måndag 27 december 2010

Den moderne James Bond och den iranska a-bomben.

Att det iranska iranska kärnvapen programmet förr eller senare kommer att dra till sig författare av spionromaner och tecno thrillers är ju inget som vi kan bli förvånade över. Ämnet är alldeles för inbjudande.

Fox News publicerade den 26 november 2010 en artikel med rubriken "Mystery Surrounds Cyber Missile That Crippled Iran's Nuclear Weapons Ambitions" som på ett utmärkt sätt visar vad vi har att vänta oss. Artikel är ytterst välskriven och sammanfattar på ett läsvärt sätt huvuddelen av de fakta som cirkulerat i media sedan avslöjandet av cyber ormen Styxnet för ett halvår sedan. Men inte nog med det. På vissa punkter drar Fox Net artikels författare slutsatser som ännu inte och troligen aldrig kommer att bli bekräftade. Därmed har han också skrivit ett basmanus till vad som kan bli en bra tecno thriller eller basmanus till en dito film.

Länken till Fox News artikeln finns här.

Rekommenderar dessutom som helgläsning ytterligare två seriösa artiklar om Styxnet.
1.The Shadow War i Newsweek.
2.En utmärkt artikel av Ronen Bergman i Yediot Achronot. Artikeln publicerades under titeln פרשת התולעת i den hebreiska pappersupplagan av Yediot den 17 december i år. Jag har tills dags dato inte hittat den på nätet varken på engelska eller hebreiska. Hebreisk kunniga rekommenderas varmt leta rätt på den och läsa den. Om någon skulle hitta den på nätet lägg in dess URL i postens kommentarer så lägger jag in den i brödtexten.

Gott nytt år.
Shaken, not stirred.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 23 december 2010

Är USAs nya försök till en uppgörelse den sista chansen innan katastrofen?

Obama administrationen ger inte upp sina försök att få Israel och palestinierna (PA) att sinsemellan komma fram till en fredsuppgörelse. Det förra försöket misslyckades kapitalt, till stor del pga nämnda administrations krav på ett israeliskt byggstopp inom alla områden som låg utanför den stilleståndslinje som intill sex-dagars kriget 1967 tjänat som de facto gräns mellan Israel och Jordanien.

Israel gick med på ett temporärt moratorium men förklarade att det inte omfattade de områden av Östra Jerusalem som 1967 inkorporerats med Israel och i vilka under årens lopp byggts nya stadsdelar i vilka idag har ca 200.000 judiska invånare. För den palestinska ledningen som tydligtvis ansåg att den nu hade den nya amerikanska ledningen bakom sig var detta inte nog utan nekade att föra några verkliga förhandlingar under första åtta av moratoriets nio månader och därefter förklarade Abu Mazen att deras krav för fortsatta förhandlingar var att byggstoppet skulle förlängas. Något som Israel nekade till.

Efter en tids diskussioner mellan USA, Israel och Palestinierna (PA) insåg den amerikanska ledningen att inte kunde komma vidare i frågan och förklarade att förhandlingarna i dess dåvarande form brutit samman.

Detta innebar ju givetvis inte att man från USAs sida gav upp att komma till en uppgörelse mellan Israel och Palestinierna (PA) då detta trotts allt var en av Obama administrationens utrikespolitiska huvudpunkter. I ljuset av detta var det klart att man från USAs sida skulle "föreslå" en ny modell för förhandlingar.

Den nya modellen var en typ av indirekta förhandlingar mellan parterna under starkt överseende av USA som också tog sig rätten att om man kört fast i en fråga komma med "förslag" till överbyggande lösningar. Ytterligare en punkt som är av icke ringa symbolisk betydelse är att den amerikanska utrikesministern, Hillary Clinton, skulle vara ansvarig för förhandlings processen. Detta till synes av två skäl.

1. I fall att förhandlingarna misslyckades så skulle det inte direkt falla inom president Obamas ansvarsområde - han hade hittills varit den som direkt stakat ut den amerikanska linjen -.
2. Då Hillary Clinton både enligt amerikansk och israeliskt uppfattning hade lättare psykologiskt att arbeta med den israeliska administrationen (läs Bibbi Natanyahu) så skulle detta undanröja onödiga friktioner i förhandlingarna.

I ett tal den 10 december 2010 lade Hillary Clinton fram ett mer definierat mål samt vägen som man från Washingtons sida valt. Målet var att uppnå ett övergripande allomfattande fredsavtal vilket även skulle omfatta överenskommelser inklusive administrativa uppgörelser med den arabiska världen. Man måste nu ta i tu med konfliktens kärnfrågor dvs gräns- och säkerhetsfrågor, vatten, flyktingar och Jerusalem. Hon framförde också att USA kommer att kräva av parterna att utan dröjsmål detaljerat skall presentera sina åsikter och krav i kärnfrågorna.

För att undanröja israeliska misstankar om att USA var tveksamt i sitt stöd av Israel förklarade Clinton att USA avsåg att komma till en uppgörelse som "once and for all" satte punkt för konflikten mellan Israel och Palestinierna vilket är ett av Natanyahus grundläggande krav. Utöver detta påpekade hon att det strategiska och säkerhetspolitiska samarbetet mellan USA och Israel under de två åren sedan Obama tillträtt president posten stärkts och uppnått en tidigare okänd hög nivå.

Utöver detta förklarade Hillary Clinton att USA ser Israel som "the historic homeland of the Jewish people". Detta yttrande, som i sig är en historisk sanning, ger ett ett klart stöd åt den israeliska regeringens krav på att Palestinierna måste erkänna Israel som det Judiska folkets stat samt bandet mellan detta folk och Israels Land. Detta är ytterst viktigt då det ligger till grunden för staten Israels legitimitet. Dessutom är detta ytterst viktigt för kärnfrågor som Jerusalem och flyktingfrågan.

Clinton var mycket klar i frågan att ett upprättande av en palestinsk stat inte enbart var ett palestinskt intresse utan även ett viktigt intresse för både Israel och USA.

När det gällde kärnfrågorna ansåg Clinton att den första som skulle tas upp till behandling var gränsfrågan och inte säkerhetsfrågan. I detta gick hon på den palestinska linjen och i motsatts till den israeliska som föredrog att man skulle börja med säkerhetsfrågan. Man kan dock på goda grunder fråga sig hur man kan skilja på dessa två frågor som ju på så många, men dock inte alla, är sammanvävda. Hon förklarade att området mellan Medelhavet och Jordan floden måste delas på ett sådant sätt att var och en av parterna vet vad som tillhör den. Det måste finnas en klart uppdragen gräns mellan de två staterna. I detta sammanhang påpekade hon att gränsdragningen måste ta hänsyn till Israels säkerhetsintressen. Hon inskärpte att den inte fick föra med sig ett sårbart Israel.

När det gäller Jerusalem påpekade den amerikanska utrikesministern att denna fråga är både svår och ytterst känslig. Israel och palestinierna måste förstå att inte enbart de, utan mängder av människor runt om i världen är intresserade av denna fråga och att även dessas intressen måste tas i beaktande. Det är svårt att undgå misstanken att Clinton här ganska tydligt hintade i riktning mot någon sort av bitvis internationalisering av Jerusalem. Åtminstone i detta kommer nog Israel och Palestinierna vara enade i sitt motstånd.

Å ena sidan gav Hillary Clinton en klar signal att USA avsåg att uppnå ett avtal och inte skulle tolerera att parterna grävde ner sig i detaljfrågor och därmed omöjliggjorde uppnående av ett avtal. Å andra sidan gjorde hon helt klart att USA inte skulle tvinga på parterna ett avtal mot dessas vilja. Om de inte vill leva med avtalet kommer det inte att gå att upprätthålla det.

Man kan verkligen fråga sig om detta amerikanska försök kommer att lyckas. Logiskt sett kan man inte vara annat än pessimistisk. Men om båda parter inser att alternativet är ett Gog och Magog krig som får 1990 talets Jugoslavien att blekna i jämförelse så finns det kanske en chans.

Det är inte ett krig som någon av parterna kommer att vinna. Det är bara frågan om vem som kommer att förlora minst.

Kommer våra respektive politiska ledningar vara i stånd att inse detta och kunna sälja det till sina folk?

LÅT OSS HOPPAS!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

torsdag 16 december 2010

Wellcome to the Club. Några reflektioner om bombdådet mitt i Stockholms julhandel.

Hemkommen från tio dagars semester i norra Israel såg jag med tveksamhet på datorskärmen där nyheten om självmordsbombaren i Stockholms city i fetstil stirrade mot mig. Men blev inte förvånad. Med en suck mumlade jag "Wellcome to the Club.

Sverige har under det andra halvåret 2010 med stora steg normaliserat sig. Extremhögern, om än i en speciell svensk form, har etablerat sig i den svenska riksdagen. Sen kom attacken av en självmordsbombare i Stockholms centrum sent på lördagseftermiddagen den 11 december.
Tur nog misslyckades självmordsattacken. Orsaken till detta är ännu oklar och kommer troligtvis att fortsätta att bli det. Men detta innebär inte att det inte kommer att bli mer självmordsattacker i framtiden och få kan komma att vara så misslyckade, dvs ur bombarens synvinkel, som denna.

Huruvida självmordsbombaren, Taimour Abdalwahhab al-Abdaly, handlat på eget bevåg eller ej är ännu oklart men det är en smula otroligt att han varit helt ensam då det är ovanligt att självmordsbombare handlar utan organisatoriskt och ideologiskt stöd och ledning av någon typ av moderorganisation eller cell av en sådan.

Han kom i kontakt med den terroriststämplade rörelsen Hizb-ut-Tahrir under sin vistelse i London förorten Luton. Det är känt att att ett stort antal extrema islamister är bosatta i denna stadsdel. Enligt uppgifter samlades förövarna av attentatet i London den sjunde juli 2005 i Luton innan de gav sig av till det centrala London för att utföra det dåd i vilket över 50 personer fick sätta livet till.

Taimour Abdalwahhab har tidigare besökt Irak och med all sannolikhet varit i kontakt med den Irakiska organisationen "The Islamic State of Iraq" (ISI), eller som den ofta benämns Al Qaeda Irak, och som är en tak organisation för de olika Al Qaeda grupperingarna i Irak. ISI har gått ut med meddelanden om att Taimour Abdalwahhab handlade i dess namn då han utförde dådet i Stockholm. Sant eller osant. Att det tidigare funnits kopplingar mellan islamska grupperingar i Sverige och Al Qaeda Irak framgår bl.a. av att två svenska självmordsbombare, Abu Qaswarah och AbuMuaaz utöver annan verksamhet för Al Qaeda Irak, dog som självmordsbombare i Irak.

Enligt Londontidningen Daily Mail så vistades Taimour Abdalwahhab intill 4 veckor innan bombdådet i Jemen och var då med all sannolikhet i kontakt med Al Qaeda Arabian Peninsula (AQAP) under sin vistelse där. AQAP är i dag näst efter Al Qaeda centralen i Afghanistan-Pakistan den viktigaste Al Qaeda avdelningen i det närmast världsomfattande jehadist nätverket Al Qaeda.

Allt detta tillsammans med modellen - två explosioner med ett antal minuters mellanrum är en typisk Al Qaeda modell - tyder på att Taimour åtminstone var påverkad av rörelser tillhörande de internationella Jihadiströrelsen.

Huruvida han hade medhjälpare i Sverige är oklart men troligt. Fyndet av en kommunikations radio bredvid hans kropp pekar på detta.

Vad som är ytterst allvarligt är att de svenska myndigheterna förefaller varit helt oförberedda på att en terrorist attack av denna typ skulle kunna inträffa i Sverige. Såväl de civila som de säkerhetspolitiska myndigheterna verkar ha fallit i fällan av syndromet "The tyranny of conventional wisdom" och inte ens utarbetat någon plan för vad man skulle göra i ett sådant här fall. Allt enligt modellen "Det händer inte här". Nämnda syndrom innebär att en ogrundad uppfattning av verkligheten som antingen startat inom landets underrättelsetjänst eller inom den politiska ledningen tar över som den gällande sanningen som inte behöver omprövas. Ett klassiskt fall av syndromet var uppfattningen i Israel före kriget 1973 att det inte fanns någon möjlighet till en militär framgång i ett anfall på Israel allternativt att om de inte insåg detta så skulle anfallet slås tillbaks med lätthet. Denna felkalkylering kostade Israel nästan 3000 stupade soldater!

Det är svårt att förstå de svenska myndigheternas blindhet då det i dag finns närmare en halv million personer i landet med islamsk bakgrund bland vilka några små grupper om något tiotal personer lätt kunnat gömma sig för SÄPO. Om man till detta lägger kännedomen om kontakterna mellan islamska invånare i Sverige och Al Qaeda i Irak och Al Shabaab i Somalien blir man ytterst förvånad att man inte utarbetat en handlingsplan i fallet att det skulle inträffa och helst också förhindra företeelsen. Detta till skillnad från Sveriges tre nordiska grannländer.

Att den svenska gränskontrollen är allt annat än noggrann speciellt när det gäller personer med giltiga svenska pass är ju knappast någon hemlighet. Frånsett detta så har ju Sverige en lång och i nästan inte alls bevakad sjögräns mot Östersjön vilket underlättar insmuggling av material för bombtillverkning eller kompletta bomber

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,



SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2, Expressen3,

Bloggar,
Sweden Israel an The Jews,
Gudmundson,
Jihadica,

Newsmill,
Artikel av Anna Veeder,

torsdag 2 december 2010

Irans raketer kan nå södra Sverige. Iranska raketer från Venezuela når USA

Enligt ett av de av WikiLeaks publicerade dokumenten så har Nord Korea levererat ballistiska raketer av typ BM-25 till Iran Detta kombinerat med en rapport i Yediot Achronot den första december 2010 om att Iran och Venezuela den 20 oktober 2010 ingick ett avtal om upprättande av en bas för Iranska långdistans raketer i Venezuela pekar på att Iran inte endast stävar efter att bli en regional Mellanöstern stormakt utan att stävan är att bli en global stormakt.

BM-25 är en rysk ballistisk raket med en räckvidd på över 3000 k.m. som kan utrustas med nukleära stridsspetsar. Detta innebär att i det tyvärr troliga läget då Iran inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att kunna tillverka kärnvapen har kapacitet att hota större delen av Västeuropa inklusive de södra delarna av Sverige med kärnvapenanfall.

Detta enligt en amerikansk diplomatisk rapport från den 24 februari 2010. Men redan år 2007 fanns det starka rykten om att Iran fått dessa raketer från Nord Korea. Den övervägande uppfattningen i underrättelsekretsar var dock att det inte rörde sig om kompletta raketer utan delar av dem bl.a. motorerna. I och för sig var detta nog så allvarligt då det skulle gett Iran möjlighet att kopiera teknologin. Författaren av denna bloggpost rapporterade om ovanstående på vissa internetforum.

Enligt den amerikanska rapporten från den 24 februari 2010 är man dock nu övertygad om att det rörde sig om kompletta raketer och inte bara av vissa komponenter.

Den andra rapporten behandlar ett avtal mellan Iran och Venezuela som ingicks den 20 oktober 2010 vid president Hugo Chavez besök i Iran . Yediot Achronot uppger att uppgifterna är hämtade från den tyska tidningen Die Welt. Enligt Yediot är det frågan om en bas som skall stå under gemensam Iransk och Venezuelansk ledning. I den iranska kontingenten skall enligt uppgift ingå ett stort antal representanter för det iranska revolutionära gardet.

På basen skall stationeras dels raketer för mål i USA - uppgraderade Shihab 3 som har en räckvidd på 2000 km - samt olika typer av Scud raketer avsedda för mål i de norra delarna av Latinamerika (läs Colombia).

Inom USA administrationen ser man, enligt Yediot, med viss oro att en situation liknande Kuba krisen 1962 kan vara under uppseglande.

Om man betraktar USAs allt annat än handfasta handläggning av den Iranska bombfrågan så kan man inte vara annat ytterst oroad av de två ovan nämnda iranska handlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,