Visar inlägg med etikett Arabvärlden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arabvärlden. Visa alla inlägg

söndag 24 april 2011

Kommer Al Qaeda ta över Jemen och flytta sitt centrum från Afghanstan?

Det kan tyckas att i dag ta upp situationen i Jemen är att bortse från vad som händer i Libyen och Syrien. Frågan är om det i grund och botten inte är ytterst kortsynt att resonera så. Vi får inte bli förblindade av medias koncentration på det blodiga inbördeskriget i Libyen och och den syriska regimens slakt av de regimfientliga demonstranterna. Det är rått sett "sexiga" nyheter som inte ens de ansvariga politikerna i USA och Europa kan låta bli att influeras av. Man kan dessutom allvarligt fråga sig om det fanns en grundläggande analys av situationen samt allvarligt genomtänkta målsättningar för den militära NATO insatsen. Men hur allvarligt läget än är i Libyen och Syrien får vi inte blunda för de mycket stora geo politiska riskerna för vad som mycket väl kan komma att hända i Jemen.

Ingen normal invånare i demokratiska eller mindre demokratiska länder kan annat än önska att den nuvarande Jemenitiske presidenten - Ali Abdulla Salah - och hans regim snarast förpassas till historiens sophög. Men världens ansvariga politiska ledare måste se till att att det sker på ett sådant sätt att Al Qaeda genom sin lokala avdelning - Al Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP) - inte tar över makten i landet. Jemens geografiska läge är oerhört mycket viktigare än Afghanistans.

Det räcker med att påpeka att den som har makten i Jemen kan efter sitt tycke stänga och öppna Bab el Mandeb sundet för sjöfart från Indiska Oceanen till Röda Havet och därmed vidare till Medelhavet med allt vad detta innebär. Dessutom och det är inte mindre viktigt, Jemens norra granne, Saudi Arabien, är världens största råoljeproducent.

Det är ingen hemlighet att personer som har ansvaret för de övergripande geopolitiska analyserna i de ledande västländerna redan har mardrömmar inför en situation då Al Qaeda flyttar sin central från Afghanistan till Jemen, men frågan är hur många ledande politiker är eller vill vara medvetna om problemet, som ju definitivt inte tilldrar sig något större internationellt mediaintresse och därmed inte ger speciellt mycket poäng på rating skalan.

Kunskapen om det jemenitiska samhället, dess historia och politiska system står knappast på en hög nivå i omvärlden, åtminstone inte i den icke arabiska. Detta innebär att det föreligger stor risk att den jemenitiska krisen kan bli behandlad på ett sätt som allvarligt kommer att föra med sig geopolitiska skador för den demokratiska världen och för de som i mindre demokratiska områden stävar efter ett liv i ett sympatiskare samhälle.

I stället för att personligen ge en analys av det jemenitiska samhällets historia och politiska system kommer jag här nedan klippa in en artikel som den 21 april 2011 publicerades av tankesmedjan Stratfor. Publiceringen sker med tillstånd av Stratfor.



Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen

Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen is republished with permission of STRATFOR.

Jemen är än i dag i grunden ett traditionellt arabiskt samhälle och därför måste man finna lösningar som kan accepteras där och inte slaviskt försöka använda modeller som är anpassade efter de franska och amerikanska revolutionernas ide arv. Detta gäller i hög grad även Libyen men i något mindre grad Egypten och Tunisien. Enligt arabisk tradition kommer förändringarna att ta lång tid. Glöm inte att i både Egypten och Tunisien militären styr och man ser ännu inget slut på detta (trotts att saken livligt debatteras).

Inte så få av artiklarna om det civila arabiska upproret västerländska media verkar färgade av författarens egna "politically correct" åsikter. Därför blir man i viss mån förvånad när man snubblar över en som Anthony Loyd skrev den 20 april 2011 i tidskriften Prospect (nätupplagan) under rubriken "The Revolution Unravels". Loyd beskriver händelser som han bevittnat i Bengazi (rebellernas huvudfäste i Libyen). För en som har bott snart 40 år i Mellanöstern låter Loyds reportage helt troligt. Man kan inte heller bortse från att Al Qaeda Islamic Magreb (AQIM) har en allt annat en svag ställning i de östra delarna av Libyen.

Sent på kvällen den 23 april dök det upp uppgifter i media att den jemenitiske presidenten Ali Abdulla Saleh hade gått med på ett medlingsförslag från gulfstaterna som skulle innebära att han skulle avgå om en månad och överlämna presidentmakten till den nuvarande vise presidenten. Han och hans familj skulle få frihet från åtal. Enligt vissa uppgifter har presidenten enbart muntligt gått med på förslaget. Den jemenitiska oppositionen uppges dock ej vilja gå med på åtalsfrihet samt upprättande av en nationell samlingsregering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2, VG3, VG4,

söndag 17 april 2011

Lite reflektioner rörande det civila upproret i Arabvärlden

När det civila upproret i Arabvärlden startade i Tunisien och Egypten för några månader sedan jämfördes det ofta i svenska media med frihetsprocessen i Östeuropa i slutet på 1980- och början av 1990 talet. Detta visade bara den enorma okunnigheten om skillnaderna mellan de arabiska länderna och de östeuropeiska.

Än mer skrämmande var det att sådana kommentarer inte enbart kom från oinformerade journalister utan även från politiker på hög nivå som borde ha vetat bättre.

Kommentatorerna bortsåg från eller var okunniga om att till skillnad från de flesta före detta satellitstaterna i Östeuropa de arabiska länderna inte hade någon tidigare demokratisk eller åtminstone kvasidemokratisk tradition som kunde bli en grund att bygga på.

Ta t.ex den ledande arabstaten Egypten som exempel. Från och med den andra halvan av 1800-talet var Egypten en del av den brittiska intressesfären i Mellanöstern och först i början av 1950-talet kan man tala om en självständig egyptisk stat. Denna var dock i realiteten en militärdiktatur eller åtminstone en av militären styrd stat (under Naguib, Nasser, Sadat och Mubarak) från 1952 tills Mubarks fall i början av 2011. Det var aldrig fråga om några fria demokratiska val, och den största reella oppositionsgruppen var det Muslimska brödraskapet som aktivt och med uppenbart odemokratiska metoder förföljdes av den egyptiska militär regimen.

Som om avsaknaden av en demokratisk tradition inte är en nog allvarlig så finns det ytterligare ytterligare en skillnad, nämligen att de arabiska staterna med undantag av Egypten, Tunisien och Marocko är djupt splittrade (etniskt och/eller religiöst) statsbildningar. Dessutom är en del av arabstaterna som t.ex Libyen enbart ett konglomerat av beduinstammar.

När de östeuropeiska staterna slängde av sig det kommunistiska oket så föll Tjeckoslovakien sönder, visserligen under något så när ordnade förhållanden, i två delar, medan Jugoslavien splittrades under ytterst blodiga inbördes strider i ett antal mindre stater.

Vi får verkligen hoppas att det kommer att finnas arabiska ledare som kommer att ha nog med mod och vision för att undvika blodiga tragedier - tyvärr tyder vad som händer i Syrien, Libyen, Bahrain och Jemen på att det är allt annat än säkert att så blir fallet.

En annan faktor som redan komplicerar utvecklingen är inblandningen av icke arabiska stater i den arabiska sfären. De främsta aktörerna är USA, Frankrike och Iran. De två första har en lång tradition av inblandning i området medan Iran är en mer senkommen aktör men vars intressen i mångt och mycket står i direkt konflikt med USA.

USA har starka geopolitiska intressen i området som t.ex. den saudiarabiska oljan, flottbasen i Bahrain och fri sjöfart i Hormuz sundet, Bab el Madel sundet och Suezkanalen samt att motverka lokalavdelningar av Al Qaeda i Jemen och Nordafrika.

Dessutom för USA en ideologisk linje att verka för demokrati i området. Ideologiskt kan man inte annat än stödja linjen med tyvärr kan en "Full Democracy Now" politik få vanskliga följder som Hizbollahs maktövertagande i Libanon. Vi får inte heller glömma att det muslimska brödraskapet t.ex. i Egypten, som är det bäst organiserade oppositionspartiet i nämnda land ,kan få så många röster i det kommande valet att det bara blir fråga om ett val då brödraskapet knappast kommer att ta risken att förlora ett kommande val. En liknande situation kan komma att uppstå även i andra arabländer.

USAs "Full Democracy Now" politik är dessutom inte konsekvent. Den tillämpades på Tunisien och Egypten, men inte alls på Syrien. Man kan verkligen fråga sig varför USA inte tagit i hårdare mot Bashir Asads massakrer på syriska demonstranter. Det finns rapporter om att Iran instruerat syriska säkerhetsstyrkor hur man effektivast tar sig an regimfientliga demonstranter. Rent geopolitiskt borde det ligga i USAs intresse att den nuvarande syriska administrationen byttes mot en som ställde sig på demonstranternas sida. Med en sådan politik skulle man beröva Iran en lierad stat och dessutom slå in en geografisk kil mellan Iran och det av Hizbollah styrda Libanon.

Det sistnämnda är inte det enda till synes ologiska geo-politiska beslutet som Obama tagit under de sista månaderna. Man har också från amerikanskt håll börjat ta avstånd från den jemenitiska presidenten-diktatorn Ali Abdullah Saleh som hursomhelst har allt svårare att hålla sig kvar vid makten trotts att detta mycket väl kan komma att innebära att de lokala Al Qaeda organisationerna (Al Qaeda Arabian Peninsula - AQAP) får en stark ställning på den arabiska halvön - något som USA hitintills sökt förhindra. Det har även ifrågasats om inte Osama bin Laden redan allvarligt överlagt att flytta Al Qaeda nätverkets centrum från Tora-Bora bergen mellan Afghanistan och Pakistan till Jemen. En sådan utveckling borde ge den amerikanska statsledningen ytterst kalla korar efter ryggen.

Den saudiarabiska oljan är ett måste för USA och det är ytterst tveksamt om Obama kommer att sätta demokrati frågan före den om inte annat för att detta skulle slutligen förhindra honom att bli återvald i nästa presidentval.

Intill att det civila arabiska upproret bröt ut för några månader sedan stödde USA den sunni ledda minoritets regimens diktatoriska styre i Bahrain, (15% sunni muslimer mot 85% shia muslimer i Bahrain). När shia muslimerna i Bahrain, klart uppmuntrade och finansierade av Iran, startade anti regims demonstrationer, så ställdes USA i en ytterst svår ställning då det knappast var förenligt med demokratiideologin att ta ställning för Bahrains regim mot de av Iran stödda demonstranterna. Genom att inte inta en klar ställning för eller emot regimen tappade Obama regimen anseende i alla läger inklusive hos den saudiarabiska ledningen som var allt annat än intresserade av att de revolterande av Iran uppmuntrade shia muslimerna i Bahrain skulle influera sin shia trosfränder som var majoritet i områdena där de stora saudiarabiska oljefälten i östra Saudiarabien låg. Den saudiarabiska ledningen insåg var dess intresse låg och skickade mot amerikansk uppmaning in arme förband i Bahrain för att hjälpa den bahrainska regimen att "återställa ordningen" i landet.

När det gäller Libyen är det mer ett Franskt intresse än ett amerikanskt. Cyniskt sett är det ju lättare att stödja upprorsmännen än Libyens ledare Khaddafi som inte drog sig för att flygbomba upprorsmän såväl som civila i Bengazi då den libyska oljeindustrin är centrerad runt Bengazi. De internationella flygstyrkorna - huvudsakligen europeiska - som för närvarande bekämpar Kadafi gör det inom NATOs ram. Man kan dock allvarligt ifrågasätta hur även toppmoderna flygstyrkor i längden skall fälla utslaget i ett krig som egentligen är ett krig mellan olika beduinstammar. För att få ett avgörande till stånd måste man nog sätta in europeiska markstyrkor.

Hur mycket vi än hoppas på att det civila arabiska upproret skall föra med sig att millioner av araber skall få leva och uppfostra sina barn i öppna och demokratiska samhällen så får vi inte glömma att övergången till sådana samhällen kommer att bli mycket svårare än det var i Östeuropa. Låt mig citera hur Thomas L. Friedman avslutar en utmärkt artikel i New York Times den 12 april 2011. Pray for Germanys. Hope for South Africas. Prepare for Yugoslavias.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,
VG, VG2, VG3, VG4,

tisdag 1 februari 2011

Hur påverkar revolutionen i Egypten resten av M-Ö och speciellt Israel Uppdaterad 01022011 23.14

Uppdatering 01022011 23.14 President Hosni Mubarak meddelade i kväll i ett direktsänt TV tal till det egyptiska folket att han inte avser att ställa upp i presidentvalet i september 2011. Han tillade att han skulle göra allt för att underlätta det kommande regimskiftet. Underförstått i detta är att han avser med den nya regering som tillträdde i Egypten för två dagar sedan starta genomförandet av åtminstone en del av de av oppositionen krävda ekonomiska och konstitutionella reformerna.

Demonstranterna står dock fast vid sina krav på att Mubarak skall avgå omedelbart.

Kommentatorerna i media innan talet var mer eller mindre eniga om att han inte skulle lyckas sitta vid makten intill presidentvalet i september.

--------------------------------------------------------------

Ännu kan man inte klart förutsäga hur händelserna i Egypten kommer att påverka dels det egna landet och dels resten av Mellanöstern och då speciellt Israel. I media publiceras redan framtidsperspektiv men då ingen ännu vet vad som kommer att hända i Egypten är dessa förutsägelser ännu teoretiska spekulationer.


Detta innebär givetvis inte att de ansvariga politiska, ekonomiska och militära etablissemangen speciellt i Mellanöstern men även utanför detta område redan har börjat att dra upp alternativa handlingsplaner för olika utvecklingar av krisen i Egypten.

Förhoppningsfullt kommer jag att kunna redovisa huvud dragen i en del av dessa på denna blogg.

På internet sajten Stratfor publicerades i dag en artikel med rubriken "The Egypt Crisis in a Global Context: A Special Report." Den ger en kort historisk bakgrund, redogör för krisens förlopp samt ger en geopolitisk analys av krisens följder för Egypten och omvärlden. Artikeln är skriven av George Friedman som är känd för sina geopolitiska framtidsanalyser.

Med Stratfors tillstånd publiceras artikeln i originalform härnedan.

The Egypt Crisis in a Global Context: A Special Report

By George Friedman

It is not at all clear what will happen in the Egyptian revolution. It is not a surprise that this is happening. Hosni Mubarak has been president for more than a quarter of a century, ever since the assassination of Anwar Sadat. He is old and has been ill. No one expected him to live much longer, and his apparent plan, which was that he would be replaced by his son Gamal, was not going to happen even though it was a possibility a year ago. There was no one, save his closest business associates, who wanted to see Mubarak’s succession plans happen. As his father weakened, Gamal’s succession became even less likely. Mubarak’s failure to design a credible succession plan guaranteed instability on his death. Since everyone knew that there would be instability on his death, there were obviously those who saw little advantage to acting before he died. Who these people were and what they wanted is the issue.

Let’s begin by considering the regime. In 1952, Col. Gamal Abdel Nasser staged a military coup that displaced the Egyptian monarchy, civilian officers in the military, and British influence in Egypt. Nasser created a government based on military power as the major stabilizing and progressive force in Egypt. His revolution was secular and socialist. In short, it was a statist regime dominated by the military. On Nasser’s death, Anwar Sadat replaced him. On Sadat’s assassination, Hosni Mubarak replaced him. Both of these men came from the military as Nasser did. However their foreign policy might have differed from Nasser’s, the regime remained intact.

Mubarak’s Opponents

The demands for Mubarak’s resignation come from many quarters, including from members of the regime — particularly the military — who regard Mubarak’s unwillingness to permit them to dictate the succession as endangering the regime. For some of them, the demonstrations represent both a threat and opportunity. Obviously, the demonstrations might get out of hand and destroy the regime. On the other hand, the demonstrations might be enough to force Mubarak to resign, allow a replacement — for example, Omar Suleiman, the head of intelligence who Mubarak recently appointed vice president — and thereby save the regime. This is not to say that they fomented the demonstrations, but some must have seen the demonstrations as an opportunity.

This is particularly the case in the sense that the demonstrators are deeply divided among themselves and thus far do not appear to have been able to generate the type of mass movement that toppled the Shah of Iran’s regime in 1979. More important, the demonstrators are clearly united in opposing Mubarak as an individual, and to a large extent united in opposing the regime. Beyond that, there is a deep divide in the opposition.

Western media has read the uprising as a demand for Western-style liberal democracy. Many certainly are demanding that. What is not clear is that this is moving Egypt’s peasants, workers and merchant class to rise en masse. Their interests have far more to do with the state of the Egyptian economy than with the principles of liberal democracy. As in Iran in 2009, the democratic revolution, if focused on democrats, cannot triumph unless it generates broader support.

The other element in this uprising is the Muslim Brotherhood. The consensus of most observers is that the Muslim Brotherhood at this point is no longer a radical movement and is too weak to influence the revolution. This may be possible, but it is not obvious. The Muslim Brotherhood has many strands, many of which have been quiet under Mubarak’s repression. It is not clear who will emerge if Mubarak falls. It is certainly not clear that they are weaker than the democratic demonstrators. It is a mistake to confuse the Muslim Brotherhood’s caution with weakness. Another way to look at them is that they have bided their time and toned down their real views, waiting for the kind of moment provided by Mubarak’s succession. I would suspect that the Muslim Brotherhood has more potential influence among the Egyptian masses than the Western-oriented demonstrators or Mohamed ElBaradei, the former head of the International Atomic Energy Agency, who is emerging as their leader.

There is, of course, the usual discussion of what U.S. President Barack Obama’s view is, or what the Europeans think, or what the Iranians are up to. All of them undoubtedly have thoughts and even plans. In my view, trying to shape the political dynamics of a country like Egypt from Iran or the United States is futile, and believing that what is happening in Egypt is the result of their conspiracies is nonsense. A lot of people care what is happening there, and a lot of people are saying all sorts of things and even spending money on spies and Twitter. Egypt’s regime can be influenced in this way, but a revolution really doesn’t depend on what the European Union or Tehran says.

There are four outcomes possible. First, the regime might survive. Mubarak might stabilize the situation, or more likely, another senior military official would replace him after a decent interval. Another possibility under the scenario of the regime’s survival is that there may be a coup of the colonels, as we discussed yesterday. A second possibility is that the demonstrators might force elections in which ElBaradei or someone like him could be elected and Egypt might overthrow the statist model built by Nasser and proceed on the path of democracy. The third possibility is that the demonstrators force elections, which the Muslim Brotherhood could win and move forward with an Islamist-oriented agenda. The fourth possibility is that Egypt will sink into political chaos. The most likely path to this would be elections that result in political gridlock in which a viable candidate cannot be elected. If I were forced to choose, I would bet on the regime stabilizing itself and Mubarak leaving because of the relative weakness and division of the demonstrators. But that’s a guess and not a forecast.

Geopolitical Significance

Whatever happens matters a great deal to Egyptians. But only some of these outcomes are significant to the world. Among radical Islamists, the prospect of a radicalized Egypt represents a new lease on life. For Iran, such an outcome would be less pleasing. Iran is now the emerging center of radical Islamism; it would not welcome competition from Egypt, though it may be content with an Islamist Egypt that acts as an Iranian ally (something that would not be easy to ensure).

For the United States, an Islamist Egypt would be a strategic catastrophe. Egypt is the center of gravity in the Arab world. This would not only change the dynamic of the Arab world, it would reverse U.S. strategy since the end of the 1973 Arab-Israeli war. Sadat’s decision to reverse his alliance with the Soviets and form an alliance with the United States undermined the Soviet position in the Mediterranean and in the Arab world and strengthened the United States immeasurably. The support of Egyptian intelligence after 9/11 was critical in blocking and undermining al Qaeda. Were Egypt to stop that cooperation or become hostile, the U.S. strategy would be severely undermined

.

The great loser would be Israel. Israel’s national security has rested on its treaty with Egypt, signed by Menachem Begin with much criticism by the Israeli right. The demilitarization of the Sinai Peninsula not only protected Israel’s southern front, it meant that the survival of Israel was no longer at stake. Israel fought three wars (1948, 1967 and 1973) where its very existence was at issue. The threat was always from Egypt, and without Egypt in the mix, no coalition of powers could threaten Israel (excluding the now-distant possibility of Iranian nuclear weapons). In all of the wars Israel fought after its treaty with Egypt (the 1982 and 2006 wars in Lebanon) Israeli interests, but not survival, were at stake.

If Egypt were to abrogate the Camp David Accords and over time reconstruct its military into an effective force, the existential threat to Israel that existed before the treaty was signed would re-emerge. This would not happen quickly, but Israel would have to deal with two realities. The first is that the Israeli military is not nearly large enough or strong enough to occupy and control Egypt. The second is that the development of Egypt’s military would impose substantial costs on Israel and limit its room for maneuver.

There is thus a scenario that would potentially strengthen the radical Islamists while putting the United States, Israel, and potentially even Iran at a disadvantage, all for different reasons. That scenario emerges only if two things happen. First, the Muslim Brotherhood must become a dominant political force in Egypt. Second, they must turn out to be more radical than most observers currently believe they are — or they must, with power, evolve into something more radical.

If the advocates for democracy win, and if they elect someone like ElBaradei, it is unlikely that this scenario would take place. The pro-Western democratic faction is primarily concerned with domestic issues, are themselves secular and would not want to return to the wartime state prior to Camp David, because that would simply strengthen the military. If they win power, the geopolitical arrangements would remain unchanged.

Similarly, the geopolitical arrangements would remain in place if the military regime retained power — save for one scenario. If it was decided that the regime’s unpopularity could be mitigated by assuming a more anti-Western and anti-Israeli policy — in other words, if the regime decided to play the Islamist card, the situation could evolve as a Muslim Brotherhood government would. Indeed, as hard as it is to imagine, there could be an alliance with the Muslim Brotherhood designed to stabilize the regime. Stranger things have happened.

When we look at the political dynamic of Egypt, and try to imagine its connection to the international system, we can see that there are several scenarios under which certain political outcomes would have profound effects on the way the world works. That should not be surprising. When Egypt was a pro-Soviet Nasserite state, the world was a very different place than it had been before Nasser. When Sadat changed his foreign policy the world changed with it. If the Sadat foreign policy changes, the world changes again. Egypt is one of those countries whose internal politics matter to more than its own citizens.

Most of the outcomes I envision leave Egypt pretty much where it is. But not all. The situation is, as they say, in doubt, and the outcome is not trivial.