torsdag 28 april 2011

Avtal mellan Fatach och Hamas

Under de sena eftermiddagstimmarna den 27 april landade en politisk nyhetsbomb i Jerusalem. Den var avfyrad från Kairo och innehöll nyheten att den Palestinska Myndigheten (PA) och Hamas ingått ett avtal som kan komma att avsluta den fyra år gamla splittringen mellan dem. Uppdaterat den 29 april 2011 1507.

Avtalet var ett principavtal utarbetat mellan de två parterna under den Egyptiska armens underrättelseorganisations aktiva ledning. Det formella avtalet kommer att undertecknas av de ledande representanterna för PA och Hamas vid en ceremoni i Kairo den närmaste tiden.

Parterna har enbart offentliggjort att man enats i samtliga frågor i vilka man varit oense, samt upprättande av en interims regering under de närmaste dagarna (efter det slutgiltiga undertecknandet av avtalet ?AF?) samt att ett val till det palestinska parlamentet och till president ämbetet skall hållas om ett år. Vidare har man enats om att ömsesidigt frige samtliga politiska fångar som fängslats av de respektive parterna.

Om avtalet verkligen undertecknas av Mahmoud Abbas (Abu Mazen) för PA och Khaled Mashaal för Hamas så innebär detta att vi har en helt ny situation i Mellanöstern samt att det stora administrativa och politiska interna problemet som stod i vägen för palestinierna - splittringen mellan PA-Fatach och Hamas - att med eller utan FNs hjälp utropa den palestinska staten är undanröjt.

Från israelisk synpunkt innebär avtalet en helt ny situation men innan man vet vad man enats om i avtalet så är det svårt att definiera denna nya situation frånsett att den komplicerar situationen, lindrigt sagt.

En representant för Fatach meddelade under kvällen att avtalet på intet sätt påverkade Fatachs kontroll på Västbanken och Hamas ställning i Gazaremsan.

Israels premiärminister, Benjamin (Bibi) Natanyahu gick i ett skarpt uttalande mot avtalet med påpekandet att Abu Mazen hade att välja på att sluta fred med Israel eller Hamas. Han, Abu Mazen, kunde inte sluta fred med båda då Hamas förnekade Israels rätt att överhuvudtaget existera. I stället för detta i och för sig sakligt sanna uttalande hade det varit mycket mer diplomatiskt av honom att undvika kommentarer med förevändningen att man ännu inte publicerat avtalets innehåll. Detta speciellt då yttrandet kan uppfattas av den nuvarande Egyptiska statsledningen som förhandlat fram avtalet som en ren förolämpning.

Vita huset-talesmannen sade att man försöker få mer information om vad överenskommelsen går ut på. Han underströk dock att Hamas är ”en terroristorganisation” och att alla framtida palestinska regeringar ”måste erkänna Israels rätt att existera”


Uppdaterat den 29042011 1507.

Enligt uppgifter i media kommer avtalet att undertecknas slutgiltigt den 4 maj 2011 7 Kairo av PAs president Muhammed Abbas (Abu Mazen) och Hamas generalsekreterare Khaled Mashal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG,

söndag 24 april 2011

Kommer Al Qaeda ta över Jemen och flytta sitt centrum från Afghanstan?

Det kan tyckas att i dag ta upp situationen i Jemen är att bortse från vad som händer i Libyen och Syrien. Frågan är om det i grund och botten inte är ytterst kortsynt att resonera så. Vi får inte bli förblindade av medias koncentration på det blodiga inbördeskriget i Libyen och och den syriska regimens slakt av de regimfientliga demonstranterna. Det är rått sett "sexiga" nyheter som inte ens de ansvariga politikerna i USA och Europa kan låta bli att influeras av. Man kan dessutom allvarligt fråga sig om det fanns en grundläggande analys av situationen samt allvarligt genomtänkta målsättningar för den militära NATO insatsen. Men hur allvarligt läget än är i Libyen och Syrien får vi inte blunda för de mycket stora geo politiska riskerna för vad som mycket väl kan komma att hända i Jemen.

Ingen normal invånare i demokratiska eller mindre demokratiska länder kan annat än önska att den nuvarande Jemenitiske presidenten - Ali Abdulla Salah - och hans regim snarast förpassas till historiens sophög. Men världens ansvariga politiska ledare måste se till att att det sker på ett sådant sätt att Al Qaeda genom sin lokala avdelning - Al Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP) - inte tar över makten i landet. Jemens geografiska läge är oerhört mycket viktigare än Afghanistans.

Det räcker med att påpeka att den som har makten i Jemen kan efter sitt tycke stänga och öppna Bab el Mandeb sundet för sjöfart från Indiska Oceanen till Röda Havet och därmed vidare till Medelhavet med allt vad detta innebär. Dessutom och det är inte mindre viktigt, Jemens norra granne, Saudi Arabien, är världens största råoljeproducent.

Det är ingen hemlighet att personer som har ansvaret för de övergripande geopolitiska analyserna i de ledande västländerna redan har mardrömmar inför en situation då Al Qaeda flyttar sin central från Afghanistan till Jemen, men frågan är hur många ledande politiker är eller vill vara medvetna om problemet, som ju definitivt inte tilldrar sig något större internationellt mediaintresse och därmed inte ger speciellt mycket poäng på rating skalan.

Kunskapen om det jemenitiska samhället, dess historia och politiska system står knappast på en hög nivå i omvärlden, åtminstone inte i den icke arabiska. Detta innebär att det föreligger stor risk att den jemenitiska krisen kan bli behandlad på ett sätt som allvarligt kommer att föra med sig geopolitiska skador för den demokratiska världen och för de som i mindre demokratiska områden stävar efter ett liv i ett sympatiskare samhälle.

I stället för att personligen ge en analys av det jemenitiska samhällets historia och politiska system kommer jag här nedan klippa in en artikel som den 21 april 2011 publicerades av tankesmedjan Stratfor. Publiceringen sker med tillstånd av Stratfor.



Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen

Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen is republished with permission of STRATFOR.

Jemen är än i dag i grunden ett traditionellt arabiskt samhälle och därför måste man finna lösningar som kan accepteras där och inte slaviskt försöka använda modeller som är anpassade efter de franska och amerikanska revolutionernas ide arv. Detta gäller i hög grad även Libyen men i något mindre grad Egypten och Tunisien. Enligt arabisk tradition kommer förändringarna att ta lång tid. Glöm inte att i både Egypten och Tunisien militären styr och man ser ännu inget slut på detta (trotts att saken livligt debatteras).

Inte så få av artiklarna om det civila arabiska upproret västerländska media verkar färgade av författarens egna "politically correct" åsikter. Därför blir man i viss mån förvånad när man snubblar över en som Anthony Loyd skrev den 20 april 2011 i tidskriften Prospect (nätupplagan) under rubriken "The Revolution Unravels". Loyd beskriver händelser som han bevittnat i Bengazi (rebellernas huvudfäste i Libyen). För en som har bott snart 40 år i Mellanöstern låter Loyds reportage helt troligt. Man kan inte heller bortse från att Al Qaeda Islamic Magreb (AQIM) har en allt annat en svag ställning i de östra delarna av Libyen.

Sent på kvällen den 23 april dök det upp uppgifter i media att den jemenitiske presidenten Ali Abdulla Saleh hade gått med på ett medlingsförslag från gulfstaterna som skulle innebära att han skulle avgå om en månad och överlämna presidentmakten till den nuvarande vise presidenten. Han och hans familj skulle få frihet från åtal. Enligt vissa uppgifter har presidenten enbart muntligt gått med på förslaget. Den jemenitiska oppositionen uppges dock ej vilja gå med på åtalsfrihet samt upprättande av en nationell samlingsregering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2, VG3, VG4,

söndag 17 april 2011

Lite reflektioner rörande det civila upproret i Arabvärlden

När det civila upproret i Arabvärlden startade i Tunisien och Egypten för några månader sedan jämfördes det ofta i svenska media med frihetsprocessen i Östeuropa i slutet på 1980- och början av 1990 talet. Detta visade bara den enorma okunnigheten om skillnaderna mellan de arabiska länderna och de östeuropeiska.

Än mer skrämmande var det att sådana kommentarer inte enbart kom från oinformerade journalister utan även från politiker på hög nivå som borde ha vetat bättre.

Kommentatorerna bortsåg från eller var okunniga om att till skillnad från de flesta före detta satellitstaterna i Östeuropa de arabiska länderna inte hade någon tidigare demokratisk eller åtminstone kvasidemokratisk tradition som kunde bli en grund att bygga på.

Ta t.ex den ledande arabstaten Egypten som exempel. Från och med den andra halvan av 1800-talet var Egypten en del av den brittiska intressesfären i Mellanöstern och först i början av 1950-talet kan man tala om en självständig egyptisk stat. Denna var dock i realiteten en militärdiktatur eller åtminstone en av militären styrd stat (under Naguib, Nasser, Sadat och Mubarak) från 1952 tills Mubarks fall i början av 2011. Det var aldrig fråga om några fria demokratiska val, och den största reella oppositionsgruppen var det Muslimska brödraskapet som aktivt och med uppenbart odemokratiska metoder förföljdes av den egyptiska militär regimen.

Som om avsaknaden av en demokratisk tradition inte är en nog allvarlig så finns det ytterligare ytterligare en skillnad, nämligen att de arabiska staterna med undantag av Egypten, Tunisien och Marocko är djupt splittrade (etniskt och/eller religiöst) statsbildningar. Dessutom är en del av arabstaterna som t.ex Libyen enbart ett konglomerat av beduinstammar.

När de östeuropeiska staterna slängde av sig det kommunistiska oket så föll Tjeckoslovakien sönder, visserligen under något så när ordnade förhållanden, i två delar, medan Jugoslavien splittrades under ytterst blodiga inbördes strider i ett antal mindre stater.

Vi får verkligen hoppas att det kommer att finnas arabiska ledare som kommer att ha nog med mod och vision för att undvika blodiga tragedier - tyvärr tyder vad som händer i Syrien, Libyen, Bahrain och Jemen på att det är allt annat än säkert att så blir fallet.

En annan faktor som redan komplicerar utvecklingen är inblandningen av icke arabiska stater i den arabiska sfären. De främsta aktörerna är USA, Frankrike och Iran. De två första har en lång tradition av inblandning i området medan Iran är en mer senkommen aktör men vars intressen i mångt och mycket står i direkt konflikt med USA.

USA har starka geopolitiska intressen i området som t.ex. den saudiarabiska oljan, flottbasen i Bahrain och fri sjöfart i Hormuz sundet, Bab el Madel sundet och Suezkanalen samt att motverka lokalavdelningar av Al Qaeda i Jemen och Nordafrika.

Dessutom för USA en ideologisk linje att verka för demokrati i området. Ideologiskt kan man inte annat än stödja linjen med tyvärr kan en "Full Democracy Now" politik få vanskliga följder som Hizbollahs maktövertagande i Libanon. Vi får inte heller glömma att det muslimska brödraskapet t.ex. i Egypten, som är det bäst organiserade oppositionspartiet i nämnda land ,kan få så många röster i det kommande valet att det bara blir fråga om ett val då brödraskapet knappast kommer att ta risken att förlora ett kommande val. En liknande situation kan komma att uppstå även i andra arabländer.

USAs "Full Democracy Now" politik är dessutom inte konsekvent. Den tillämpades på Tunisien och Egypten, men inte alls på Syrien. Man kan verkligen fråga sig varför USA inte tagit i hårdare mot Bashir Asads massakrer på syriska demonstranter. Det finns rapporter om att Iran instruerat syriska säkerhetsstyrkor hur man effektivast tar sig an regimfientliga demonstranter. Rent geopolitiskt borde det ligga i USAs intresse att den nuvarande syriska administrationen byttes mot en som ställde sig på demonstranternas sida. Med en sådan politik skulle man beröva Iran en lierad stat och dessutom slå in en geografisk kil mellan Iran och det av Hizbollah styrda Libanon.

Det sistnämnda är inte det enda till synes ologiska geo-politiska beslutet som Obama tagit under de sista månaderna. Man har också från amerikanskt håll börjat ta avstånd från den jemenitiska presidenten-diktatorn Ali Abdullah Saleh som hursomhelst har allt svårare att hålla sig kvar vid makten trotts att detta mycket väl kan komma att innebära att de lokala Al Qaeda organisationerna (Al Qaeda Arabian Peninsula - AQAP) får en stark ställning på den arabiska halvön - något som USA hitintills sökt förhindra. Det har även ifrågasats om inte Osama bin Laden redan allvarligt överlagt att flytta Al Qaeda nätverkets centrum från Tora-Bora bergen mellan Afghanistan och Pakistan till Jemen. En sådan utveckling borde ge den amerikanska statsledningen ytterst kalla korar efter ryggen.

Den saudiarabiska oljan är ett måste för USA och det är ytterst tveksamt om Obama kommer att sätta demokrati frågan före den om inte annat för att detta skulle slutligen förhindra honom att bli återvald i nästa presidentval.

Intill att det civila arabiska upproret bröt ut för några månader sedan stödde USA den sunni ledda minoritets regimens diktatoriska styre i Bahrain, (15% sunni muslimer mot 85% shia muslimer i Bahrain). När shia muslimerna i Bahrain, klart uppmuntrade och finansierade av Iran, startade anti regims demonstrationer, så ställdes USA i en ytterst svår ställning då det knappast var förenligt med demokratiideologin att ta ställning för Bahrains regim mot de av Iran stödda demonstranterna. Genom att inte inta en klar ställning för eller emot regimen tappade Obama regimen anseende i alla läger inklusive hos den saudiarabiska ledningen som var allt annat än intresserade av att de revolterande av Iran uppmuntrade shia muslimerna i Bahrain skulle influera sin shia trosfränder som var majoritet i områdena där de stora saudiarabiska oljefälten i östra Saudiarabien låg. Den saudiarabiska ledningen insåg var dess intresse låg och skickade mot amerikansk uppmaning in arme förband i Bahrain för att hjälpa den bahrainska regimen att "återställa ordningen" i landet.

När det gäller Libyen är det mer ett Franskt intresse än ett amerikanskt. Cyniskt sett är det ju lättare att stödja upprorsmännen än Libyens ledare Khaddafi som inte drog sig för att flygbomba upprorsmän såväl som civila i Bengazi då den libyska oljeindustrin är centrerad runt Bengazi. De internationella flygstyrkorna - huvudsakligen europeiska - som för närvarande bekämpar Kadafi gör det inom NATOs ram. Man kan dock allvarligt ifrågasätta hur även toppmoderna flygstyrkor i längden skall fälla utslaget i ett krig som egentligen är ett krig mellan olika beduinstammar. För att få ett avgörande till stånd måste man nog sätta in europeiska markstyrkor.

Hur mycket vi än hoppas på att det civila arabiska upproret skall föra med sig att millioner av araber skall få leva och uppfostra sina barn i öppna och demokratiska samhällen så får vi inte glömma att övergången till sådana samhällen kommer att bli mycket svårare än det var i Östeuropa. Låt mig citera hur Thomas L. Friedman avslutar en utmärkt artikel i New York Times den 12 april 2011. Pray for Germanys. Hope for South Africas. Prepare for Yugoslavias.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,
VG, VG2, VG3, VG4,