan.

De blev i huvudsak stoppade och inte helt oblodigt, av säkerhetsstyrkor från Israel, Libanon och Jordanien. Bara vid den syriska gränsen kom ett mindre antal över gränsen, till stor del pga att de syriska säkerhetsstyrkorna inte bara underlät att förhindra dem utan även underlättade deras möjligheter att överskrida gränsen.

Den femte juni kommer palestinierna att göra ett nytt försök att som civila ta sig över gränsen.

Palestinierna vet att Israel inte kan låta dem lyckas med sitt uppsåt men å andra sidan vet man från israelisk sida att förhindrandet måste ske, med hänsyn till världsopinionen, med ett minimum av blodsutgjutelse.

Låt oss undersöka om generalförsamlingens resolution 194 stödjer deras krav. Först och främst är generalförsamlingens beslut, till skillnad från säkerhetsrådets enbart deklarativa. Termen "rätten till återvändande" förekommer inte på något ställe i resolutionen I dess 11:e paragraf stadgas att"Resolves that the refugees wishing to return to their homes and live at peace with their neighbours should be permitted to do so ....." Att de inte avser att "live in peace with their neighbours" behöver ingen tveka om. Tvärt om så är avsikten att demografiskt underminera den judiska staten.

FNs säkerhetsråd refererade i sin resolution 242 från den 22 november 1967 , som kom till efter att Israel i kriget 1967 ockuperat den s.k. Västbanken till flykting frågan med ett principuttalande "For achieving a just settlement of the refugee problem". Det är självklart att meningen med uttalande var att man skulle förhandla sig fram till en lösning som skulle inkluderas i den slutliga fredsöverenskommelsen.

I ingen av de två resolutionerna nämndes något om att det rörde sig om "palestinska" flyktingar. Varken 1948 eller 1967 var begreppet "palestinsk" en gångbar internationellt rättslig definition.

Det måste tilläggas att den nuvarande kampanjen från palestinsk sida om "rätten till återvändande" kan med rätta ses som den senaste formen för att delegitimera staten Israels existens och det är ytterst oroande att den israeliska statsledningen inte insett allvaret i den nya situationen.

De palestinska ledningen- och dessutom huvuddelen av de arabiska ledarna - använder sig av sloganen om "rätten till återvändande" väl medvetande att den aldrig kan bli uppfylld (frånsett möjligtvis genom ett gog och magoggkrig). Men detta är tyvärr bara en fortsättning på hur de använt behandlat flyktingarna under 63 år. PAs president Abu Mazen skrev en gång " att de (flyktingarna) av arabstaterna slängdes in i fängelser som liknade de judiska ghettona i (nazi)Europa". De har aldrig upplyst flyktingarna att de byar där deras far- och morföräldrar bodde i dag inte existerar längre. Att det i dag finns nya samhällen många gånger befolkade av ättlingar till judar som efter den Israeliska statens utropande 1948 drevs ut ur sina arabiska hemländer.

Omvärlden, inklusive palestinier och arabstater, måste inse att Israel inte kan gå med på att Palestina flyktingar får rätt att bosätta sig i Israel då detta skulle sätta staten Israel som det judiska folkets stat i existentiell fara.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinska flyktingar, Israel, FN,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT
VG,

USA, Israel och 1967 års linjer och något om flyktingfrågan. Uppdaterad 23052011 13:31

2011-05-23T01:32:00.017+03:00

Konflikten, om det nu är en konflikt mellan USA och Israel eller kanske mera den verbala konflikten mellan president Obama och premiärminister Natanyahu om 1967 års linjer rullar vidare och vi har på söndagseftermiddagen (22052011) i Obamas tal på AIPAC konferensen fått ytterligare lite klarare för oss vad Obama menar med sitt förslag/krav på att förhandlingarna om de framtida gränserna mellan Israel och den palestinska staten skall baseras på 1967 års linjer.

Dessa linjer var ingen internationellt erkänd gräns utan i huvudsak en gammal stilleståndslinje från 1949 och därför är det juridiskt fel att kalla den gräns och journalistiskt slarvigt att använda uttrycket "1967 års gräns". Om man använder uttrycker 1967 års linjer så undviker man onödiga juridiska och historiska diskussioner i en formell fråga.

Det kan vara av intresse att se på hur FN efter att Israel ockuperat Västbanken under sexdagarskriget 1967 sett på Israels framtida östra gräns. Det grundläggande dokumentet är säkerhetsrådets resolution 242 från november 1967 i vilken Israel uppmanades att dra tillbaka sina styrkor från områden som ockuperats till säkra och erkända gränser. Resolutionen krävde inte att Israel skulle dra tillbaka sina styrkor exakt till den gamla stilleståndslinjen utan lämnade öppet för mindre gränsjusteringar. I samband med Osloavtalet 1993 godtog PLO att resolutionen skulle vara grund för framtida förhandlingar mellan Israel och PLO.

Israel har under alla åren framhållit att man under inga förhållanden kan gå med på att utrymma Västbanken ända till stilleståndslinjen från 1949, utan hela tiden framhållit att detta får bli en förhandlingsfråga mellan Israel och den som vid förhandlingarna har förhandlings rättigheter för Västbankens status. ( Först Jordanien och sedan PLO-PA).

Det ovanstående är således den folkrättsliga grunden för Obamas uttalande i talen den 19 maj och den 22 maj. Obama uttalar sig klart för att 1967 års linje skall vara grunden för den framtida gränsen mellan Israel och den palestinska staten, men att parterna givetvis har rätt att förhandla om landbyte. FN resolutionen 242 torde hindra palestinierna för att neka förhandlingar i denna fråga. Utan att säga det i klartext så var Obama helt klar i talet inför AIPAC kongressen att skrivningen i talet inte innebar att Israel, som dess premiärminister Bibbi Natanyahu hävdade, skulle bli tvunget att dra sig tillbaka till 1967 års linje.

Man får heller inte glömma bort att ingen av parterna, varken Israel eller palestinierna, i grund och botten vill att den framtida gränsen mellan dem skall gå efter 1967 års linje.

Men och det är definitivt uppseendeväckande att USAs president bortser från avtalet mellan president George W. Bush och Israels premiärminister Arik Sharon, 2004, om de så kallade "settlement blocks". Dessa utgörs av stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden (ca 200.000 av ca 280.000). Frågan om de s.k. settlement blocks hade redan kommit upp under Clintons presidenttid. Israel hade på goda grunder utgått ifrån att USA skulle se till att avtalet mellan Bush och Sharon automatiskt skulle bli en av de framtida grundläggande parametrarna i ett avtal mellan Israel och palestinierna. Tyvärr har Obama bortsett från sin föregångares löfte. Det kom knappast som en förvåning då det redan tidigare glunkats om att avtalet enligt Obama, på vilken grund oklart, inte var formellt bindande för honom.

Uppdatering 23052011 13:31

Föregående stycke (som börjar "Men det är definitivt.......) är förhoppningsfullt inaktuellt. Enligt både Maariv och Yediot Achronots pappers upplagor idag (2305) så är den nya formuleringen i Obamas tal vid AIPAC konferensen rörande denna fråga helt tillfredsställande - ur Israels synvinkel -. Palestinierna kommer troligtvis att ha lite svårt att svälja den. Har även kollat den engelska texten och det ser ok ut.

Många israeler och däribland inte så få ledande journalister frågar sig varför den israeliske premiärministern gått ut med ett frontalangrepp på den amerikanske presidenten med slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" i stället för att med ett leende och med positiv intonering påpeka att Israel noterat med tillfredsställelse att president Obama ställt sig bakom president Bushs löfte om "settlement blocks" som en del av principen om landbyte. Därmed skulle man snyggt låst upp Obama och manövrerat in palestinierna i en situation där de med all sannolikhet skulle spela sin vanliga roll av nejsägare.

Att Bibi Natanyahu inte handlat så har troligtvis flera orsaker. Han och den israeliska högern har aldrig velat godta principen om "settlement blocks" då man velat ha mer. Han är dessutom medveten om att förhandlingarna under alla förhållanden kommer att braka samman förr eller senare och att detta mycket väl kan komma att föra med sig nyval i Israel och då är slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" klart valvinnande. Tyvärr kan det också vara frågan om att han gripits av panik då han insett att Barack Obama manövrerat in honom i ett hörn.

Å andra sidan ger alla kommentatorer den israeliske premiärministern rätt då han hävdar i motsats till Obamas förslag att Israel under inga förhållanden kan gå med på att man skall börja förhandlingarna med gräns och säkerhetsfrågor och först därefter ta upp de två ytterst viktiga frågekomplexen om Jerusalem och flyktingfrågan. Det är definitivt helt vansinnigt att binda upp sig på gräns och säkerhetsfrågor innan man avgjort de ideologiskt ytterst viktiga frågorna om Jerusalem och flyktingarna.

Flyktingfrågan är i grunden den strategiskt viktigaste av alla problemkomplexen då den avgör Israels framtid som judisk demokratisk stat. I båda Obamas tal finns meningen "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people". Denna mening har hittills varit en "kod" för att påpeka att inga palestinska flyktingar skall få komma tillbaka till israeliskt område. Tyvärr ryktas det att Obama var omedveten (?) om "koden" och mycket väl skulle kunna komma att kräva att ett visst antal palestinaflyktingar skulle kunna komma tillbaka till de områden i Israel varifrån de eller deras fäder och farfäder flytt. För den som tycker att det israeliska kravet är omänskligt kan påpekas att Israel i dag har en arabisk befolkning som uppgår till ca 20% av landets befolkning samt att det från ledande palestinskt håll påpekas att inga judar kommer ha rätt att bo i den kommande palestinska staten.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Bibi Natanyahu, Israel, USA, Palestinier,
Västbanken,

DN , DN2 , DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
Dagen,
VG, VG2,

Obamas tal, några osorterade synpunkter.

2011-05-20T03:58:00.011+03:00

Det tal som president Barack Obama höll på torsdags kvällen (19052011) svensk tid har sysselsatt en hel del politiska framtidsskådare under de senaste veckorna. De som hade spått att talet skulle i huvudsak allmänt handla om den spirande demokratiseringsprocessen i arabvärlden medan den israelisk palestinska konflikten skulle få en mindre roll i talet fick rätt.

Det förvånade ju givetvis ingen att Obama gick ut starkt för demokratiseringsprocessen. Ideologiskt är detta helt i linje med den amerikanska administrationens grundläggande ideologi. Frågan är bara om USA, som trotts allt ännu är världens stormakt nummer ett, kan bygga sin utrikespolitik på bitvis till och med ogrundat önsketänkande.

Frågan är ju givetvis vilken typ och grad av demokrati är det tal om. Av talet var det lätt att få uppfattningen att det rörde sig om en demokrati som inte skulle vara till sin anda alltför annorlunda än en amerikansk eller västeuropeisk. Om detta verkligen var vad Obama menade så är han och hans administration klart naiv. Även i de mer utvecklade delarna av arabvärlden ligger den allmänna utbildningsnivån och den ekonomiska utvecklingen på en nivå som ligger årtionden om inte århundraden efter den amerikanska och västeuropeiska utvecklingen inom nämnda områden. Vi har under historiens lopp sett alltför många exempel på hur införandet av formellt demokratiska institutioner samhällen där det ännu saknats tillräcklig utbildnings och ekonomisk infrastruktur blivit klart missbrukade.

Missförstå inte det ovanstående, den arabiska befolkningen har all rätt till demokrati men det är en process som tar tid och det går definitivt inte att klara av det under en eller två valperioder. Att rusa iväg kommer bara att föra med sig en lite modernare despoti.

USA har som stormakt klara intressen - historiska, ekonomiska, kulturella och religiösa i arabvärlden och därför kan man visserligen beundra Obamas angrepp på två av de viktigaste allierade i arabvärlden. Explicit på Bahrain och implicit på Saudiarabien. Även om realpolitik i stort sätt är något mycket omoraliskt så får man ifrågasätta om Obamas uttalanden om dem inte kan komma att allvarligt skada den amerikanska befolkningen i framtiden.

Palestinierna fick sig några ytterst odiplomatiska men sakligt välförtjänta råsopar. Obama förklarade att den palestinska ideen om ett FN beslut om upprättande av en palestinsk stat bara skulle skada den palestinska saken "Symbolic actions to isolate Israel at the United Nations in September won’t create an independent state," Obama said. Han tog även upp problemet med avtalet mellan The Palestinian Authority (PA) och Hamas och påpekade att man kunde fråga sig hur palestinierna skulle kunna uppnå sin självständighet genom att förneka Israels existensrätt.

Han vände sig sedan till den israeliska sidan och förklarade att grunden för fredsavtalet skulle vara "The borders of Israel and Palestine should be based on the 1967 lines with mutually agreed swaps, so that secure and recognized borders are established for both states," Detta uttalande av Obama kommer att bli en stötesten i förbindelserna mellan Israel och USA då den israeliska regeringen anser att Obamas uttalande inte helt står i överensstämmelse med överenskommelsen mellan president Bush och premiärminister Sharon 2004 angående de så kallade "settlement blocks" (Stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden). Enligt den israeliska regeringens uppfattning har dessa områden också en strategisk säkerhetspolitisk betydelse.

Den israeliska officiella uppfattningen är också att det inte går att besluta om gränserna innan man beslutat i frågor som flyktingfrågan och Jerusalem då beslut i dessa har ett direkt inflytande på den geografiskt strategiska situationen.

När det gäller Jerusalem så sa Obama att staden skulle bli gemensam huvudstad för både Israel och den kommande Palestinska staten. Den nuvarande israeliska regeringen går emot detta då det skulle innebära en delning av staden. Denna israeliska inställning är allt annat än en realpolitisk utan en helt symbolpolitisk inställning.

Obama förklarade att hans vision för en Israelisk-Palestinsk fred skulle vara "a lasting peace will involve two states for two peoples. Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people, and the state of Palestine as the homeland for the Palestinian people."

Från israelisk sida är man inte övertygad om att "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people" av Obama uppfattas på samma sätt som frasen uppfattas från israeliskt håll, nämligen att de palestinska flycktingarna inte skulle få rätt att återvända till sina forna hem som nu ligger i Israel.

Frågan är nu huruvida de två parterna kommer att ställa upp på det amerikanska förslaget/diktatet. Att det blir kärvt ser man redan av den av Israel publicerade relativt negativa inställningen som den israeliska premiärministern Bibi Natanyaho kommer att helt eller delvis förfäkta vid sitt sammanträde med president Obama den 20 maj 2011

Än är det sista ordet i denna fråga inte sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, USA, Palestinier,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,

VG,

Början på en mardröm?

2011-05-16T02:33:00.009+03:00

Dagens händelser utlösta av palestiniernas "firande" av den s.k. Nakba dagen d.v.s. den 15 maj, datumet för staten Israels utropande enligt den allmänna tideräkningen får en att bli något mellan ytterst betänksam till skräckslagen. Om man sedan fredsprocessen mellan Israel och palestinierna startade 1993 diskuterat olika lösningar för att ge det israeliska och det palestinska folken politiskt självbestämmande inom ett område omfattande Israel med 1967 års gränser, Västbanken och Gazaremsan så var rubriken för dagens palestinska aktion en total och geografiskt exakt rätt att återvända till de platser som de av olika orsaker lämnat under vad som i Israel kallas "Det israeliska frihetskriget".

Problemet med palestinaflyktingarna har legat som en skugga över alla fredsprocessens turer men man har hittills utgått från att om man lyckas komma överens om allt annat så skulle man också finna en lösning på problemet utan att Israel skulle behöva gå med på att ta emot mer än en ytterst liten del - om ens det - av dem inom sitt område.

Men nu - inspirerat av den arabiska folkliga revolten eller ej - har det med hjälp av Facebook skett ett uppvaknande hos stora grupper av den palestinska befolkningen på Västbanken och i Syrien, Libanon och Jordanien i riktning mot att kräva att alla palestinaflyktingar och deras avkomlingar skulle få rätt att återvända till de platser de lämnade 1947-49. Detta skulle innebära slutet på den Israeliska staten vilket ur palestiniernas synvinkel enbart vore en fördel. Det är dock inte helt säkert att alla israeliska araber skulle personligen uppskatta en sådan lösning även om de inte skulle framföra sin åsikt öppet.

Palestinierna vet att de inte med väpnat våld kan och till synes ej under överskådlig framtid tvinga Israel till en sådan lösning. Därför har man nu blåst liv i en inte helt ny tanke som i dagens internationella anda till synes kan vara en framkomlig väg för dem. Ideen går ut på att låta tusentals eller enligt vissa källor hundratusentals palestinier män, kvinnor och barn samlas vid de israeliska gränserna och börja gå mot Israel. Den israeliska militären och polisen kommer att ställas inför ett moraliskt närmast oöverkomligt problem att med våld hindra dem riva ned gränsstängslet och gå vidare, detta till trotts att enligt internationell rätt de har rätt att öppna eld mot dem (palestinierna). Denna rätt är absolut när det gäller de libanesiska och syriska "gränserna" då det råder ett krigstillstånd mellan Israel och dessa två stater.

Panoramat är en total "no win" situation för Israel då alternativen antingen är att palestinaflyktingarna kommer tillbaka eller att det israeliska självförsvarsvåldet- dödandet av hundratals civila palestinier - som kommer att föra med sig uppror bland den palestinska befolkningen på Västbanken och bland de israeliska araberna. Detta alldeles frånsett att det också troligtvis leder till ett militärt ingripande från ett antal arabstater samt Hizbollah och Hamas. Även om Israel kommer att "vinna" kriget så skulle detta att ske till ett oöverskådligt mänskligt och materiellt pris.

Söndagens (1505) palestinska aktioner var i princip av två olika modeller. Den vid den libanesiska gränsen - mitt emot kibbutz Avivim - var numerärt liten då de libanesiska myndigheterna gjort stora ansträngningar att hindra demonstranter att närma sig gränsområdet till Israel. Enligt vissa uppgifter hade även Hizbollah en återhållande roll i sammanhanget. I själva gränsområdet såg den libanesiska armeen tillsammans med UNIFIL styrkor till att de palestinska demonstranterna inte överskred gränsen. Den israeliska armeen öppnade eld över huvudena på de palestinier som närmade si gränsen för mycket. Israel och Libanon hade samordnat sina militära aktioner genom UNIFIL. Enligt libanesiska uppgifter dödades ca 10 demonstranter av israelisk militär medan Israel påstår att det skett pga libanesisk eldgivning.

Om den libanesiska armen aktivt förhindrade att situationen blev kritisk så spelade den syriska militärledningen en helt annan roll och detta med all sannolikhet i samordning med den syriska politiska ledningen. Några tusental personer transporterades helt obehindrat i bussar från två palestinska flyktingläger i Damaskus närhet till den Syrisk-Israeliska gränsen på Golanhöjderna mitt emot den drusiska staden Magjdal Shams. Hur upptagen den syriska armeen än är av att slå ner civila demonstrationer runt om i Syrien kan ett så stort antal palestinier inte åka med "chatrade" bussar hela vägen till den israeliska gränsen utan att bli stoppade i armeevägspärrar och utan att det sker med åtminstone den högsta armeeledningens goda minne.

Från israeliskt håll hade man inte väntat sig att syrierna skulle tillåta palestinska provokationer mot Israel och blev därför"tagna på sängen" när ett tusental palestinier - män, kvinnor och barn - satte sig i rörelse i riktning mot gränsstängslet. Väl framme vid det kunde den lilla israeliska styrkan på platsen inte hindra palestinierna att riva ned stängslet på ett par ställen och börja gå de 400 meterna till Magjdal Shams. Huvuddelen av dem hindrades dock av den israeliska armeens eldgivning vilken dödade en och skadade ca 35 palestinier. De som kom fram till staden stannade där intills de lämnade efter förhandlingar. Att det inte skedde med våld berodde till stor del på att den israeliske premiärministern beordrat att man skulle visa en stor återhållsamhet när det gällde åtgärder i själva Magjdal Shams. Enligt obekräftade uppgifter blev minst en israelisk soldat sårad av syrisk eldgivning.

Vad som hände vid den Syriska gränsen var en allvarlig underrättelse miss. Man borde kunna kräva av den militära underrättelsetjänsten att den inte skulle missa helt öppna upprop på Facebook och även om man i dessa inte specificerat området mitt emot Magjdal Shams så borde man insett att det var en mycket känslig plats.

Det krävs nu att militärledningen på allvar tar i tu med frågan hur man skall förhindra att palestinska demonstranter och andra intresserade att i framtiden kränka den Israeliska statens territorium.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, Palestina flyktingar, Libanon, Syrien,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Usama bin Laden dödad i Pakistan

2011-05-02T15:13:00.009+03:00

Nyheten om att Usama bin Laden dödats av amerikanska elitförband spred sig med rekordfart runt världen. Alla typer av media fick lägga om sina program. Under de senaste timmarna har det kommit mer och mer uppgifter om hur det gick till när amerikanska Sealförband i samarbete eller ej med Delta förband bröt sig in i bin Ladens gömställe som visade sig vara beläget inne i Pakistan och inte i gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan där man hittills förlagt hans vistelse.

Den amerikanska jakten på Bin Laden startade efter den första attacken på World Trade Center 1993 men tog först fart efter bombningarna av de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya i augusti 1998.

Den fick givetvis topp prioritering efter självmordsattackerna den 11 september 2001 på World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Den samtidigt planerade attacken mot Vita Huset omintetgjordes av rådiga passagerare på det fjärde kapade planet som fick det att störta innan det nådde sitt mål.

Den dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush förklarade att USA skulle jaga Bin Laden över hela världen tills man fångat honom död eller levande.

Efter den amerikanska invasionen av Afghanistan 2001 ansåg USAs underrättelse tjänster att Bin Laden gömde sig i bergsområdet Tora-Bora som ligger på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Det amerikanska flygvapnet gjorde kontinuerliga bombangrepp men lyckades inte slå ut den grotta eller grottor, i vilken/a Bin Laden ansågs gömma sig. Huruvida han över huvud taget ens och i så fall intill vilken tidpunkt hade varit i Tora-Bora området är i dag oklart.

Det intressanta är att de afghanska myndigheterna under många år envist förklarat att han befann sig på pakistanskt område något som de pakistanska givetvis förnekade. På grund av de inte helt okända kontakterna mellan å ena sidan den mäktiga pakistanska militära underrättelse tjänsten ISI och å andra sidan Al Qaeda och Taliban (afghanska såväl som pakistanska) avskrev man aldrig från amerikansk sida möjligheten att han gömde sig i Pakistan i likhet med ett antal andra Al Qaeda ledare.

Enligt media uppgifter under förmiddagen den andra maj så upptäckte de amerikanska underrättelse tjänsterna för tre eller fyra år sedan en person som var känd som den mest betrodde kuriren för Al Qaeda ledningen Men det tog ytterligare nära två år innan man fick klart för sig i vilket område som denna kurir arbetade i.

Först i augusti 2010 fick man klart för sig att kuriren ofta besökte ett byggnadskomplex i en medelstor stad, Abbottabad, belägen ca 50 km norr om den pakistanska huvudstaden Islamabad. Detta gjorde att man började misstänka att Bin Laden vistades i byggnaden.

Byggnaden ifråga som värderades till ca en million USD var omgiven av en tre och en halv meter hög betongmur som kröntes med taggtråd. Den var inte ansluten till ett telefonnät och hade ej heller någon internet anslutning. Invånarna i huset brände alla sina sopor istället för att anlita vanlig sophämtning.

Ovanstående uppgifter kan ju få en underrättelsetjänst att dra öronen åt sig och börja undersöka på allvar, vilket också skedde.

Det tog ytterligare ett antal månader av intensivt underrättelse arbete innan man ansåg sig vara nog säker på sin sak för att på allvar börja planera den väpnade aktionen.

Fredagen den 29 april fattades slutligen beslutet att slå till och på morgonen den 2 maj startade en fyra helikoptrar från Afghanistan med en insatsstyrka bestående av amerikanska elitsoldater, ur Seal förband och eventuellt Delta förband.

Vad som sedan hände är en smula oklart men att en av helikoptrarna antingen av tekniska skäl eller pga beskjutning från marken tvingades nödlanda är klart. Inga skadades dock och den landsatta styrkan intog under strid byggnaden. Ett antal av invånarna dödades däribland Usama bin Laden. Det uppges att Bin Laden dödades under ett flyktförsök men efter att han hade identifierats (?). Insatsstyrkan tog med sig Bin Ladens lik och troligtvis ytterligare ett antal personer och återvände till Afghanistan. Den skadade helikoptern sprängdes för att totalförstöra all hemlig utrustning ombord på planet

Enligt amerikanska källor så var de pakistanska myndigheterna informerade om aktionen. Det är däremot ännu oklart om på vilken nivå och huruvida de informerats om aktionens verkliga mål. Det förefaller helt otroligt att man inte informerat pakistanierna om att fyra helikoptrar skulle flyga i riktning mot Islamabad.

De amerikanska myndigheterna meddelade senare att man identifierat Bin Ladens lik med DNA prov.

För att undvika att Bin Ladens begravningsplats skulle bli en vallfärds plats sänkte man liket i havet efter att utfört alla gängse religiösa riter.

Vad som kommer att hända med förhållandena mellan USA och Pakistan nu blir intressant att se. Pakistan kan givetvis på goda grunder protestera mot att USA vidtagit en militär operation långt in på pakistanskt område, och om det visar sig att det skett med pakistanskt tillstånd så torde detta föra med sig allvarliga inrikespolitiska följder i Pakistan. USA kan definitivt avfärda de pakistanska klagomålen med att det förefaller ytterst otroligt att de pakistanska myndigheterna var okunniga om existensen av byggnadskomplexet i vilket Ben Laden bodde samt att han vistades där. Byggnaden låg mindre än en kilometer från den centrala pakistanska militärhögskolan samt i närheten av en pakistansk armédivisions förläggningsplats. Dessa två fakta borde ha gjort att de pakistanska säkerhetsmyndigheterna noggrant undersökt omgivningen.

Det är ingen tvekan om att Usama bin Ladens "frånfälle" är ett svårt slag för Al Qaeda och den Internationella Jihadiströrelsen, men att därför tro att Al Qaeda är en eliminerad faktor är ytterst otroligt. Al Qaeda är i dag inte en centraliserad hierarkisk organisation utan ett koncept med mer eller mindre fristående avdelningar (franchise system). Al Qaeda Arabian Peninsula och Al Qaeda Islamic Magreb utgör redan i dag större faror för Europa och USA än Al Qaeda i Afghanistan/Pakistan.

Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Al Qaida, Afghanistan, USA, Pakistan, Usama bin Laden, ISI, Al Qaeda Arabian Peninsula, Al Qaeda Islamic Magreb,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2,

Åminnelsedagen av förintelsen och hjältemodet

2011-05-01T23:04:00.011+03:00

I dag, kaf zain i månaden Nissan enligt den judiska kalendern är det "Åminnelsedagen av förintelsen och hjältemodet".

Titeln för minnesdagen är symbolisk då den omfattar både de som mördades i förintelseläger, getton eller på andra platser, samt de unga judar som tog upp vapen mot de nazistiska mördarna som partisaner bakom fronten eller krigare i getton.

Majoriteten av de som tog upp vapen mot sina tyska förtryckare samt dessas polska, ukrainska, vitryska, litauiska, lettiska och kroatiska hjäp redor föll i strid.

Dessa unga krigare visade att judar kunde kriga med vapen under de mest hopplösa förhållanden och slog därmed sönder gamla antisemitiska hatbilder.

Jag har valt att ta en filmsnutt från YouTube om de judiska partisanerna för påminna oss om deras hjältemodiga kamp.

Slå på högtalaren och klicka här

Låt oss aldrig glömma dem

Arieh

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Judiska partisaner, Gettokrigare, antisemitism,

Avtal mellan Fatach och Hamas

2011-04-28T00:26:00.035+03:00

Under de sena eftermiddagstimmarna den 27 april landade en politisk nyhetsbomb i Jerusalem. Den var avfyrad från Kairo och innehöll nyheten att den Palestinska Myndigheten (PA) och Hamas ingått ett avtal som kan komma att avsluta den fyra år gamla splittringen mellan dem. Uppdaterat den 29 april 2011 1507.

Avtalet var ett principavtal utarbetat mellan de två parterna under den Egyptiska armens underrättelseorganisations aktiva ledning. Det formella avtalet kommer att undertecknas av de ledande representanterna för PA och Hamas vid en ceremoni i Kairo den närmaste tiden.

Parterna har enbart offentliggjort att man enats i samtliga frågor i vilka man varit oense, samt upprättande av en interims regering under de närmaste dagarna (efter det slutgiltiga undertecknandet av avtalet ?AF?) samt att ett val till det palestinska parlamentet och till president ämbetet skall hållas om ett år. Vidare har man enats om att ömsesidigt frige samtliga politiska fångar som fängslats av de respektive parterna.

Om avtalet verkligen undertecknas av Mahmoud Abbas (Abu Mazen) för PA och Khaled Mashaal för Hamas så innebär detta att vi har en helt ny situation i Mellanöstern samt att det stora administrativa och politiska interna problemet som stod i vägen för palestinierna - splittringen mellan PA-Fatach och Hamas - att med eller utan FNs hjälp utropa den palestinska staten är undanröjt.

Från israelisk synpunkt innebär avtalet en helt ny situation men innan man vet vad man enats om i avtalet så är det svårt att definiera denna nya situation frånsett att den komplicerar situationen, lindrigt sagt.

En representant för Fatach meddelade under kvällen att avtalet på intet sätt påverkade Fatachs kontroll på Västbanken och Hamas ställning i Gazaremsan.

Israels premiärminister, Benjamin (Bibi) Natanyahu gick i ett skarpt uttalande mot avtalet med påpekandet att Abu Mazen hade att välja på att sluta fred med Israel eller Hamas. Han, Abu Mazen, kunde inte sluta fred med båda då Hamas förnekade Israels rätt att överhuvudtaget existera. I stället för detta i och för sig sakligt sanna uttalande hade det varit mycket mer diplomatiskt av honom att undvika kommentarer med förevändningen att man ännu inte publicerat avtalets innehåll. Detta speciellt då yttrandet kan uppfattas av den nuvarande Egyptiska statsledningen som förhandlat fram avtalet som en ren förolämpning.

Vita huset-talesmannen sade att man försöker få mer information om vad överenskommelsen går ut på. Han underströk dock att Hamas är ”en terroristorganisation” och att alla framtida palestinska regeringar ”måste erkänna Israels rätt att existera”

Uppdaterat den 29042011 1507.

Enligt uppgifter i media kommer avtalet att undertecknas slutgiltigt den 4 maj 2011 7 Kairo av PAs president Muhammed Abbas (Abu Mazen) och Hamas generalsekreterare Khaled Mashal.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinska Myndigheten, Hamas, Egypten, Israel, Bibi Natanyahu, Khaled Mashal,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG,

Kommer Al Qaeda ta över Jemen och flytta sitt centrum från Afghanstan?

2011-04-24T01:46:00.013+03:00

Det kan tyckas att i dag ta upp situationen i Jemen är att bortse från vad som händer i Libyen och Syrien. Frågan är om det i grund och botten inte är ytterst kortsynt att resonera så. Vi får inte bli förblindade av medias koncentration på det blodiga inbördeskriget i Libyen och och den syriska regimens slakt av de regimfientliga demonstranterna. Det är rått sett "sexiga" nyheter som inte ens de ansvariga politikerna i USA och Europa kan låta bli att influeras av. Man kan dessutom allvarligt fråga sig om det fanns en grundläggande analys av situationen samt allvarligt genomtänkta målsättningar för den militära NATO insatsen. Men hur allvarligt läget än är i Libyen och Syrien får vi inte blunda för de mycket stora geo politiska riskerna för vad som mycket väl kan komma att hända i Jemen.

Ingen normal invånare i demokratiska eller mindre demokratiska länder kan annat än önska att den nuvarande Jemenitiske presidenten - Ali Abdulla Salah - och hans regim snarast förpassas till historiens sophög. Men världens ansvariga politiska ledare måste se till att att det sker på ett sådant sätt att Al Qaeda genom sin lokala avdelning - Al Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP) - inte tar över makten i landet. Jemens geografiska läge är oerhört mycket viktigare än Afghanistans.

Det räcker med att påpeka att den som har makten i Jemen kan efter sitt tycke stänga och öppna Bab el Mandeb sundet för sjöfart från Indiska Oceanen till Röda Havet och därmed vidare till Medelhavet med allt vad detta innebär. Dessutom och det är inte mindre viktigt, Jemens norra granne, Saudi Arabien, är världens största råoljeproducent.

Det är ingen hemlighet att personer som har ansvaret för de övergripande geopolitiska analyserna i de ledande västländerna redan har mardrömmar inför en situation då Al Qaeda flyttar sin central från Afghanistan till Jemen, men frågan är hur många ledande politiker är eller vill vara medvetna om problemet, som ju definitivt inte tilldrar sig något större internationellt mediaintresse och därmed inte ger speciellt mycket poäng på rating skalan.

Kunskapen om det jemenitiska samhället, dess historia och politiska system står knappast på en hög nivå i omvärlden, åtminstone inte i den icke arabiska. Detta innebär att det föreligger stor risk att den jemenitiska krisen kan bli behandlad på ett sätt som allvarligt kommer att föra med sig geopolitiska skador för den demokratiska världen och för de som i mindre demokratiska områden stävar efter ett liv i ett sympatiskare samhälle.

I stället för att personligen ge en analys av det jemenitiska samhällets historia och politiska system kommer jag här nedan klippa in en artikel som den 21 april 2011 publicerades av tankesmedjan Stratfor. Publiceringen sker med tillstånd av Stratfor.

Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen

By Reva Bhalla
Nearly three months have passed since the Yemeni capital, Sanaa, first saw mass demonstrations against Yemeni President Ali Abdullah Saleh, but an exit from the current stalemate is still nowhere in sight. Saleh retains enough support to continue dictating the terms of his eventual political departure to an emboldened yet frustrated opposition. At the same time, the writ of his authority beyond the capital is dwindling, which is increasing the level of chaos and allowing various rebel groups to collect arms, recruit fighters and operate under dangerously few constraints.

The prospect of Saleh’s political struggle providing a boon to al Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP) is understandably producing anxiety in Washington, where U.S. officials have spent the past few months trying to envision what a post-Saleh Yemen would mean for U.S. counterterrorism efforts in the Arabian Peninsula.

While fending off opponents at home, Saleh and his followers have been relying on the “me or chaos” tactic abroad to hang onto power. Loyalists argue that the dismantling of the Saleh regime would fundamentally derail years of U.S. investment designed to elicit meaningful Yemeni cooperation against AQAP or, worse, result in a civil war that will provide AQAP with freedom to hone its skills. Emboldened by the recent unrest, a jihadist group called the Abyan-Aden Islamic Army launched a major raid on a weapons depot in Jaar in late March, leading a number of media outlets to speculate that the toppling of the Saleh regime would play directly into the hands of Yemen’s jihadists.

Meanwhile, the opposition has countered that the Yemeni jihadist threat is a perception engineered by Saleh to convince the West of the dangers of abandoning support for his regime. Opposition figures argue that Saleh’s policies are what led to the rise of AQAP in the first place and that the fall of his regime would provide the United States with a clean slate to address its counterterrorism concerns with new, non-Saleh-affiliated political allies. The reality is likely somewhere in between.

The Birth of Yemen’s Modern Jihadist Movement

The pervasiveness of radical Islamists in Yemen’s military and security apparatus is no secret, and it contributes to the staying power of al Qaeda and its offspring in the Arabian Peninsula. The root of the issue dates back to the Soviet-Afghan war, when Osama bin Laden, whose family hails from the Hadramawt region of the eastern Yemeni hinterland, commanded a small group of Arab volunteers under the leadership of Abdullah Azzam in the Islamist insurgency against the Soviets through the 1980s. Yemenis formed one of the largest contingents within bin Laden’s Arab volunteer force in Afghanistan, which meant that by 1989, a sizable number of battle-hardened Yemenis returned home looking for a new purpose.

They did not have to wait long. Leading the jihadist pack returning from Afghanistan was Tariq al Fadhli of the once-powerful al Fadhli tribe based in the southern Yemeni province of Abyan. Joining al Fadhli was Sheikh Abdul Majid al Zindani, the spiritual father of Yemen’s Salafi movement and one of the leaders of the conservative Islah party (now leading the political opposition against Saleh). The al Fadhli tribe had lost its lands to the Marxists of the Yemeni Socialist Party (YSP), which had ruled South Yemen with Soviet backing throughout the 1980s while North Yemen was ruled with Saudi backing. Al Fadhli, an opportunist who tends to downplay his previous interactions with bin Laden, returned to his homeland in 1989 (supposedly with funding from bin Laden) with a mission backed by North Yemen and Saudi Arabia to rid the south of Marxists. He and his group set up camp in the mountains of Saada province on the Saudi border and also established a training facility in Abyan province in South Yemen. Joining al Fadhli’s group were a few thousand Arabs from Syria, Egypt, Saudi Arabia and Jordan who had fought in Afghanistan and faced arrest or worse if they tried to return home.

When North and South Yemen unified in 1990 following the collapse of the Soviet Union, Yemen’s tribal Salafists, still trying to find their footing, were largely pushed aside as the southern Marxists became part of the new Republic of Yemen, albeit as subjugated partners to the north. Many within the Islamist militant movement shifted their focus to foreign targets — with an eye on the United States — and rapidly made their mark in December 1992, when two hotels were bombed in the southern city of Aden, where U.S. soldiers taking part in Operation Restore Hope in Somalia were lodged (though no Americans were killed in the attack). A rocket attack against the U.S. Embassy in January 1993 was also attempted and failed. Though he denied involvement in the hotel attacks, al Fadhli and many of his jihadist compatriots were thrown in jail on charges of orchestrating the hotel bombings as well as the assassination of one of the YSP’s political leaders.

But as tensions intensified between the north and the south in the early 1990s, so did the utility of Yemen’s Islamist militants. Yemeni President Ali Abdullah Saleh brokered a deal in 1993 with al Fadhli in which the militant leader was released from jail and freed of all charges in exchange for his assistance in defeating the southern socialists, who were now waging a civil war against the north. Saleh’s plan worked. The southern socialists were defeated and stripped of much of their land and fortunes, while the jihadists who made Saleh’s victory possible enjoyed the spoils of war. Al Fadhli, in particular, ended up becoming a member of Saleh’s political inner circle. In tribal custom, he also had his sister marry Brig. Gen. Ali Mohsen al-Ahmar, a member of the president’s Sanhan tribe in the influential Hashid confederation and now commander of Yemen’s northwestern military division and 1st Armored Brigade. (Mohsen, known for his heavily Islamist leanings, has been leading the political standoff against Saleh ever since his high-profile defection from the regime March 24.)

The Old Guard Rises and Falls

Saleh’s co-opting of Yemen’s Islamist militants had profound implications for the country’s terrorism profile. Islamists of varying ideological intensities were rewarded with positions throughout the Yemeni security and intelligence apparatus, with a heavy concentration in the Political Security Organization (PSO), a state security and intelligence agency. The PSO exists separately from the Ministry of Interior and is supposed to answer directly to the president, but it has long operated autonomously and is believed to have been behind a number of large-scale jailbreaks, political assassinations and militant operations in the country. While the leadership of the PSO under Ghaleb al Ghamesh has maintained its loyalty to Saleh, the loyalty of the organization as a whole to the president is highly questionable.

Many within the military-intelligence-security apparatus who fought in the 1994 civil war to defeat South Yemen and formed a base of support around Saleh’s presidency made up what is now considered the “old guard” in Yemen. Interspersed within the old guard were the mujahideen fighters returning from Afghanistan. Leading the old guard within the military has been none other than Mohsen, who, after years of standing by Saleh’s side, has emerged in the past month as the president’s most formidable challenger. Mohsen, whose uncle was married to Saleh’s mother in her second marriage, was a stalwart ally of Saleh throughout the 1990s. He played an instrumental role in protecting Saleh from coup attempts early on in his political reign and led the North Yemen army to victory against the south in the 1994 civil war. Mohsen was duly rewarded with ample military funding and control over Saada, al-Hudaydah, Hajja, Amran and Mahwit, surpassing the influence of the governors in these provinces.

While the 1990s were the golden years for Mohsen, the 21st century brought with it an array of challenges for the Islamist sympathizers in the old guard. Following the 2000 bombing of the USS Cole, Saleh came under enormous pressure from the United States to crack down on al Qaeda operatives and their protectors in Yemen, both within and beyond the bounds of the state. Fearful of the political backlash that would result from U.S. unilateral military action in Yemen and tempted by large amounts of counterterrorism aid being channeled from Washington, Saleh began devising a strategy to gradually marginalize the increasingly problematic old guard.

These were not the only factors driving Saleh’s decision, however. Saleh knew he had to prepare a succession plan, and he preferred to see the next generation of Saleh men at the helm. Anticipating the challenge he would face from powerful figures like Mohsen and his allies, Saleh shrewdly created new and distinct security agencies for selected family members to run under the tutelage of the United States with the those agencies run by formidable members of the old guard. Thus the “new guard” was born.

The Rise of Saleh’s Second-Generation New Guard

Over the course of the past decade, Saleh has made a series of appointments to mark the ascendancy of the new guard. Most important, his son and preferred successor, Ahmed Ali Saleh, became head of the elite Republican Guard (roughly 30,000-plus men) and Special Operations Forces. Ahmad replaced Saleh’s half-brother, Ali Saleh al-Ahmar, as chief of the Republican Guard, but Saleh made sure to appease Ali by making him Yemen’s defense attache in Washington, followed by appointing him to the highly influential post of chief of staff of the supreme commander of the Armed Forces and supervisor to the Republican Guard.

The president also appointed his nephews — the sons of his brother Muhammad Abdullah Saleh (now deceased) — to key positions. Yahya became chief of staff of the Central Security Forces and Counter-Terrorism Unit (roughly 50,000 plus); Tariq was made commander of the Special Guard, which effectively falls under the authority of Ahmed’s Republican Guard; and Ammar became principal duty director of the National Security Bureau (NSB). Moreover, nearly all of Saleh’s sons, cousins and nephews are evenly distributed throughout the Republican Guard.

Each of these agencies received a substantial amount of money as U.S. financial aid to Yemen increased from $5 million in 2006 to $155 million in 2010. This was expected to rise to $1 billion or more over the next several years, but Washington froze the first installment in February when the protests broke out. Ahmed’s Republican Guard and Special Operations Forces worked closely with U.S. military trainers in trying to develop an elite fighting force along the lines of Jordan’s U.S.-trained Fursan al Haq (Knights of Justice). The creation of the mostly U.S.-financed NSB in 2002 to collect domestic intelligence was also part of a broader attempt by Saleh to reform all security agencies to counter the heavy jihadist penetration of the PSO.

Meanwhile, Mohsen watched nervously as his power base flattened under the weight of the second-generation Saleh men. One by one, Mohsen’s close old-guard allies were replaced: In 2007, Saleh sacked Gen. Al Thaneen, commander of the Republican Guard in Taiz. In 2008, Brig. Gen. Mujahid Gushaim replaced Ali Sayani, the head of military intelligence (Ali Sayani’s brother, Abdulmalik, Yemen’s former defense minister, was one of the first generals to declare support for the revolt against Saleh). The same year, Gen. Al Thahiri al Shadadi was replaced by Brig Gen. Mohammed al Magdashi as commander of the Central Division; Saleh then appointed his personal bodyguard, Brig. Gen. Aziz Mulfi, as chief of staff of the 27th mechanized brigade in Hadramawt. Finally, in early 2011, Saleh sacked Brig. Gen. Abdullah Al Gadhi, commander of Al Anad Base that lies on the axis of Aden in the south and commander of the 201st mechanized brigade. As commander of the northwestern division, Mohsen had been kept busy by an al-Houthi rebellion that ignited in 2004, and he became a convenient scapegoat for Saleh when the al-Houthis rose up again in 2009 and began seizing territory, leading to a rare Saudi military intervention in Yemen’s northern Saada province.

Using the distraction and intensity of the al-Houthi rebellion to weaken Mohsen and his forces, Saleh attempted to move the headquarters of Mohsen’s 1st Armored Brigade from Sanaa to Amran just north of the capital and ordered the transfer of heavy equipment from Mohsen’s forces to the Republican Guard. While Saleh’s son and nephews were on the receiving end of millions of dollars of U.S. financial aid to fight AQAP, Mohsen and his allies were left on the sidelines as the old-guard institutions were branded as untrustworthy and thus unworthy of U.S. financing. Mohsen also claims Saleh tried to have him killed at least six times. One such episode, revealed in a WikiLeaks cable dated February 2010, describes how the Saleh government allegedly provided Saudi military commanders with the coordinates of Mohsen’s headquarters when Saudi forces were launching airstrikes on the al-Houthis. The Saudis aborted the strike when they sensed something was wrong with the information they were receiving from the Yemeni government.

Toward the end of 2010, with the old guard sufficiently weakened, Saleh was feeling relatively confident that he would be able to see through his plans to abolish presidential term limits and pave the way for his son to take power. What Saleh didn’t anticipate was the viral effect of the North African uprisings and the opportunity they would present to Mohsen and his allies to take revenge and, more important, make a comeback.

(click here to enlarge image)

An Old Guard Revival?

Mohsen, 66 years old, is a patient and calculating man. When thousands of Yemenis took to the streets of Sanaa in late March to protest against the regime, his 1st Armored Brigade, based just a short distance from the University of Sanaa entrance where the protesters were concentrated, deliberately stood back while the CSF and Republican Guard took the heat for increasingly violent crackdowns. In many ways, Mohsen attempted to emulate Egyptian Field Marshal Mohamed Hussein Tantawi in having his forces stand between the CSF and the protesters, acting as a protector of the pro-democracy demonstrators in hopes of making his way to the presidential palace with the people’s backing. Mohsen continues to carry a high level of respect among the Islamist-leaning old guard and, just as critically, maintains a strong relationship with the Saudi royals.

Following his March 24 defection, a number of high-profile military, political and tribal defections followed. Standing in league with Mohsen is the politically ambitious Sheikh Hamid al-Ahmar, one of the 10 sons of the late Abdullah bin Hussein al-Ahmar, who ruled the Hashid confederation as the most powerful tribal chieftain in the country and was also a prominent leader of the Islah political party. (Saleh’s Sanhaan tribe is part of the Hashid confederation as well.) Hamid is a wealthy businessman and vocal leader of the Islah party, which dominates the Joint Meeting Parties (JMP), an opposition coalition. The sheikh who, like Mohsen, has a close relationship with the Saudi royals, has ambitions to replace Saleh and has been responsible for a wave of defections from within the ruling General People’s Congress, nearly all of which can be traced back to his family tree. In an illustration of Hamid’s strategic alliance with Mohsen, Hamid holds the position of lieutenant colonel in the 1st Armored Brigade. This is a purely honorary position but provides Hamid with a military permit to expand his contingent of body guards, the numbers of which of recently swelled to at least 100.

Together, Mohsen and Sheikh Hamid have a great deal of influence in Yemen to challenge Saleh, but still not enough to drive him out of office by force. Mohsen’s forces have been gradually trying to encroach on Sanaa from their base in the northern outskirts of the capital, but forces loyal to Saleh in Sanaa continue to outman and outgun the rebel forces.

Hence the current stalemate. Yemen does not have the luxury of a clean, geographic split between pro-regime and anti-regime forces, as is the case in Libya. In its infinite complexity, the country is divided along tribal, family, military and business lines, so its political future is difficult to chart. A single family, army unit, village or tribe will have members pledging loyalty to either Saleh or the revolution, providing the president with just enough staying power to deflect opposition demands and drag out the political crisis.

Washington’s Yemen Problem

The question of whether Saleh stays or goes is not the main topic of current debate. Nearly every party to the conflict, including the various opposition groups, Saudi Arabia, the United States and even Saleh himself, understand that the Yemeni president’s 33-year political reign will end soon. The real sticking point has to do with those family members surrounding Saleh and whether they, too, will be brought down with the president in a true regime change.

This is where the United States finds itself in a particularly uncomfortable spot. Yemen’s opposition, a hodgepodge movement including everything from northern Islamists to southern socialists, are mostly only united by a collective aim to dismantle the Saleh regime, including the second-generation Saleh new guard that has come to dominate the country’s security-military-intelligence apparatus with heavy U.S.-backing.

The system is far from perfect, and counterterrorism efforts in Yemen continue to frustrate U.S. authorities. However, Saleh’s security reforms over the past several years and the tutelage the U.S. military has been able to provide to these select agencies have been viewed as a significant sign of progress by the United States, and that progress could now be coming under threat.

Mohsen and his allies are looking to reclaim their lost influence and absorb the new-guard entities in an entirely new security set-up. For example, the opposition is demanding that the Republican Guard and Special Forces be absorbed into the army, which would operate under a general loyal to Mohsen (Mohsen himself claims he would step down as part of a deal in which Saleh also resigns, but he would be expected to assume a kingmaker status), that the CSF and CTU paramilitary agencies be stripped of their autonomy and operationally come under the Ministry of Interior and that the newly created NSB come under the PSO. Such changes would be tantamount to unraveling the past decade of U.S. counterterrorism investment in Yemen that was designed explicitly to raise a new generation of security officials who could hold their own against the Islamist-leaning old guard. This is not to say that Mohsen and his allies would completely obstruct U.S. counterterrorism efforts. Many within the old guard, eager for U.S. financial aid and opposed to U.S. unilateral military action in Yemen, are likely to veer toward pragmatism in dealing with Washington. That said, Mohsen’s reputation for protecting jihadists operating in Yemen and his poor standing with Washington would add much distrust to an already complicated U.S.-Yemeni relationship.

Given its counterterrorism concerns and the large amount of U.S. financial aid flowing into Yemen in recent years, Washington undoubtedly has a stake in Yemen’s political transition, but it is unclear how much influence it will be able to exert in trying to shape a post-Saleh government. The United States lacks the tribal relationships, historical presence and trust to deal effectively with a resurgent old guard seeking vengeance amid growing chaos.

The real heavyweight in Yemen is Saudi Arabia. The Saudi royals have long viewed their southern neighbor as a constant source of instability in the kingdom. Whether the threat to the monarchy emanating from Yemen drew its roots from Nasserism, Marxism or radical Islamism, Riyadh deliberated worked to keep the Yemeni state weak while buying loyalties across the Yemeni tribal landscape. Saudi Arabia shares the U.S. concern over Yemeni instability providing a boon to AQAP. The Saudi royals, who are reviled by a large segment of Saudi-born jihadists in AQAP operating from Yemen, are a logical target for AQAP attacks that carry sufficient strategic weight to shake the oil markets and the royal regime, especially given the current climate of unrest in the region. Moreover, Saudi Arabia does not want to deal with a dramatic increase in the already regular spillover of refugees, smugglers and illegal workers from Yemen should civil war ensue.

At the same time, Saudi Arabia and the United States may not entirely see eye to eye in how to manage the jihadist threat in Yemen. The Saudis have maintained close linkages with a number of influential Islamist members within the old guard, including Mohsen and jihadists like al Fadhli, who broke off his alliance with Saleh in 2009 to lead the Southern Movement against the regime. The Saudis are also more prone to rely on their jihadist allies from time to time in trying to snuff out more immediate threats to Saudi interests.

For example, Saudi Arabia’s current concern regarding Yemen centers not on the future of Yemen’s counterterrorism capabilities but on the al-Houthi rebels in the north, who have wasted little time in exploiting Sanaa’s distractions to expand their territorial claims in Saada province. The al-Houthis belong to the Zaydi sect, considered an offshoot of Shiite Islam and heretical by Wahhabi standards. Riyadh fears Houthi unrest in Yemen’s north could stir unrest in Saudi Arabia’s southern provinces of Najran and Jizan, which are home to the Ismailis, also an offshoot of Shiite Islam. Ismaili unrest in the south could then embolden Shia in Saudi Arabia’s oil-rich Eastern Province, who have already been engaged in demonstrations, albeit small ones, against the Saudi monarchy with heavy Iranian encouragement. Deputy AQAP leader Saad Ali al Shihri’s declaration of war against the al-Houthi rebels on Jan. 28 may have surprised many, but it also seemed to play to the Saudi agenda in channeling jihadist efforts toward the al-Houthi threat.

The United States has a Yemen problem that it cannot avoid, but it also has very few tools with which to manage or solve it. For now, the stalemate provides Washington with the time to sort out alternatives to the second-generation Saleh relatives, but that time also comes at a cost. The longer this political crisis drags on, the more Saleh will narrow his focus to holding onto Sanaa, while leaving the rest of the country for the al-Houthis, the southern socialists and the jihadists to fight over. The United States can take some comfort in the fact that AQAP’s poor track record of innovative yet failed attacks has kept the group in the terrorist minor leagues. With enough time, resources and sympathizers in the government and security apparatus, however, AQAP could find itself in a more comfortable spot in a post-Saleh scenario, likely to the detriment of U.S. counterterrorism efforts in the Arabian Peninsula.
Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen is republished with permission of STRATFOR.

Jemen är än i dag i grunden ett traditionellt arabiskt samhälle och därför måste man finna lösningar som kan accepteras där och inte slaviskt försöka använda modeller som är anpassade efter de franska och amerikanska revolutionernas ide arv. Detta gäller i hög grad även Libyen men i något mindre grad Egypten och Tunisien. Enligt arabisk tradition kommer förändringarna att ta lång tid. Glöm inte att i både Egypten och Tunisien militären styr och man ser ännu inget slut på detta (trotts att saken livligt debatteras).

Inte så få av artiklarna om det civila arabiska upproret västerländska media verkar färgade av författarens egna "politically correct" åsikter. Därför blir man i viss mån förvånad när man snubblar över en som Anthony Loyd skrev den 20 april 2011 i tidskriften Prospect (nätupplagan) under rubriken "The Revolution Unravels". Loyd beskriver händelser som han bevittnat i Bengazi (rebellernas huvudfäste i Libyen). För en som har bott snart 40 år i Mellanöstern låter Loyds reportage helt troligt. Man kan inte heller bortse från att Al Qaeda Islamic Magreb (AQIM) har en allt annat en svag ställning i de östra delarna av Libyen.

Sent på kvällen den 23 april dök det upp uppgifter i media att den jemenitiske presidenten Ali Abdulla Saleh hade gått med på ett medlingsförslag från gulfstaterna som skulle innebära att han skulle avgå om en månad och överlämna presidentmakten till den nuvarande vise presidenten. Han och hans familj skulle få frihet från åtal. Enligt vissa uppgifter har presidenten enbart muntligt gått med på förslaget. Den jemenitiska oppositionen uppges dock ej vilja gå med på åtalsfrihet samt upprättande av en nationell samlingsregering.

Läs även andra bloggares åsikter om Jemen, Egypten, Tunisien, Libyen, Syrien, Arabvärlden, Al Qaeda, Al Qaida, Al Qaeda Arabian Peninsula, Al Qaeda Islamic Magreb,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2, VG3, VG4,

Lite reflektioner rörande det civila upproret i Arabvärlden

2011-04-17T18:24:00.027+03:00

När det civila upproret i Arabvärlden startade i Tunisien och Egypten för några månader sedan jämfördes det ofta i svenska media med frihetsprocessen i Östeuropa i slutet på 1980- och början av 1990 talet. Detta visade bara den enorma okunnigheten om skillnaderna mellan de arabiska länderna och de östeuropeiska.

Än mer skrämmande var det att sådana kommentarer inte enbart kom från oinformerade journalister utan även från politiker på hög nivå som borde ha vetat bättre.

Kommentatorerna bortsåg från eller var okunniga om att till skillnad från de flesta före detta satellitstaterna i Östeuropa de arabiska länderna inte hade någon tidigare demokratisk eller åtminstone kvasidemokratisk tradition som kunde bli en grund att bygga på.

Ta t.ex den ledande arabstaten Egypten som exempel. Från och med den andra halvan av 1800-talet var Egypten en del av den brittiska intressesfären i Mellanöstern och först i början av 1950-talet kan man tala om en självständig egyptisk stat. Denna var dock i realiteten en militärdiktatur eller åtminstone en av militären styrd stat (under Naguib, Nasser, Sadat och Mubarak) från 1952 tills Mubarks fall i början av 2011. Det var aldrig fråga om några fria demokratiska val, och den största reella oppositionsgruppen var det Muslimska brödraskapet som aktivt och med uppenbart odemokratiska metoder förföljdes av den egyptiska militär regimen.

Som om avsaknaden av en demokratisk tradition inte är en nog allvarlig så finns det ytterligare ytterligare en skillnad, nämligen att de arabiska staterna med undantag av Egypten, Tunisien och Marocko är djupt splittrade (etniskt och/eller religiöst) statsbildningar. Dessutom är en del av arabstaterna som t.ex Libyen enbart ett konglomerat av beduinstammar.

När de östeuropeiska staterna slängde av sig det kommunistiska oket så föll Tjeckoslovakien sönder, visserligen under något så när ordnade förhållanden, i två delar, medan Jugoslavien splittrades under ytterst blodiga inbördes strider i ett antal mindre stater.

Vi får verkligen hoppas att det kommer att finnas arabiska ledare som kommer att ha nog med mod och vision för att undvika blodiga tragedier - tyvärr tyder vad som händer i Syrien, Libyen, Bahrain och Jemen på att det är allt annat än säkert att så blir fallet.

En annan faktor som redan komplicerar utvecklingen är inblandningen av icke arabiska stater i den arabiska sfären. De främsta aktörerna är USA, Frankrike och Iran. De två första har en lång tradition av inblandning i området medan Iran är en mer senkommen aktör men vars intressen i mångt och mycket står i direkt konflikt med USA.

USA har starka geopolitiska intressen i området som t.ex. den saudiarabiska oljan, flottbasen i Bahrain och fri sjöfart i Hormuz sundet, Bab el Madel sundet och Suezkanalen samt att motverka lokalavdelningar av Al Qaeda i Jemen och Nordafrika.

Dessutom för USA en ideologisk linje att verka för demokrati i området. Ideologiskt kan man inte annat än stödja linjen med tyvärr kan en "Full Democracy Now" politik få vanskliga följder som Hizbollahs maktövertagande i Libanon. Vi får inte heller glömma att det muslimska brödraskapet t.ex. i Egypten, som är det bäst organiserade oppositionspartiet i nämnda land ,kan få så många röster i det kommande valet att det bara blir fråga om ett val då brödraskapet knappast kommer att ta risken att förlora ett kommande val. En liknande situation kan komma att uppstå även i andra arabländer.

USAs "Full Democracy Now" politik är dessutom inte konsekvent. Den tillämpades på Tunisien och Egypten, men inte alls på Syrien. Man kan verkligen fråga sig varför USA inte tagit i hårdare mot Bashir Asads massakrer på syriska demonstranter. Det finns rapporter om att Iran instruerat syriska säkerhetsstyrkor hur man effektivast tar sig an regimfientliga demonstranter. Rent geopolitiskt borde det ligga i USAs intresse att den nuvarande syriska administrationen byttes mot en som ställde sig på demonstranternas sida. Med en sådan politik skulle man beröva Iran en lierad stat och dessutom slå in en geografisk kil mellan Iran och det av Hizbollah styrda Libanon.

Det sistnämnda är inte det enda till synes ologiska geo-politiska beslutet som Obama tagit under de sista månaderna. Man har också från amerikanskt håll börjat ta avstånd från den jemenitiska presidenten-diktatorn Ali Abdullah Saleh som hursomhelst har allt svårare att hålla sig kvar vid makten trotts att detta mycket väl kan komma att innebära att de lokala Al Qaeda organisationerna (Al Qaeda Arabian Peninsula - AQAP) får en stark ställning på den arabiska halvön - något som USA hitintills sökt förhindra. Det har även ifrågasats om inte Osama bin Laden redan allvarligt överlagt att flytta Al Qaeda nätverkets centrum från Tora-Bora bergen mellan Afghanistan och Pakistan till Jemen. En sådan utveckling borde ge den amerikanska statsledningen ytterst kalla korar efter ryggen.

Den saudiarabiska oljan är ett måste för USA och det är ytterst tveksamt om Obama kommer att sätta demokrati frågan före den om inte annat för att detta skulle slutligen förhindra honom att bli återvald i nästa presidentval.

Intill att det civila arabiska upproret bröt ut för några månader sedan stödde USA den sunni ledda minoritets regimens diktatoriska styre i Bahrain, (15% sunni muslimer mot 85% shia muslimer i Bahrain). När shia muslimerna i Bahrain, klart uppmuntrade och finansierade av Iran, startade anti regims demonstrationer, så ställdes USA i en ytterst svår ställning då det knappast var förenligt med demokratiideologin att ta ställning för Bahrains regim mot de av Iran stödda demonstranterna. Genom att inte inta en klar ställning för eller emot regimen tappade Obama regimen anseende i alla läger inklusive hos den saudiarabiska ledningen som var allt annat än intresserade av att de revolterande av Iran uppmuntrade shia muslimerna i Bahrain skulle influera sin shia trosfränder som var majoritet i områdena där de stora saudiarabiska oljefälten i östra Saudiarabien låg. Den saudiarabiska ledningen insåg var dess intresse låg och skickade mot amerikansk uppmaning in arme förband i Bahrain för att hjälpa den bahrainska regimen att "återställa ordningen" i landet.

När det gäller Libyen är det mer ett Franskt intresse än ett amerikanskt. Cyniskt sett är det ju lättare att stödja upprorsmännen än Libyens ledare Khaddafi som inte drog sig för att flygbomba upprorsmän såväl som civila i Bengazi då den libyska oljeindustrin är centrerad runt Bengazi. De internationella flygstyrkorna - huvudsakligen europeiska - som för närvarande bekämpar Kadafi gör det inom NATOs ram. Man kan dock allvarligt ifrågasätta hur även toppmoderna flygstyrkor i längden skall fälla utslaget i ett krig som egentligen är ett krig mellan olika beduinstammar. För att få ett avgörande till stånd måste man nog sätta in europeiska markstyrkor.

Hur mycket vi än hoppas på att det civila arabiska upproret skall föra med sig att millioner av araber skall få leva och uppfostra sina barn i öppna och demokratiska samhällen så får vi inte glömma att övergången till sådana samhällen kommer att bli mycket svårare än det var i Östeuropa. Låt mig citera hur Thomas L. Friedman avslutar en utmärkt artikel i New York Times den 12 april 2011. Pray for Germanys. Hope for South Africas. Prepare for Yugoslavias.

Läs även andra bloggares åsikter om Tunisien, Egypten, Arabvärlden, Libyen, Bahrain, USA, Frankrike, Iran, Syrien, Al Qaeda, Al Qaeda Arabian Peninsula, NATO,

DN , DN2 , DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,
VG, VG2, VG3, VG4,

Barnamord i Itamar. Är allt hopp ute?

2011-03-14T12:30:00.006+02:00

Vad som hände i Itamar på fredagskvällen den 11 mars var inget vanligt terrordåd - om det nu existerar något som kan kallas "vanligt terrordåd" - det var ett bestialiskt mord på tre små barn och deras föräldrar utfört av personer som förlorat - om de nu någonsin hade haft - all likhet med människor.

Barn och vuxna civila har under årtusenden fått lida och många gånger blivit dödade under väpnade konflikter. Så också tyvärr under mer än hundra års väpnad konflikt i Israels land. Detta är djupt tragiskt men trotts alla försök att minska barn och civilas lidande i väpnade konflikter, inklusive den i Israels land, är detta inte helt möjligt.

Men det finns ingen som helst likhet mellan en terrorist som av ideologisk - om än missriktad - övertygelse går in i t.ex. valfritt kafé och öppnar eld med automat vapen och därmed dödar och lemlästar de som råkade befinna sig på platsen och den eller de som tog sig in i familjen Fogels hem och medelst kniv(-ar) slaktade fem sovande familjemedlemmar varav tre små barn.

De liknar mer de tyska SS soldater som bröt sig in i polska och ryska hus under andra världskriget och kallt slaktade invånarna inklusive barnen. Därmed har de också gjort sig förtjänta av samma straff som dessa.

Det vore absurt att fånga in dem och ställa dem inför rätta då detta bara skulle föra med sig längre icke helt obekväma fängelsestraff utan låta de som får tag på dem göra processen kort.

Vi frågar oss bara i dag hur vi i all världen skall kunna komma fram till fred med med ett folk (det palestinska) som hyser personer som dessa mellan sig. Det är svårt att vara optimist i dag.

Jag vill bara klargöra för de som inte känner till mina politiska åsikter att de står milsvitt till vänster om de som invånarna i Itamar omhuldar.

De svenska tidningarnas nätupplagors bevakning av massakern i Itamar är mer än katastrofal.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, palestinier, terror, barnamord,

Knuff

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG,

Att rapportera om Mellanöstern idag samt en del om Iran.Uppdaterad 21022011 1240

2011-02-21T01:13:00.009+02:00

Att i dag rapportera från Mellanöstern är en vansklig uppgift. Utvecklingen går många gånger så fort så att det publicerade redan är överspelat och mindre relevant. Dessutom är nyhetskällorna inte så sällan inexakta och/eller önskemässigt eller tendentiöst påverkade. Att kommentera och/eller analysera vad som hänt, händer eller kommer att hända är mer eller mindre omöjligt.

Detta gäller såväl amatörbloggare som ledande arabister i viktiga israeliska media liksom författare av op-ed artiklar i New York Times. Detta är en av orsakerna att denna bloggs författare underlåtit att publicera något under tio dagar.

Men trotts allt kan man ju inte låta bli att ta den uppenbara risken att skriva något mer eller mindre felaktigt eller irrelevant. Allt enligt den mycket goda regeln att den enda som inte gör eller beslutar något felaktigt är den som varken gör eller beslutar något alls.

En sak som är viktig att ta i beaktande när man behandlar Mellanöstern problem i dag är att den tidigare politiskt och militärt ledande arabstaten Egypten har tagit time out för att reda upp sina interna problem. Ingen vet hur länge det kan ta men ett är säkert, så småningom kommer Egypten tillbaka som den ledande arabstaten och därmed också som en av Mellanösterns regionala stormakter.

Låt oss ta upp Iran i denna bloggpost. Denna stat är en av de två enda icke arabiska länderna i Mellanöstern. (Det andra icke arabiska landet är Israel). Iran är i dag en hänsynslös fundamentalistisk religiös diktatur. Den iranska statsledningen har som mål att inte bara vara en regional stormakt utan även att få ett status som, om än en mindre, global stormakt. Detta är avsikten med dess kärnvapen- och missilprogram. Dess mål är dessutom religiösa, att föra ut islams budskap i världen. Eftersom alla områden som en gång i historien varit Islamskt styrda och som sedan fått en icke islamsk styrelse måste återvinnas för islam (regeln "Dar El-Islam, Dar El- Harb") är Israel det stora hatobjektet. Men man får inte glömma delar av Balkan och Al-Andalus (södra Spanien) också faller under denna religiösa regel.

På grund av att regimen inte skyr några medel och har tillgång till interna säkerhetsstyrkor som är ideologiskt och religiöst på samma linje som den politiska ledningen kommer det inte bli lätt för en intern opposition att kränga av sig regimen och upprätta en civil och i bästa fall även demokratisk sådan.

Man bör också vara medveten om att om den interna oppositionen verkligen lyckas med att bli av med den fundamentalistiska religiösa diktaturen och upprätta någon form av civil demokratisk regim så innebär detta inte automatiskt att detta nya Iran blir en stillsam och trevlig granne för resten av Mellanöstern. Den behöver inte alls bli speciellt pacifistisk. Tvärt om kan den utan vidare återuppliva gamla idéer om det klassiska Stor Persien. Att tro något annat är att inbilla sig att bara för att iranierna lyckades bli av med den religiösa diktaturen de börjar tänka och uppträda som några idealistiskt inriktade EU invånare. Det geopolitiska incitamentet att åtminstone bli en regional stormakt finns där och lägg till att Iran vid denna tidpunkt antingen uppnått ställningen av att vara en kärnvapenmakt eller nästan kommit till det stadiet gör att iranierna med viss sannolikhet inte kommer att vara avogt inställda till att vara en mindre global stormakt.

Ett exempel på hur media på bas av icke ordentligt kontrollerade uppgifter publicerar uppgifter var den att de två iranska krigsfartygen på sin färd från Iran till Syrien redan passerat Suezkanalen på väg in i Medelhavet fanns på morgonen den 17 februari på förstasidan i både Maariv och Yediot Achronot. Jag kollade inte fler då den israeliska radion redan till morgonkaffet helt sanningsenligt omtalade att så inte var fallet. Sedan följde ett antal dagar fyllda av många gånger motsägelsefulla uppgifter från olika egyptiska myndigheter om huruvida de iranska myndigheterna lagt in en ansökan om att få passera kanalen eller ej, allt medan de två fartygen, en missilfregatt och ett underhållsfartyg, låg för ankare i den saudiarabiska staden Jeddas hamn.

Enligt Konstantinopelfördraget 1888 har alla fartyg tillhörande länder som inte är i krig med Egypten rätt att passera genom kanalen

Sedan Iran brutit de diplomatiska förbindelserna med Egypten pga fredsavtalet mellan Egypten och Israel har inga iranska krigsfartyg passerat genom Suezkanalen sedan den iranska revolutionen 1979, något som ett antal länder, däribland Israel, runt Medelhavet varit tacksamma för.

Den nuvarande militärregimen i Egypten var allt annat än glada över att få denna heta potatis i sitt knä. USA försökte få Egypten att neka, Israel förklarade officiellt att detta innebar en helt ny geopolitisk situation för Israel. Det senare är tvivels utan helt riktigt då iranska krigsfartyg i Medelhavet skulle kunna aktivt ingripa i en väpnad konflikt inte bara mellan Iran och Israel utan även mellan å ena sidan de iranskt understödda Hizbollah och Hamas styrkorna och på andra sidan Israel.

Israel har dock svårt att officiellt be Egypten om att hindra de två iranska fartygens genomfart av Suezkanalen då detta skulle kunna föra med sig de israeliska krigsfartyg som under de senaste åren patrullerar i Röda Havet och söder om Bab El Mandel sundet för att stoppa vapensmuggling till Hamas i Gazaremsan också skulle kunna förhindras av de egyptiska myndigheterna om de ville försöka vara "neutrala".

Ett sådant Egyptiskt beslut skulle givetvis även förhindra de israeliska Dolfin ubåtarna, som enligt uppgifter i internationella media, patrullerar det Arabiska Havet och Oman Bukten och som till och med sagts gått in i den Persiska Viken. Dolfin ubåtarnas patruller, om de nu förekommer, skulle vara strategiskt ytterst viktiga för Israel vid en kommande konflikt med Iran.

Enligt uppgifter i Israeliska etermedia under eftermiddagen och kvällen den 20 februari 2011 så har de egyptiska myndigheterna gett tillstånd för de två Iranska fartygen att passera kanalen. De väntas göra detta under natten till den 21 februari. Men de egyptiska myndigheterna kan ännu komma med en överraskning. Vi får nog höra mer om de iranska fartygen i framtiden.

Uppdatering 21022011 1240
Enligt uppgifter i israeliska media så har passagen av de två Iranska fartygen ändrats till onsdagen den23 februari. Enligt uppgift på den arabiska nyhetsbyrån Al Arabiyas engelsk språkgiga sait sker detta på de iranska myndigheternas initiativ. Det fartyg som tidigare definierats som ett underhållsfartyg har enligt Al Arabiya kapacitet för tre helikoptrar av ospecificerad typ

Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, Egypten, Israel, Iran, USA, Medelhavet, Röda Havet, Persiska Viken, Hizbollah, Hamas,

Bloggar
Försvar och Säkerhet

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4,

Mubarak avgår ej. Omar Suleiman får befogenheten att utforma övergången till nytt statsskick.

2011-02-11T01:04:00.005+02:00

Efter en halv dags väntan på talet i vilket man bedömde att Mubarak skulle meddela att han avgick från presidentposten fick demonstranterna på Frihetstorget i Kairo, Egyptens befolkning och alla de millioner runt om i världen som väntade på talet, se och höra en Mubarak som inte gav upp.

Han påpekade visserligen att han aldrig haft för avsikt att ställa upp i presidentvalet i september 2011, men utan att säga det i klartext gjorde han helt klart för alla att han ännu var Egyptens president. Han meddelade att han överförde befogenheterna att utföra de nödvändiga konstitutionella förändringarna för att kunna hålla demokratiska val på vicepresidenten general Omar Suleiman. Mubarak redogjorde för de kommittéer som redan tillsatts och som skulle tillsättas för att utföra arbetet.

Mubarak påpekade också att han hade full förståelse för de unga demonstranternas vilja att få ett bättre egyptiskt samhälle.

Hans framträdande var ytterst värdigt och han påminde åhörarna att han under 60 år konstant tjänat Egypten i såväl bistra som segerrika tider och nämnde speciellt tillfället när den egyptiska flaggan åter vajade i hela Sinai 1982. Han påpekade också att han skulle dö i Egypten

Han bad inte om uppslutning runt sitt program utan förklarade att det var naturligt och nödvändigt att Egyptens invånare skulle sluta upp runt general Suleimans arbete.

Han förklarade att Egypten med sin 6000 åriga historia hade sina traditioner och sitt sätt att lösa problem och att det på ren svenska var en smula ouppfostrat av länder med en historia på lite mer än 200 år att mästra Egyptens folk. Inget kryp för Obama!

Några minuter efter Mubaraks tal framträdde general Suleiman i Egyptisk TV och förklarade att nu var det viktigt att alla skulle sluta upp bakom arbetet med övergången. Även Suleiman hade uppskattande ord för de unga demonstranternas vilja att få ett bättre samhälle i Egypten.

Demonstranterna på Frihetstorget tog emot Mubaraks tal med visslingar och buanden. De hade inte fått vad de kräver - att Mubarak skulle avgå. Man kan förstå dem, men å andra sidan kan man undra hur de - och en stor del av dem har universitetsutbildning - inte kan förstå att i ett så centralistiskt samhälle som Egypten man inte bara kan göra sig av med presidenten utan att man klargjort för sig vad man skulle göra med samhället sen. Det förefaller som om de inte alls visste att enligt den egyptiska konstitutionen parlamentets talman blir fungerande president om presidenten dör eller avgår. Parlamentets nuvarande talman,Fathi Surur, är känd som en verkligt illasinnad och korrumperad politiker.

Utan att varken Mubarak eller Suleiman nämnde det var det helt klart att armen stod bakom Mubaraks linje. Suleiman är ännu aktiv general, chef för det egyptiska underrättelseväsendet.
Ingen skall tveka om att armen anser sig vara garanten för att det egyptiska samhället inte skall driva in totalt kaos.

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4,

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, USA, Obama, Hosni Mubarak, Omar Suleiman,

Hur påverkar revolutionen i Egypten resten av M-Ö och speciellt Israel Uppdaterad 01022011 23.14

2011-02-01T09:14:00.041+02:00

Uppdatering 01022011 23.14 President Hosni Mubarak meddelade i kväll i ett direktsänt TV tal till det egyptiska folket att han inte avser att ställa upp i presidentvalet i september 2011. Han tillade att han skulle göra allt för att underlätta det kommande regimskiftet. Underförstått i detta är att han avser med den nya regering som tillträdde i Egypten för två dagar sedan starta genomförandet av åtminstone en del av de av oppositionen krävda ekonomiska och konstitutionella reformerna.

Demonstranterna står dock fast vid sina krav på att Mubarak skall avgå omedelbart.

Kommentatorerna i media innan talet var mer eller mindre eniga om att han inte skulle lyckas sitta vid makten intill presidentvalet i september.

--------------------------------------------------------------

Ännu kan man inte klart förutsäga hur händelserna i Egypten kommer att påverka dels det egna landet och dels resten av Mellanöstern och då speciellt Israel. I media publiceras redan framtidsperspektiv men då ingen ännu vet vad som kommer att hända i Egypten är dessa förutsägelser ännu teoretiska spekulationer.

Detta innebär givetvis inte att de ansvariga politiska, ekonomiska och militära etablissemangen speciellt i Mellanöstern men även utanför detta område redan har börjat att dra upp alternativa handlingsplaner för olika utvecklingar av krisen i Egypten.

Förhoppningsfullt kommer jag att kunna redovisa huvud dragen i en del av dessa på denna blogg.

På internet sajten Stratfor publicerades i dag en artikel med rubriken "The Egypt Crisis in a Global Context: A Special Report." Den ger en kort historisk bakgrund, redogör för krisens förlopp samt ger en geopolitisk analys av krisens följder för Egypten och omvärlden. Artikeln är skriven av George Friedman som är känd för sina geopolitiska framtidsanalyser.

Med Stratfors tillstånd publiceras artikeln i originalform härnedan.

The Egypt Crisis in a Global Context: A Special Report

By George Friedman

It is not at all clear what will happen in the Egyptian revolution. It is not a surprise that this is happening. Hosni Mubarak has been president for more than a quarter of a century, ever since the assassination of Anwar Sadat. He is old and has been ill. No one expected him to live much longer, and his apparent plan, which was that he would be replaced by his son Gamal, was not going to happen even though it was a possibility a year ago. There was no one, save his closest business associates, who wanted to see Mubarak’s succession plans happen. As his father weakened, Gamal’s succession became even less likely. Mubarak’s failure to design a credible succession plan guaranteed instability on his death. Since everyone knew that there would be instability on his death, there were obviously those who saw little advantage to acting before he died. Who these people were and what they wanted is the issue.

Let’s begin by considering the regime. In 1952, Col. Gamal Abdel Nasser staged a military coup that displaced the Egyptian monarchy, civilian officers in the military, and British influence in Egypt. Nasser created a government based on military power as the major stabilizing and progressive force in Egypt. His revolution was secular and socialist. In short, it was a statist regime dominated by the military. On Nasser’s death, Anwar Sadat replaced him. On Sadat’s assassination, Hosni Mubarak replaced him. Both of these men came from the military as Nasser did. However their foreign policy might have differed from Nasser’s, the regime remained intact.

Mubarak’s Opponents

The demands for Mubarak’s resignation come from many quarters, including from members of the regime — particularly the military — who regard Mubarak’s unwillingness to permit them to dictate the succession as endangering the regime. For some of them, the demonstrations represent both a threat and opportunity. Obviously, the demonstrations might get out of hand and destroy the regime. On the other hand, the demonstrations might be enough to force Mubarak to resign, allow a replacement — for example, Omar Suleiman, the head of intelligence who Mubarak recently appointed vice president — and thereby save the regime. This is not to say that they fomented the demonstrations, but some must have seen the demonstrations as an opportunity.

This is particularly the case in the sense that the demonstrators are deeply divided among themselves and thus far do not appear to have been able to generate the type of mass movement that toppled the Shah of Iran’s regime in 1979. More important, the demonstrators are clearly united in opposing Mubarak as an individual, and to a large extent united in opposing the regime. Beyond that, there is a deep divide in the opposition.

Western media has read the uprising as a demand for Western-style liberal democracy. Many certainly are demanding that. What is not clear is that this is moving Egypt’s peasants, workers and merchant class to rise en masse. Their interests have far more to do with the state of the Egyptian economy than with the principles of liberal democracy. As in Iran in 2009, the democratic revolution, if focused on democrats, cannot triumph unless it generates broader support.

The other element in this uprising is the Muslim Brotherhood. The consensus of most observers is that the Muslim Brotherhood at this point is no longer a radical movement and is too weak to influence the revolution. This may be possible, but it is not obvious. The Muslim Brotherhood has many strands, many of which have been quiet under Mubarak’s repression. It is not clear who will emerge if Mubarak falls. It is certainly not clear that they are weaker than the democratic demonstrators. It is a mistake to confuse the Muslim Brotherhood’s caution with weakness. Another way to look at them is that they have bided their time and toned down their real views, waiting for the kind of moment provided by Mubarak’s succession. I would suspect that the Muslim Brotherhood has more potential influence among the Egyptian masses than the Western-oriented demonstrators or Mohamed ElBaradei, the former head of the International Atomic Energy Agency, who is emerging as their leader.

There is, of course, the usual discussion of what U.S. President Barack Obama’s view is, or what the Europeans think, or what the Iranians are up to. All of them undoubtedly have thoughts and even plans. In my view, trying to shape the political dynamics of a country like Egypt from Iran or the United States is futile, and believing that what is happening in Egypt is the result of their conspiracies is nonsense. A lot of people care what is happening there, and a lot of people are saying all sorts of things and even spending money on spies and Twitter. Egypt’s regime can be influenced in this way, but a revolution really doesn’t depend on what the European Union or Tehran says.

There are four outcomes possible. First, the regime might survive. Mubarak might stabilize the situation, or more likely, another senior military official would replace him after a decent interval. Another possibility under the scenario of the regime’s survival is that there may be a coup of the colonels, as we discussed yesterday. A second possibility is that the demonstrators might force elections in which ElBaradei or someone like him could be elected and Egypt might overthrow the statist model built by Nasser and proceed on the path of democracy. The third possibility is that the demonstrators force elections, which the Muslim Brotherhood could win and move forward with an Islamist-oriented agenda. The fourth possibility is that Egypt will sink into political chaos. The most likely path to this would be elections that result in political gridlock in which a viable candidate cannot be elected. If I were forced to choose, I would bet on the regime stabilizing itself and Mubarak leaving because of the relative weakness and division of the demonstrators. But that’s a guess and not a forecast.

Geopolitical Significance

Whatever happens matters a great deal to Egyptians. But only some of these outcomes are significant to the world. Among radical Islamists, the prospect of a radicalized Egypt represents a new lease on life. For Iran, such an outcome would be less pleasing. Iran is now the emerging center of radical Islamism; it would not welcome competition from Egypt, though it may be content with an Islamist Egypt that acts as an Iranian ally (something that would not be easy to ensure).

For the United States, an Islamist Egypt would be a strategic catastrophe. Egypt is the center of gravity in the Arab world. This would not only change the dynamic of the Arab world, it would reverse U.S. strategy since the end of the 1973 Arab-Israeli war. Sadat’s decision to reverse his alliance with the Soviets and form an alliance with the United States undermined the Soviet position in the Mediterranean and in the Arab world and strengthened the United States immeasurably. The support of Egyptian intelligence after 9/11 was critical in blocking and undermining al Qaeda. Were Egypt to stop that cooperation or become hostile, the U.S. strategy would be severely undermined

The great loser would be Israel. Israel’s national security has rested on its treaty with Egypt, signed by Menachem Begin with much criticism by the Israeli right. The demilitarization of the Sinai Peninsula not only protected Israel’s southern front, it meant that the survival of Israel was no longer at stake. Israel fought three wars (1948, 1967 and 1973) where its very existence was at issue. The threat was always from Egypt, and without Egypt in the mix, no coalition of powers could threaten Israel (excluding the now-distant possibility of Iranian nuclear weapons). In all of the wars Israel fought after its treaty with Egypt (the 1982 and 2006 wars in Lebanon) Israeli interests, but not survival, were at stake.

If Egypt were to abrogate the Camp David Accords and over time reconstruct its military into an effective force, the existential threat to Israel that existed before the treaty was signed would re-emerge. This would not happen quickly, but Israel would have to deal with two realities. The first is that the Israeli military is not nearly large enough or strong enough to occupy and control Egypt. The second is that the development of Egypt’s military would impose substantial costs on Israel and limit its room for maneuver.

There is thus a scenario that would potentially strengthen the radical Islamists while putting the United States, Israel, and potentially even Iran at a disadvantage, all for different reasons. That scenario emerges only if two things happen. First, the Muslim Brotherhood must become a dominant political force in Egypt. Second, they must turn out to be more radical than most observers currently believe they are — or they must, with power, evolve into something more radical.

If the advocates for democracy win, and if they elect someone like ElBaradei, it is unlikely that this scenario would take place. The pro-Western democratic faction is primarily concerned with domestic issues, are themselves secular and would not want to return to the wartime state prior to Camp David, because that would simply strengthen the military. If they win power, the geopolitical arrangements would remain unchanged.

Similarly, the geopolitical arrangements would remain in place if the military regime retained power — save for one scenario. If it was decided that the regime’s unpopularity could be mitigated by assuming a more anti-Western and anti-Israeli policy — in other words, if the regime decided to play the Islamist card, the situation could evolve as a Muslim Brotherhood government would. Indeed, as hard as it is to imagine, there could be an alliance with the Muslim Brotherhood designed to stabilize the regime. Stranger things have happened.

When we look at the political dynamic of Egypt, and try to imagine its connection to the international system, we can see that there are several scenarios under which certain political outcomes would have profound effects on the way the world works. That should not be surprising. When Egypt was a pro-Soviet Nasserite state, the world was a very different place than it had been before Nasser. When Sadat changed his foreign policy the world changed with it. If the Sadat foreign policy changes, the world changes again. Egypt is one of those countries whose internal politics matter to more than its own citizens.

Most of the outcomes I envision leave Egypt pretty much where it is. But not all. The situation is, as they say, in doubt, and the outcome is not trivial.

This report was republished with permission of Stratfor.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, USA, Israel, Iran, Mellanöstern, Arab världen, Muslimska Brödraskapet, Hosni Mubarak. Omar Suleiman, Barack Obama,

Bloggar,
The Golani Spy,
FP Passport,
Försvar och säkerhet,
Israelnyheter,
Jihad i Malmö,
Counterterrorism Blog,
Terrorism Monitor,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Svd9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6,
Expressen,
VG, VG2,

Quo Vadis Egypten?

2011-01-31T00:34:00.035+02:00

Frågan vad som kommer att hända med och i Egypten är idag en fråga som det går att få många svar på beroende på vem man frågar. Situationen är så pass öppen att varje person eller institution som ger ett svar överhuvud taget är till stor del omedvetet influerad av dess eller dettas subjektiva intressen i sin utvärdering till vad som kommer att hända. Dessutom kan man inte bortse från att en del av svaren inte är en förutsägelse utan har formulerats av givaren på ett sätt som är avsett att påverka utvecklingen med och i Egypten

Situationen utvecklar sig dessutom med en hastighet som gör att ett svar som ges, inom 24 timmar kan vara helt obsolet.

Om man försöker analysera problemen i dagens Egypten kan man utan större svårighet fastställa grunder till dagens situation. Ett av dem är helt enkelt befolkningsutvecklingen. Antalet invånare för 30 år sedan var ca 40 millioner. I dag rör det sig om 87! Men den Egyptiska ledningen, läs president Hosni Mubarak, har inte fört en ekonomisk politik i landet som har kunnat skapa en reell ekonomisk grund för dessa 87 milioner att försörja sig på ett modernt och reellt sätt.

Det kommer att ta lång tid för varje typ av en ny regim att lösa detta problem samt att förklara för den egyptiska befolkningen varför det inte går att lösa detta grundläggande problem på några få år.

Ett annat problem är att i Egypten, i likhet med resten av arabländerna, det inte finns någon demokratisk tradition. Att utan en sådan över natten skapa ett demokratiskt samhälle är ju närmast en utopi. Dessutom möjliggör den för diverse antidemokratiska rörelser att under demokratins täckmantel ta makten.

När man tar del av vad som skrivs eller sägs i västerländska media kommen man till insikt om hur lite dessa förstår av de egyptiska problemen.

För alla de som ser massdemonstrationerna i Kairo som ett utslag av genuin gräsrots demokrati vill jag föreslå följande. Kolla bilderna från demonstrationerna. speciellt de som visar mängder av demonstranter. Hur många kvinnliga demonstranter ser ni? Låt er inte luras av bilder där fotografen zoomat in på en kvinnlig demonstrant. Bilderna från demonstrationerna visar klart hur det står till med könsdemokratin i Egypten.

Jag är den förste att hålla med om att man måste se till att medborgarna i de arabiska länderna blir i åtnjutande av en politisk och ekonomisk demokrati men vi måste se till att revolutionen inte kapas av det "Muslimska brödraskapet" i Egypten. För de okunniga är nämnda organisation en fundamentalistisk islamsk organisation vilken som mål har att göra den islamska lagstiftningen "Sharia" till den grundläggande lagstiftningen i Egypten. Om kapningen lyckas så får vi ju säga "bye, bye " till den Egyptiska demokratin. Det är definitivt en fara att det Muslimska brödraskapet kommer att lyckas då det är den största och i realiteten den enda reella egyptiska oppositions gruppen.

Enligt rapporter i israeliska etermedia så har det Muslimska brödraskapet varit mycket mer märkbart på gatorna i Kairo under söndagen (30012011) än tidigare.

Under eftermiddagen den 30 januari kom medelandena att Mohamed ElBaradei, den förre chefen för The International Atomic Energy Agency (IAEA), skulle tala på frihets torget i Kairo som ledare får en nybildad tak rörelse för sex egyptiska optionsgrupper. Däribland, och som den enda reella, det muslimska brödraskapet. Vid nitton tiden på kvällen kom ElBaradei till torget och höll ett tal inför tio tusentals demonstranter. Enligt uppgift så står han nu som ledare för en koalition av 10 egyptiska oppositions grupper - varav endast det Muslimska brödraskapet har en reell politisk betydelse. Han förklarade att han hade mandat från det egyptiska folket och gav president Mubarak ett ultimatum att lämna Egypten under kvällen.

ElBaradei är en helt ny figur på den egyptiska politiska scenen. Intrnationellt sett blev han känd som generalsekreterare för The International Atomic Energy Agency (IAEA). Han fick Nobels fredspris för sitt arbete inom IAEA. Han fick utstå mycket kritik för sitt alltför undfallande handlande i frågan om Irans nukleära program.

Enligt mediarapporter förefaller det som om den egyptiska armen mer och mer tar över makten i Egypten. Detta kan vara ett tecken på att Mubarak kommer att dra sig tillbaka från den dagliga administrationen och överlåta den på armen under ledning av den av honom utnämnde vise presidenten general Omar Suleiman. Även om det inte sagts rent ut av de Mubarak närstående är det mer eller mindre klart att varken president Mubarak eller att hans son Jemal Mubarak kommer att ställa upp i det inom några månader stundande presidentvalet.

Både inom den politiska och militära israeliska ledningarna har man under de senaste dagarna haft långa och allvarliga överläggningar om vad den nya situationen i Egypten kommer att innebära för de Israelisk-Egyptiska förbindelserna. Man hoppas att skadeverkningarna inte kommer att bli för stora men man är tyvärr mycket osäker om det. En liten illustration på detta var ett yttrande som ifrågasatte om Egypten i framtiden skulle begränsa Israels rätt att använda sig av Suez kanalen. Pga att Israel är en s.k. Ö-ekonomi, dvs en ekonomi som inte har internationella landförbindelser utan som är beroende av sjö- och lufttransporter är tillgång till Suez kanalen av största betydelse för landet. Det kan dessutom tilläggas att en blockad av israeliska marinenheters rätt att trafikera Suezkanalen skulle ha allvarliga följder för Israels geo strategiska situation.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Israel, Hosni Mubarak, Muslimska brödraskapet, Omar Suleiman,

Bloggar,
Al HaMatzav,
Försvar och Säkerhet,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14,

Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4, VG5,

Den libanesiska krisen hettar till. Saad Hariri viker sig inte för Hizbollah

2011-01-21T02:02:00.004+02:00

Den Libanesiska krisen hettar till. Ett antal händelser ledde fram till kvällens (verbala) bomb. Tre av dessa var att

1. Hizbollah tillsammans med Amal - en sekulär Shia baserad milis - iståndsatte den 19 januari en militär övning, visserligen utan vapen, om hur man skulle inta Beirut med dess hamn och flygfält.

2. Saudiarabien förklarade att det avbröt på obestämd tid sina medlingsförsök angående den libanesiska regeringskrisen.

3. Turkiet och Qatar som också försökt medla tillkännagav ett antal timmar efter det Saudiarabiska beslutet att de för stunden beslutat att de också lade sina försök på is.

Framemot torsdagskvällen den 20 januari 2011 meddelade Saad Hariri - premiär ministern för den regering som Hizbollah lämnat och därigenom orsakat dess fall - att han var fast besluten att bilda en ny regering efter förhandlingar nästa vecka. Detta till trots att Hizbollahs grundkrav var att Saad Hariri under inga förhållanden skulle få bilda en ny regering. Libanesisk TV har även rapporterat att man upprättat starka vägspärrar på alla tillfartsvägar till Hariris regeringskansli.

Saad Hariri

Saad Hariris parlamentariska grund är den s.k. 14 mars rörelsen som har 68 av det libanesiska parlamentets ledamöter medan den av Hizbollah ledda oppositionen (8 mars rörelsen) har 60 mandat. Man kan dock inte bortse från att det mycket väl kan hända att ett antal parlamentsledamöter tillhörande 14 mars rörelsen går över till motsidan med motivering att de vill undvika en blodig konflikt. För mera information om den libanesiska konflikten se min bloggpost från den 17 januari "Tunisien, Libanon och Haririmordet.Uppdaterad den 17 januari 2011 21:11".

Man kan fråga sig varför Saad Hariri efter ett antal dagars tvekan nu intagit en så stark och kompromisslös hållning. Det är definitivt en risk att krisen kan trappas upp och bli okontrollerbar på sin väg mot ett inbördeskrig. Å andra sidan kommer Hizbollah vara beredda att ta på sig skulden för ett internt krig? Det är helt möjligt att både Hariri och Hizbollas ledare Hassan Nasrallah vet att Hariri dels handlat med USAs och Frankrikes stöd, uoch dessutom att de också förstått att Saudi Arabiens, Turkiets och Qatars ovilja att fortsätta med sina medlingsförsök innebär att de och flertalet av arabstaterna i grunden är ytterst ointresserade av att Iran genom Hizbollah skall ta över Libanon.

Den kände kommentatorn på och om arabstaterna, Ehud Yaari, gav i den israeliska TV-kanalen 2 på kvällen den 20 januari en på ytan otrolig men trotts allt inte så ologisk förklaring på Hariris handlande. Han menade att Hariri var medveten om att Syrien, som trotts att landet var allierat med Iran, inte ville att Iran de facto skulle ta över Libanon. Syrien har trotts allt flera vägande strategiska skäl för en sådan hållning, dels att det inte vill ha Iran både på sin väst gräns och på sin ost gräns, dels att Syrien inte helt övergett sin uppfattning att Libanon är en del av Stor Syrien. Ingen vet dessutom vilka löften/råd/påtryckningar Syrien fått från USA och Frankrike.

Låt oss inte glömma att grunden till den libanesiska krisen är skuldfrågan i mordet på Saad Hariris far, Rafik Hariri. Alla kompromisser mellan Hariri och Nasrallah skulle alldeles frånsett hur mycket makt Hizbollah skulle lyckas få i Libanon, också innebära att Saad Hariri skulle visa överseende med att de skyldiga till mordet på hans far skulle slippa ta sitt ansvar för dådet, något som inte enbart efter arabisk heders kod är i grunden otänkbart.

Läs även andra bloggares åsikter om Saad Hariri, Libanon, USA, Frankrike, Hizbollah, Haririmordet,

DN,
SvD, SvD2,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,

Arabvärlden i gungning. Tunisien, Libanon och Haririmordet. Uppdaterad 17012010 21.11

2011-01-17T02:18:00.060+02:00

Under den sista sista veckan har arabvärlden kommit i en ordentlig gungning och ingen kan helt förutsätta vilka följderna blir. I Tunisien har en åtminstone till synes stabil men ytterst odemokratisk och korrumperad regim störtats till följd av allvarliga gatudemonstrationer som den tunisiska armen nekade öppna eld mot och därmed avgjort regimens öde. I Libanon har den nationella samlingsregeringen fallit efter att Hizbollah och med dem allierade fraktioner (8 mars rörelsen) lämnat regeringen i protest mot att premiärminister, Saad Hariri, nekat att på förhand förkasta resultaten från den av FN tillsatta undersökningskommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern, Rafik Harir i, (tillika far till Saad Hariri).

Uppdatering i slutet av bloggposten i rött

Låt oss börja med Tunisien som inte toppat nyhetssidorna under de senaste årtiondena. En tillsynes stabil liten republik på Afrikas medelhavs kust mittemot Sicilien. Dess president, Zine Ben Ali, kom till makten i november 1987 i en oblodig kupp mot den tidigare presidenten och landsfadern Habib Bourguiba. Ben Ali höll sig sedan vid makten genom dels ett antal riggade val och dels genom att frikostigt smörja sina närmaste medhjälpare med ekonomiska fördelar.

Ben Ali och klicken runt honom skodde sig samvetslöst på Tunisiens ekonomiska tillgångar och lämnade landets befolkning i fattigdom. En ledande israelisk specialist på arabvärlden, Ehud Yaari, definierade Ben Alis regim som en "kleptokrati". Det är givetvis självklart att regimen dessutom med sina säkerhetsstyrkor såg till att all opposition kvästes i sin linda.

Men bilden av Tunisien under Ben Ali är inte så enkel. Enligt den israeliska TV- kanalen 10, som är en välrenommerad kommersiell kanal med utmärkta nyhetsrapporter, så är är bl. a kvinnornas ställning den bästa i hela arabvärlden. Frågan är bara om det är något som i huvudsak rör kvinnor i de högsta samhällsskikten eller om det även är en verklighet ute i byarna på den tunisiska landsbygden. Om man gogglar "rigths for women in Tunisia" hittar man en hel del hänvisningar till att kvinnor råkat ut för åsiktsförtryck under de sista 10 åren. I och för sig visar detta att Ben Ali regimens förtryck även riktar sig mot kvinnor vilket i och för sig tyder på jämlikhet med männen. Å andra sidan tillhör största sannolikt dessa kvinnor de mer välbeställda skikten.

I december 2010 bröts dock fördämningarna och den tunisiska befolkningen som levt i ekonomisk fattigdom med en hög arbetslöshet tog sitt öde i sina händer och startade våldsamma demonstrationer runt om i landet som säkerhetsstyrkorna med våld inte lyckades slå ned. Tvärt om, allt efter att antalet skadade och dödade demonstranter ökade blev demonstrationerna allt större och våldsammare. Då den tunisiska armen slutligen nekade att öppna eld mot demonstranterna var regimens öde avgjort. Tills dags dato finns det endast ett tidigare exempel, Sudan 1985, på att gatudemonstrationer i ett arabiskt land lyckats att störta regimen.

Ben Ali lämnade makten och landet och flög den 14 januari 2010 till Paris för att sammanträffa med den franske presidenten Sarkozy som dock nekade att ge honom politisk asyl i Frankrike. Han fortsatte till Saudiarabien där han fick politisk asyl. Framtiden för visa huruvida de nya och kommande makthavarna i Tunisien kommer att göra försök att kräva tillbaka de miljard belopp som Ben Ali och hans fränder under årens lopp stoppat undan på banker runt om i världen

Det är intressant att EU, som så ofta uttalar sig mot diverse olika regimers brott mot mänskliga rättigheter, riktade en ytterst minorisk kritik mot den tunisiska regimens brutala behandling av de tunisiska demonstranterna.

Jag kan inte undvika att citera från EUOBSERVER av den 14 januari 2011.

On Monday (10012011 AF), Ms Ashton and Stefan Fuele, the enlargement and neighbourhood policy commissioner, responsible for relations with north African governments, said that the bloc's negotiations to upgrade relations with Tunis to "advanced status" would continue despite the brutality, but that they would involve greater commitment to "human rights and fundamental freedoms."

"We are concerned about the events that have been taking place in Tunisia in recent days," the pair said in a statement. "In particular, we deplore the violence and the death of civilians."

Left-wing, liberal and Green MEPs however have expressed their dismay at a "delayed" and "weak" response to the killings by foreign affairs chief Catherine Ashton.

Emelie Doromzee, of the Euro-Mediterranean Human Rights Network, told EUobserver that the EU should suspend its talks with the government and more strongly condemn the regime's actions: "Until now, the language has been so far from what one would expect and sees elsewhere. The EU has put out a very weak statement. It's past the stage of written statements. It's almost a month now that these protests have been going on. We need concrete actions from the EU."

"We can't forget that there are some member states that are very close to the Tunisian regime."

Both Euromed and other groups name member states France, Spain, Italy and "increasingly Malta" as the culprits within the EU Council, who depend on Tunisia and other north African autocracies in Algeria, Libya, Morocco and Egypt for, in Ms Doromzee's words, "prevention of immigration - this is number one, trade liberalisation, and stability and prevention of Islamic radicalism - even if stability doesn't mean freedom".

Nationella egenintressen och ekonomiska intressen har tydligtvis en ytterst "lugnande" inverkan på vad som t.ex Ms. Ashton anser vara brott mot mänskliga rättigheter!

Situationen i Tunisien är i dag ytterst allvarlig då det råder ett totalt kaos i landet med en utbredd laglöshet. Ett sådant läge inbjuder den tunisiska armen att göra ett försök att ta makten vilket ju knappast är i överensstämmande med demonstranternas önskemål. Dessutom kan man inte bortse från att den västra grannen - Algeriet - kan komma att ingripa militärt, något som nämnda land redan vid tiden för Ben Alis kupp 1987 hotade med.

På lite längre sikt finns också möjligheten att Al Qaedas lokalavdelning i Magreb - Al Qaeda in the Islamic Magreb (AQIM) - kan få ett stort inflytande bland dagens fattiga och arbetslösa demonstranter. Vi kommer troligen också fåse tunisiska-islamska exilpolitiker komma tillbaka till Tunisien. Inget av ovanstående ligger i Västeuropas EU medlemmars intresse.

S.k. moderata arabstater som Egypten, Jordanien och Marocko m.fl. ser mycket allvarligt på vad som i dag händer i Tunisien. Det finns en alldeles för god grogrund för de tunisiska demonstranternas idéer i dessa länder för att deras styrande eliter skall kunna sova ostört. Det är ingen tillfällighet att både Egypten och Jordanien höjt sina säkerhets styrkors beredskapsnivå.

Så över till Libanon. Först och främst måste jag framhålla att det politiska systemet i Libanon bygger på en grund som är främmande för vad vi är vana vid i västerländska länder. En av, och den nog viktigaste, hörnstenen är fördelningen av de högsta statliga ämbetena mellan olika etno-religiösa grupper. T.ex. så skall enligt den nationella pakten från 1943 presidenten vara en maronitisk kristen, premiärministern en sunni muslim, parlamentets talman en shia muslim, vise talman grekisk ortodox kristen, osv. För de intresserade rekommenderas att läsa lite libanesisk historia t.ex här och då speciellt från och med kapitlet French Mandate and Independence.

Som nämnts i ingressen till denna bloggpost så har den libanesiska regeringen fallit pga att Hizbollah och med dem allierade fraktioner lämnade regeringen då premiärminister SAAD Hariri nekade att på förhand förkasta rekommendationerna från den av FN tillsatta undersöknings kommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern Rafik Hariri.

Först och främst måste man hålla i minnet att Rafik Hariri var Saad Hariris far vilket gör det ytterst svårt för den senare att av politiska hänsyn försöka skyla över sanningen om skuldbördan. I grund och botten är det enligt arabiska hedersbegrepp en total omöjlighet för en son att göra något sådant.

Att Hizbollah varit inblandat i mordet på Rafik Hariri är ingen nyhet, mer eller mindre från dagen för mordet har detta sagts öppet. Problemet för Hizbollah är att organisationen i dag anser sig vara en Libanesisk nationell politisk rörelse. Den har i dag tillsammans med den allierade fraktioner 60 av det libanesiska parlamentets 128 medlemmar. Om det blev officiellt fastställt att Hizbollah var involverat i mordet så skulle organisationen framstå som en terrorist organisation och inte enbart det utan en terroristorganisation som går en främmande stats (e.g Irans) ärenden.

Enligt den libanesiska konstitutionen så skall premiärministern i den fällda regeringen utses till ledare av expeditions ministären. Dvs Saad Hariri skall vara denna ministärs ledare. Detta godtas ej av oppositionen som kräver att presidenten omedelbart skall utse en ny premiärminister (som godtas av Hizbollah). Majoriteten i parlamentet anser att Saad Hariri skall utses till ny premiärminister och leda en koalition på 68 parlaments ledamöter. I och för sig skulle detta kunna vara en lösning men det är inte säkert att Saad Hariri verkligen kan få ihop den en majoritet då de drusiska parlamentsledamöterna under Walid Jumbalats ledning står under starkt tryck från Hizbollah att byta sida vilket automatiskt skulle ge Hizbollah majoritet i parlamentet och därmed ta makten i Libanon. En sådan utveckling innebär att Iran har fått den reella makten i Libanon. USA har i klartext förklarat för den libanesiske presidenten att han under inga villkor fick böja sig för den libanesiska oppositionens ( läs Hizbollahs) krav att utnämna en ny premiärminister i stället för Saad Hariri.

Det är inte helt klart när undersökningskommissionens rekommendationer kommer att publiceras men det har redan läckt ut uppgifter som om de är sanna är politiskt sprängstoff av första graden.

En uppgift som citeras i israeliska media och som bitvis härrör från rapporter i den amerikanska nyhetssiten NewsMax är att beslutet att mörda Rafik Hariri fattades av Irans högsta andlige ledare Ayatollah Sayyed Ali Khamenei som beordrade de iranska revolutionära gardenas elit förband Al Kuds (The Jerusalem Force) vars chef, Qassem Sulemani personligen kontaktade Hizbollahs militära ÖB Imad Mughniyah och klargjorde Ali Khameneis order.

Mughniyah organiserade tillsammans med sin svåger den enhet som mördade Hariri. Dådet utfördes då Hariris bepansrade bil passerade en parkerad bil i vilken man placerad en mycket kraftig sprängladdning. Ytterligare 14 personer dödades vid explosionen. Enligt samma källor var iranierna övertygade om att Rafik Hariri gick Saudi Arabiens intressen. Enligt Iranierna skulle undanröjandet av Hariri bana vägen för Hizbollahs övertagande av makten i Libanon.

Enligt ovanstående källor var den syriske presidenten, Bashar Assad samt den dåvarande chefen för den Syriska underrättelse tjänsten också insatta i planeringen av mordet på Rafik Hariri.

Om de ovanstående uppgifterna verkligen är läckta från undersöknings kommissionens rapport är det svårt att se hur man skall kunna komma fram till en kompromisslösning av den libanesiska krisen. Utan en sådan är tyvärr ett nytt libanesiskt inbördeskrig en allt annan än otrolig utveckling med alla de risker som finns för att det skulle spilla över i stora delar av Mellanöstern. Ingen är i dag intresserad av en sådan utveckling men risken är att för många av de inblandade parterna klättrat upp så högt i sina träd att de inte kan ta sig ner igen. Det förefaller dock som den franske presidenten är villig att försöka arbeta fram en kompromisslösning.

Man kan dock inte bortse från att en kompromisslösning i grund och botten innebär att Iran lyckats stärka sin position som regional stormakt i Mellanöstern, något som inte bara USA och Israel utan även ett antal arabstater är allt annat än intresserade av.

Uppdatering 17012010 21.11
HaAretz engelska upplaga meddelar följande:

The prosecutor of the international Lebanon tribunal issued a draft indictment on Monday over the 2005 killing of former Prime Minister Rafik Hariri.

The contents of the draft indictment, which were sent to pre-trial judge Daniel Fransen, were not revealed and details of the charge sheet may not emerge for another six to ten weeks, when Fransen is expected to decide whether there is enough evidence to proceed with a trial.

"The prosecutor of the tribunal has submitted an indictment and supporting materials to the pre-trial judge," the UN-backed tribunal said in a statement.

The tribunal said the documents were handed to the registry, but added that the contents of the indictment will remain confidential at this stage.

De som vill läsa hela artikeln från HaAretz klicka här

Lästips: Hezbollah’s Latest Suicide Mission New York Times 12012011

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Tunisien, Haririmordet, Saad Hariri, Rafik Hariri, Hizbollah, Al Qaeda Islamic Magreb, Mughniyah, Ali Khamenei, Bashar Assad,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Sydsvenskan,
Dagen,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7,
VG, VG2, VG3, VG4, VG5, VG6, VG7, VG8,

Chefen Easy Company, Major Dick Winters, har avlidit .

2011-01-11T12:50:00.041+02:00

Den här bloggposten är definitivt något annorlunda men jag kunde inte låta bli att skriva den. Nåddes i dag av uppgiften att chefen för Easy Company, 506th Parachute Infantry Regiment, 2nd Battalion, 101 Airborne Division, USA Army, major Dick Winters avlidit i en ålder av 92 år.

Han var en av de tysta hjältarna i den amerikanska armén under det andra världskriget.

Han förevigades i Steven Ambroses två böcker Citizen Soldiers och Band of Brothers. Den senare boken låg också till grund för Steven Spielbergs och Tom Hanks TV serie från 2001 som visades i många länder runt om i världen, däribland Sverige och Israel.

Den bild man får av Dick Winters i böckerna och i TV serien är en officer av den typ som varje infanterisoldat som upplevt någon form av väpnad strid skulle vilja haft som sin chef.

Det är oomtvistat att Easy Company, 506th Parachute Infantry Regiment var ett av de mest framstående kompanierna i den amerikanska armén under WW II. Lojaliteten mellan de enskilda soldaterna i kompaniet var grunden för dess styrka, något som klart framgår i både boken och TV serien.

Vi kan bara konstatera att ytterligare en Screeming Eagle har för alltid lämnat oss.

Läs även andra bloggares åsikter om Dick Winters,

DN,

Bloggar,
Försvar och Säkerhet,

Självmordsbombaren i Stockholm var utbildad Jihadist

2011-01-08T21:43:00.070+02:00

Oklarheten om självmordsbombaren i Stockholm var oorganiserad amatörbombare eller en som hade haft jihadist kontakter börjar nu bli klargjort. Detta givetvis under förutsättning att man kan sätta tilltro till uttalanden som emanerar från den irakiska säkerhetstjänsten.

General Dahai Kanani, chef för Iraks antiterrorist kommando, uttalade sig i den arabisk språkiga TV kanalen Al Arabiyah att Taimour Abdalwahhab (Stockholms bombaren) kom in i Irak från Turkiet och utbildades i tre månader för sitt uppdrag i Mosul, Irak.

Eftersom Mosul distriktet är ett av de få distrikt där Al Qaeda ännu är aktivt i Irak under benämningen The Islamic State of Irak förefaller det troligt att han utbildades i ett Al Qaeda läger i Mosul distriktet.

Detaljen att Taimour Abdalwahhab troligen utbildats i ett Al Qaeda läger i Mosul borde få det svenska SÄPO att dra öronen åt sig . Två självmordsbombare med svensk anknytning Abu Muaz och Abu Qaswarah har under de senaste två åren sprängt sig som självmordsbombare i Irak. Abu Qaswarah var vise ÖB för Al Qaeda vid sin död. Lindrigt sagt förefaller som om det finns ett kontakter mellan Al Qaeda Irak och Sverige.

Man kan dock fråga sig hur det kan komma sig att en person som genomgått instruktion i terrorverksamhet under tre månader kan, ur sin egen synvinkel, slabba till resultatet så ordentligt. Bombbältet som delvis exploderade i förtid och bilbomben som i stort sett bara blev en våldsamt brinnande bil. Ingen tvekan om att några tiotal julhandlande personer i Stockholms centrum hade en enorm tur.

Läs även andra bloggares åsikter om Självmordsbombare, Sverige, Irak, Yemen, Al Qaeda, Al Qaida, Al Shabaab, SÄPO,

Bloggar,
Chris Anderson Tänker,
Gudmundson,

DN, DN2,

Obamas (nästan) hemliga krig

2011-01-06T11:05:00.008+02:00

Kriget i Afghanistan mellan å ena sidan Taliban och å andra sidan USA-NATO-ISAF styrkorna får ett relativt stort utrymme i media välden men inte ett så stort som vore befogat på grund av dess betydelse. Rapporteringen i Sverige är inte speciellt stor och rör sig i allmänhet om den svenska insatsen. Att det pågår ett parallellt krig mellan USA och det Pakistanska Taliban (TTP) i de nord västra pakistanska gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan - Federally Administered Tribal Areas FATA och North-West Frontier Province NWFP - överskuggas mer eller mindre helt av det stora kriget i Afghanistan.

Huvuddelen av drönar angreppen har skett inom två distrikt inom FATA området. 71% har skett North Waziristan medan 23% utförts mot mål i South Waziristan. Orsaken till att en sådan stor del av angreppen skett i dessa två områden är att TTP haft sina starkaste fästen i dem.

Karta över FATA och NWFP områdena
Klicka på kartan för att förstora den

I skillnad mot kriget i Afghanistan går de amerikanska soldaterna personligen inte in på pakistanskt territorium utan genomför sina aktioner med fjärrstyrda s.k. drönare huvudsakligen av typ Predator från militära baser i Nevada och Arizona USA.

Detta fjärrstyrda krig startade år 2004. Intill, inklusive den 1:a januari 2011 utfördes 218 attacker. Under de första fyra åren var det fråga om ytterst få (sammanlagt 10) anfall. Därefter ökade antalet ytterst starkt med 35 år 2008, 53 år 2009, 117 år 2010 och ytterligare 3 på nyårsdagen 2011. Ökningen under de två sista åren beordrades av president Obama personligen. Hans vicepresident, Joe Biden, argumenterade för att istället för att öka antalet amerikanska soldater i Afghanistan man drastiskt skulle öka användningen av drönare för att komma tillrätta med Taliban i nämnda land. Detta förkastades dock då det stred mot principerna för den s.k. COIN strategin som vars främste förespråkare, David Petraeus. nu är ISAFs överbefälhavare i Afghanistan.

Målen för "drönar kampanjen" är inte enbart att slå ut höga- och i många fall nyckelpersoner inom pakistanska taliban och Al Qaeda, mellan vilka det finns ett utvecklat operativt samarbete, utan också att allvarligt skada Al Qaedas externa nätverk och därmed minska och i görligaste mån förhindra organisationen att slå mot USA och dess allierade. Det senare uppnås dessutom att genom attacker eliminera ledare och medlemmar i AL Qaeda affilerade organisationer runt om i världen som instrueras i olika former av våldsam terror verksamhet i de Afghansk pakistanska gränsområdena.

Enligt amerikanska uppgifter så har från och med år 2006 till och med den 1:a januari 2011 1764 personer tillhörande Al Qaeda och Taliban stupat vid drönar angreppen medan endast 108 civilpersoner dödats. Det låga antalet civila dödsoffer är en smula märkligt men kan förklaras med att Al Qaeda och Taliban aktivisterna ofta lever med sina familjer eller delar av dem i anslutning till utbildningsläger och baser och att dödade familjemedlemmar inräknats i antalet dödade Al Qaeda och Taliban personer. I och för sig är detta logiskt då civilpersoner som vistas i militära områden under krigstillstånd knappast kan betraktas som icke involverade "non combatants". Om denna definition förkastas blir följden att de reella Al Qaeda och Taliban aktivisterna använder sig av sina familjer som "mänskliga sköldar" vilket innebär att aktivisterna gör sig skyldiga till en uppenbar krigsförbrytelse. Må så vara, problemkomplexet visar bara det absurda i att försöka applicera gällande krigslagar som stiftats för strid mellan reguljära arméer på en osymmetrisk väpnad konflikt mellan reguljära förband och irreguljära gerillaförband.

Pakistan är USAs närmaste allierade i Syd Ost Asien men de amerikanska drönar anfallen på pakistanskt område stör allvarligt kontakterna mellan de två länderna. USA behöver ett till sig positivt inställt Pakistan för att kunna föra ett effektivt krig i Afghanistan. Men den pakistanska militärledningen, som trots att Pakistan i dag har en civil regering, är allt annat än positivt inställd till detta krig. Den pakistanska regeringen behöver stöd av USA för att motverka den interna islamska terrorn som emanerar från TTP och Al Qaeda i de nord västra gränsområdena mot Afghanistan. Men den pakistanska militären är inte speciellt intresserad av att på ett effektivt sätt se till att TTP och Al Qaeda dels hindras att uppmuntra islamsk terror i resten av Pakistan och dels att nämnda organisationer inte mer eller mindre upprättar autonoma enklaver i gränsområdet mot Afghanistan. Lägg sen till att den starka pakistanska underrättelse tjänsten ISI spelar under bordet med TTP och Al Qaeda och inte enbart detta utan även i icke ringa mån understödjer Taliban i Afghanistan. I denna röra får vi inte heller glömma att Pakistan har bort mot 60 till 80 kärnladdningar som inte får falla i TTP och Al Qaedas händer. Hänger ni med i denna röra?

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghaafgnistan, USA, Taliban, Drönare, Al Qaeda, Al Qaida, ISAF, Jihadister,

DN, DN2, DN3,
Expressen,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
VG,

Den moderne James Bond och den iranska a-bomben.

2010-12-27T17:09:00.004+02:00

Att det iranska iranska kärnvapen programmet förr eller senare kommer att dra till sig författare av spionromaner och tecno thrillers är ju inget som vi kan bli förvånade över. Ämnet är alldeles för inbjudande.

Fox News publicerade den 26 november 2010 en artikel med rubriken "Mystery Surrounds Cyber Missile That Crippled Iran's Nuclear Weapons Ambitions" som på ett utmärkt sätt visar vad vi har att vänta oss. Artikel är ytterst välskriven och sammanfattar på ett läsvärt sätt huvuddelen av de fakta som cirkulerat i media sedan avslöjandet av cyber ormen Styxnet för ett halvår sedan. Men inte nog med det. På vissa punkter drar Fox Net artikels författare slutsatser som ännu inte och troligen aldrig kommer att bli bekräftade. Därmed har han också skrivit ett basmanus till vad som kan bli en bra tecno thriller eller basmanus till en dito film.

Länken till Fox News artikeln finns här.

Rekommenderar dessutom som helgläsning ytterligare två seriösa artiklar om Styxnet.
1.The Shadow War i Newsweek.
2.En utmärkt artikel av Ronen Bergman i Yediot Achronot. Artikeln publicerades under titeln פרשת התולעת i den hebreiska pappersupplagan av Yediot den 17 december i år. Jag har tills dags dato inte hittat den på nätet varken på engelska eller hebreiska. Hebreisk kunniga rekommenderas varmt leta rätt på den och läsa den. Om någon skulle hitta den på nätet lägg in dess URL i postens kommentarer så lägger jag in den i brödtexten.

Gott nytt år.

Shaken, not stirred.

Läs även andra bloggares åsikter om Styxnet, Kärnvapen, Iran,

Är USAs nya försök till en uppgörelse den sista chansen innan katastrofen?

2010-12-23T17:50:00.022+02:00

Obama administrationen ger inte upp sina försök att få Israel och palestinierna (PA) att sinsemellan komma fram till en fredsuppgörelse. Det förra försöket misslyckades kapitalt, till stor del pga nämnda administrations krav på ett israeliskt byggstopp inom alla områden som låg utanför den stilleståndslinje som intill sex-dagars kriget 1967 tjänat som de facto gräns mellan Israel och Jordanien.

Israel gick med på ett temporärt moratorium men förklarade att det inte omfattade de områden av Östra Jerusalem som 1967 inkorporerats med Israel och i vilka under årens lopp byggts nya stadsdelar i vilka idag har ca 200.000 judiska invånare. För den palestinska ledningen som tydligtvis ansåg att den nu hade den nya amerikanska ledningen bakom sig var detta inte nog utan nekade att föra några verkliga förhandlingar under första åtta av moratoriets nio månader och därefter förklarade Abu Mazen att deras krav för fortsatta förhandlingar var att byggstoppet skulle förlängas. Något som Israel nekade till.

Efter en tids diskussioner mellan USA, Israel och Palestinierna (PA) insåg den amerikanska ledningen att inte kunde komma vidare i frågan och förklarade att förhandlingarna i dess dåvarande form brutit samman.

Detta innebar ju givetvis inte att man från USAs sida gav upp att komma till en uppgörelse mellan Israel och Palestinierna (PA) då detta trotts allt var en av Obama administrationens utrikespolitiska huvudpunkter. I ljuset av detta var det klart att man från USAs sida skulle "föreslå" en ny modell för förhandlingar.

Den nya modellen var en typ av indirekta förhandlingar mellan parterna under starkt överseende av USA som också tog sig rätten att om man kört fast i en fråga komma med "förslag" till överbyggande lösningar. Ytterligare en punkt som är av icke ringa symbolisk betydelse är att den amerikanska utrikesministern, Hillary Clinton, skulle vara ansvarig för förhandlings processen. Detta till synes av två skäl.

1. I fall att förhandlingarna misslyckades så skulle det inte direkt falla inom president Obamas ansvarsområde - han hade hittills varit den som direkt stakat ut den amerikanska linjen -.
2. Då Hillary Clinton både enligt amerikansk och israeliskt uppfattning hade lättare psykologiskt att arbeta med den israeliska administrationen (läs Bibbi Natanyahu) så skulle detta undanröja onödiga friktioner i förhandlingarna.

I ett tal den 10 december 2010 lade Hillary Clinton fram ett mer definierat mål samt vägen som man från Washingtons sida valt. Målet var att uppnå ett övergripande allomfattande fredsavtal vilket även skulle omfatta överenskommelser inklusive administrativa uppgörelser med den arabiska världen. Man måste nu ta i tu med konfliktens kärnfrågor dvs gräns- och säkerhetsfrågor, vatten, flyktingar och Jerusalem. Hon framförde också att USA kommer att kräva av parterna att utan dröjsmål detaljerat skall presentera sina åsikter och krav i kärnfrågorna.

För att undanröja israeliska misstankar om att USA var tveksamt i sitt stöd av Israel förklarade Clinton att USA avsåg att komma till en uppgörelse som "once and for all" satte punkt för konflikten mellan Israel och Palestinierna vilket är ett av Natanyahus grundläggande krav. Utöver detta påpekade hon att det strategiska och säkerhetspolitiska samarbetet mellan USA och Israel under de två åren sedan Obama tillträtt president posten stärkts och uppnått en tidigare okänd hög nivå.

Utöver detta förklarade Hillary Clinton att USA ser Israel som "the historic homeland of the Jewish people". Detta yttrande, som i sig är en historisk sanning, ger ett ett klart stöd åt den israeliska regeringens krav på att Palestinierna måste erkänna Israel som det Judiska folkets stat samt bandet mellan detta folk och Israels Land. Detta är ytterst viktigt då det ligger till grunden för staten Israels legitimitet. Dessutom är detta ytterst viktigt för kärnfrågor som Jerusalem och flyktingfrågan.

Clinton var mycket klar i frågan att ett upprättande av en palestinsk stat inte enbart var ett palestinskt intresse utan även ett viktigt intresse för både Israel och USA.

När det gällde kärnfrågorna ansåg Clinton att den första som skulle tas upp till behandling var gränsfrågan och inte säkerhetsfrågan. I detta gick hon på den palestinska linjen och i motsatts till den israeliska som föredrog att man skulle börja med säkerhetsfrågan. Man kan dock på goda grunder fråga sig hur man kan skilja på dessa två frågor som ju på så många, men dock inte alla, är sammanvävda. Hon förklarade att området mellan Medelhavet och Jordan floden måste delas på ett sådant sätt att var och en av parterna vet vad som tillhör den. Det måste finnas en klart uppdragen gräns mellan de två staterna. I detta sammanhang påpekade hon att gränsdragningen måste ta hänsyn till Israels säkerhetsintressen. Hon inskärpte att den inte fick föra med sig ett sårbart Israel.

När det gäller Jerusalem påpekade den amerikanska utrikesministern att denna fråga är både svår och ytterst känslig. Israel och palestinierna måste förstå att inte enbart de, utan mängder av människor runt om i världen är intresserade av denna fråga och att även dessas intressen måste tas i beaktande. Det är svårt att undgå misstanken att Clinton här ganska tydligt hintade i riktning mot någon sort av bitvis internationalisering av Jerusalem. Åtminstone i detta kommer nog Israel och Palestinierna vara enade i sitt motstånd.

Å ena sidan gav Hillary Clinton en klar signal att USA avsåg att uppnå ett avtal och inte skulle tolerera att parterna grävde ner sig i detaljfrågor och därmed omöjliggjorde uppnående av ett avtal. Å andra sidan gjorde hon helt klart att USA inte skulle tvinga på parterna ett avtal mot dessas vilja. Om de inte vill leva med avtalet kommer det inte att gå att upprätthålla det.

Man kan verkligen fråga sig om detta amerikanska försök kommer att lyckas. Logiskt sett kan man inte vara annat än pessimistisk. Men om båda parter inser att alternativet är ett Gog och Magog krig som får 1990 talets Jugoslavien att blekna i jämförelse så finns det kanske en chans.

Det är inte ett krig som någon av parterna kommer att vinna. Det är bara frågan om vem som kommer att förlora minst.

Kommer våra respektive politiska ledningar vara i stånd att inse detta och kunna sälja det till sina folk?

LÅT OSS HOPPAS!

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Palestinier, PA, Fredsavtal, Fredsprocessen,

DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Wellcome to the Club. Några reflektioner om bombdådet mitt i Stockholms julhandel.

2010-12-16T08:36:00.031+02:00

Hemkommen från tio dagars semester i norra Israel såg jag med tveksamhet på datorskärmen där nyheten om självmordsbombaren i Stockholms city i fetstil stirrade mot mig. Men blev inte förvånad. Med en suck mumlade jag "Wellcome to the Club.

Sverige har under det andra halvåret 2010 med stora steg normaliserat sig. Extremhögern, om än i en speciell svensk form, har etablerat sig i den svenska riksdagen. Sen kom attacken av en självmordsbombare i Stockholms centrum sent på lördagseftermiddagen den 11 december.

Tur nog misslyckades självmordsattacken. Orsaken till detta är ännu oklar och kommer troligtvis att fortsätta att bli det. Men detta innebär inte att det inte kommer att bli mer självmordsattacker i framtiden och få kan komma att vara så misslyckade, dvs ur bombarens synvinkel, som denna.

Huruvida självmordsbombaren, Taimour Abdalwahhab al-Abdaly, handlat på eget bevåg eller ej är ännu oklart men det är en smula otroligt att han varit helt ensam då det är ovanligt att självmordsbombare handlar utan organisatoriskt och ideologiskt stöd och ledning av någon typ av moderorganisation eller cell av en sådan.

Han kom i kontakt med den terroriststämplade rörelsen Hizb-ut-Tahrir under sin vistelse i London förorten Luton. Det är känt att att ett stort antal extrema islamister är bosatta i denna stadsdel. Enligt uppgifter samlades förövarna av attentatet i London den sjunde juli 2005 i Luton innan de gav sig av till det centrala London för att utföra det dåd i vilket över 50 personer fick sätta livet till.

Taimour Abdalwahhab har tidigare besökt Irak och med all sannolikhet varit i kontakt med den Irakiska organisationen "The Islamic State of Iraq" (ISI), eller som den ofta benämns Al Qaeda Irak, och som är en tak organisation för de olika Al Qaeda grupperingarna i Irak. ISI har gått ut med meddelanden om att Taimour Abdalwahhab handlade i dess namn då han utförde dådet i Stockholm. Sant eller osant. Att det tidigare funnits kopplingar mellan islamska grupperingar i Sverige och Al Qaeda Irak framgår bl.a. av att två svenska självmordsbombare, Abu Qaswarah och AbuMuaaz utöver annan verksamhet för Al Qaeda Irak, dog som självmordsbombare i Irak.

Enligt Londontidningen Daily Mail så vistades Taimour Abdalwahhab intill 4 veckor innan bombdådet i Jemen och var då med all sannolikhet i kontakt med Al Qaeda Arabian Peninsula (AQAP) under sin vistelse där. AQAP är i dag näst efter Al Qaeda centralen i Afghanistan-Pakistan den viktigaste Al Qaeda avdelningen i det närmast världsomfattande jehadist nätverket Al Qaeda.

Allt detta tillsammans med modellen - två explosioner med ett antal minuters mellanrum är en typisk Al Qaeda modell - tyder på att Taimour åtminstone var påverkad av rörelser tillhörande de internationella Jihadiströrelsen.

Huruvida han hade medhjälpare i Sverige är oklart men troligt. Fyndet av en kommunikations radio bredvid hans kropp pekar på detta.

Vad som är ytterst allvarligt är att de svenska myndigheterna förefaller varit helt oförberedda på att en terrorist attack av denna typ skulle kunna inträffa i Sverige. Såväl de civila som de säkerhetspolitiska myndigheterna verkar ha fallit i fällan av syndromet "The tyranny of conventional wisdom" och inte ens utarbetat någon plan för vad man skulle göra i ett sådant här fall. Allt enligt modellen "Det händer inte här". Nämnda syndrom innebär att en ogrundad uppfattning av verkligheten som antingen startat inom landets underrättelsetjänst eller inom den politiska ledningen tar över som den gällande sanningen som inte behöver omprövas. Ett klassiskt fall av syndromet var uppfattningen i Israel före kriget 1973 att det inte fanns någon möjlighet till en militär framgång i ett anfall på Israel allternativt att om de inte insåg detta så skulle anfallet slås tillbaks med lätthet. Denna felkalkylering kostade Israel nästan 3000 stupade soldater!

Det är svårt att förstå de svenska myndigheternas blindhet då det i dag finns närmare en halv million personer i landet med islamsk bakgrund bland vilka några små grupper om något tiotal personer lätt kunnat gömma sig för SÄPO. Om man till detta lägger kännedomen om kontakterna mellan islamska invånare i Sverige och Al Qaeda i Irak och Al Shabaab i Somalien blir man ytterst förvånad att man inte utarbetat en handlingsplan i fallet att det skulle inträffa och helst också förhindra företeelsen. Detta till skillnad från Sveriges tre nordiska grannländer.

Att den svenska gränskontrollen är allt annat än noggrann speciellt när det gäller personer med giltiga svenska pass är ju knappast någon hemlighet. Frånsett detta så har ju Sverige en lång och i nästan inte alls bevakad sjögräns mot Östersjön vilket underlättar insmuggling av material för bombtillverkning eller kompletta bomber

Läs även andra bloggares åsikter om Självmordsbombare, Sverge, Irak, Yemen, Al Qaeda, Al Qaida, Al Shabaab, SÄPO,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2, Expressen3,

Bloggar,
Sweden Israel an The Jews,
Gudmundson,
Jihadica,

Newsmill,
Artikel av Anna Veeder,

Irans raketer kan nå södra Sverige. Iranska raketer från Venezuela når USA

2010-12-02T12:30:00.003+02:00

Enligt ett av de av WikiLeaks publicerade dokumenten så har Nord Korea levererat ballistiska raketer av typ BM-25 till Iran Detta kombinerat med en rapport i Yediot Achronot den första december 2010 om att Iran och Venezuela den 20 oktober 2010 ingick ett avtal om upprättande av en bas för Iranska långdistans raketer i Venezuela pekar på att Iran inte endast stävar efter att bli en regional Mellanöstern stormakt utan att stävan är att bli en global stormakt.

BM-25 är en rysk ballistisk raket med en räckvidd på över 3000 k.m. som kan utrustas med nukleära stridsspetsar. Detta innebär att i det tyvärr troliga läget då Iran inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att kunna tillverka kärnvapen har kapacitet att hota större delen av Västeuropa inklusive de södra delarna av Sverige med kärnvapenanfall.

Detta enligt en amerikansk diplomatisk rapport från den 24 februari 2010. Men redan år 2007 fanns det starka rykten om att Iran fått dessa raketer från Nord Korea. Den övervägande uppfattningen i underrättelsekretsar var dock att det inte rörde sig om kompletta raketer utan delar av dem bl.a. motorerna. I och för sig var detta nog så allvarligt då det skulle gett Iran möjlighet att kopiera teknologin. Författaren av denna bloggpost rapporterade om ovanstående på vissa internetforum.

Enligt den amerikanska rapporten från den 24 februari 2010 är man dock nu övertygad om att det rörde sig om kompletta raketer och inte bara av vissa komponenter.

Den andra rapporten behandlar ett avtal mellan Iran och Venezuela som ingicks den 20 oktober 2010 vid president Hugo Chavez besök i Iran . Yediot Achronot uppger att uppgifterna är hämtade från den tyska tidningen Die Welt. Enligt Yediot är det frågan om en bas som skall stå under gemensam Iransk och Venezuelansk ledning. I den iranska kontingenten skall enligt uppgift ingå ett stort antal representanter för det iranska revolutionära gardet.

På basen skall stationeras dels raketer för mål i USA - uppgraderade Shihab 3 som har en räckvidd på 2000 km - samt olika typer av Scud raketer avsedda för mål i de norra delarna av Latinamerika (läs Colombia).

Inom USA administrationen ser man, enligt Yediot, med viss oro att en situation liknande Kuba krisen 1962 kan vara under uppseglande.

Om man betraktar USAs allt annat än handfasta handläggning av den Iranska bombfrågan så kan man inte vara annat ytterst oroad av de två ovan nämnda iranska handlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Venezuela, USA, Ballistiska raketer, Nord Korea,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,