Man kan knappast avundas Barak Obama och hans stab. Inte nog med att de fick hela den ekonomiska krisen i knät utan dess utom en utrikespolitisk röra av allvarliga problem, en del gamla en del nya.
När det gällde den ekonomiska krisen så var det psykologiska problemet - ekonomisk politik är massor av psykologi och inte så lite tur - att i det urkapitalistiska USA få in en ekonomisk politik med inslag av Keynsiansk teori, New deal lösningar och en smula socialdemokratisk makro ekonomisk teori. Allt detta utan att kalla barnet vid dess rätta namn.
När det gällde utrikespolitiken så ärvde de Irak, den Iranska bomben, Afghanistan, Nord Korea, den mycket troliga risken att Hizbolla och dess koalition vinner valet i Libanon den 7 juni, Mellanöstern problematiken och inte att förglömma Rysslands allt klarare strävan att om inte uppnå precis Sovjet imperiets ställning så åtminstånde få upp Ryssland till Peter den stores nivå.
Att sedan under några få månader Iran framskred med både uranförädling och utveckling av egna ballistiska raketer, Afghanistan utvecklade via ett Afghanistan-Pakistan problem till en situation där frågan var om Taliban - Al Qaeda skulle ta över Pakistan med dess kärnvapen, i Somalien verkar det som om jihadister stödda av lokala Al Qaeda element skulle ta över makten och som en extra krydda att Nord Korea i dagarna provsprängde en kärnladdning på ungefär 20 kiloton (Hiroshima styrka) underlättade givetvis inte Obama administrationens grepp på utrikespolitiken.
Obamas utrikespolitik vid makttillträdet byggde på en snabb avveckling av Irak kriget samt åsikten att Afghanistan var huvudproblemet. Hans politik framtonade också som en antites till Bushregimens. I stället för en klar Good gays - Bad gays politik med klara inslag av Huntingtons fault lines teorier så byggde hans politik på soft power engagement. Detta gjorde honom givetvis ytterst populär i Europa där soft power ideologin är den gällande (beroende på att enbart Storbritanien och i viss mån Frankrike av Europas stater har nog militär styrka att praktiskt kunna använda sig av hard power!!!). Ett annat klart inslag i den nya regimens urikespolitik var att söka ett samförstånd med den Islamska världen - eller åtminstånde den moderata delen av den.
Till i dags dato har vi enbart sett en allvarlig och genomtänkt ny politik när det gäller Afghanistan och i viss mån när det gäller Afghanistan-Pakistan. Frågan huruvida denna politik ännu fungerar, eller om Taliban - Al Qaeda försöken att ta över Pakistan av stundens tvång och utan långsiktig planering övergått till en Good gays - Bad gays politik.
Efter denna inledning låt oss nu betrakta Obama regimens politik när det gäller Mellanöstern och inte minst problemet Israel - Palestinierna.
Till skillnad från det ordentliga stabsarbete som Obama administrationen lade ned på sin Afghanistan politik förefaller det som man när det gäller problemkomplexet Israel-Palestinierna utan alltför mycket stabsarbete beslutat sig för att lösningen är den så kallade tvåstatlösningen, dvs en israelisk stat vid sidan av en palestinsk. I och för sig låter det bra. Det är å ena sidan inte förvånandvärt att USA´s ledning fastnade för den då den är den internationellt omhuldade lösningsmodellen. Ett inte ringa antal personer med inflytelserika poster i Obamas administration hade varit verksamma i Clinton administrationen som var helt uppbunden på tvåstatslösningen.
Ingen tvekan om att tvåstatslösningen är den logiskt rätta lösningen men om man ser på dess historia allt sedan den brittiska Peel kommisionen första gången förde fram den 1937, via FN´s delningsplan av den 29 november 1947, genom 1990-talets Osloprosess till Camp David och Taba förhandlingarna åren 2000 - 2001 så kan man trotts allt börja fråga sig varför det skulle vara så lyckat att åter en gång göra ett försåk med mer eller mindre samma modell Man kan verkligen undra om den amerikanska administrationen analyserat frågan och kommit fram till en ny väg att slutligen få tvåstatslösningen att fungera. Åtminstånde har inget officiellt publiserats i ämnet. Här kan påpekas att när det gällde den nya politiken i Afghanistan så fanns det gått om material, både tryckt och på nätet.
Eller har vi helt enkelt att göra med en administration och en politik som i grund och botten går ut på att "Nu gör ni (Israel och Palestinierna) som pappa USA säger".
Under de senaste dagarna har det i både Yediot Achronot och Maariv publicerats artiklar i vilka artikelförfattarna framfört orsaker på varför tvåstatslösningen i dag inte är en gångbar modell.
Här följer en redovisning av skäl varför en tvåstatslösning för närvarande inte är genomförbar enligt Giora Eiland (Yediot) och Amos Gilboa (Maariv).
Giora Eiland är generalmajor i reserven. Hans sista befattning i IDF var att vara chef för dess planeringsavdelning. Därefter har han också varit regeringens National Security Advisor och har definitivt en av de intellegentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhetspolitiska etablissementet. Han drar sig aldrig från att uttrycka obekväma sanningar. Han publicerar regelbundet säkerhetpolitiska annalyser i Yediot Achronot samt är en Senior Reserch Fellow i "The Israel Institute for Nationa Security Studies" . Se även tidigare artikel i denna blog.
Amos Gilboa är brigadgeneral i reserven. Han gjorde sin militära karriär innom armens underättelse tjänst (Aman). Hans sista befattning i Aman var att vara chef för dess forskningsavdelning. Han har haft ett antal befattningar som rådgivare i premiarministerns och försvarsministerns kanslier. Han är verksam som föreläsare i det ytterst välrenomerade Herzlia Interdiscplinary Center. Publicerar regelbundet säkerhetspolitiska annalyser i Maariv.
Eiland anser att ideen om en tvåstatslösning bottnar i ett antal felaktiga antaganden.
1. Ett upprättande av en palestinsk stat i de av Israel 1967 ockuperade områdena uppfyller de palestinska arabernas nationella aspirationer. Enligt Eiland utgör ett upprättande av en palestinsk stat i en del av området väster om Jordanfloden för dem en mardröm. De har haft tre tillfällen till en sådan lösning (1937, 1947 och 2000). De avvisade samtliga förslagen som otillräckliga. Varför skulle de ha en annan grunduppfattning i dag?
2. Skillnaden mellan de israeliska och de palestinska ståndpunkterna går att överbrygga. Eiland påpekar att gapet mellan de två parterna är så stort då maximum som någon israelisk regering kan erbjuda palestinierna utan att omedelbart falla är långt ifrån det minimum som någon palestinsk regering kan godta utan att omedelbart falla.
3. Egypten och Jordanien strävar efter en uppgörelse. Tvärt om. Så länge konflikten inte löses kan dessa två länder fortsätta och beskylla Israel för alla de interna missförhållandena hos dem. Jordanien har ytterligare ett skäl nämligen att en palestinsk stat på västra sidan av Jordanfloden troligtvis skulle innebära den jordanska statens undergång . (Mellan 60 till 70% av jordaniens befolkning är palestinier).
4. Ett slutgiltigt fredsavtal kommer att leda till säkerhet och stabilitet i onrådet. Tvärt om enligt Eiland då missnöjet hos palestinierna och då speciellt de i Gazaremsan och kombinerat med att Israel inte kommer att ha säkra försvarbara gränser kommer att leda till instabilitet i området.
5. I dag finns det en chans som inte går att missa. Om man gämför situationen i dag med den som rådde år 2000 så står det klart att förutsättningarna var mycket bättre då. Huvudorsaken är att i dag Hamas ( som pga religiösa skäl inte erkänner Israels rätt att existera) styr i Gazaremsan och med största säkerhet skulle överta makten i alla områden som Israel skulle utrymma på Västbanken med allt vad detta skulle inebära.
6. Ett klart framskridande i riktning mot en tvåstatslösning skulle underlätta för de moderata arabländerna att engagera sig aktivt i strävandena att förhindra Iranska kärnvapen. Enligt Eiland så ett förhindrande av den Iranska bomben ett huvudintresse för stater som Egypten och Saudiarabien, (med eller utan ett israelisk- palestinskt avtal).
7. Tvåstatslösningen är den ända lösningen på konflikten. Verkligen? När gjodes en noggran och ordentlig undersökning i Israel och i USA an samtliga alternativ?
Amos Gilboa pekar på att Obama administrationens företrädare talar och verkar som om tvåstatslösningen som om de vore totalt omedvetna om svårigheterna att genomföra den.
Som om de inte vore metvetna om att det i dag finns två palestinska politiska enheter. Den ena i Gazaremsan. En diktatorisk, religiöst fundamentalistisk politisk enhet som stöds politiskt och ekonomiskt av Iran, och som totalt förkastar ett även framtida erkännande av Israel. Den andra en formellt demokratisk, modernare med bättre ekonomisk utveckling på den av Israel ännu okuperade västbanken. Men vars regim under Abu Mazen inte har något större stöd hos den lokala befolkningen. I det ögonblick som den israeliska armen skulla dra sig tillbaka från västbanken så skulle de därstädes befintliga Hamas sympatisörerna ta över makten.
Enligt Gilboa så har även den amerikanska administrationen en blåögd felaktig uppfattning om möjligheten att lösa konfliktens allvarligaste psykologiska fråga, nämligen flyktingfrågan. Även om det i inte så få arabstater kan finnas ett stöd för att palestinaflyktingar och deras avkomma skulle få stanna i de arabstater där de i dag lever samt även erhålla fulla medborgerliga rättigheter så tyder allt på att både Syrien och Libanon ställer sig helt avvisande till denna tanke. Då flyktingarna och deras avkomma i dessa två länder utgör flera hundratusentals personer så kan man fråga sig hur den saken skall lösas. Även om de av dem som inte skulle vilja stanna i Libanon och Syrien enligt tankarna i Washington skulle kunna flytta till den nyupprättade palestinska staten så skulle denna befolkningsökning på det trotts allt begränsade utrymmet i den nya staten föra med sig att denna blev än mer instabil.
Tvåstatslösningen är en vision och en vision som om den vore genomförbar skulle skulle gett både det israeliska och det palestinska folket en ny start mot en "normal fredlig framtid". Men den är än i dag en vision. Kanske mer än någonsin.
Om de arabiska och palestinska ledarskapen 1937, 1947 eller 2000 tagit chansen så hade utvecklingen blivit en annan.
------------------------------------------------------------------------------------------------
När man frågar sig vilka alternativ som finns i dag så måste en sak stå klar. Enstatslösningen, dvs en stat från medelhavskusten till jordanfloden för både judar och palestiner skulle bli en mardröm som skulle få krigen under splittringen av den forna Jugosklaviska staten att se ut som ett bråk i sandlådan. Med stor sannolikhet skulle också slutresultatet innebära det palestinska folkets totala nederlag och dess slutliga förlust av hela det forna palestinamandatet.
Vad i dag fodras är att alla parter sätter sig ner och allvarligt börjar undersöka olika vägar till en lösning av problemet. Det kommer inte att bli lätt även om det redan finns några skissade modeller. Det viktigaste är att man inte rusar iväg. Inklinationen hos deb flesta politiker är att söka snabba lösningar som går att genomföras under mandatperioden. Sådana läsningar är dömnda att misslyckas.
Under tiden tills man kommer fram till något vettigt som går att genomföra så får vi nöja oss med att leva i ett område som fortsätter att fungera under någon form av "conflict management"
Läs även andra bloggares åsikter om Afghnistan, Al Qaeda, Egypten, EU, Gaza, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Israel, Libanon, Pakistan, palestinska flyktingar, Ryssland, Somalien, Syrien, Taliban, USA, Västbanken,
DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
VG
VG2
DB
DB2
När det gällde den ekonomiska krisen så var det psykologiska problemet - ekonomisk politik är massor av psykologi och inte så lite tur - att i det urkapitalistiska USA få in en ekonomisk politik med inslag av Keynsiansk teori, New deal lösningar och en smula socialdemokratisk makro ekonomisk teori. Allt detta utan att kalla barnet vid dess rätta namn.
När det gällde utrikespolitiken så ärvde de Irak, den Iranska bomben, Afghanistan, Nord Korea, den mycket troliga risken att Hizbolla och dess koalition vinner valet i Libanon den 7 juni, Mellanöstern problematiken och inte att förglömma Rysslands allt klarare strävan att om inte uppnå precis Sovjet imperiets ställning så åtminstånde få upp Ryssland till Peter den stores nivå.
Att sedan under några få månader Iran framskred med både uranförädling och utveckling av egna ballistiska raketer, Afghanistan utvecklade via ett Afghanistan-Pakistan problem till en situation där frågan var om Taliban - Al Qaeda skulle ta över Pakistan med dess kärnvapen, i Somalien verkar det som om jihadister stödda av lokala Al Qaeda element skulle ta över makten och som en extra krydda att Nord Korea i dagarna provsprängde en kärnladdning på ungefär 20 kiloton (Hiroshima styrka) underlättade givetvis inte Obama administrationens grepp på utrikespolitiken.
Obamas utrikespolitik vid makttillträdet byggde på en snabb avveckling av Irak kriget samt åsikten att Afghanistan var huvudproblemet. Hans politik framtonade också som en antites till Bushregimens. I stället för en klar Good gays - Bad gays politik med klara inslag av Huntingtons fault lines teorier så byggde hans politik på soft power engagement. Detta gjorde honom givetvis ytterst populär i Europa där soft power ideologin är den gällande (beroende på att enbart Storbritanien och i viss mån Frankrike av Europas stater har nog militär styrka att praktiskt kunna använda sig av hard power!!!). Ett annat klart inslag i den nya regimens urikespolitik var att söka ett samförstånd med den Islamska världen - eller åtminstånde den moderata delen av den.
Till i dags dato har vi enbart sett en allvarlig och genomtänkt ny politik när det gäller Afghanistan och i viss mån när det gäller Afghanistan-Pakistan. Frågan huruvida denna politik ännu fungerar, eller om Taliban - Al Qaeda försöken att ta över Pakistan av stundens tvång och utan långsiktig planering övergått till en Good gays - Bad gays politik.
Efter denna inledning låt oss nu betrakta Obama regimens politik när det gäller Mellanöstern och inte minst problemet Israel - Palestinierna.
Till skillnad från det ordentliga stabsarbete som Obama administrationen lade ned på sin Afghanistan politik förefaller det som man när det gäller problemkomplexet Israel-Palestinierna utan alltför mycket stabsarbete beslutat sig för att lösningen är den så kallade tvåstatlösningen, dvs en israelisk stat vid sidan av en palestinsk. I och för sig låter det bra. Det är å ena sidan inte förvånandvärt att USA´s ledning fastnade för den då den är den internationellt omhuldade lösningsmodellen. Ett inte ringa antal personer med inflytelserika poster i Obamas administration hade varit verksamma i Clinton administrationen som var helt uppbunden på tvåstatslösningen.
Ingen tvekan om att tvåstatslösningen är den logiskt rätta lösningen men om man ser på dess historia allt sedan den brittiska Peel kommisionen första gången förde fram den 1937, via FN´s delningsplan av den 29 november 1947, genom 1990-talets Osloprosess till Camp David och Taba förhandlingarna åren 2000 - 2001 så kan man trotts allt börja fråga sig varför det skulle vara så lyckat att åter en gång göra ett försåk med mer eller mindre samma modell Man kan verkligen undra om den amerikanska administrationen analyserat frågan och kommit fram till en ny väg att slutligen få tvåstatslösningen att fungera. Åtminstånde har inget officiellt publiserats i ämnet. Här kan påpekas att när det gällde den nya politiken i Afghanistan så fanns det gått om material, både tryckt och på nätet.
Eller har vi helt enkelt att göra med en administration och en politik som i grund och botten går ut på att "Nu gör ni (Israel och Palestinierna) som pappa USA säger".
Under de senaste dagarna har det i både Yediot Achronot och Maariv publicerats artiklar i vilka artikelförfattarna framfört orsaker på varför tvåstatslösningen i dag inte är en gångbar modell.
Här följer en redovisning av skäl varför en tvåstatslösning för närvarande inte är genomförbar enligt Giora Eiland (Yediot) och Amos Gilboa (Maariv).
Giora Eiland är generalmajor i reserven. Hans sista befattning i IDF var att vara chef för dess planeringsavdelning. Därefter har han också varit regeringens National Security Advisor och har definitivt en av de intellegentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhetspolitiska etablissementet. Han drar sig aldrig från att uttrycka obekväma sanningar. Han publicerar regelbundet säkerhetpolitiska annalyser i Yediot Achronot samt är en Senior Reserch Fellow i "The Israel Institute for Nationa Security Studies" . Se även tidigare artikel i denna blog.
Amos Gilboa är brigadgeneral i reserven. Han gjorde sin militära karriär innom armens underättelse tjänst (Aman). Hans sista befattning i Aman var att vara chef för dess forskningsavdelning. Han har haft ett antal befattningar som rådgivare i premiarministerns och försvarsministerns kanslier. Han är verksam som föreläsare i det ytterst välrenomerade Herzlia Interdiscplinary Center. Publicerar regelbundet säkerhetspolitiska annalyser i Maariv.
Eiland anser att ideen om en tvåstatslösning bottnar i ett antal felaktiga antaganden.
1. Ett upprättande av en palestinsk stat i de av Israel 1967 ockuperade områdena uppfyller de palestinska arabernas nationella aspirationer. Enligt Eiland utgör ett upprättande av en palestinsk stat i en del av området väster om Jordanfloden för dem en mardröm. De har haft tre tillfällen till en sådan lösning (1937, 1947 och 2000). De avvisade samtliga förslagen som otillräckliga. Varför skulle de ha en annan grunduppfattning i dag?
2. Skillnaden mellan de israeliska och de palestinska ståndpunkterna går att överbrygga. Eiland påpekar att gapet mellan de två parterna är så stort då maximum som någon israelisk regering kan erbjuda palestinierna utan att omedelbart falla är långt ifrån det minimum som någon palestinsk regering kan godta utan att omedelbart falla.
3. Egypten och Jordanien strävar efter en uppgörelse. Tvärt om. Så länge konflikten inte löses kan dessa två länder fortsätta och beskylla Israel för alla de interna missförhållandena hos dem. Jordanien har ytterligare ett skäl nämligen att en palestinsk stat på västra sidan av Jordanfloden troligtvis skulle innebära den jordanska statens undergång . (Mellan 60 till 70% av jordaniens befolkning är palestinier).
4. Ett slutgiltigt fredsavtal kommer att leda till säkerhet och stabilitet i onrådet. Tvärt om enligt Eiland då missnöjet hos palestinierna och då speciellt de i Gazaremsan och kombinerat med att Israel inte kommer att ha säkra försvarbara gränser kommer att leda till instabilitet i området.
5. I dag finns det en chans som inte går att missa. Om man gämför situationen i dag med den som rådde år 2000 så står det klart att förutsättningarna var mycket bättre då. Huvudorsaken är att i dag Hamas ( som pga religiösa skäl inte erkänner Israels rätt att existera) styr i Gazaremsan och med största säkerhet skulle överta makten i alla områden som Israel skulle utrymma på Västbanken med allt vad detta skulle inebära.
6. Ett klart framskridande i riktning mot en tvåstatslösning skulle underlätta för de moderata arabländerna att engagera sig aktivt i strävandena att förhindra Iranska kärnvapen. Enligt Eiland så ett förhindrande av den Iranska bomben ett huvudintresse för stater som Egypten och Saudiarabien, (med eller utan ett israelisk- palestinskt avtal).
7. Tvåstatslösningen är den ända lösningen på konflikten. Verkligen? När gjodes en noggran och ordentlig undersökning i Israel och i USA an samtliga alternativ?
Amos Gilboa pekar på att Obama administrationens företrädare talar och verkar som om tvåstatslösningen som om de vore totalt omedvetna om svårigheterna att genomföra den.
Som om de inte vore metvetna om att det i dag finns två palestinska politiska enheter. Den ena i Gazaremsan. En diktatorisk, religiöst fundamentalistisk politisk enhet som stöds politiskt och ekonomiskt av Iran, och som totalt förkastar ett även framtida erkännande av Israel. Den andra en formellt demokratisk, modernare med bättre ekonomisk utveckling på den av Israel ännu okuperade västbanken. Men vars regim under Abu Mazen inte har något större stöd hos den lokala befolkningen. I det ögonblick som den israeliska armen skulla dra sig tillbaka från västbanken så skulle de därstädes befintliga Hamas sympatisörerna ta över makten.
Enligt Gilboa så har även den amerikanska administrationen en blåögd felaktig uppfattning om möjligheten att lösa konfliktens allvarligaste psykologiska fråga, nämligen flyktingfrågan. Även om det i inte så få arabstater kan finnas ett stöd för att palestinaflyktingar och deras avkomma skulle få stanna i de arabstater där de i dag lever samt även erhålla fulla medborgerliga rättigheter så tyder allt på att både Syrien och Libanon ställer sig helt avvisande till denna tanke. Då flyktingarna och deras avkomma i dessa två länder utgör flera hundratusentals personer så kan man fråga sig hur den saken skall lösas. Även om de av dem som inte skulle vilja stanna i Libanon och Syrien enligt tankarna i Washington skulle kunna flytta till den nyupprättade palestinska staten så skulle denna befolkningsökning på det trotts allt begränsade utrymmet i den nya staten föra med sig att denna blev än mer instabil.
Tvåstatslösningen är en vision och en vision som om den vore genomförbar skulle skulle gett både det israeliska och det palestinska folket en ny start mot en "normal fredlig framtid". Men den är än i dag en vision. Kanske mer än någonsin.
Om de arabiska och palestinska ledarskapen 1937, 1947 eller 2000 tagit chansen så hade utvecklingen blivit en annan.
------------------------------------------------------------------------------------------------
När man frågar sig vilka alternativ som finns i dag så måste en sak stå klar. Enstatslösningen, dvs en stat från medelhavskusten till jordanfloden för både judar och palestiner skulle bli en mardröm som skulle få krigen under splittringen av den forna Jugosklaviska staten att se ut som ett bråk i sandlådan. Med stor sannolikhet skulle också slutresultatet innebära det palestinska folkets totala nederlag och dess slutliga förlust av hela det forna palestinamandatet.
Vad i dag fodras är att alla parter sätter sig ner och allvarligt börjar undersöka olika vägar till en lösning av problemet. Det kommer inte att bli lätt även om det redan finns några skissade modeller. Det viktigaste är att man inte rusar iväg. Inklinationen hos deb flesta politiker är att söka snabba lösningar som går att genomföras under mandatperioden. Sådana läsningar är dömnda att misslyckas.
Under tiden tills man kommer fram till något vettigt som går att genomföra så får vi nöja oss med att leva i ett område som fortsätter att fungera under någon form av "conflict management"
Läs även andra bloggares åsikter om Afghnistan, Al Qaeda, Egypten, EU, Gaza, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Israel, Libanon, Pakistan, palestinska flyktingar, Ryssland, Somalien, Syrien, Taliban, USA, Västbanken,
DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
VG
VG2
DB
DB2
