måndag 31 maj 2010

Humanitära aktivister visar sig vara aggresiva slagskämpar

De humanitära aktivisterna visade sig inte bara vara beredda på att med våld motsätta sig den israeliska bordningen av "fredsflottiljens" fartyg utan hade även utrustat sig med järnstänger med krok i ändan, trä påkar, långa knivar och åtminstone ett mindre antal hand eldvapen.

Den israeliska försvarsmakten har ännu inte släppt ut filmklipp från bordningen men enligt uppgifter i israelisk TV hade de humanitära aktivisterna även utrustat sig med ett antal brandflaskor (molotov cocktails).

De israeliska styrkorna som bordade flottiljens fartyg hade klara order på att endast öppna eld i öppen självförsvars situation. Eftersom det rörde sig om elitförband (marinkommando - shayettet 13) kan man lugnt utgå från att de inte öppnade eld innan de var helt nödvändigt.

Efter att de israeliska flott styrkorna något efter midnatt till måndagen (31052010) upprepade gånger meddelat flottiljens fartyg att de inte hade tillstånd att angöra Gaza utan antingen fick lov att vända tillbaka tillbaka till sina ursprungshamnar eller eskorteras till den israeliska hamnstaden Ashdod och fått blankt avslag på detta från flottiljens fartyg gavs order om bordning.

På de mindre fartygen mötte de israeliska styrkorna ringa motstånd. På flottiljens huvudskepp, Marmara, på vilket det fanns ca 800 aktivister (varav 600 turkar), mötte bordnings styrkorna från det första ögonblicket våldsamt motstånd. Aktivisterna övermannade de förste israeliske soldaten som kom ombord och tog ifrån honom hans vapen. Med detta började man skjuta på de andra israeliska soldaterna. Tur nog utan större yrkesmässighet.

Att inta ett fartyg av Marmaras storlek innebär inte enbart att inta kommandobryggan maskinrummet utan även att säkra resten av fartyget med dess 600 aktivister spridda över fyra till fem däck. En del av dem låste in sig i sina hytter.

Enligt uppgift dödades 19 aktivister och ytterligare ett antal sårades under striderna. Den israeliska styrkan hade tio sårade varav två allvarligt. Två av de israeliska soldaterna var skottskadade, varav en i huvudet. Ytterligare två var knivhuggna - en i buken.

Marmara ägs eller var chatrad av den turkiska terrorist organisationen IHH som är en fundamentalistisk islamisk organisation och som också ingår i Al Qaedas nätverk.

För mer info om bakgrunden till hela "Ship to Gaza aktionen se min tidigare blogg Provakation maskerad som humanitär hjälp.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2,
VG,
GP, GP2, GP3, GP4,
Expressen, Expressen2, Expressen3, Expressen4,
ST,
Skånskan,
HD, HD2, HD3,

fredag 28 maj 2010

Provokation maskerad som humanitär hjälp

Den av olika humanitära organisationer organiserade flottiljen av fartyg med last av hjälpsändningar till Gazas befolkning är inget annat än en organiserad provokation maskerad som en internationell humanitär aktion.


Det rör sig inte om en välmenande humanitär hjälpaktion för civilbefolkningen i Gaza remsan. I verkligheten är det en cynisk aktion av den turkiska regeringen att under täckmantel av en humanitär aktion krossa den israeliska och egyptiska politiken mot Hamas.


De åtta eller nio fartygen som nu är på väg mot Gaza är det hittills största och mest allvarliga försöket att bryta blockaden mot Gaza remsan och tvinga Israel och Egypten att, om än motvilligt, anamma den turkiska uppfattningen att Hamas är en legitim partner som representerar det palestinska folket.

Avsikten med aktionen är att ta ifrån Israel och Egypten möjligheten att genom blockad i möjligaste mån påverka Hamas och dess politik. Israel har ingen som helst orsak att böja sig för ett sådant krav.

Till skillnad från tidigare försök från diverse människorätts organisationer att bryta blockaden med hjälp av ett antal segel och motorbåtar så rör det sig nu om något helt annat nämligen en aktion ledd av en turkisk organisation vid namn IHH som är en turkisk broderorganisation till det muslimska brödraskapet.

Den turkiska regeringen arbetar öppet genom IHH och har inte gjort något försök att dölja sin avsikt att med hjälp av "flottiljen" svartmåla Israel. Detta är orsaken till att att den turkiska regeringen inte gick med på ett officiellt israeliskt förslag att fartygen skulle lasta av sin humanitära last i Ashdods hamn. De israeliska myndigheterna förpliktigade sig att efter sedvanlig säkerhetskontroll omedelbart överföra den humanitära lasten till Gaza remsan.

Turkiet eller IHH, oklart vem av dem, avslog dessutom ett ännu inofficiellt israeliskt förslag att Israel skulle låta "flottiljen" angöra Gaza om Hamas gick med på att den av dem sedan nästan fyra år i fångenskap hållne israeliska soldaten Gilad Shalit skulle få mottaga besök av representanter för Röda Korset och erhålla hjälp paket från organisationen - något som Hamas i strid med Geneve konventionen konstant förnekat honom.

Den turkiska regeringen/IHH är inte primärt intresserade av den humanitära aspekten utan önskar helt uppenbart en konflikt med Israel. De vill se världens media fulla av bilder där israeliska soldater som med våld bordar "flottiljens" fartyg. En israelisk journalist påpekade att turkarna verkade vilja skapa ett omvänt Exodus syndrom. ( han syftade på en båt med judiska flyktingar utan gällande inresetillstånd till det brittiska Palestina mandatet som 1947 med stort våld bordades av brittiska marin kommando soldater. Bilderna i världspressen skapade en ytterst stak opinionsstorm mot Storbritanniens palestina politik).

Men den turkiska ledningen har mycket mer långtgående mål än att diskreditera Israel och ge Egypten en diplomatisk örfil. Först och främst vill man öppna en direkt färjelinje mellan Turkiet och Gaza. En färjelinje som Israel inte skulle få ha någon kontroll över och därmed skulle också blockaden av Gaza vara ur all praktisk synpunkt överflödig.

En sådan utveckling skulle mycket snabbt föra med sig att vad som ännu finns kvar av fredsprocessen mellan Israel och palestinierna skulle rasa ihop totalt. Turkiets aktion skulle snabbt föra med sig att omvärlden skulle började erkänna Hamas som palestiniernas representant, speciellt som Abu Mazens regim på Västbanken redan innan det allmänna erkännandet skulle falla som ett korthus. President Obama skulle se hela sin Mellanöstern politik slängd på historiens sophög av den turkiske premiärministern vars land skulle ha tagit ytterligare ett litet steg i riktning mot upprättandet av ett nytt ottomanskt rike.

Det kommer att bli intressant, men med all sannolikhet inte trevligt, att se hur de tre regionala stormakterna, Turkiet, Iran och Israel kommer att spela sina kort.

Ytterligare en sak. Eventuellt var Israels politik att inte erkänna Hamas regimen i Gaza felaktig från början - politiskt som mänskligt - , men det var och är än i dag Israels sak att avgöra. När vi nu en gång beslutat som vi gjorde får vi ta konsekvenserna av det vilket bl.a. innebär att vi måste stoppa "flottiljen". Förhoppningsfullt kommer den israeliska flottan att kunna göra det utan för mycket blod och bilder i media - d.v.s snabbt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD7,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4,
Trelleborgs Allehanda, Trelleborgs Allehanda2,
VG, VG2,
Göteborgsposten, Göteborgsposten2,
FT,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Metro,
VF, VF2,
Expressen, Expressen2, Expressen3, Expressen4, Expressen5, Expressen6, Expressen7,
Aftonbladet,
HD, HD2,
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
Kritianstadsbladet,
BLT, BLT2, BLT3, BLT4,
Skånskan, Skånskan2,
Dagbladet,
GD,
HN,

söndag 23 maj 2010

Taliban går till motattack mot flygfält i Kandahar och Bagram

Innan alla de 10.000 amerikanska trupperna som som är avsedda att delta i den planerade storoffensiven i Kandahar och dess omgivningar ännu kommit på plats startade Talibanstyrkorna på morgonen den 22 maj ett tillsynes välplanerat anfall på det militära flygfältet i Kandahar.

Anfallet började klockan 20.00 lokal tid med granatkastar- och raketbeskjutning från talibanstyrkor som tagit sig fram till flygfältets yttre gränser. Denna "uppmjukningseld" följdes av eldgivning från handeld vapen och kulsprutor då taliban styrkorna, om vars storlek det ännu inte förekommer några rapporter, gick till direkt anfall mot flygfältet.

Markbaserade försvars styrkor från flygbasen tillsammans med amerikanska attack helikoptrar besvarade anfallet. Det finns ännu inte några fullständiga uppgifter om utgången på denna strid mellan talibanstyrkorna och de huvudsakligen amerikanska styrkorna på Kandahars flygfält, men är uppenbart att det talibanska anfallet slagit tillbaka då inga uppgifter om att de lyckats erövra ens delar av fältet framkommit i nyhetsrapporterna.

Talibans angrepp mot flygfältet i Kandahar kom tre dagar efter att de den 19 maj anfallit Bagram flygbasen norr om Afghanistans huvudstad Kabul. Bagram basen är den största flygbasen som de amerikanska och ISAF styrkorna har Afghanistan. Det talibanska anfallet på Bagram basen utfördes av en mindre styrka på några tiotal taliban aktivister av vilka nära 12 stupade under striderna. Enligt en talesman för de amerikanska styrkorna i Bagram lyckades inga av talibankrigarna ta sig in i basen utan striderna mot dem,som pågick under sex timmar förse gick i basens omgivningar. Endast en medlem av de amerikanska styrkorna stupade.

Dagen innan det talibanska anfallet på Bagram basen dödades sex ISAF soldater, varav en kanadensisk överste, och 12 afghanska civila av en talibansk självmordsbombare i Kabul.

Det är inte klart om huruvida de sista dagarnas talibanattacker ägt rum för att varna för följderna av den kampanj som de amerikanska styrkorna förbereder i Kandahar, som är talibanrörelsens födelseplats, och dess omgivningar. Avsikten är att med en insats av ca 10.000 amerikanska soldater och några miljarder USD döda, driva ut, neutralisera och vinna över talibaner och civila i Kandahar och dess omgivningar i en sk COIN (Counter Insurgency Operation).

För mer om den planerade aktionen i Kandahar och dess omgivningar se artikel i Washington Post av den 23 maj 2010.

Då den kommande aktionen i Kandahar med all sannolikhet kommer att få stor betydelse för utgången av det nuvarande kriget i Afghanistan, som även svenska soldater deltar i, kommer rapporter fortlöpande ges på denna blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
,


DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Expressen,
SVT,
VG,
HD,

måndag 10 maj 2010

Arctic Sea återvänder till rubrikerna

Mysteriet med lastfartyget Arctic Sea som sommaren 2009 "försvann"/kapades i Östersjön mellan Gotland och Öland har knappast lösts av att de ryska myndigheterna åtalat kaparna och även dömt en av dem till fängelsestraff. Tvärt om.

Officiellt har de ryska myndigheterna hela tiden påstått att lasten var timmerstockar som skulle transporteras till Algeriet. Faktum är att man i början av resan bevisligen tagit ombord timmerstockar i den finska hamnen Jacobstad samt efter att en rysk fregatt hade bogserat båten från det område - Kap Verde öarna - där ryska flottenheter senare uppbringade Arctic Sea, till en hamn i Svarta havet, ryska myndigheter kungjorde att Arctic Seas last bestod av timmerstockar. Låt oss anta att det ryska påståendet är sant. Men detta bevisar dock enbart att en del av lasten var timmerstockar.

Om Arctic Sea även haft en last av luftvärnsrobotar lastades de troligen av i en hamn på Kap Verde öarna och flögs sedan tillbaka till Ryssland med de tre stora transport plan av typ Il-76 som enligt ryska uppgifter flugits dit för att ta hem de arresterade åtta "kaparna".

Att sedan de ryska myndigheterna iståndsatte en charad med att ställa kaparna inför domstol är ju bara logiskt då man från rysk sida ville upprätthålla den officiella versionen av händelsernas förlopp. Man kan fråga sig hur länge "kaparna" får tillbringa i fängsligt förvar innan man släpper dem fria? En sak är dock klar, nämligen att de är "brända" som säkerhetsmän.

Rekommenderar läsare som önskar mer uppgifter ta del av vad jag tidigare skrivit i saken på denna blogg den 04092009 och 10092009. Rekommenderar också en utmärkt sammanfattning av frågan som i dagarna publicerats på bloggen Chefsingenjören.

Frågan är varför svenska myndigheter inte vidtog någon åtgärd när man vidgått att man på radar såg hur Arctic Sea drev vind för våg under 12 timmar mitt i farleden mellan Gotland och Öland innan hon återupptog färden söder ut. Logiskt sätt finns det bara två alternativa svar på den frågan. Ett är att man fått anhållan/uppmaning från NATO eller ryskt håll att inte ingripa i det pågående dramat. Ett annat är att svenska myndigheter inte hade reell möjlighet att ingripa på grund av de kraftiga nedskärningarna som under de senaste åren gjorts inom försvarsmakten.

Hur kommer det sig att media, förutom några bloggar, inte kommenterat att nedskärningarna av försvarsbudgeten har gått så långt att man inte har möjlighet att undsätta fartyg på svenskt territoriellt vatten vilka förefaller befinna sig i en nödsituation?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


SvD,
Smålandsposten,

torsdag 6 maj 2010

Kostanta vapentransporter från Syrien till Hizbollah

Under de senaste veckorna har israeliska nyhetsmedia mer eller mindre dagligen rapporterat om vapentransporter från Syrien till Hizbollah. Parallellt med dessa rapporter har det förekommit information om en stegrad spänning vid den israeliska nordgränsen.

I förgår, 05052009, fanns det en definitivt allvarlig rapport i Ynet vilken tog upp yttranden av chefen för armens underrättelse tjänst(AMAN), brigad general Yossi Baidatz, vid ett sammanträde med det israeliska parlamentets utrikes och försvars kommitté.

Baidatz påpekade att att de rapporter som förekommit under den sista tiden om leveranser av långdistans raketer till Hizbollah bara var toppen på isberget.

Enligt honom är vad som sker i dag inte en fråga om vapensmuggling utan av Syrien och Iran organiserade officiella vapentransporter.

Att dessa sedan sker under UNIFILs näsa och i strid med FNs resolution 1701 visar bara betydelsen av FNs fredsbevarande styrkor och dess resolutioner då "bov" stater beslutar sig att inte bry sig om dem.

Baidatz påpekade att "today, Hezbollah has an arsenal of thousands of rockets of all types and ranges, including long-range solid-fuel rockets and more precise rockets."

Och tillade "The long-range missiles in Hezbollah's possession enable them to fix theirlaunch areas deep inside Lebanon, and they cover longer, larger ranges than what wehave come across in the past. Hezbollah of 2006 is different from Hezbollah of 2010 in terms its military capabilities, which have developed significantly."

Parallellt med Baidatz uttalanden kom en icke ringa mängd av rapporter om att Syrien under de senaste månaderna levererat en typ av modern medeldistans raket, M600, till Hizbollah.

M600 är en syrisk tillverkad och syrisk utvecklad variant av den iranska Fateh-110 raketen.

M600 som drivs med fast bränsle har en räckvidd på 250-300 km. Vikten på dess strids spetts är 500 kg och den är till skillnad från Scud raketerna mycket träffsäker då den navigerar med hjälp av GPS.

Raketer som drivs med fast bränsle har en stor fördel över de som drivs med flytande , då avfyringsprocessen då de är som mest sårbara, hos dem är ytterst kort.

Ingen tvekan om att de israeliska militärmyndigheterna är ytterst bekymrade över existensen av M600 hos Hizbollah då dessa ger organisationen att anfalla och träffa strategiska mål som stridsledningscentraler, kraftverk, civila och militära flygfält, hamnar,strategiska vägknutar mm, mm.

Scud raketerna, till skillnad, är pga sin lägre träffsäkerhet mer lämpade för terrorbombning av bostads kvarter.

Ytterligare ett problem med raketer av typen M600 är att Israel i dag inte har ett utvecklat försvarssystem mot raketer av denna typ och detta till skillnad från de iranska långdistansraketerna Shahab 3 och Sejil-2, samt mot diverse typer av kortdistansraketer. Förhoppningsfullt kommer det projekt som drivs av det israeliska företaget Rafael tillsammans med det amerikanska Raiton att inom en inte alltför lång framtid lösa det problemet.

För att inte läsarna skall gripas av allt för stora farhågor om ett omedelbart storkrig mellan Israel och Hizbollah måste jag tillägga att Hizbollah i dag slits mellan två identiteter. Å ena sidan sin ideologiska bindning till den internationella jihadiströrelsen och Iran. Å andra sidan sin djupa inblandning i den libanesiska politiken och sitt ansvar för den libanesiska Shia befolkningen.

Risken är dock att om den Iranska krisen spetsas till, Iran ger Hizbollah order att öppna en avledningsfront mot Israel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Knuff

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG,





söndag 2 maj 2010

Fredsprocessen, USA, Israel och palestinierna och lite om Iran

Under den senaste veckan har det blivit allt uppenbarare att Obama administrationen börjat tänka om när det gäller fredsprocessen mellan Israel och palestinierna. Den tidigare linjen som i princip gick ut på att få fart på processen genom att mer eller mindre tvinga Israel till eftergifter gentemot palestinierna visade sig inte ge de avsedda resultaten.

Den israeliska höger regeringen slog till tvärstopp efter att först gått med på en två statslösning och ett temporärt judiskt byggstopp på västbanken då den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen krävde att byggstoppet även skulle omfatta de delar av Östra Jerusalem som direkt efter sex dagars kriget 1967 ensidigt inkorporerats till Israel.

PA-ledningen, som med förtjusning såg att den amerikanska administrationen var villig att ställa hårda krav på Israel, antog att detta innebar att det var fritt fram för att komma med långtgående egna krav för att överhuvud taget gå med på att delta i en förhandling med Israel. Man krävde ett omedelbart och totalt byggstopp i alla områden som ockuperats av Israel 1967, dvs även i de inkorporerade delarna av östra Jerusalem. Mindre officiellt men dock helt klart förklarade an från palestinsk sida att den israeliska staten under inga förhållanden skulle få definieras som en judisk stat efter att det slutgiltiga fredsavtalet ingåtts efter förhandlingarnas avslutande i framtiden.

Kravet på att israel inte skulle få definieras som en judisk stat är en kod som palestinierna använder för att kräva en fullständig eller nästan fullständig rätt för palestinska flyktingar och deras avkomma att få rätt att återvända till de områden varifrån de flydde 1948-49 samt 1967.

Man kan förstå att Obama administrationen som såg den s.k. Mellanöstern konflikten som en ytterst viktig fråga att lösa, lätt kom till slutsatsen att man måste söka nya vägar i stället för de som under årtionden visat sig vara oframkomliga. Men att man därmed ansåg att man kunde slå in på en ny linje utan att i något större avseende rådgöra med personer som under många år sysslat med problemkomplexet visar att man inte hade en aning om hur verkligheten såg ut.

I ärlighetens namn måste man dock påpeka en viktig detalj i förhandlings frågan nämligen den att den israeliske premiärministern Benjamin Natanyaho inte låtit utarbeta någon som helst detaljerad plan rörande de mål som Israel önskar uppnå genom förhandlingarna Formellt ger detta Obama administrationen en möjlighet att förklara att Israel inte tar förhandlingarna på allvar.

Huruvida president Obama, som i stort saknade utrikespolitisk erfarenhet, blev för mycket influerad av sin "Chief of Staff" Ram Emanuel, som enligt samstämmiga uppgifter var en stor supporter av den israeliska vänsterrörelsen "Shalom Achshav (Peace Now)" är oklart men inte helt otroligt.

I läget då den israeliska höger regeringen efter att ha gjort två stora ideologiska eftergifter förklarade att den var villig till direkta förhandlingar med PA-ledningen i alla frågor inklusive kärnfrågorna - Gränser, Jerusalem och Flykting frågan - och då PA-ledningen förklarade att den vägrade att starta några som helst förhandlingar såvida Israel inte omedelbart stoppade all byggverksamhet i alla områden som ockuperats av Israel 1967 - intog den amerikanska administrationen ställningen att det var Israels fel att förhandlingarna inte kom igång och att fredsprocessen därmed gått i stå.

Detta skapade en av de allvarligaste kriserna genom tiderna mellan USA och Israel.

Först under de senaste veckorna har man kommit fram till en temporär lösning för en förhandlings modell - en typ av indirekta förhandlingar som dock PA-ledningen ännu inte slutgiltigt godtagit ( Man väntar på ett godkännande av arabförbundet).

Detta är den formella situationen som den amerikanska ledningen försatt fredsprocessen i efter att parterna hela tiden sedan hösten 1993 haft direkta förhandlingar mellan sig och då även under de perioder då de legat i öppen väpnad konflikt!

Det är ju knappast förvånande att Obama blivit ordentligt impopulär i Israel pga sin politik vilket ju knappast lett till någon israelisk vilja att göra några mer långtgående eftergifter.

Här måste ytterligare en sak påpekas nämligen att parallellt med de ovan nämnde händelserna och icke händelserna det hela tiden förts seriösa samtal och förhandlingar i frågan om det iranska kärnvapenprogrammet. Den amerikanska uppfattningen är att man inte kan skilja på de två frågorna dvs USA kan inte få tillräckligt stöd i det internationella samfundet om Israel inte uppfattas som en part som tar fredsprocessen på allvar. Israel avvisar alla argument för en sammankoppling av frågan om den iranska bomben och den sk mellanöstern frågan. En israelisk kommentator sa för en tid sen att även om USA har fel i sammankopplings frågan så har USA rätt därför att USA är USA.

Då frågan om den iranska bomben är en existentiell fråga för Israel så ger detta givetvis USA påtrycknings argument mot Israel i den israeliskt - palestinska frågan. Å andra sidan har Israel ett starkt kort mot USA genom att ett israeliskt preventivangrepp på de iranska nukleära anläggningarna torde vara Obamas värsta mardröm.


Det är ingen hemlighet att under den sista månaden det pågått en intensiv debatt I Washington om huruvida den politik i fredsprocessen som Obama administrationen tog var så lyckad. Bland argumenten mot den förda politiska linjen kan nämnas att,
1. Den uppmuntrade palestinierna att inta oresonligt extrema ståndpunkter vilket förde med sig att fredsprocessen gick i stå.
2. Den uppfattades av den israeliska allmänheten som ett amerikanskt upp slutande på den palestinska sidan i konflikten vilket förde med sig att denna frånsett sina personliga politiska preferenser gradvis började sluta upp omkring sin regering i frågan om fredsprocessen. Detta var ju knappast något som "underlättade" de amerikanska ansträngningarna
3. Ett allt annat än ringa antal ledamöter i såväl senaten som representanthuset, och då även från det demokratiska partiet ansåg att politiken var felaktig och/eller omoralisk (dvs man behandlar inte sin närmaste allierade i Mellanöstern på ett sådant sätt).
4. Opinionsundersökningar visade att stödet för administrationens politik i frågan var svag och vilket är intressant, enligt vissa undersökningar svagare hos icke judiska väljare än judiska. Detta är en viktig punkt då det till trotts av allt prat om den judiska politiska makten i USA antalet icke judiska väljare är skyhögt mycket större än antalet judiska. Demokratiska senatorer och representanthusledamöter som står inför omval i november i år är ju definitivt inte intresserade att deras väljare är avogt inställda till den av den demokratiske presidenten förda politiken.

Det kom snabbt ut rykten om att Ram Emanuel började tappa inflytande. Huruvida detta är sant eller inte är oklart men däremot är det helt uppenbart att administrationen under de senaste två veckorna gjort oerhört stora ansträngningar för att förändra sin "image" i frågan om Israels ställning visa vi Obama administrationen och USA.

Det är inte så att man gett upp linjen om en två stats lösning eller kopplingen med den Iranska bomben. Tvärt om dessa två element finns med hela tiden men Israel porträtteras som ett land som ideologiskt och historiskt står USA nära. Ta följande exempel från ett tal av Hillary Clinton den 29 april,
"......that we are two nations woven together with our stories, our stories of struggle and triumph, of hope and disappointment. We are beacons for pilgrims and people yearning to be free. We are lands built by immigrants and exiles, given life by democratic principles, and sustained by the service and sacrifice of generations of patriots. We have seen our cities and our citizens targeted by terrorists. And Americans and Israelis alike have met these threats with unyielding resolve."

Men även att Israel har sina egna speciella problem,
"For all of our similarities, though, we know that Israel faces unique challenges. A nation forced to defend itself at every turn, living under existential threat for decades. We Americans may never fully understand the implications of this history on the daily lives of Israelisthe worry that a mother feels watching a child board a school bus or a child watching a parent go off to work. But we know deep in our souls that we have an unshakable bond and we will always stand not just with the Government of Israel but with the people of Israel."

En semantisk markering som definitivt även är politisk återkommer hela tiden i tal av Hillary Clinton och andra höga befattningshavare i administrationen som t.ex. General Jim Jones, (National Security Advisor), är "democratic Jewish state" (Clinton), "Jewish state" (Jones). Det är ingen tillfällighet att man talar om en Jewish state. Det är en klar och tydlig signal och palestinierna förstår det.

Både i Hillary Clintons tal och i det tal som Jim Jones höll den 21 april tas frågan om Israels säkerhet upp utförligt och allvarligt.
Clinton, "Regional peace must begin with the recognition by every party that the United States will always stand behind Israel’s security and, as President Obama put it recently, “no wedge will be driven between us. Now, we will have our differences, but when we do, we will work to resolve them as close allies.” (Applause.) Israel’s right to exist, and to defend itself, is not negotiable. (Applause.) And no lasting peace will be possible unless that fact is accepted."
Jones, "Since taking office, President Obama has pursued a two-state solution—a secure, Jewish state of Israel living side by side in peace and security with a viable and independent Palestinian state. This is in the United States’ interest. It is in Israel’s interest. It is in the Palestinians’ interest. It is in the interest of the Arab countries, and, indeed, the world. Advancing this peace would also help prevent Iran from cynically shifting attention away from its failures to meet its obligations.

And since there has been a lot of distortion and misrepresentation of our policy recently, let me take this opportunity to address our relationship with our ally Israel. Like any two nations, we will have of disagreements, but we will always resolve them as allies. And we will never forget that since the first minutes of Israeli independence, the United States has had a special relationship with Israel. And that will not change.

Why? Because this is not a commitment of Democrats or Republicans; it is a national commitment based on shared values, deep and interwoven connections, and mutual interests."

Jag föreslår verkligen att ni laddar ned och läser de två talen i sin helhet. De är två viktiga tal och Clintons står på en hög språklig nivå.

Hillary Clinton har dessutom under de senaste dagarna ställt Syrien till svars för dess leveranser av vapen till Hizbollah.

Ytterligare ett tecken på den nya tonen i Washington var det sätt som Secretary of Defence Robert Gates tog emot Ehud Barak, den israeliske försvarsministern, vid dennes besök i Washington för en vecka sedan. Inte bara med stor militär pompa utan även med en ytterst viktig politisk markering i vilken han förnekade att General David Petraeus, CO Centcom, i mars 2010 sagt att den olösta mellanöstern konflikten förde med sig amerikanska förluster i Irak och Afghanistan.

“First of all, General Petraeus did not say that the lack of progress in the peace process is costing American lives,” Gates said. “And no one in this department, in or out of uniform, believes that.”

“What we do believe is that the — heretofore, the lack of progress in the peace process has provided political ammunition to our adversaries in the Middle East and in the region, and that progress in this arena will enable us not only to perhaps get others to support the peace process, but also support us in our efforts to try and impose effective sanctions against Iran,” Gates continued.

Nu återstår det bara att se om det verkligen rör sig om en politisk förändring eller om det är en del av en p.r. kampanj med huvudsyfte att rädda demokratiska kandidater novembervalet.

Det finns tyvärr tecken i den senare riktningen men låt oss hoppas på det bästa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,



DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD7,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
TV4,
Expressen,
VG,
TV24,
HD,
Blt, Blt2,
GP, GP2,
HD,
PT,
Barometern,

Dagen,
GD,