Inget speciellt nytt i dokumenten som WikiLeaks la upp på nätet

De som förväntade sig något nytt explosivt material i de ca 92.000 dokument som WikiLeaks under stort buller och bång la upp på nätet i början av veckan blev nog i allmänhet relativt besvikna. Journalister och personer som under någon tid med visst intresse följt kriget i Afghanistan inklusive dess direkta och indirekta påverkan på den allmänna säkerhetssituationen i Pakistan konstaterade med en suck att istället för något nytt så rörde det sig om mängder av information vars huvuddrag sedan länge var kända.

Att sedan även professionella journalister som inte var insatta i vad som hänt och händer i det sk. AF-Pak kriget blåste upp vad som WikiLeaks lagt upp på nätet är tyvärr naturligt men man kan verkligen fråga sig hur de ansvariga i seriösa media i många länder lät journalister utan bakgrundsfakta kunskap beskriva de läckta uppgifterna som något principiellt nytt som skulle påverka AF-Pak krigets fortsatta utveckling.

Här måste understrykas att författaren av detta blogginlägg personligen läst ytterst få av de ca 92.000 dokumenten som WikiLeaks lagt upp på nätet utan bygger sin analys på uppgifter från internationella media som New York Times, Washington Post, The Wall Street Journal, The Guardian, Der Spiegel, The Commentary Magazine samt på nätet publicerat material från ett antal internationella tankesmedjor. Utöver detta även på uttalande från Vita Husets press sekreterare.

Enligt enligt dessa media så handlar de läckta dokumenten, som alla rör tiden för president George W. Bushs administration, om huvudsakligen följande områden.

1. Det inte ringa antalet civila afghaner som dödats eller skadats vid USAs och ISAFs styrkornas militära aktioner. Bland dessa aktioner nämns speciellt de det amerikanska användandet av fjärrstyrda drönare för att i direkta attacker neutralisera Taliban och Al Qaeda befälhavare. Av naturliga skäl för dessa attacker med sig att afghansk och pakistansk civilbefolkning som befinner sig i den omedelbara närheten av de personer som avsetts bli utslagna inte så sällan dödats och skadats. Detta förhållande har har rapporterats i media runt om i världen och är definitivt inget nytt.

Den förre amerikanske befälhavaren i Afghanistan. General Stanley McChrystal utfärdade för ungefär ett år sedan nya bestämmelser får hur de amerikanska och ISAF styrkorna skulle uppträda i kontakten med den afghanska civilbefolkningen för att undvika onödiga civila offer. Dessa instruktioner fick inte så lite kritik av de trupper som skulle uppfylla dem då de med eller inte med rätta ansågs utsätta dem för onödigt stora risker.

2. Av dokumenten framgår att USA under direkt ledning från Pentagon satt in ett speciellt kommando förband som hade hade till uppgift att fånga, alternativt döda ledande talibaner. En i och för sig helt normal åtgärd i ett krig av typ AF-Pak kriget men som pga av den starka sekretess som omgärdat aktionen varit mindre känd - men dock inte okänd.

3. Att den Afghanska administrationen i alla dess delar är korrumperad är inte heller någon nyhet.

4. Kommentarerna till dokumenten rör till en inte ringa del förhållandet mellan Pakistan, och då speciellt den pakistanska armens underrättelse tjänst - ISI - och Taliban. I och för sig är detta heller ingen nyhet men för amerikanska politiker, som med all sannolikhet varit helt medvetna om situationen, har publicerandet av uppgifterna satt dem i en besvärlig situation visavi den amerikanska allmänheten. Eftersom USA aktivt politiskt, ekonomiskt och militärt stödjer Pakistan ställs de inför den logiska frågan hur USA kan stödja Pakistan då denna stat genom sin armés underrättelse tjänst i icke helt ringa grad stödjer Taliban - som dödar och sårar amerikanska soldater. Denna fråga kan komma upp i det amerikanska mellanperiods valet i november.

George Friedman ger den 27 juli i tankesmedjan Stratfors "veckobrev" en till synes logisk förklaring till spelet mellan USA och Pakistan när det gäller Taliban. Man kan hålla med eller inte hålla med men jag anser att hans analys är värd att komma läsarna till godo.

Let’s step back and consider the conflict dispassionately. The United States forced the Taliban from power. It never defeated the Taliban nor did it make a serious effort to do so, as that would require massive resources the United States doesn’t have. Afghanistan is a secondary issue for the United States, especially since al Qaeda has established bases in a number of other countries, particularly Pakistan, making the occupation of Afghanistan irrelevant to fighting al Qaeda.

For Pakistan, however, Afghanistan is an area of fundamental strategic interest. The region’s main ethnic group, the Pashtun, stretch across the Afghan-Pakistani border. Moreover, were a hostile force present in Afghanistan, as one was during the Soviet occupation, Pakistan would face threats in the west as well as the challenge posed by India in the east. For Pakistan, an Afghanistan under Pakistani influence or at least a benign Afghanistan is a matter of overriding strategic importance.

It is therefore irrational to expect the Pakistanis to halt collaboration with the force that they expect to be a major part of the government of Afghanistan when the United States leaves. The Pakistanis never expected the United States to maintain a presence in Afghanistan permanently. They understood that Afghanistan was a means toward an end, and not an end in itself. They understood this under George W. Bush. They understand it even more clearly under Barack Obama, who made withdrawal a policy goal.

Given that they don’t expect the Taliban to be defeated, and given that they are not interested in chaos in Afghanistan, it follows that they will maintain close relations with and support for the Taliban. Given that the United States is powerful and is Pakistan’s only lever against India, the Pakistanis will not make this their public policy, however. The United States has thus created a situation in which the only rational policy for Pakistan is two-tiered, consisting of overt opposition to the Taliban and covert support for the Taliban.

This is duplicitous only if you close your eyes to the Pakistani reality, which the Americans never did. There was ample evidence, as the WikiLeaks show, of covert ISI ties to the Taliban. The Americans knew they couldn’t break those ties. They settled for what support Pakistan could give them while constantly pressing them harder and harder until genuine fears in Washington emerged that Pakistan could destabilize altogether. Since a stable Pakistan is more important to the United States than a victory in Afghanistan — which it wasn’t going to get anyway — the United States released pressure and increased aid. If Pakistan collapsed, then India would be the sole regional power, not something the United States wants.

The WikiLeaks seem to show that like sausage-making, one should never look too closely at how wars are fought, particularly coalition warfare. Even the strongest alliances, such as that between the United States and the United Kingdom in World War II, are fraught with deceit and dissension. London was fighting to save its empire, an end Washington was hostile to; much intrigue ensued. The U.S.-Pakistani alliance is not nearly as trusting. The United States is fighting to deny al Qaeda a base in Afghanistan while Pakistan is fighting to secure its western frontier and its internal stability. These are very different ends that have very different levels of urgency.

The WikiLeaks portray a war in which the United States has a vastly insufficient force on the ground that is fighting a capable and dedicated enemy who isn’t going anywhere. The Taliban know that they win just by not being defeated, and they know that they won’t be defeated. The Americans are leaving, meaning the Taliban need only wait and prepare.

The Pakistanis also know that the Americans are leaving and that the Taliban or a coalition including the Taliban will be in charge of Afghanistan when the Americans leave. They will make certain that they maintain good relations with the Taliban. They will deny that they are doing this because they want no impediments to a good relationship with the United States before or after it leaves Afghanistan. They need a patron to secure their interests against India. Since the United States wants neither an India outside a balance of power nor China taking the role of Pakistan’s patron, it follows that the risk the United States will bear grudges is small. And given that, the Pakistanis can live with Washington knowing that one Pakistani hand is helping the Americans while another helps the Taliban. Power, interest and reality define the relations between nations, and different factions inside nations frequently have different agendas and work against each other.

"This report is republished with permission of STRATFOR"

Read more: WikiLeaks and the Afghan War | STRATFOR

Efter att ha förminskat vikten av WikiLeaks publicering av dokumenten måste jag dock tillägga att på en punkt har man lyckats få upp något som även för relativt insatta personer som följer vad som skrivs om AF-Pak kriget kom som en överraskning. Nämligen att Taliban från Iran erhållit ett antal s.k. Man-Portable Air Defence Systems (MANPADS). Huruvida dessa är av en kvalitet att de aktivt påverkar krigföringen är oklart. Man måste dock hålla i minnet att USA gav de afghanska mujahideen styrkorna MANPADS då dessa stred mot den sovjetiska invasions armen samt att dessa hade ett inte ringa inflytande på det sovjetiska beslutet att dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan. För de som är intresserade av kontakterna mellan Iran och Taliban klicka här.

Det är dock ingen tvekan om att publiceringen i WikiLeaks gett den del av de debattörer runt om i världen som av anti amerikanska och/eller anti imperialistiska skäl vill att USAs och ISAF stykorna snarast skall lämna Afghanistan vatten på sina kvarnar. Man svänger sig redan med argumentet "krigsförbrytelser" utan att i de flesta fall ha en aning om den juridiska definitionen av "krigsförbrytelse" i ett krig som AF-Pak kriget. De flesta kommentatorer är dock eniga om att publiceringen inte kommer att ha någon större inverkan på krigets fortsättning.

Problemet är att krigsmålen i Afghanistan dels är dåligt definierade och dels att de inte är synonyma mellan alla deltagarna i den av USA ledda koalitionen. President Obama definierar det som ett krig mot AL Qaeda. De finns de som definierar det som ett krig mot den internationella jihadist rörelsen dvs ett krig för de västerländska värdena. En del av deltagarna i koalitionen finns där av lojalitet mot USA och/eller av intern EU lojalitet.

Att sedan president Obama förklarat att USA skall börja dra tillbaka trupper sommaren 2011 innebär att Taliban bara behöver vänta för att vinna.

Den nyss avslutade konferensen i Kabul förklarade att de Afghanska säkerhets styrkorna redan år 2014 skulle vara i stånd att ta över ansvaret för säkerheten i landet vilket förefaller mindre troligt.

Man kan fråga sig om alla de som i USA och Europa vill deras respektive länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan reflekterat över vad en taliban seger innebär för den afghanska befolkningen. Totalt kulturmörker, kvinnoförtryck, förbud för flickor att få skolutbildning, ingen politisk frihet, ingen yttrandefrihet osv. Om USA och ISAF länderna drar tillbaka sina styrkor innan Taliban och Al Qaeda slagits tillbaka så signalerar de till resten av världen att de inte är beredda att slåss för dessa värden med allt vad detta kommer att innebära.

Läs även andra bloggares åsikter om WikiLeaks, USA, ISAF, Afghanistan, Pakistan, Al Qaeda, Al Qaida, Taliban, Mujahadeen,

Se även Chefsingenjören Efterdyningar

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG,
Expressen, Expressen2,
SR,
ST,
EK,