Obamas (nästan) hemliga krig

Kriget i Afghanistan mellan å ena sidan Taliban och å andra sidan USA-NATO-ISAF styrkorna får ett relativt stort utrymme i media välden men inte ett så stort som vore befogat på grund av dess betydelse. Rapporteringen i Sverige är inte speciellt stor och rör sig i allmänhet om den svenska insatsen. Att det pågår ett parallellt krig mellan USA och det Pakistanska Taliban (TTP) i de nord västra pakistanska gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan - Federally Administered Tribal Areas FATA och North-West Frontier Province NWFP - överskuggas mer eller mindre helt av det stora kriget i Afghanistan.

Huvuddelen av drönar angreppen har skett inom två distrikt inom FATA området. 71% har skett North Waziristan medan 23% utförts mot mål i South Waziristan. Orsaken till att en sådan stor del av angreppen skett i dessa två områden är att TTP haft sina starkaste fästen i dem.

Karta över FATA och NWFP områdena
Klicka på kartan för att förstora den

I skillnad mot kriget i Afghanistan går de amerikanska soldaterna personligen inte in på pakistanskt territorium utan genomför sina aktioner med fjärrstyrda s.k. drönare huvudsakligen av typ Predator från militära baser i Nevada och Arizona USA.

Detta fjärrstyrda krig startade år 2004. Intill, inklusive den 1:a januari 2011 utfördes 218 attacker. Under de första fyra åren var det fråga om ytterst få (sammanlagt 10) anfall. Därefter ökade antalet ytterst starkt med 35 år 2008, 53 år 2009, 117 år 2010 och ytterligare 3 på nyårsdagen 2011. Ökningen under de två sista åren beordrades av president Obama personligen. Hans vicepresident, Joe Biden, argumenterade för att istället för att öka antalet amerikanska soldater i Afghanistan man drastiskt skulle öka användningen av drönare för att komma tillrätta med Taliban i nämnda land. Detta förkastades dock då det stred mot principerna för den s.k. COIN strategin som vars främste förespråkare, David Petraeus. nu är ISAFs överbefälhavare i Afghanistan.

Målen för "drönar kampanjen" är inte enbart att slå ut höga- och i många fall nyckelpersoner inom pakistanska taliban och Al Qaeda, mellan vilka det finns ett utvecklat operativt samarbete, utan också att allvarligt skada Al Qaedas externa nätverk och därmed minska och i görligaste mån förhindra organisationen att slå mot USA och dess allierade. Det senare uppnås dessutom att genom attacker eliminera ledare och medlemmar i AL Qaeda affilerade organisationer runt om i världen som instrueras i olika former av våldsam terror verksamhet i de Afghansk pakistanska gränsområdena.

Enligt amerikanska uppgifter så har från och med år 2006 till och med den 1:a januari 2011 1764 personer tillhörande Al Qaeda och Taliban stupat vid drönar angreppen medan endast 108 civilpersoner dödats. Det låga antalet civila dödsoffer är en smula märkligt men kan förklaras med att Al Qaeda och Taliban aktivisterna ofta lever med sina familjer eller delar av dem i anslutning till utbildningsläger och baser och att dödade familjemedlemmar inräknats i antalet dödade Al Qaeda och Taliban personer. I och för sig är detta logiskt då civilpersoner som vistas i militära områden under krigstillstånd knappast kan betraktas som icke involverade "non combatants". Om denna definition förkastas blir följden att de reella Al Qaeda och Taliban aktivisterna använder sig av sina familjer som "mänskliga sköldar" vilket innebär att aktivisterna gör sig skyldiga till en uppenbar krigsförbrytelse. Må så vara, problemkomplexet visar bara det absurda i att försöka applicera gällande krigslagar som stiftats för strid mellan reguljära arméer på en osymmetrisk väpnad konflikt mellan reguljära förband och irreguljära gerillaförband.

Pakistan är USAs närmaste allierade i Syd Ost Asien men de amerikanska drönar anfallen på pakistanskt område stör allvarligt kontakterna mellan de två länderna. USA behöver ett till sig positivt inställt Pakistan för att kunna föra ett effektivt krig i Afghanistan. Men den pakistanska militärledningen, som trots att Pakistan i dag har en civil regering, är allt annat än positivt inställd till detta krig. Den pakistanska regeringen behöver stöd av USA för att motverka den interna islamska terrorn som emanerar från TTP och Al Qaeda i de nord västra gränsområdena mot Afghanistan. Men den pakistanska militären är inte speciellt intresserad av att på ett effektivt sätt se till att TTP och Al Qaeda dels hindras att uppmuntra islamsk terror i resten av Pakistan och dels att nämnda organisationer inte mer eller mindre upprättar autonoma enklaver i gränsområdet mot Afghanistan. Lägg sen till att den starka pakistanska underrättelse tjänsten ISI spelar under bordet med TTP och Al Qaeda och inte enbart detta utan även i icke ringa mån understödjer Taliban i Afghanistan. I denna röra får vi inte heller glömma att Pakistan har bort mot 60 till 80 kärnladdningar som inte får falla i TTP och Al Qaedas händer. Hänger ni med i denna röra?

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghaafgnistan, USA, Taliban, Drönare, Al Qaeda, Al Qaida, ISAF, Jihadister,

DN, DN2, DN3,
Expressen,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
VG,

Vad innebär NATO konferansens beslut om Afghanistan?

En av huvudpunkterna vid NATOs stora konferens i Lissabon den 19 och 20 november var ett försök att fastställa målet samt tidsramar för ISAF styrkornas verksamhet under de närmaste åren.

I enlighet med den tidigare Kabulkonferensen fastställde deltagarna i konferensen att målsättningen var att intill slutet av år 2014 de afghanska säkerhetsstyrkorna skulle vara i stånd till att helt överta det interna säkerhetsansvaret inom hela Afghanistan. Detta skulle ske successivt från och med år 2011 vilket i sin tur skulle kunna föra med sig att redan under år 2011 vissa stridande ISAF styrkor skulle kunna lämna Afghanistan.

Tyvärr, som i alla krigssituationer, får man dock räkna med att uppsatta tidsramar å ena sidan och och verkligheten på marken inte alltid går hand i hand, speciellt i de fall då tidsramar fastställts av politiker utan hänsynstagande till strategiska faktorer.

NATOs generalsekreterare, Anders F. Rasmussen, var helt klar i frågan om att även årtalet 2014 skulle ses som en, om än en realistisk, målsättning. Men definitivt inte en tidpunkt då, alldeles frånsett situationen på marken, de stridande ISAF styrkorna skulle avsluta sin verksamhet.

"Nato's secretary general said the Taliban would not be allowed simply to wait for foreign forces to leave, saying Nato would remain committed.

Nato would stay "as long as it takes", Anders Fogh Rasmussen said."

----------------

"Despite agreeing to transfer military control to Afghanistan by 2014, Mr Rasmussen said this would not be a signal for the Taliban to claim victory.

"One thing must be very clear - Nato is in this for the long term," he said.

"We will not transition until our Afghan partners are ready. We will stay after transition in a supporting role.

"If the enemies of Afghanistan have the idea that they can wait it out until we leave, they have the wrong idea. We will stay as long as it takes to finish our job.""

(Citat från BBC)

Även om afghanerna skulle lyckas ta över ansvaret så innebär detta inte att samtliga stridande ISAF styrkor skulle ha lämnat landet intill slutet av 2014. Man har planerat att stridande ISAF förband från olika medlemsländer skulle finnas kvar för att under en övergångsperiod tjäna som en beredskapsstyrka i fall att situationer skulle uppstå som de afghanska styrkorna inte skulle klara av. Enligt uppgifter i media så har NATO diplomater framfört att det kan bli tal om år 2020 som slutdatum.

Hur länge det kan komma att finnas icke stridande NATO trupper i Afghanistan som är sysselsatta med utbildning och träning av afghanska styrkor är oklart.

Vad som trotts allt kan ge lite hopp inför framtiden är att det är helt klart att ISAF styrkorna i dag har initiativet i striderna detta till stor del pga de intensiva insatserna i Helmad provinsen och speciellt i Talibans traditionellt starka område i och runt Khandahar.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, ISAF, NATO, Kabulkonferensen, Taliban,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,

Obama verkar inte ha lärt sig

Det verkar som om president Barack Obama under de två åren som gått sedan han tillträdde posten som världens mäktigast man, inte insett att hans något naiva uppfattning om hur man skulle kunna tala tillrätta hänsynslösa ledare runt om i världen tyvärr var verklighetsfrämmande. Han verkar än i dag inte förstå att om han inte visar att han är villig att sätta hårt mot hårt så kommer USA alltmer förlora sin ställning som den ledande stormakten.

En sådan utveckling skulle vara tragisk då alternativen - Kina, Ryssland, Indien - lindrigt sagt inte är så tilltalande.

Obama är i grund och botten en skicklig inrikespolitiker men har till synes ingen uppfattning om hur man driver utrikes- och säkerhetspolitik.

Han införde ett allmänt sjukförsäkrings system som omfattar alla USAs medborgare. Européer och israeler för vilka ett sådant system är en självklarhet har svårt att inse vidden av detta revolutionerande drag i USA.

Utrikespolitik var han dels ointresserad av och dels okunnig om. Tyvärr så insåg han inte detta utan gjorde tabbe efter tabbe.

Medvedev och Putin insåg snabbt att Obama var ett lätt byte och så försvann den amerikanska robotskölden i Europa, som i grunden var riktad mot Iran och inte Ryssland.

Han han sträckte ut en försonande hand mot den Islamska världen som inte blev allt för imponerad av detta drag. Tvärt om, de såg det som ett tecken på svaghet hos den amerikanske presidenten.

Han förklarade att Islam i grunden var en fredens religion vilket inte imponerade på varken fundamentalistiska eller mer pragmatiska muslimer, för att inte tala om de anhöriga till offren för de muslimska terroristerna Att de flesta offren för den muslimska terrorn var muslimer bortsåg han dessutom ifrån.

Hans ide att det skulle gå att prata och förhandla med den iranska ledningen om att denna skulle förbinda sig att inte utveckla kärnvapen föll platt till marken och de av Obama omhuldade och av FN sanktionerade ekonomiska sanktionerna har ännu inte visat sig ha någon avgörande verkan. Man har bara förlorat två år under vilka Iran nästan ostört framskridit på vägen mot att bli världens tionde kärnvapenmakt.

Han har ett stort ansvar till att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna gått i stå genom att framföra krav på Israel som fått de palestinska ledarna att klättra upp i alla tänkbara träd ur vilka han inte kan få ned dem när han insett att en del av idéerna inte var så lyckade.

Han började med att tala stort om vikten av kriget i Afghanistan men förstörde sen allting genom att förklara att de amerikanska styrkorna successivt skulle dra sig tillbaka från och med 2011. Detta utan att inse att taliban styrkorna då kan avvakta och se om detta verkligen inträffar och därefter ligga lågt och vänta på att USA- och ISAF styrkorna ger sig av. Det för dessutom med sig att afghanerna i allmänhet inrättar sig efter ett framtida läge där Taliban blir en viktig eller den viktigaste politiska och militära faktorn i Afghanistan.

Tyvärr verkar det inte som om Obama insett att hans sätt att utforma USAs utrikes- och säkerhetspolitik lindrigt sagt är verklighetsfrämmande. Under de senaste veckorna har vi fått ett antal nya exempel på Obamas envishet eller oförmåga att se verkan av sin politik.

1. För ett antal dagar sedan fick personer på hög nivå i Israel information från ansvariga, höga källor i Washington att USA inte kommer att militärt anfalla Iran innan tillbakadragandet av de amerikanska trupperna från Irak och Afghanistan är slutfört. Uppgiften publicerades i Yediot Achronot (pappersupplagan) av tidningens ledande militär- och säkerhets skribent den nionde november. Tidningen i fråga uppger att den fått informationen från en högt uppsatt källa i Obama administrationen Enligt planerna skall de sista amerikanska trupperna lämna Irak i augusti 2011. När det gäller Afghanistan är läget oklarare. Obama har visserligen fastställt att delar av de amerikanska trupperna skall börja lämna under år 2011 men det är ytterst oklart hur många det rör sig om. General Petraeus, befälhavare för USA och ISAF styrkorna i Afghanistan, har mer eller mindre klargjort att tillbakadragandet kommer att vara beroende av "situationen på marken".
Vid den s.k. Kabulkonferensen i juli 2010 fastställdes att de Afghanska polis och militärstyrkorna skall få hela säkerhetsansvaret under år 2014. Även om detta verkligen blir fallet så innebär det inte att de icke afghanska styrkorna kommer att lämna under år 2014. Icke obetydliga delar kommer att finnas kvar som "backup" och som trupputbildare och rådgivare. Man kan på goda grunder dessutom ifrågasätta att "situationen på marken" kommer att möjliggöra för de afghanska styrkorna att helt överta ansvaret under 2014 då den nuvarande Counter Insurgency (COIN) strategin är en allt annat än snabbverkande strategi. En del kommentatorer pekar på datum som är mycket närmare 2020 än 2014!

Några av följderna av beslutet är dock klara. Obama har beslutat att inte anfalla Iran innan presidentvalet 2012. Detta innebär att Iran nu har två år på sig, om de så önskar att utveckla sin första a-bomb något som enligt amerikansk uppfattning Iran inte har den tekniska och vetenskapliga förmågan att göra under de närmaste två åren. Dock, och detta är det allvarliga, Israel delar ej den amerikanska bedömningen av Irans förmåga och utesluter inte att Iran har mindre än två år till bomben. Denna bedömning kan föra med sig att Israel känner sig tvunget att slå till under de närmaste två åren - med eller utan amerikanskt godkännande. Pga att det första israeliska anfallet av naturliga skäl blir svagare än ett amerikanskt så finns risken att konflikten både tidsmässigt och geografiskt får större omfattning än ett kraftigt amerikanskt anfall. Här har vi ytterligare en felkalkylering i Obamas politik. När det gäller en fråga som den iranska bomben så kan inte Israel ta hänsyn till Obamas interna politiska planering vilket kan, med all sannolikhet om Israel slår till, leda till att USA blir indragit i en militär konflikt på en av det icke planerat datum.

2. En mycket mindre händelse som dock utvisar Obamas oförståelse för frågan om Islamisk terror i delar av världen. För ett antal dagar sedan under Obamas besök i Indien vid ett sammanträffande med Indiska studenter uppstod ett hövligt men dock allvarligt meningsutbyte mellan den amerikanske presidenten och de indiska studenterna. Dessa frågade honom vad han avsåg att göra för att motverka den islamska jihaden i vars namn terrordåd i Bombay och Kashmir utförts. Tillsynes utan att förstå den känslomässiga bakgrunden i Indien till islam föreläste Obama för studenterna om att det fanns många former av jihad samt att delar av dessa alls inte var våldsamma. I och för sig sant, men de indiska studenterna ville ha svar på vad den amerikanske presidenten avsåg att göra med de våldsamma formerna av jihad.
Har tagit upp exemplet för att visa på Obamas oförmåga att inse de komplexa känslorna hos personer som lever i länder och områden där islamska terrorister utfört sina dåd. Dessutom borde Obama varit medveten om att Indien sedan sin tillkomst utkämpat tre krig med sin muslimska granne, Pakistan med allt vad det innebär.

3. Ytterligare ett exempel på den amerikanske presidentens oförmåga att inse vad man skall säga och inte säga offentligt är hans reaktion på det israeliska beslutet att bygga ytterligare 1000 lägenheter i Jerusalem stadsdelen Har Homah som ligger på av Israel efter 1967 inkorporerat område. Faktiskt innebär det ingen förändring som skulle kunna påverka förhandlingarna mellan Israel och palestinierna då Har Homah liksom andra judiska stadsdelar som uppförts på inkorporerad mark efter 1967 inte är något som är förhandlingsbart Den enda följden av Obamas yttrade är att den palestinska ledningen klättrar än högre upp i träden. Bibi Natanyahus svar på Obamas uttalande var fränt och klart. "Inga delar av (det judiska A.F.) Jerusalem är bosättningar". Man kan fråga sig varför Obama som satsat så mycket prestige på att uppnå ett avtal mellan Israel och palestinierna själv saboterar känsliga diplomatiska förhandlingar?

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Islam, Jerusalem, Terror, Palestinier, Afghanistan, Kabulkonferensen, Taliban, ISAF,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen,
VG,
SVT,

Sverige och Afghanistan

När man bor i Israel och följer debatten Sverige om dess deltagande i ISAF styrkornas kamp mot Taliban och dess allierade (Al Qaeda) blir man inte så lite förbryllad. Man hittar mycket lite om målsättningarna för det svenska deltagandet men å andra sidan inte så lite populistisk propaganda av typen att Sverige inte skall skicka militär utan koncentrera sig på bistånd. Ett annat argument för att dra tillbaka trupperna är att svenska soldater stupar.

Å andra sidan är det inte så svårt att förstå hur den politiska- och massmedia debatten i Sverige hamnat i den här situationen. Under årtionden hade den ideologiska linjen varit att Sverige skulle vara neutralt och inte delta i militära operationer på icke svenskt territorium. Undantaget från detta var deltagande i FNs Fredsbevarande styrkor (de blåa baskrarna) som skulle se till att ingångna avtal mellan stridande parter om inställande av de väpnade aktionerna dem dess i mellan inte bröts. Dessa FN styrkor som fungerade under kapitel 6 av FN stadgan fick enbart öppna eld i självförsvar. Detta i motsatts till de som hade mandat enligt kapitel 7 i nämnda stadga. Dessa definierades som Fredsframtvingande styrkor och hade rätt att tillgripa militärt våld för att främja fredlig lösning av konflikter.

Sverige deltog i ett inte ringa antal konflikter under kapitel 6 och det synes klart att den gemene svenskan såg dessa som det normgivande svenska militära engagemanget utanför Sveriges gränser.

I början av nittonhundra sextiotalet tog svensk militär aktiv del i väpnade FN operationer i Kongo. Det svenska militära deltagandet inkluderade tyngre infanteri vapen samt förband från flygvapnet (J29 Tunnan). Det bör observeras att denna insatts skedde under det kalla kriget men pga det halvsekel som gått sedan dess så var de flesta av dagens debattörer antingen inte födda då eller var förskolebarn, något som kan förklara att de inte är medvetna om att inställningen i det neutrala Sverige var positiv till det svenska deltagandet och att opinionen närmast var stolt över den svenska aktionen. Så vitt jag kommer i håg framfördes inga allvarliga krav på att de svenska styrkorna skulle dras tillbaka trotts de icke obetydliga antalet stupade svenska soldater.

Svenska militära styrkor deltog också i de av FN och NATO organiserade förbanden som på 1990 talet var aktiva i Bosnien och Kosovo. Lyckligtvis inskränkte sig de svenska förlusterna i dessa aktioner till en (1) soldat som enligt uppgift omkom i en trafikolycka.

Faktumet att det intill deltagandet i den militära FN-NATO aktionen i Afghanistan gått 50 år sedan svensk trupp förlorat personal i strid påverkar givetvis den gemene svenskens sett att se på problemet att i dag svenska soldater stupar och såras i Afghanistan. Kort sagt man är inte van vid att Sverige är i krig. De svenska militära insatserna i olika oroshärdar har i allmänhet varit "fredsbevarande" och inte "fredsframtvingande". Dvs, sysslat med övervakning av ingångna avtal och inte strid och trupputbildning.

Detta är troligtvis en av de psykologiska orsakerna till att så många faller för argumentet "att snarast ta hem de svenska soldaterna". Att sedan de politiker som för fram argumentet ofta har andra själ, som t.ex. antiamerikanska är en helt annan sak. Vänsterpartiets ordförande, Lars Ohly, har ännu inte förklarat vem som skall skydda de svenska biståndsarbetarna efter att de svenska trupperna dragits tillbaka. Tyska eller franska soldater? Är det så den svenska internationella solidariteten skall se ut?

Det går inte att bortse från att den svenska statsledningen misslyckats med att förklara skälet för det svenska deltagandet klart och entydigt i den internationella NATO - ISAF - styrkan.

En annan orsak till den utbredda oförståelsen är de svenska mediernas närmast katastrofala behandling av vad som händer i Afghanistan. Ytterst få svenska journalister har åkt ned till Afghanistan och gett sig ut på fältet. All heder till Terese Christiansson från Expressen och Johanne Hildebrandt från Aftonbladet som långa tider vistats där och vet vad de skriver om. Att sedan Aftonbladets chefredaktör Jan Helin enligt uppgift låtit bli att publicera en del av Johanne Hildebrandts artiklar då de inte passat ABs linje gör ju inte saken bättre.
Sakkunnigheten i militära frågor har visat sig vara allt annat än bra hos inte så få av de svenska journalister som behandlat den militära sidan av Afghanistankonflikten något som inte gör saken bättre.

Hittills har såvitt jag inte sett att svenska media kommenterat den av general Petraeus, ÖB ISAF, anbefallna Counter Insurgency taktiken (COIN) som kortfattat går ut på att man i stället för att göra patruller från större baser och efter patrullens slut återvända till dem, skall stanna kvar i patrullområdet och visa lokalbefolkningen att man är där för att skydda dem från, i detta fall, Taliban. Denna taktik användes med framgång i Irak under åren 2007-2008 och är i dag den officiella i Afghanistan och används sålunda även av den svenska styrkan. ( se intressant artikel av Johanne Hildebrandt i Aftonbladet den 18102010). I och med att man befinner längre tid och ofta till fots i "fiendeland" så är det ingen tvekan om att de egna förlusterna blir större men de strategiska fördelarna blir förhoppningsfullt än större (som det visade sig i Irak).

Den svenska basen i byn Ali I Zayi

Man efterlyser mycket mer om internationell solidaritet från svensk sida i debatten. Om man inte ställer upp för andra hur kan man förvänta sig att de skall ställa upp om Sverige skall behöva det i framtiden?

Vi hör och ser alldeles för lite om svensk solidaritet med den afghanska civilbefolkningen. Det går inte bara att prata om kvinnors och flickors rättigheter, bör man inte stå upp för dem när det kniper?

Å andra sidan kanske man inte kan beskylla Sverige för att inte stå upp för Afghanistan då det trotts allt visar sig att en icke ringa del av de västländer, inklusive USA, som har trupper i ISAF styrkan i dag söker olika vägar att så snabbt som möjligt få hem sina trupper.

Nadav Eyal skrev i fredags i Maariv (22102010) ... "En gång i tiden insåg man i västländerna att för att försvara den västerländska civilisationens gränser så var man tvungen att göra det vid dessa gränser. Dessa dagar är dock förbi. USA kommer att dra sig ur Afghanistan och Taliban kommer att överleva som de överlevde den Sovjetiska ockupationen".

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Afghanistan, FN, NATO, ISAF,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Några viktiga bloggar som behandlar kriget i Afghanistan och den svenska styrkan.
Wisemans Wisdoms,
Chefsingenjören,
Chris Anderson Tänker,
FS19 Utlandsstyrkan i Afghanistan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,

Sverige drar sig ur Afghanistan

Den svenska socialdemokratin viker sig för vänsterpartiets krav och drar ut den svenska militära styrkan ur Afghanistan - om man vinner valet. Var finns den internationella solidariteten? Känner Mona Sahlin ingen solidaritet med det afghanska folket och då speciellt de afghanska kvinnorna och flickorna?

Det socialdemokratiska partiets beslut att vika sig för vänsterpartiets isolationistiska linje innebär att man stryker den internationella solidariteten från sitt program. Inte nog med det man överger det afghanska folket och speciellt dess kvinnliga del till Talibans medeltida klerikala förtryck.

Snacket om man skall fortsätta den civila uppbyggnadshjälpen är ett veritabelt nojs. Hur skall det gå till? Vem skall försvara de svenska hjälparbetarna mot attacker från Taliban ? Finska soldater? Ser svensk internationell solidaritet ut så i dag?

Låt oss vara ärliga. Detta är röstfiske på absolut lägsta nivå. Förhoppningsfullt är den svenska väljarkåren nog intelligent för att inse vad socialdemokratins utspel handlar om. Det kommer ju knappast heller ge Sverige ett bättre namn i omvärlden.

Att man fattat beslutet just vid en tidpunkt då man kan börja se en sakta men dock säker ökad framgång för ISAF styrkorna gör ju inte saker och ting bättre. Det är ju inte den bästa tidpunkten att vika sig och öka taliban styrkornas moral.

Författaren till denna bloggpost var intill att han flyttade till Israel medlem i det Svenska Socialdemokratiska Partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Taliban, Sverige, Internationell solidaritet,

Bloggar
Wisemans Wisdoms
Gulan Avci
Martin Hall
Ohly with Friends
Chefsingejören







DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen, Dagen2,
VG,
SVT,
HD,
Skånskan,
Expressen,Expressen2,

Inget speciellt nytt i dokumenten som WikiLeaks la upp på nätet

De som förväntade sig något nytt explosivt material i de ca 92.000 dokument som WikiLeaks under stort buller och bång la upp på nätet i början av veckan blev nog i allmänhet relativt besvikna. Journalister och personer som under någon tid med visst intresse följt kriget i Afghanistan inklusive dess direkta och indirekta påverkan på den allmänna säkerhetssituationen i Pakistan konstaterade med en suck att istället för något nytt så rörde det sig om mängder av information vars huvuddrag sedan länge var kända.

Att sedan även professionella journalister som inte var insatta i vad som hänt och händer i det sk. AF-Pak kriget blåste upp vad som WikiLeaks lagt upp på nätet är tyvärr naturligt men man kan verkligen fråga sig hur de ansvariga i seriösa media i många länder lät journalister utan bakgrundsfakta kunskap beskriva de läckta uppgifterna som något principiellt nytt som skulle påverka AF-Pak krigets fortsatta utveckling.

Här måste understrykas att författaren av detta blogginlägg personligen läst ytterst få av de ca 92.000 dokumenten som WikiLeaks lagt upp på nätet utan bygger sin analys på uppgifter från internationella media som New York Times, Washington Post, The Wall Street Journal, The Guardian, Der Spiegel, The Commentary Magazine samt på nätet publicerat material från ett antal internationella tankesmedjor. Utöver detta även på uttalande från Vita Husets press sekreterare.

Enligt enligt dessa media så handlar de läckta dokumenten, som alla rör tiden för president George W. Bushs administration, om huvudsakligen följande områden.

1. Det inte ringa antalet civila afghaner som dödats eller skadats vid USAs och ISAFs styrkornas militära aktioner. Bland dessa aktioner nämns speciellt de det amerikanska användandet av fjärrstyrda drönare för att i direkta attacker neutralisera Taliban och Al Qaeda befälhavare. Av naturliga skäl för dessa attacker med sig att afghansk och pakistansk civilbefolkning som befinner sig i den omedelbara närheten av de personer som avsetts bli utslagna inte så sällan dödats och skadats. Detta förhållande har har rapporterats i media runt om i världen och är definitivt inget nytt.

Den förre amerikanske befälhavaren i Afghanistan. General Stanley McChrystal utfärdade för ungefär ett år sedan nya bestämmelser får hur de amerikanska och ISAF styrkorna skulle uppträda i kontakten med den afghanska civilbefolkningen för att undvika onödiga civila offer. Dessa instruktioner fick inte så lite kritik av de trupper som skulle uppfylla dem då de med eller inte med rätta ansågs utsätta dem för onödigt stora risker.

2. Av dokumenten framgår att USA under direkt ledning från Pentagon satt in ett speciellt kommando förband som hade hade till uppgift att fånga, alternativt döda ledande talibaner. En i och för sig helt normal åtgärd i ett krig av typ AF-Pak kriget men som pga av den starka sekretess som omgärdat aktionen varit mindre känd - men dock inte okänd.

3. Att den Afghanska administrationen i alla dess delar är korrumperad är inte heller någon nyhet.

4. Kommentarerna till dokumenten rör till en inte ringa del förhållandet mellan Pakistan, och då speciellt den pakistanska armens underrättelse tjänst - ISI - och Taliban. I och för sig är detta heller ingen nyhet men för amerikanska politiker, som med all sannolikhet varit helt medvetna om situationen, har publicerandet av uppgifterna satt dem i en besvärlig situation visavi den amerikanska allmänheten. Eftersom USA aktivt politiskt, ekonomiskt och militärt stödjer Pakistan ställs de inför den logiska frågan hur USA kan stödja Pakistan då denna stat genom sin armés underrättelse tjänst i icke helt ringa grad stödjer Taliban - som dödar och sårar amerikanska soldater. Denna fråga kan komma upp i det amerikanska mellanperiods valet i november.

George Friedman ger den 27 juli i tankesmedjan Stratfors "veckobrev" en till synes logisk förklaring till spelet mellan USA och Pakistan när det gäller Taliban. Man kan hålla med eller inte hålla med men jag anser att hans analys är värd att komma läsarna till godo.

Let’s step back and consider the conflict dispassionately. The United States forced the Taliban from power. It never defeated the Taliban nor did it make a serious effort to do so, as that would require massive resources the United States doesn’t have. Afghanistan is a secondary issue for the United States, especially since al Qaeda has established bases in a number of other countries, particularly Pakistan, making the occupation of Afghanistan irrelevant to fighting al Qaeda.

For Pakistan, however, Afghanistan is an area of fundamental strategic interest. The region’s main ethnic group, the Pashtun, stretch across the Afghan-Pakistani border. Moreover, were a hostile force present in Afghanistan, as one was during the Soviet occupation, Pakistan would face threats in the west as well as the challenge posed by India in the east. For Pakistan, an Afghanistan under Pakistani influence or at least a benign Afghanistan is a matter of overriding strategic importance.

It is therefore irrational to expect the Pakistanis to halt collaboration with the force that they expect to be a major part of the government of Afghanistan when the United States leaves. The Pakistanis never expected the United States to maintain a presence in Afghanistan permanently. They understood that Afghanistan was a means toward an end, and not an end in itself. They understood this under George W. Bush. They understand it even more clearly under Barack Obama, who made withdrawal a policy goal.

Given that they don’t expect the Taliban to be defeated, and given that they are not interested in chaos in Afghanistan, it follows that they will maintain close relations with and support for the Taliban. Given that the United States is powerful and is Pakistan’s only lever against India, the Pakistanis will not make this their public policy, however. The United States has thus created a situation in which the only rational policy for Pakistan is two-tiered, consisting of overt opposition to the Taliban and covert support for the Taliban.

This is duplicitous only if you close your eyes to the Pakistani reality, which the Americans never did. There was ample evidence, as the WikiLeaks show, of covert ISI ties to the Taliban. The Americans knew they couldn’t break those ties. They settled for what support Pakistan could give them while constantly pressing them harder and harder until genuine fears in Washington emerged that Pakistan could destabilize altogether. Since a stable Pakistan is more important to the United States than a victory in Afghanistan — which it wasn’t going to get anyway — the United States released pressure and increased aid. If Pakistan collapsed, then India would be the sole regional power, not something the United States wants.

The WikiLeaks seem to show that like sausage-making, one should never look too closely at how wars are fought, particularly coalition warfare. Even the strongest alliances, such as that between the United States and the United Kingdom in World War II, are fraught with deceit and dissension. London was fighting to save its empire, an end Washington was hostile to; much intrigue ensued. The U.S.-Pakistani alliance is not nearly as trusting. The United States is fighting to deny al Qaeda a base in Afghanistan while Pakistan is fighting to secure its western frontier and its internal stability. These are very different ends that have very different levels of urgency.

The WikiLeaks portray a war in which the United States has a vastly insufficient force on the ground that is fighting a capable and dedicated enemy who isn’t going anywhere. The Taliban know that they win just by not being defeated, and they know that they won’t be defeated. The Americans are leaving, meaning the Taliban need only wait and prepare.

The Pakistanis also know that the Americans are leaving and that the Taliban or a coalition including the Taliban will be in charge of Afghanistan when the Americans leave. They will make certain that they maintain good relations with the Taliban. They will deny that they are doing this because they want no impediments to a good relationship with the United States before or after it leaves Afghanistan. They need a patron to secure their interests against India. Since the United States wants neither an India outside a balance of power nor China taking the role of Pakistan’s patron, it follows that the risk the United States will bear grudges is small. And given that, the Pakistanis can live with Washington knowing that one Pakistani hand is helping the Americans while another helps the Taliban. Power, interest and reality define the relations between nations, and different factions inside nations frequently have different agendas and work against each other.

"This report is republished with permission of STRATFOR"

Read more: WikiLeaks and the Afghan War | STRATFOR

Efter att ha förminskat vikten av WikiLeaks publicering av dokumenten måste jag dock tillägga att på en punkt har man lyckats få upp något som även för relativt insatta personer som följer vad som skrivs om AF-Pak kriget kom som en överraskning. Nämligen att Taliban från Iran erhållit ett antal s.k. Man-Portable Air Defence Systems (MANPADS). Huruvida dessa är av en kvalitet att de aktivt påverkar krigföringen är oklart. Man måste dock hålla i minnet att USA gav de afghanska mujahideen styrkorna MANPADS då dessa stred mot den sovjetiska invasions armen samt att dessa hade ett inte ringa inflytande på det sovjetiska beslutet att dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan. För de som är intresserade av kontakterna mellan Iran och Taliban klicka här.

Det är dock ingen tvekan om att publiceringen i WikiLeaks gett den del av de debattörer runt om i världen som av anti amerikanska och/eller anti imperialistiska skäl vill att USAs och ISAF stykorna snarast skall lämna Afghanistan vatten på sina kvarnar. Man svänger sig redan med argumentet "krigsförbrytelser" utan att i de flesta fall ha en aning om den juridiska definitionen av "krigsförbrytelse" i ett krig som AF-Pak kriget. De flesta kommentatorer är dock eniga om att publiceringen inte kommer att ha någon större inverkan på krigets fortsättning.

Problemet är att krigsmålen i Afghanistan dels är dåligt definierade och dels att de inte är synonyma mellan alla deltagarna i den av USA ledda koalitionen. President Obama definierar det som ett krig mot AL Qaeda. De finns de som definierar det som ett krig mot den internationella jihadist rörelsen dvs ett krig för de västerländska värdena. En del av deltagarna i koalitionen finns där av lojalitet mot USA och/eller av intern EU lojalitet.

Att sedan president Obama förklarat att USA skall börja dra tillbaka trupper sommaren 2011 innebär att Taliban bara behöver vänta för att vinna.

Den nyss avslutade konferensen i Kabul förklarade att de Afghanska säkerhets styrkorna redan år 2014 skulle vara i stånd att ta över ansvaret för säkerheten i landet vilket förefaller mindre troligt.

Man kan fråga sig om alla de som i USA och Europa vill deras respektive länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan reflekterat över vad en taliban seger innebär för den afghanska befolkningen. Totalt kulturmörker, kvinnoförtryck, förbud för flickor att få skolutbildning, ingen politisk frihet, ingen yttrandefrihet osv. Om USA och ISAF länderna drar tillbaka sina styrkor innan Taliban och Al Qaeda slagits tillbaka så signalerar de till resten av världen att de inte är beredda att slåss för dessa värden med allt vad detta kommer att innebära.

Läs även andra bloggares åsikter om WikiLeaks, USA, ISAF, Afghanistan, Pakistan, Al Qaeda, Al Qaida, Taliban, Mujahadeen,

Se även Chefsingenjören Efterdyningar

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG,
Expressen, Expressen2,
SR,
ST,
EK,

Gen. David Petraeus tar befälet i Afghanistan

Gen. Petraeus tog på söndagen den 4 juli det formella befälet över det kontroversiella kriget i Afghanistan. Detta skedde vid en ceremoni i Kabul i närvaro av USAs, ISAFs och Afghanistans militära som civila ledarskap. Att det skedde på USAs nationaldag gav händelsen en extra symbolisk tyngd.

Petraeus förklarade att USA tillsammans med ISAF styrkorna och den spirande afghanska nationella armen ännu står inför en svåra strider men lovade att man skulle hålla ut intill dess den lokala regeringen och dess väpnade styrkor blivit nog starka att ta över. Efter år av krig har vi nu kommit till ett kritisk men avgörande punkt.

Vi måste visa det afghanska folket och Taliban att de amerikanska styrkorna såväl som ISAF och de afghanska är här för att skydda det afghanska folket och att vår uppgift är klar - att vinna.

Den av president Obama beslutade truppförstärkningen om 30.000 man har ännu inte helt kommit på plats men när detta inom den närmaste framtiden sker kommer Petraeus att ca 100.000 amerikanska och ca 50.000 från europeiska och övriga länder.

Att kriget i dag inte går bra är ingen hemlighet. Detta var också fallet i Irak då Petraeus tog över kommandot där. Men man får inte bortse från skillnaderna mellan situationen i Irak och den i Afghanistan är kritisk i många avseenden.

Eftersom Petraeus företrädare Gen. Stanley McChrystal redan förde en Counterinsurgency (COIN) strategi enligt den av Petraeus utarbetade amerikanska arme instruktionen om COIN så är det som Petraeus förklarade en fråga om personell förändring och inte en strategi förändring. Detta innebär dock givetvis att att det kan bli fråga om justeringar för att bättre anpassa COIN strategin till förhållandena i Afghanistan.

Med klar adress till såväl president Obama som till de vid ceremonin närvarande afghanska ledarna framförde Petraeus som sin åsikt att det skulle ta avsevärt längre tid än till juli 2011 att komma till ett läge som möjliggjorde början på en minskning av de amerikanska trupperna i Afghanistan.

Vid ceremonin var Petraeus klädd i amerikansk fältuniform. En klar psykologisk markering som de närvarande inte kunde undgå att notera.

Redan innan Petraeus anlänt till Afghanistan hade han klart och tydligt visat att han avsåg att de slitningar som förekommit mellan den amerikanska militära och den amerikanska civila ledningen i Afghanistan dels måste överbryggas men även att ifall han ansåg att den militära situationen krävde ett visst civilt handlande så skulle den militära åsikten ha överhand. Dagen innan han anlände till Kabul anordnade han en videokonferens med de två ledande civila amerikanska funktionärerna i Afghanistan, Richard Holbrooke - den speciellt utsände för samordningen av politiken i Pakistan och Afghanistan - samt Karl Eikenberry den amerikanske ambassadören i Afghanistan.

Enligt en artikel i New York Times den andra juli 2010,

The general raised a touchy issue: whether to buy generators to supply electricity to Kandahar. For months, the ambassador and many civilian development experts had opposed doing so now, because it didn’t fit long-term national plans for power generation. But Kandahar is the Taliban stronghold that is the American military’s next target. And General Petraeus, according to an official familiar with the conference call, said the basic services were so badly needed there that it justified going ahead.

The ambassador fell into line, the official said. In the perennial tug-of-war between civilian aspirations and military imperatives, score one for the Pentagon.

That, at least, is one way to read the conversation, especially in light of the harsh comments about civilian officials that General McChrystal had allowed members of his staff to make in front of a reporter. But another is that the McChrystal episode — and rumors that Ambassador Eikenberry might be replaced — have chastened officials on both sides, and that both now want to avoid a zero-sum game between State and Defense in Afghanistan. There, more even than in Iraq, the military and civilian sides need each other.

Förhoppningsfullt kan man se detta som Petraeus diplomatiska förmåga att navigera genom militära och civila vatten fyllda med mängder av institutionella och politiska inre stridigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, USA, Petraeus, ISAF, Taliban, Counterinsurgency, COIN,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3,SvD4, SvD5, SvD6,

Sydsvenskan,

Dagen,

VG, VG2, VG3, VG4,

SVT, SVT2, SVT3, SVT4,

VLT,

SMP,

Expressen, Expressen2,

HD,

Knuff

Knuff

Problem i Afghanistan

Om Gen. Stanley McChrystal varit en segerrik general så är det inte så säkert att president Obama skulle ha avskedat honom bara på grund av en skvaller artikel i "The Rolling Stones". Stats- och regeringschefer brukar definitivt inte sparka sina generaler då dom vinner och speciellt inte före val.

McChrystal var inte en segerrik general, dvs i Afghanistan. Hans på förhand upphaussade anfall i den av Taliban kontrollerade i södra Afghanistan belägna provinsen Helmand skulle bli ett bevis på att som i Irak kombinationen av mer trupper i ett anfall, (The Surge), och den av Gen. David Petraeus utarbetade Counterinsurgency (COIN) strategin att de amerikanska och ISAF trupperna nu fått en strategi som skulle bli lösningen på de taktiska och strategiska problemen i Afghanistan.

Men tyvärr så visade det sig snabbt att USA och ISAF styrkornas (här huvudsakligen brittiska men även danska) anfall körde fast och då speciellt i Marjah området. Det tog en relativt lång tid innan man officiellt förklarade att aktionen kunde betraktas som misslyckad. Inget klart har sagts om varför anfallet misslyckades utom att talibanstyrkorna hade bjudit på oväntat starkt motstånd. Dessutom har det glunkats om att den COIN strategi som som med framgång används i Irak inte är helt applicerbar i Afghanistan. Längre fram i artikeln kommer detta problem att behandlas.

Det är ju självklart att misslyckandet i Helmand och Marjah stärkte moralen hos taliban krigarna. Inverkan på både den civila och militära afghanska ledarskapet verkar också vara allt annat än positivt.

Men inte enbart detta höll Obama mot McChrystal som enligt "The Independent" tidigare i juni månad vid en genomgång för försvarsministrar från NATO och andra länder som deltar i ISAF styrkan varnat dem för att att det inte gick att förvänta sig någon förbättring av läget i Afghanistan under det närmaste halvåret.

Här följer några talande klipp från artikel som publicerades i The Independent den 27 juni 2010.

General McChrystal said progress in the next six months was unlikely. He raised serious concerns over levels of security, violence, and corruption within the Afghan administration. Only five areas out of 116 assessed were classed as "secure" – the rest suffering various degrees of insecurity and more than 40 described as "dangerous" or "unsecure".

Just five areas out of 122 were classed as being under the "full authority" of the government – with governance rated as non-existent, dysfunctional or unproductive in 89 of the areas. Seven areas out of 120 rated for development were showing sustainable growth. In 48 areas, growth was either stalled or the population were at risk. Less than a third of the military (dvs afghansk AF) and only 12 per cent of police forces were rated as "effective".

A strategic assessment referred to in the presentation revealed just how close the strategy in Afghanistan is to failing. It stated that the campaign was "on track temporarily" – but this was defined as meaning that there was "a low level of confidence that positive trends will be sustained over the next six-month period". It also said the Afghan people "believe that development is too slow" and many "still generally mistrust Afghan police forces". Security was "unsatisfactory" and efforts to build up the Afghan security forces were "at risk", with "capability hampered by shortages in NCOs and officers, corruption and low literacy levels".

Ytterligare ett citat som förklarar varför Obama ur politisk synvinkel var allt annat än "nöjd" med McChrystals föredragnng,

The reality, according to a senior military source, is that General McChrystal's candour about the reality of the situation was an obstacle to Mr Obama's search for an "early, face-saving exit" to help his chances in the 2012 presidential elections. "Stan argued for time, and would not compromise. Rolling Stone provided an excuse for Obama to fire the opposition to his plan without having to win an intellectual argument," he said.

General McChrystal knew "his time was up" and had been told by White House aides his "time-frame was all wrong", with the general thinking in years while the President was thinking more in months, he added.

Om de två sista citaten är något så när exakta så ställs president Obama i en mycket dålig dager då de indirekt hintar att Obama, med allt vad detta kan innebära, kräver att krigsplaneringen rörande Afghanistan skall anpassas till vad som är gynnsamt för honom inför nästa presidentval.

President Obama har vid ett antal tillfällen påpekat att han inte anser att militära medel är det bästa och effektivaste sättet att lösa internationella konflikter på. Utan att gå in på huruvida detta hans synsätt är verklighetsanknutet eller ej måste man dock inse att Obamas, och med honom den amerikanska administrationens, ytterst klara uttalande att USA avsåg att börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan sommaren 2011 visar på en total oförståelse på hur de andra inblandade parterna i konflikten - ISAF ländernas civila och militära ledningar, den afghanska regeringen, den pakistanska ledningen samt inte minst Taliban - uppfattar ett sådant uttalande.

Taliban inser att bara de klarar av att hålla huvudet över vattnet tills sommaren 2011 så har de uppnått sitt mål att bli en avgörande faktor i Afghanistans framtid. Den afghanska regeringen och den Pakistanska ledningen börjar inrikta sin politik på ett sätt som ger dem det bästa utbytet i ett framtida Afghanistan med Taliban som en betydelsefull komponent. Regeringarna i länder som har trupper i ISAF styrkan kan komma under ökat tryck från den allmänna opinionen i sina respektive länder att snarast ta hem trupperna. Detta torde bli speciellt markant i länder som deltar i ISAF av lojalitet med USA eller av annan orsak men utan att, som t.ex. Storbritannien, som klart uttalat att det ser sig som en part i fastställandet av den afghanska framtiden.

Rykten om kontakter mellan den afghanska ledningen och olika grupperingar inom Taliban - lierade eller icke lierade med Al Qaeda - har sedan en tid rapporterats i olika media. Den 28 juni 2010 rapporterades av Aljazeera.net att den afghanske presidenten, Hamid Karzai, haft ett personligt möte med Sirajuddin Haqqani som är ledaren för en betydelsefull regerings fientlig fraktion med intima kontakter med Al Qaeda. Enligt AL Jazeera kom Karzai i sällskap med

... is reported to have been accompanied to the meeting earlier in the week by Pakistan's army chief and the head of its intelligence services,

Karzais kansli förnekade rapporten vilket den pakistanska armens talesman också gjorde - allt efter rapport på Al Jazeera.

Amerikanska källor beskriver "The Haqqani network" som en av de tre väpnade anti regerings grupperna som är verksamma i Afghanistan vid sidan av Taliban och AlQaeda.

Chefen för CIA, Leon Panetta, säger i ett uttalande för AFP att det inte fanns några bevis på att ledarna för "The Haqqani network" var villiga att förhandla.

"We have seen no evidence that they are truly interested in reconciliation where they would surrender their arms, where they would denounce al-Qaeda, where they would really try to become part of that society," Panetta said in an interview with ABC News.

Även den nya amerikanska överbefälhavaren i Afghanistan, Gen. David Petraeus, förklarade vid senats förhören den 29 juni 2010 rörande hans utnämning till militär chef för de allierade styrkorna i Afghanistan, att president Karzai personligen förklarat för honom att han, Karzai inte haft något sammanträffande med " Siraj Haqqani or any other senior Haqqani leader "

Ryktena om Karzais försök att närma sig Taliban har mötts av fientlighet från talesmän från etniska grupper som Tajiker, Uzbeker och Hazarer vilka utgjorde den oppositionella så kallade Norra Alliansen under åren som Taliban styrde Afghnistan.

Men missförstå mig inte, ingen tror att den amerikanskt ledda koalitionen kommer att "vinna" kriget i Afghanistan på det sett som krig vanns under 1900-talet. Kriget i Afghanistan liksom det i Irak efter ockupationen av Bagdad är och var vad som idag definieras som "Wars Amongst the People" i vilka det gäller att bekämpa en upprorsrörelse som söker att med våld underkuva en civilbefolkning. Det är alltså inte ett krig mellan nationalstater eller koalitioner av nationalstater utan ett krig där det gäller att skydda en civilbefolkning från från en gerillarörelse som inte så sällan även har sina rötter i nämnda civilbefolkning.

Ett av de grundläggande problemen för en reguljär arme som för krig mot en gerillarörelse/upprorsrörelse är att nedkämpa nämnda rörelse på en gång som det är av yttersta vikt att se till att förlusterna i liv och infrastruktur bland den omgivande civilbefolkningen hålls till ett absolut minimum.

Den amerikanska armen utarbetade under i början av 2000-talet en skriven instruktion vad som i dag kallas Counterinsurgency Strategy (COIN) . Den byggde bl.a. på erfarenheter från britternas strider mot gerilla i det område som i dag kallas Malaysia, Vietnamkriget och krigen i Afghanistan under de tå sista århundradena av 1900-talet. Instruktionens huvudförfattare var den nuvarande generalen David Petraeus.

Här följer en kort avsnitt om COIN strategin tagen ur en artikel i Wikipedia om Irak kriget. Efter klippet kommer jag att ta upp vissa skillnader som krävs i strategin när den appliceras i Afghanistan istället för Irak.

Counterinsurgency strategy in Iraq changed significantly under the command of General Petraeus since the 2007 troop surge began. The newer approach attempts to win the hearts and minds of the Iraqi people through building relationships, preventing civilian casualties and compromising with and even hiring some former enemies.

Instead of seeing every Iraqi as a potential enemy, the current COIN strategy focuses on building relationships and getting cooperation from the Iraqis against Al Qaeda and minimizing the number of enemies for U.S. forces. The beliefe is, that maintaining a long term presence of troops in a community improves security and allows for relationships and trust to develop between the locals and the U.S. military. Civilian casualties are minimized by carefully measured use of force. This means less bombing and overwhelming fire power, and more soldiers using restraint and even sometimes taking more risk in the process.

Another method of gaining cooperation is by paying locals, including former insurgents, to work as local security forces. Former Sunni insurgents have been hired by the U.S. military to stop cooperating with Al Qaeda and to start fighting against them.

Det går inte att slaviskt använda sig av samma COIN strategi i Afghanistan som den som användes i Irak. En COIN strategi måste anpassas efter ett lands historia, etniska sammansättning, religiösa sammansättning, ekonomiska utveckling, stadssamhälle/landsbygdssamhälle osv.

Begrunda följande. Irak är ett stadssamhälle, Afghanistan ett landsbygdssamhälle, Irak var centralstyrt, Afghanistan ytterst decentraliserat då centralmakten var och är svag.

Den stora skillnaden i en COIN strategi i Afghanistan gentemot den som användes i Irak är att centralmakten i Afghanistan är ytterst svag. Detta innebär att kontaktnätet mellan USA/ISAF trupperna och civil befolkningen måste koncentreras mot lokala maktcentra.

Ytterligare ett problem med COIN strategin som Gen. Petraeus kommer att tvingas lösa är att Pashtun stammen som är den största i Afghanistan (ca hälften av befolkningen) är den dominerande i den afghanska regerings administrationen på en gång som den är den helt dominerande inom Talibanrörelsen.

Tanken med den amerikanska politiska strategin är att man från sommaren 2011 kommer att kunna överlåta allt större del av upprätthållandet av säkerheten på de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Utifrån dagens läge förefaller detta vara näst intill en utopi. Inte bara på grund av den militära situationen utan även därför att man från USAs sida söker bygga på en stark centralmakt i Kabul. Detta går stick i stäv med den afghanska traditionen som alltid varit decentraliserat. Frågan är om man inte måste sträva efter en lösning som den som Henry Kissinger framför i en artikel i Washington Post den 24 juni 2010.

Afghanistan is a nation, not a state in the conventional sense. The writ of the Afghan government is likely to run in Kabul and its environs, not uniformly in the rest of the country. The attainable outcome is likely to be a confederation of semi-autonomous, regions configured largely on the basis of ethnicity, dealing with each other by tacit or explicit understandings. American counterinsurgency strategy -- no matter how creatively applied -- cannot alter this reality.

All this leaves only a narrow margin for the American effort. We are needed to bring about the space in which non-jihadist authorities can be established. But if we go beyond this into designing these political authorities, we commit ourselves to a process so prolonged and obtrusive as to risk turning even non-Taliban Afghans against us.

The facile way out is to blame the dilemma on Karzai's inadequacies or to advocate a simple end of the conflict by withdrawing from it.

Yet America needs a strategy, not an alibi. We have a basic national interest to prevent jihadist Islam from gaining additional momentum, which it will surely do if it can claim to have defeated the United States and its allies after overcoming the Soviet Union. A precipitate withdrawal would weaken governments in many countries with significant Islamic minorities. It would be seen in India as an abdication of the U.S. role in stabilizing the Middle East and South Asia and spur radical drift in Pakistan. It would, almost everywhere, raise questions about America's ability to define or execute its proclaimed goals. A militant Iran building its nuclear capacity would assess its new opportunities as the United States withdraws from both Iraq and Afghanistan and is unable to break the diplomatic stalemate over Iran's nuclear program. But an obtrusive presence would, in time, isolate us in Afghanistan as well as internationally.

Afghan strategy needs to be modified in four ways. The military effort should be conducted substantially on a provincial basis rather than in pursuit of a Western-style central government. The time scale for a political effort exceeds by a wide margin that available for military operations. We need a regional diplomatic framework for the next stage of Afghan strategy, whatever the military outcome. Artificial deadlines should be abandoned.

Förhoppningsfullt kan vi uppnå detta inte minst för det Afghanska folkets skull men även för omvärlden. Det kommer att kräva mycket tålamod samt politiska och militära ledare som inte snävt sneglar på vad som kortsiktigt förefaller bäst för deras karriärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, USA, ISAF, NATO, Taliban, Barak Obama, David Petraeus, Stanly McChrystal,

DN,

DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,

Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,

Dagen, Dagen2,

VG, VG2, VG3, VG4,VG5, VG6,

HD, HD2, HD3,

Skånskan, Skånskan2,

SVT, SVT2, SVT3,

Smålandsposten,

GP,

Expressen,

SE ÄVEN

Forum Euroasien Här Här Här

Chefsingenjören Här

Wiesemans Wisdoms Här

Chris Anderson tänker Här