Är USAs nya försök till en uppgörelse den sista chansen innan katastrofen?

Obama administrationen ger inte upp sina försök att få Israel och palestinierna (PA) att sinsemellan komma fram till en fredsuppgörelse. Det förra försöket misslyckades kapitalt, till stor del pga nämnda administrations krav på ett israeliskt byggstopp inom alla områden som låg utanför den stilleståndslinje som intill sex-dagars kriget 1967 tjänat som de facto gräns mellan Israel och Jordanien.

Israel gick med på ett temporärt moratorium men förklarade att det inte omfattade de områden av Östra Jerusalem som 1967 inkorporerats med Israel och i vilka under årens lopp byggts nya stadsdelar i vilka idag har ca 200.000 judiska invånare. För den palestinska ledningen som tydligtvis ansåg att den nu hade den nya amerikanska ledningen bakom sig var detta inte nog utan nekade att föra några verkliga förhandlingar under första åtta av moratoriets nio månader och därefter förklarade Abu Mazen att deras krav för fortsatta förhandlingar var att byggstoppet skulle förlängas. Något som Israel nekade till.

Efter en tids diskussioner mellan USA, Israel och Palestinierna (PA) insåg den amerikanska ledningen att inte kunde komma vidare i frågan och förklarade att förhandlingarna i dess dåvarande form brutit samman.

Detta innebar ju givetvis inte att man från USAs sida gav upp att komma till en uppgörelse mellan Israel och Palestinierna (PA) då detta trotts allt var en av Obama administrationens utrikespolitiska huvudpunkter. I ljuset av detta var det klart att man från USAs sida skulle "föreslå" en ny modell för förhandlingar.

Den nya modellen var en typ av indirekta förhandlingar mellan parterna under starkt överseende av USA som också tog sig rätten att om man kört fast i en fråga komma med "förslag" till överbyggande lösningar. Ytterligare en punkt som är av icke ringa symbolisk betydelse är att den amerikanska utrikesministern, Hillary Clinton, skulle vara ansvarig för förhandlings processen. Detta till synes av två skäl.

1. I fall att förhandlingarna misslyckades så skulle det inte direkt falla inom president Obamas ansvarsområde - han hade hittills varit den som direkt stakat ut den amerikanska linjen -.
2. Då Hillary Clinton både enligt amerikansk och israeliskt uppfattning hade lättare psykologiskt att arbeta med den israeliska administrationen (läs Bibbi Natanyahu) så skulle detta undanröja onödiga friktioner i förhandlingarna.

I ett tal den 10 december 2010 lade Hillary Clinton fram ett mer definierat mål samt vägen som man från Washingtons sida valt. Målet var att uppnå ett övergripande allomfattande fredsavtal vilket även skulle omfatta överenskommelser inklusive administrativa uppgörelser med den arabiska världen. Man måste nu ta i tu med konfliktens kärnfrågor dvs gräns- och säkerhetsfrågor, vatten, flyktingar och Jerusalem. Hon framförde också att USA kommer att kräva av parterna att utan dröjsmål detaljerat skall presentera sina åsikter och krav i kärnfrågorna.

För att undanröja israeliska misstankar om att USA var tveksamt i sitt stöd av Israel förklarade Clinton att USA avsåg att komma till en uppgörelse som "once and for all" satte punkt för konflikten mellan Israel och Palestinierna vilket är ett av Natanyahus grundläggande krav. Utöver detta påpekade hon att det strategiska och säkerhetspolitiska samarbetet mellan USA och Israel under de två åren sedan Obama tillträtt president posten stärkts och uppnått en tidigare okänd hög nivå.

Utöver detta förklarade Hillary Clinton att USA ser Israel som "the historic homeland of the Jewish people". Detta yttrande, som i sig är en historisk sanning, ger ett ett klart stöd åt den israeliska regeringens krav på att Palestinierna måste erkänna Israel som det Judiska folkets stat samt bandet mellan detta folk och Israels Land. Detta är ytterst viktigt då det ligger till grunden för staten Israels legitimitet. Dessutom är detta ytterst viktigt för kärnfrågor som Jerusalem och flyktingfrågan.

Clinton var mycket klar i frågan att ett upprättande av en palestinsk stat inte enbart var ett palestinskt intresse utan även ett viktigt intresse för både Israel och USA.

När det gällde kärnfrågorna ansåg Clinton att den första som skulle tas upp till behandling var gränsfrågan och inte säkerhetsfrågan. I detta gick hon på den palestinska linjen och i motsatts till den israeliska som föredrog att man skulle börja med säkerhetsfrågan. Man kan dock på goda grunder fråga sig hur man kan skilja på dessa två frågor som ju på så många, men dock inte alla, är sammanvävda. Hon förklarade att området mellan Medelhavet och Jordan floden måste delas på ett sådant sätt att var och en av parterna vet vad som tillhör den. Det måste finnas en klart uppdragen gräns mellan de två staterna. I detta sammanhang påpekade hon att gränsdragningen måste ta hänsyn till Israels säkerhetsintressen. Hon inskärpte att den inte fick föra med sig ett sårbart Israel.

När det gäller Jerusalem påpekade den amerikanska utrikesministern att denna fråga är både svår och ytterst känslig. Israel och palestinierna måste förstå att inte enbart de, utan mängder av människor runt om i världen är intresserade av denna fråga och att även dessas intressen måste tas i beaktande. Det är svårt att undgå misstanken att Clinton här ganska tydligt hintade i riktning mot någon sort av bitvis internationalisering av Jerusalem. Åtminstone i detta kommer nog Israel och Palestinierna vara enade i sitt motstånd.

Å ena sidan gav Hillary Clinton en klar signal att USA avsåg att uppnå ett avtal och inte skulle tolerera att parterna grävde ner sig i detaljfrågor och därmed omöjliggjorde uppnående av ett avtal. Å andra sidan gjorde hon helt klart att USA inte skulle tvinga på parterna ett avtal mot dessas vilja. Om de inte vill leva med avtalet kommer det inte att gå att upprätthålla det.

Man kan verkligen fråga sig om detta amerikanska försök kommer att lyckas. Logiskt sett kan man inte vara annat än pessimistisk. Men om båda parter inser att alternativet är ett Gog och Magog krig som får 1990 talets Jugoslavien att blekna i jämförelse så finns det kanske en chans.

Det är inte ett krig som någon av parterna kommer att vinna. Det är bara frågan om vem som kommer att förlora minst.

Kommer våra respektive politiska ledningar vara i stånd att inse detta och kunna sälja det till sina folk?

LÅT OSS HOPPAS!

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Palestinier, PA, Fredsavtal, Fredsprocessen,


DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,