måndagen den 16:e januari 2012

Tailand, Hizbollah och svenska jihadister

Återigen har nyheter om en svensk terrorist dykt upp i media. Den 12 januari 2012 häktades han av thailändsk polis som misstänkt för planerade terroristdåd i Bangkok och på andra speciellt av israeler besökta turistmål i Thailand.

Det rör sig om en libanesisk man, Hussein Atris som under ett antal år varit bosatt i Sverige. Under sin vistelse i Sverige gifte han sig 1996 med en kvinna som hade svenskt medborgarskap vilket till synes underlättade för honom att erhålla svenskt medborgarskap. Han var bosatt i göteborgstrakten och drev en frisörsalong i Angered. För ungefär 10 år sedan återvände han med fru och barn till Libanon. Till skillnad från de övriga "svenska" jihadister som kommer att nämnas i fortsättningen är Hussen Atris Shia muselman.

År 2006 gjorde han ett besök i Sverige för att förnya sitt svenska pass.

Enligt uppgifter i media så var Hussein Atris medlem i grupp terrorister som tillhörde den libanesiska terrorist organisationen Hizbollah. Enligt mediauppgifter så skulle det i gruppen ingått bl. a. ytterligare två libaneser som också hade svenska pass. Det har förekommit spekulationer om att gruppen sänts ut för att hämnas elimineringen den av en framstående Iransk vetenskapsman, Mustafah Achmadi Rushan som var knuten till den iranska urananriknings anläggningen i Natanz. Mot detta talar att de thailändska myndigheterna redan den 22 december blivit underrättade av av israeliska Mossad att en grupp terrorister knutna till Hizbollah befann sig på thailändskt territorium. Atris uppgav vid förhören med honom att Hizbollah terroristerna avsett att utföra dåden mellan de 13 och 15 januari. Det troliga är att man från Hizbollah avsåg att dessa dåd skulle bli en del av de planerade dåden inför tioårsminnet av elimineringen av Imad Mughniyah, som varit Hizbollahs militära överbefälhavare.

De övriga medlemmarna t terrorgruppen är ännu på fri fot men det är otroligt att samtliga redan lyckats lämna Thailand.

Hussein Atris är långt ifrån den ende jihadisten med svensk bakgrund som aktivt verkat inom terroriströrelser.

Den förste som bör nämnas är Abu Qaswarah som också gick under namnet Muhamed Mou Mou Han var född 1965 i Marocko, kom till Sverige under 1980-talet. Under en del an 90-talet var han verksam i Afghanistan. Han blev svensk medborgare 1993. Gift med en svenska och hade med henne v ett barn. Enligt obekräftade uppgifter hade han en ledande position inom Al Qaeda i Europa under 1990-talet och början av 2000-talet. Under de senare åren i Sverige bodde han med sin familj i Haninge söder om Stockholm. Han lämnade Sverige 2006 och anslöt sig till Al Qaeda i norra Irak. Han avancerade snabbt och blev nummer två i Al Qaeda i norra Irak. Han stupade i strid med amerikanska trupper den 5 oktober 2008. Se även min bloggpost om Abu Qaswarah 16102008.

Makram Ben Salem Mejri föddes i Tunisien 1974 och kom till Sverige år 2000. Han bodde i Rinkeby med sin svenska hustru och blev far till fyra barn, av vilka det sista föddes när han redan hade dragit iväg till jihad. Han tog värvning i den Islamiska staten, en organisation som är en blodsbesudlad front för al-Qaida i Irak, någon gång under vintern 2006/07 och stupade enligt uppgift som självmordsbombare i Irak 2008. Han gick också under namnet Abu Muaaz.

Terrororganisationen Al Shabaab är en Al Qaeda affilerad organisation som i huvudsak är verksam Somalien. Den rekryterar runt om i världen och är aktiv i bland ungdomar med somalisk bakgrund i svenska invandrarförorter. En svensktalande person som går under namnet Abu Zaid förefaller vara Al Shabaabs huvudrekryterare i Skandinavien. Enligt uppgifter har minst 30 unga svensk-somalier under de senaste åren gett sig av till Somalien för att delta i striderna där. Ett antal har stupat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,

torsdagen den 5:e januari 2012

Försök till statskupp i Iran! Vem blinkar först ,USA eller Iran??

I några veckor har det förekommit rykten om ett försök till statskupp i Iran. Enligt dessa rykten avsåg kretsar inom Irans revolutionära gardena störta - dvs i praktiken mörda Iran's Supreme Leader Ayatollah Ali Hoseyni Khamene.

Ayatollah Ali Khamene innehar posten som Irans Supreme Leader vilken han fick vid den Iranska islamska republikens grundare Ayatolla Ruhollah Khomeinis frånfälle år 1989.

Ali Khamene har som efterträdare till Khomeini det sista ordet i religiösa,ideologiska och politiska tvister inom det iranska ledarskapet och detta innebär att han kan sätta sig emot republikens president Mahmoud Ahmadinejad. I och för sig har förhållandet mellan de två i princip varit harmoniskt men under det sista året har det glunkats om vissa motsättningar. Det har spekulerats om att Ali Khamene inte helt är överens med presidentens handläggning av Irans nukleära program.

De revolutionära gardena vilka i grund och botten är en av Ahmadinejads starkaste politiska baser är också formellt ansvariga för landets nukleära program samt programmen för utveckling av såväl ballistiska som mer konventionella raketer.

I Jerusalem Post publicerades den 13 december 2011 en artikel baserad på uppgifter från det panarabiska TV-nätet Al Arabiya att höga officerare i de revolutionära gardena hade inbjudit Ali Khamene att besöka den raket bas samma dag (12 december 2011) som basen ifråga mer eller mindre raderades ut av en explosion som bland annat dödade chefen för, och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missil program, General Hassan Tehrani Moghaddam. (Se min tidigare blogg om om det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapenprogram.) Man kan verkligen fråga sig hur Jerusalem Post kunnat svälja ett sådant totalt ologiskt av Al Arabiya utportionerat ryckte som innebar att man inom de revolutionära gardena var villiga att offra General Moghaddam samt ytterligare ett antal nyckelpersoner i Irans ballistiska missil program för att mörda Ali Khamene.

För ett antal dagar sen fick författaren av denna bloggpost från en ytterst tillförlitlig källa information att det från kretsar inom de revolutionära gardena gjorts ett försök till en statskupp vars mål bl.a.var att röja Ali Khameni ur vägen. Källan ville inte ge mer detaljer om kuppförsöket.

Det är ju knappast förvånande att de iranska befolkningen börjar bli allvarligt oroad av situationen bl.a. pga den ekonomiska krisen i Iran med en valuta som under det senaste halvåret rasat med i det närmaste 40%. Ytterligare ett tecken på oro är att befolkningen i landet i den mån de har nog med pengar hamstrar mat.

----------------------------------------

Iran har nu genom sitt ultimatum att till USA att inte åter sända in amerikanska hangarfartyg i den Persiska viken försatt sig i en ytterst allvarlig situation. USA reagerade med att förklara att den amerikanska flottan förflyttar sina fartyg med hänsyn till var de taktiskt och strategiskt bäst värnar de amerikanska intressena samt tillade att USA under inga villkor skulle finna sig i att Iran stängde Hormuzsundet (infarten till Persiska viken) för sjöfart. Vikten av fri sjöfart i Hormuzsundet är att i det närmaste 30% av världens oljeproduktion skeppas genom sundet.

Iran spelar ytterst hårt och frågan är om USAs statsledning kan falla undan då detta inte bara av Iranierna utan av största delen av världens länder, med rätta, skulle se USA som en papperstiger. Dessutom skulle president Obama förlora nästa presidentval om han ens skulle bli nominerad som demokratisk presidentkandidat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Bloggar
Försvar och Säkerhet - Oplan 1002 (Iran)

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,









måndagen den 26:e december 2011

Nya israeliska (?) anfall på iranska vapentransporter genom Sudan

Det icke officiella kriget mellan Iran och Israel rullar vidare. I dag, 25122011, rapporterar israeliska media, såväl de tre stora TV kanalerna som de ledande tidningarnas internetupplagor, att det israeliska(?) flygvapnet under den senaste tiden utfört minst två icke tidigare rapporterade anfall på iranska vapentransporter till Hamas i Gazaremsan.

Hitintills har ingen israelisk myndighet förklarat att anfallen utförts av israeliska styrkor eller ens av israel inhyrda styrkor. Uppgiften att Israel ligger bakom angreppen baseras på internationella media.

Även den sudanesiska regeringen och det sudanesiska militära överkommandot har inte publicerat något i ärendet.

Uppgifterna om de senaste israeliska(?) attackerna kommer från den till den somaliska regeringen närstående somaliska tidningen Al Intibahah. Enligt denna tidning hade den första av de två attackerna skett den 15 december i Sudan och den andra den 18 december nära gränsen mellan Sudan och Egypten.


Den första slog ut en konvoj bestående av minst två till tre mindre lastbilar som enligt ovan nämnde tidning hade haft en last av militär utrustning medan den enda uppgift som gavs av tidningen angående den andra attacken var att en bil med alla dess passagerare totalförstördes och dess passagerare omkom. Inget har sagts om attackerna utförts av bemannade flygplan eller drönare Vidare rapporterades det att en israelisk apache helikopter hade setts landa i närheten av en Syd Sudanesisk radarstation samt att en israelisk ubåt siktats utanför kusten.


Det förefaller som om de sudanesiska myndigheterna är angelägna att få Syd Sudan, som har hyfsade förbindelser med Israel, att framstå som medhjälpare till Israel i frågan om att hindra vapentransporterna.

Inget har hittills kommit ut om hur många vapenkonvojer som Iran sänt och hur många som helt eller delvis slagits ut på vägen eller stoppats av de egyptiska myndigheterna intill regimskiftet i Egypten under vintern 2011. Det är högst troligt att antalet utslagna konvojer är av ett större antal än det som fått publicering i internationella media. Dessutom har det förekommit minst ett fall då ett fartyg lastat med vapen från Iran sänkts i The Arabian Sea. Det är dock oklart om fartyget i fråga sänkts av flyg, ytfartyg eller ubåt. Vidare kan nämnas att i minst ett fall (april 2011) har Israel(?) från luften slagit ut en bil med terroristledare i närheten av Port Sudans flygfält. Bilens två passagerare dödades på fläcken. Enligt uppgift i internationella media var en av dem huvud organisatören av vapentransporterna till Hamas i Gazaremsan från Iran.

Nedan finns en karta som schematiskt visar vägen för vapentransporterna från Iran till Gazaremsan



För de intresserade kan nämnas att i en bloggpost som jag publicerade den 27 mars 2009 finns mer detaljer om de ovan nämnda vapentransporterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

fredagen den 9:e december 2011

Det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapen program trappas upp.

I det tysta - och inte alltid så tyst - pågår sedan några år ett icke förklarat krig mellan Iran och ett antal länder. De senare för inte kriget officiellt under sin flagga utan låter sina respektive underrättelse tjänster utföra aktioner som ibland är inte så lite blodiga men det rör sig även om rena cyberkrigsaktioner.

Enligt ledande internationella media är det i huvudsak USA genom CIA, Israel genom Mossad och troligtvis även Storbritannien medelst MI6 som står för aktionerna. I vissa fall torde nämnda organisationer använt sig av iranska optionsgrupper för insamlandet av data och annat fältarbete. Det förefaller också klart att underrättelsetjänsterna i andra länder - och inte enbart västländer - vidarebefordrat uppgifter till de tre ovan nämnda organisationerna utan att själva tagit aktiv del i utförandet av aktionerna.

Intill de sista månaderna rörde det sig mest om likvideringar av ledande iranska vetenskapsmän som var anknutna det Iranska kärnvapen- och missilprogrammen men även cyberkrigs aktioner samt sabotage av komponenter i de iranska nukleära anläggningarna.

Den mest kända cyberkrigs aktionen var infekterandet av uran anrikningsanläggningen i Natanz med virus ormen Styxnet (Stuxnet) under första halvåret av 2010. Virus ormen fick de komponenter som reglerade hastigheten på centrifugerna att ändra denna på ett sätt som gjorde att dessa slogs ut. Detta utan att kontroll elementen uppvisade den fatala hastighetsförändringen. Styxnet slog givetvis inte ut hela programmet men ledde till en icke oväsentlig försening av projektet. Mer om Styxnet på min blogg från den 27 december 2010. Officiellt har ännu ingen stat eller organisation förklarat sig vara ansvarig för aktionen men det anses allmänt att det att det var en israelisk-amerikansk co-production. Om Israel varit inblandat så var det nog inte bara medelst Mossad utan också den israeliska armens underrättelsetjänst - AMAN - som nog stått för det tekniska och intellektuella jobbet. Å andra sida hade nog Mossad en hand med i planteringen av ormen i Natanz anläggningen då pga att denna inte var nätansluten utåt, det krävdes att en person som hade fysiskt tillträde till anläggningen laddade upp ormen direkt i det interna systemet (i Natanz anläggningen).

Det förekommer uppgifter om fler cyberangrepp men inget så allvarligt som Styxnet.

Två flygolyckor med koppling till det iranska nukleära projektet har också dragit i gång spekulationer huruvida det inte rörde sig om olyckor utan haverier som orsakats med avsikt att skada det iranska projektet. Det första av dem inträffade den 19 februari 2003. Vid kraschen dödades samtliga 302 ombordvarande. Huvuddelen av passagerarna bestod av medlemmar i de iranska revolutionära gardena, som har det yttersta ansvaret för det iranska nukleära projektet. Den 19 september 2011 havererade ett ryskt passagerarplan varvid 45 personer omkom. Fem av de döda var ryska nukleära experter som varit aktiva i uppbyggnaden av den nukleära anläggningen i Bushehr vid Persiska viken. Anläggningen aktiverades i september 2011. Officiellt rör det sig om ett kärnkraftverk men man kan fråga sig varför iranierna som tillhör världens större oljeproducenter skulle behöva satsa på kärnkraft.

De senaste månaderna har bjudit på ett antal händelser som gjort det dolda kriget inte så lite mindre dolt. Låt oss se på två av dessa och försöka förstå deras betydelse.

Den troligtvis viktigaste av av dem var de kraftiga expositionen på en missil bas ca 50 km väster om Tehran i närheten av Bid Ganeh den 12 november 2011. Relativt lite har kommit ut om vilken sorts bas det rör sig om och vilken verksamhet som försiggått där. Det är dock känt att basen tillhör Irans revolutionära garden, vilka är ansvariga för både det nukleära programmet och utvecklingen av de raketer som i framtiden skall leverera det iranska kärnvapnen till av dess regim utsedda målen.

Iranierna har under de senaste åren gjort stora framsteg i utvecklingen av raketer/missiler med fast bränsle och anses att de kommit en bra bit på vägen till att utveckla interkontinentala ballistiska vapen.

Fördelen med raketer/missiler som drivs med fast bränsle är att de går att avfyra med mycket kort varsel till skillnad från sådana som drivs med flytande bränsle. De senare till skillnad från de med fast bränsle går inte att lagra "tankade" utan måste tankas direkt innan avfyrandet. Tankningen är tidskrävande och innebär att raketerna/missilerna är ytterst sårbara under detta moment. Var och en inser den taktiska/strategiska fördelen med att ha raketer/missiler som enbart behöver rullas ut ur bunkern, riktas och avfyras.

Vad som orsakade explosionen är omtvistat men den iranska förklaringen att det var en tillfällig olyckshändelse anses mindre trolig. Explosionen var ytterst kraftig och skakade fönsterna i det 50 km avlägsna Tehran. Basen jämnades med marken. (se satellit bilder nedan)

Basen efter explosionen.

Basen två månader före explosionen.


Enligt iranska uppgifter, som troligtvis är tilltagna i underkant, dödades 17 personer däribland, General Hassan Tehrani Moghaddam, som var chef för och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missilprogram. Enligt den iranska versionen av vad som hände var man sysselsatt med en utprovning av en motor för fast bränsle. Då det knappast är troligt att de högste chefen ensam fanns på plats så förefaller det som om explosionen dödade ett inte så lite antal nyckelpersoner i projektutvecklingen. Detta faktum kommer utan tvekan att bromsa upp det iranska projektet

Enligt vissa, om än obekräftade, uppgifter så hade iranierna lagrat en stor del av sina modernaste missiler inklusive de ballistiska, på basen. Om detta är sant så innebär det att explosionen, vad än som orsakade den, var en oerhörd förlust för Iran.

Uppgifterna från en tidigare i den israeliska underrättelsetjänsten anställd person (israel) att ytterligare två baser för Shahab-3 raketer utsatts för bombattentat och slagits ut förefaller dock en smula överdrivna, och de stöds inte av välrenommerade mediakällor.


På måndagen den 28 november skakades Irans tredje största stad, Isfahan, av en kraftig explosion och ett stort rökmoln steg upp i riktning från den nukleära uran anriknings anläggningen i stadens utkant. De iranska myndigheterna förnekade att det hade varit en explosion i den närliggande nukleära anläggningen.

Internationella media, däribland The Times (of London) rapporterade dock, baserat på uppgifter från politiska- och underrättelse källor att det explosionen orsakat stora skador på den nukleära anläggningen med allt vad detta innebär får det iranska projektet.

Det förefaller som speciellt lagerutrymmen för material och råvaror skadades svårt medan anrikningsanläggningen undgick att bli skadad.

En ledande israelisk kommentator Major-General Giora Eiland, Israel's former director of national security, told Israel's army radio that the Isfahan blast was no accident. "There aren't many coincidences, and when there are so many events there is probably some sort of guiding hand, though perhaps it's the hand of God,"

Anrikningsanläggningen i Isfahan före explosionen

Skälet till den"dolda" kampanjen mot Iran är i grunden att få landets ledning att inse att "det kostar mer än det smakar". Det är inte alls säkert att den iranska ledningen överhuvudtaget resonerar efter så västerländska moderna principer. Tvärt om, de gör det troligtvis inte alls.

I Israel börjar vi uppenbart tappa tålamodet på att det går att övertyga den iranska ledningen om att de är inne på fel väg, om vi nu någonsin trott på den lösningen, men vi fick ju lov att försöka.

Den stora frågan är dock om president Obama ännu tror att det går att övertyga den iranska ledningen. Tveksamt.

Det finns två faror med med den "dolda" kampanjen. Den första att iranierna i alla fall kommer att lyckas få ihop en bomb innan president Obama inser att de kommer att göra det. Den andra är att iranierna kanske tappar tålamodet och och slår till med ett preventivangrepp. Det sista är inte alls otroligt.

De, dvs den iranska ledningen, kommer att ha ett folkligt stöd på hemmafronten då det inte råder minsta tvekan om att den s.k." iranien på gatan" kommer att reagera efter den gamla engelska principen "Right or wrong, Enland my country" dvs "Right or wrong Iran my country".

Den ovanstående principen kommer än mer att gälla om Iran kommer att anfallas öppet av Israel eller någon typ av koalition.

--------------------

Jag kommer inte att i denna bloggpost ta upp problemet med den amerikanska drönaren som tvingades ned på ännu delvis okänt sätt på iranskt territorium. Vi vet ännu alldeles för lite, men denna händelse kan trappa upp utvecklingen till en nivå från vilken det blir svårt att undvika direkta öppna krigsåtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Dagen,
SVT, SVT2,
Expressen,



fredagen den 18:e november 2011

Den europeiska krisen -- Inte bara financiell

Vad händer i Europa och med EU? Visar det sig att drömmen om ett enat och stabilt Europa som funnits under ett och ett halvt millennium sen Romarrikets fall inte heller med det senaste försöket, EU-Den Europeiska Unionen, lyckades. Detta kommer i så fall att ses som en av historiens stora tragedier.

George Friedman, ledaren för tankesmedjan Stratfor, tar i en artikel upp de direkta orsakerna till att EU kan stå inför sitt fall. Stratfor artikeln är inklistrad nedan.

Den allvarliga frågan är dock, vilka fel gjordes på vägen från de stapplande första stegen i slutet av1940- och början av 1950 talet?

Grundtanken var att förhindra nya europeiska storkrig samt att skapa ett ekonomiskt välstånd av hög standard för de europeiska ländernas invånare. Det sistnämnda var ju givetvis också ett av medlen för att undvika nya krig, och då speciellt ytterligare ett krig mellan Frankrike och Tyskland.

Det första formella steget i vad som kom att bli Den Europeiska Unionen togs i april 1951 då Frankrike, Italien, Tyskland och Benelux länderna ingick ett ekonomiskt avtal om kol och stålproduktionen samt försäljningen av dessa två för uppbyggandet av det krigshärjade Europa ytterst viktiga råvaror. Avtalet kallades "Kol och Stålunionen" och dess reelle fader var den franske utrikesministern Robert Schuman. Denne hade arbetat fram avtalet med den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Även den italienske statsministern Alcide De Gasperi var aktiv i utarbetandet av avtalet.

Frankrike uppnådde att Tyskland i en ytterst viktig ekonomisk fråga blev uppbunden till Frankrike och Tyskland fick ett erkännande som en likställd europeisk partner. Enligt Tony Judt (Postwar - A History of Europe Since 1945) fällde Adenaur repliken "Das ist unser Durchbruch" till en av sina medhjälpare just efter undertecknandet av avtalet.

1958 undertecknade de sex länderna det s.k. Romfördraget som omfattade en tullunion och ett samarbetsorgan för utveckling av fredlig atomkraft. Romfördraget innebar att Kol och stålunionen hade utvecklats till vad som kallades The European Economic Community.

1973 utvidgades EEC med tre nya medlemmar, Storbritannien, Danmark och Irland.

Sedan dess har antalet medlemsländer i vad som i dag kallas EU - Den Europeiska Unionen ökat till 27 varav 17 är medlemmar i den s.k. Eurozonen.

EU är en organisation med både federala och kornfederala inslag såväl som mer rena mellanstatliga avtal. Detta till trotts ser många i omvärlden, och även inom EU medlemskretsen, på EU som en form av Europas förenade stater. I dag börjar vi se problemen med att detta inte är fallet.

Det finns inget klart överstatligt politiskt ekonomiskt organ i EU som kan fastställa en gemensam fiskal som monetär politik för alla medlemsländerna detta till trots att man har en europeisk valuta (euro) som dock enbart officiellt används i 17 av medlemsländerna. Huvuddelen av de som inte är med i Eurozonen är det pga att deras ekonomier anses vara för dåligt utvecklade. Men tre ekonomiskt starka länder - Storbritannien, Danmark och Sverige - föredrar att ha sina egna valutor. Det är klart att ett sådant ekonomiskt system inbjuder till mängder av problem.

Trotts sin ekonomiska styrka har EU inte kunnat spela en utrikespolitisk roll på världs scenen som motsvarar den ekonomiska styrkan. Detta beror klart på att EU inte är en federal stat och heller inte har en federal militär organisation.

Ett inte ringa antal av EUs medlemsstater är NATO medlemmar och dessutom har en del av de övriga, som t.ex. Sverige, samarbetsavtal med NATO. Starka medlemmar i NATO , som USA, Kanada är av naturliga skäl inte medlemmar i EU och Turkiet bör nu dock vara ganska nöjt med att dess ansökan om medlemskap i EU lagt på is. När EU länder deltar i internationella militära operationer gör de det under NATO paraply och inte som EU länder. Se t.ex ISAF i Afghanistan och anti Gadafi aktionen i Libyen. EU får ingen kredit för dessa och liknande aktioner då de ses som Natoaktioner.

Av denna ytterst kortfattade historiska och organisatoriska genomgång kan man lätt dra slutsatsen att det många gånger inte fanns en övergripande planering av av EUs utveckling utan att man rusade iväg utan att tänka sig för eller kolla mot historiska utvecklingar innan man fattade beslut. Det ödesdigraste beslutet var att införa en Euro valuta utan att den blev obligatorisk för alla medlemsländer. Länder vars ekonomi inte bedömdes vara vuxna att ha Euro valutan skulle inte få vara fullvärdiga medlemmar utan skulle ha fått klara sig med någon sorts associeringsavtal. Dessutom skulle man inom EU sett till att man hade en för alla medlemmar gemensam finans- och monetär politik som var bindande för medlemsländerna. Det är ju helt klart att det inte fanns någon som helst möjlighet att ställa sådana krav då en stor del, om inte de flesta, medlemsländerna inte ännu var ideologiskt mogna att göra EU till Europas Förenta Stater! Det rätta hade varit att vänta med den europeiska valutan.



Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.


Europe's Crisis: Beyond Finance

By George Friedman

Everyone is wondering about the next disaster to befall Europe. Italy is one focus; Spain is also a possibility. But these crises are already under way. Instead, the next crisis will be political, not in the sense of what conventional politician is going to become prime minister, but in the deeper sense of whether Europe’s political elite can retain power, or whether new political forces are going to emerge that will completely reshape the European political landscape. If this happens, it will be by far the most important consequence of the European financial crisis.

Thus far we have seen some changes in personalities in the countries at the center of the crisis. In Greece, Prime Minister George Papandreou stepped aside, while in Italy Prime Minister Silvio Berlusconi now has resigned. Though these resignations have represented a formal change of government, they have not represented a formal policy change. In fact, Papandreou and Berlusconi both stepped down on the condition that their respective governments adopt the austerity policies proposed during their respective tenures.

Europeanists dominate the coalitions that have replaced them. They come from the generation and class that are deeply intellectually and emotionally committed to the idea of Europe. For them, the European Union is not merely a useful tool for achieving national goals. Rather, it is an alternative to nationalism and the horrors that nationalism has brought to Europe. It is a vision of a single Continent drawn together in a common enterprise — prosperity — that abolishes the dangers of a European war, creates a cooperative economic project and, least discussed but not trivial, returns Europe to its rightful place at the heart of the international political system.

For the generation of leadership born just after World War II that came to political maturity in the last 20 years, the European project was an ideological given and an institutional reality. These leaders formed an international web of European leaders who for the most part all shared this vision. This leadership extended beyond the political sphere: Most European elites were committed to Europe (there were, of course, exceptions).

Greece and the Struggle of the European Elite

Now we are seeing this elite struggle to preserve its vision. When Papandreou called for a referendum on austerity, the European elite put tremendous pressure on him to abandon his initiative. Given the importance of the austerity agreements to the future of Greece, the idea of a referendum made perfect sense. A referendum would allow the Greek government to claim its actions enjoyed the support of the majority of the Greek people. Obviously, it is not clear that the Greeks would have approved the agreement.

Led by German Chancellor Angela Merkel, the European elite did everything possible to prevent such an outcome. This included blocking the next tranche of bailout money and suspending all further bailout money until Greek politicians could commit to all previously negotiated austerity measures. European outrage at the idea of a Greek referendum makes perfect sense.

Coming under pressure from Greece and the European elite, Papandreou resigned and was replaced by a former vice president of the European Central Bank. Already abandoned by Papandreou, the idea of a referendum disappeared.

Two dimensions explain this outcome. The first was national. The common perception in the financial press is that Greece irresponsibly borrowed money to support extravagant social programs and then could not pay off the loans. But there also is validity to the Greek point of view. From this perspective, under financial pressure, the European Union was revealed as a mechanism for Germany to surge exports into developing EU countries via the union’s free trade system. Germany also used Brussels’ regulations and managed the euro such that Greece found itself in an impossible situation. Germany then called on Athens to impose austerity on the Greek people to save irresponsible financiers who, knowing perfectly well what Greece’s economic position was, were eager to lend money to the Greeks. Each version of events has some truth to it, but the debate ultimately was between the European and Greek elites. It was an internal dispute, and whether for Greece’s benefit or for the European financial system’s benefit, both sides were committed to finding a solution.

The second dimension had to do with the Greek public and the Greek and European elites. The Greek elite clearly benefited financially from the European Union. The Greek public, by contrast, had a mixed experience. Certainly, the 20 years of prosperity since the 1990s benefited many — but not all. Economic integration left the Greek economy wide open for other Europeans to enter, putting segments of the Greek economy at a terrific disadvantage. European competitors overwhelmed workers in many industries along with small-business owners in particular. So there always was an argument in Greece for opposing the European Union. The stark choice posed by the current situation strengthened this argument, namely, who would bear the burden of the European system’s dysfunction in Greece? In other words, assuming the European Union was to be saved, who would absorb the cost? The bailouts promised by Germany on behalf of Europe would allow the Greeks to stabilize their financial system and repay at least some of their loans to Europe. This would leave the Greek elite generally intact. The price to Greece would be austerity, but the Greek elite would not pay that price. Members of the broader public — who would lose jobs, pensions, salaries and careers — would.

Essentially, the first question was whether Greece as a nation would deliberately default on its debts — as many corporations do — and force a restructuring on its terms regardless of what the European financial system needed, or whether it would seek to accommodate the European system. The second was whether it would structure an accommodation in Europe such that the burden would not fall on the public but on the Greek elite.

The Greek government chose to seek accommodation with European needs and to allow the major impact of austerity to fall on the public as a consequence of the elite’s interests in Europe — now deep and abiding — and the ideology of Europeanism. Since by its very nature the burden of austerity would fall on the public, it was vital a referendum not be held. Even so, the Greeks undoubtedly would seek to evade the harshest dimensions of austerity. That is the social contract in Greece: The Greeks would promise the Europeans what they wanted, but they would protect the public via duplicity. While that approach might work in Greece, it cannot work in a country like Italy, whose exposure is too large to hide via duplicity. Similarly, duplicity cannot be the ultimate solution to the European crisis.

The Real European Crisis

And here we come to the real European crisis. Given the nature of the crisis, which we have seen play out in Greece, the European elite can save the European concept and their own interests only by transferring the cost to the broader public, and not simply among debtors. Creditors like Germany, too, must absorb the cost and distribute it to the public. German banks simply cannot manage to absorb the losses. Like the French, they will have to be recapitalized, meaning the cost will fall to the public.

Europe was not supposed to work this way. Like Immanuel Kant’s notion of a “Perpetual Peace,” the European Union promised eternal prosperity. That plus preventing war were Europe’s great promises; there was no moral project beyond these. Failure to deliver on either promise undermines the European project’s legitimacy. If the price of retaining Europe is a massive decline in Europeans’ standard of living, then the argument for retaining the European Union is weakened.

As important, if Europe is perceived as failing because the European elite failed, and the European elite is perceived as defending the European idea as a means of preserving its own interests and position, then the public’s commitment to the European idea — never as robust as the elite’s commitment — is put in doubt. The belief in Europe that the crisis can be managed within current EU structures has been widespread. The Germans, however, have floated a proposal that would give creditors in Europe — i.e., the Germans — the power to oversee debtors’ economic decisions. This would undermine sovereignty dramatically. Losing sovereignty for greater prosperity would work in Europe. Losing it to pay back the debts of Europe’s banks is a much harder sell.

The Immigrant Factor and Upcoming Elections

All of this comes at a time of anti-immigrant, particularly anti-Muslim, feeling among the European public. In some countries, anger increasingly has been directed at the European Union and its borders policies — and at European countries’ respective national and international elites, who have used immigration to fuel the economy while creating both economic and cultural tensions in the native population. Thus, immigration has become linked to general perceptions of the European Union, opening both a fundamental economic and cultural divide between European elites and the public.

Racial and ethnic tensions combined with economic austerity and a sense of betrayal toward the elite creates an explosive mixture. Europe experienced this during the inter-war period, though this is not a purely European phenomenon. Disappointment in one’s personal life combined with a feeling of cultural disenfranchisement by outsiders and the sense that the elite is neither honest, nor competent nor committed to the well-being of its own public tends to generate major political reactions anywhere in the world.

Europe has avoided an explosion thus far. But the warning signs are there. Anti-European and anti-immigrant factions existed even during the period when the European Union was functioning, with far-right parties polling up to 16 percent in France. It is not clear that the current crisis has strengthened these elements, but how much this crisis will cost the European public and the absence of miraculous solutions also have not yet become clear. As Italy confronts its crisis, the cost — and the inevitably of the cost — will become clearer.

A large number of elections are scheduled or expected in Europe in 2012 and 2013, including a French presidential election in 2012 and German parliamentary elections in 2013. At the moment, these appear set to be contests between the conventional parties that have dominated Europe since World War II in the West and since 1989 in the East. In general, these are the parties of the elite, all more or less buying into Europe. But anti-European factions have emerged within some of these parties, and as sentiment builds, new parties may form and anti-European factions within existing parties may grow. A crisis of this magnitude cannot happen without Tea Party- and Occupy Wall Street-type factions emerging. In Europe, however — where in addition to economics the crisis is about race, sovereignty, national self-determination and the moral foundations of the European Union — these elements will be broader and more intense.

Populist sentiment coupled with racial and cultural concerns is the classic foundation for right-wing nationalist parties. The European left in general is part of the pro-European elite. Apart from small fragments, very little of the left hasn’t bought into Europe. It is the right that has earned a meaningful following by warning about Europe over the past 20 years. It thus would seem reasonable to expect that these factions will become much stronger as the price of the crisis — and who is going to bear it — becomes apparent.

The real question, therefore, is not how the financial crisis works out. It is whether the European project will survive. And that depends on whether the European elite can retain its legitimacy. That legitimacy is not gone by any means, but it is in the process of being tested like never before, and it is difficult to see how the elite retains it. The polls don’t show the trend yet because the magnitude of the impact on individual lives has not manifested itself in most of Europe. When it does show itself, there will be a massive recalculation regarding the worth and standing of the European elite. There will be calls for revenge, and vows of never allowing such a thing to recur.

Regardless of whether the next immediate European crisis is focused on Spain or Italy, it follows that by mid-decade, Europe’s political landscape will have shifted dramatically, with new parties, personalities and values emerging. The United States shares much of this trend, but its institutions are not newly invented. Old and not working creates problems; new and not working is dangerous. Why the United States will take a different path is a subject for another time. Suffice it to say that the magnitude of Europe’s problems goes well beyond finance.

The European crisis is one of sovereignty, cultural identity and the legitimacy of the elite. The financial crisis has several outcomes, all bad. Regardless of which is chosen, the impact on the political system will be dramatic.


Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svenskan, Svenskan2,
DN,