Sverige och Afghanistan

När man bor i Israel och följer debatten Sverige om dess deltagande i ISAF styrkornas kamp mot Taliban och dess allierade (Al Qaeda) blir man inte så lite förbryllad. Man hittar mycket lite om målsättningarna för det svenska deltagandet men å andra sidan inte så lite populistisk propaganda av typen att Sverige inte skall skicka militär utan koncentrera sig på bistånd. Ett annat argument för att dra tillbaka trupperna är att svenska soldater stupar.

Å andra sidan är det inte så svårt att förstå hur den politiska- och massmedia debatten i Sverige hamnat i den här situationen. Under årtionden hade den ideologiska linjen varit att Sverige skulle vara neutralt och inte delta i militära operationer på icke svenskt territorium. Undantaget från detta var deltagande i FNs Fredsbevarande styrkor (de blåa baskrarna) som skulle se till att ingångna avtal mellan stridande parter om inställande av de väpnade aktionerna dem dess i mellan inte bröts. Dessa FN styrkor som fungerade under kapitel 6 av FN stadgan fick enbart öppna eld i självförsvar. Detta i motsatts till de som hade mandat enligt kapitel 7 i nämnda stadga. Dessa definierades som Fredsframtvingande styrkor och hade rätt att tillgripa militärt våld för att främja fredlig lösning av konflikter.

Sverige deltog i ett inte ringa antal konflikter under kapitel 6 och det synes klart att den gemene svenskan såg dessa som det normgivande svenska militära engagemanget utanför Sveriges gränser.

I början av nittonhundra sextiotalet tog svensk militär aktiv del i väpnade FN operationer i Kongo. Det svenska militära deltagandet inkluderade tyngre infanteri vapen samt förband från flygvapnet (J29 Tunnan). Det bör observeras att denna insatts skedde under det kalla kriget men pga det halvsekel som gått sedan dess så var de flesta av dagens debattörer antingen inte födda då eller var förskolebarn, något som kan förklara att de inte är medvetna om att inställningen i det neutrala Sverige var positiv till det svenska deltagandet och att opinionen närmast var stolt över den svenska aktionen. Så vitt jag kommer i håg framfördes inga allvarliga krav på att de svenska styrkorna skulle dras tillbaka trotts de icke obetydliga antalet stupade svenska soldater.

Svenska militära styrkor deltog också i de av FN och NATO organiserade förbanden som på 1990 talet var aktiva i Bosnien och Kosovo. Lyckligtvis inskränkte sig de svenska förlusterna i dessa aktioner till en (1) soldat som enligt uppgift omkom i en trafikolycka.

Faktumet att det intill deltagandet i den militära FN-NATO aktionen i Afghanistan gått 50 år sedan svensk trupp förlorat personal i strid påverkar givetvis den gemene svenskens sett att se på problemet att i dag svenska soldater stupar och såras i Afghanistan. Kort sagt man är inte van vid att Sverige är i krig. De svenska militära insatserna i olika oroshärdar har i allmänhet varit "fredsbevarande" och inte "fredsframtvingande". Dvs, sysslat med övervakning av ingångna avtal och inte strid och trupputbildning.

Detta är troligtvis en av de psykologiska orsakerna till att så många faller för argumentet "att snarast ta hem de svenska soldaterna". Att sedan de politiker som för fram argumentet ofta har andra själ, som t.ex. antiamerikanska är en helt annan sak. Vänsterpartiets ordförande, Lars Ohly, har ännu inte förklarat vem som skall skydda de svenska biståndsarbetarna efter att de svenska trupperna dragits tillbaka. Tyska eller franska soldater? Är det så den svenska internationella solidariteten skall se ut?

Det går inte att bortse från att den svenska statsledningen misslyckats med att förklara skälet för det svenska deltagandet klart och entydigt i den internationella NATO - ISAF - styrkan.

En annan orsak till den utbredda oförståelsen är de svenska mediernas närmast katastrofala behandling av vad som händer i Afghanistan. Ytterst få svenska journalister har åkt ned till Afghanistan och gett sig ut på fältet. All heder till Terese Christiansson från Expressen och Johanne Hildebrandt från Aftonbladet som långa tider vistats där och vet vad de skriver om. Att sedan Aftonbladets chefredaktör Jan Helin enligt uppgift låtit bli att publicera en del av Johanne Hildebrandts artiklar då de inte passat ABs linje gör ju inte saken bättre.
Sakkunnigheten i militära frågor har visat sig vara allt annat än bra hos inte så få av de svenska journalister som behandlat den militära sidan av Afghanistankonflikten något som inte gör saken bättre.

Hittills har såvitt jag inte sett att svenska media kommenterat den av general Petraeus, ÖB ISAF, anbefallna Counter Insurgency taktiken (COIN) som kortfattat går ut på att man i stället för att göra patruller från större baser och efter patrullens slut återvända till dem, skall stanna kvar i patrullområdet och visa lokalbefolkningen att man är där för att skydda dem från, i detta fall, Taliban. Denna taktik användes med framgång i Irak under åren 2007-2008 och är i dag den officiella i Afghanistan och används sålunda även av den svenska styrkan. ( se intressant artikel av Johanne Hildebrandt i Aftonbladet den 18102010). I och med att man befinner längre tid och ofta till fots i "fiendeland" så är det ingen tvekan om att de egna förlusterna blir större men de strategiska fördelarna blir förhoppningsfullt än större (som det visade sig i Irak).

Den svenska basen i byn Ali I Zayi

Man efterlyser mycket mer om internationell solidaritet från svensk sida i debatten. Om man inte ställer upp för andra hur kan man förvänta sig att de skall ställa upp om Sverige skall behöva det i framtiden?

Vi hör och ser alldeles för lite om svensk solidaritet med den afghanska civilbefolkningen. Det går inte bara att prata om kvinnors och flickors rättigheter, bör man inte stå upp för dem när det kniper?

Å andra sidan kanske man inte kan beskylla Sverige för att inte stå upp för Afghanistan då det trotts allt visar sig att en icke ringa del av de västländer, inklusive USA, som har trupper i ISAF styrkan i dag söker olika vägar att så snabbt som möjligt få hem sina trupper.

Nadav Eyal skrev i fredags i Maariv (22102010) ... "En gång i tiden insåg man i västländerna att för att försvara den västerländska civilisationens gränser så var man tvungen att göra det vid dessa gränser. Dessa dagar är dock förbi. USA kommer att dra sig ur Afghanistan och Taliban kommer att överleva som de överlevde den Sovjetiska ockupationen".

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Afghanistan, FN, NATO, ISAF,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Några viktiga bloggar som behandlar kriget i Afghanistan och den svenska styrkan.
Wisemans Wisdoms,
Chefsingenjören,
Chris Anderson Tänker,
FS19 Utlandsstyrkan i Afghanistan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,