Sommaren leder mot sitt slut. Både skolbarn som politiker återvänder från sin sommarledighet. De av de senare som sysslar med förhandlingarna mellan Israel och palestinierna har också återvänt till sina närmast tröstlösa samtal runt förhandlingsborden.
Från den israeliska sidan hörs relativt optimistiska tongångar - "det finns en möjlighet att komma fram till ett avtal innan årsslutet". Från den palestinska sidan är däremot tongångarna mycket mer pessimistiska. Giora Eiland, generalmajor i reserven, f.d. chef för IDFs planeringsavdelning, f.d. National Security Advisor till den israeliska regeringen och en av de i mitt tycke intelligentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhets etablisimentet, publicerade för ett antal dagar sedan en artikel under titeln "Det Jordanska Alternativet". Som de flesta av hans alster är det en tänkvärd och underbyggd artikel.
Jag tar mig friheten att redovisa hans tankar och lägger i slutet till några egna reflektioner. Det är inte fråga om en direkt översättning utan ett fritt referat I november år 2000 lade den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton fram ett förslag till ett slutgiltigt avtal mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Förslaget var detaljerat och behandlade samtliga grundläggande tvistefrågor. Clinton la sig vinn om att lägga sitt förslag så nära mitten som möjligt mellan de tvistande parternas ståndpunkter.
Försöket misslyckades. Ingen av parterna var villig att löpa linan ut. Så länge som man söker en lösning enligt principen "två stater, Israel och Palestina, mellan Jordanfloden och medelhavet", var och är förslaget troligtvis det mest avvägda som har lagts fram. Var och en som förhandlat om en slutlig lösning på den Israelisk - Palestinska konflikten kommer förr eller senare fram till en mycket snarlik lösning. De som säger att lösningens detaljer är kända och att bara de politiska ledarnas modiga beslut fattas, har rätt.
Man kan också definiera problemet på följande sätt. Maximum (ur israelisk synpunkt) som valfri israelisk regering kan erbjuda palestinierna (och överleva politiskt) ligger långt ifrån det minimum som valfritt palestinskt ledarskap kan godta (och överleva politiskt). Avståndet mellan parterna är mycket stort och det blir bara större ju längre tiden går.
Dessutom om man jämför förutsättningarna för ett avtal som fanns för åtta år senan med de som finns idag finnar man tyvärr att förutsättningarna är avsevärt sämre. Eiland tar upp fem förutsättningar som förändrats i negativ riktning.
1. Ledarskapsfrågan. Triangeln Clinton, Arafat och Barak hade en mycket starkare nationell och internationell ställning än vad Bush, Abu Mazen och Olmert har.
2. I juli år 2000 då processen startade hade den andra Intifadan ännu inte brutit ut och samarbetet, och då speciellt i säkerhetspolitiska frågor, mellan de två sidorna (Israel och den Palestinska myndigheten) var oerhört mycket bättre än i dag.
3. Hamas. I fallet av att man kommer fram till ett avtal i dag som Hamas inte torpederar så är sannolikheten att den palestinska staten på västbanken styrs av Hamas. Från israelisk synpunkt innebär detta inte att man enbart gjort smärtsamma eftergifter utan tagit farliga risker (lindrigt sagt).
4. Den ömsesidiga tilltron. Vi (israelerna) blir mer och mer övertygade om att palestinierna inte bara vill ha en liten stat, och dessutom splittrad mellan Västbanken och Gaza. Palestinierna å sin sida tror inte att den israeliska regeringen varken vill eller har politisk styrka att genomföra ett avtal.
5. I dag med den vapentekniska utvecklingen av lång och medeldistsnsraketer, anti-tank och anti-flyg raketer som kan omintetgöra effektiviteten av demilitariserade buffertområden, finns från Israels sida ytterligare skäl mot att ta onödiga risker. På grund av det ovan framförda så kan man ju med viss bävan fråga sig vad finns det för grunder att tro att vad som man inte kunde komma överens om för åtta år sedan, man skulle kunna komma överens om i dag.
Detta innebär att man kan dra två slutsatser Den första, ett slutligt avtal mellan Israel och palestinierna vars detaljer är kända, är inte ett reellt alternativ inom överskådlig framtid. Den andra, det är dags att börja överväga andra lösningar. En av dem är att utan att Israel utrymmer hela Västbanken en återgång till det tillstånd då Jordanien styrde på Västbanken.
En personlig (AF) kommentar. Eiland syftar här på det s.k. Jordanska alternativet vilket innebär att Jordanien får tillbaka största delen av Västbanken. Alternativet har sedan de första åren på 1970-talet aldrig varit det ledande alternativet men har trotts aldrig av de mer insatta heller aldrig helt avvisats. Det är ingen tvekan om att det ur säkerhetssynpunkt är att föredraga för både Israel och Jordanien gentemot ett tillstånd av icke avtal mellan Israel och palestinierna och de finns de som anser att det under alla förhållanden är att föredraga ur säkerhetssynpunkt. Svårigheten att få upp det Jordanska alternativet på den internationella agendan är närmast psykologiskt. Att efter närmare 40 år växla från tvåstats alternativet till det jordanska blir svårt, då det kräver ett allvarligt omtänkande, något som knappast den internationella debatten i denna fråga utmärker sig för. Ett litet tips, glöm inte att den grundläggande FN resolutionen (242) om lösningen av situationen som skapades av sex dagarskriget 1967 i grund och botten talar om det jordanska alternativet när det gäller Västbanken
Från den israeliska sidan hörs relativt optimistiska tongångar - "det finns en möjlighet att komma fram till ett avtal innan årsslutet". Från den palestinska sidan är däremot tongångarna mycket mer pessimistiska. Giora Eiland, generalmajor i reserven, f.d. chef för IDFs planeringsavdelning, f.d. National Security Advisor till den israeliska regeringen och en av de i mitt tycke intelligentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhets etablisimentet, publicerade för ett antal dagar sedan en artikel under titeln "Det Jordanska Alternativet". Som de flesta av hans alster är det en tänkvärd och underbyggd artikel.
Jag tar mig friheten att redovisa hans tankar och lägger i slutet till några egna reflektioner. Det är inte fråga om en direkt översättning utan ett fritt referat I november år 2000 lade den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton fram ett förslag till ett slutgiltigt avtal mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Förslaget var detaljerat och behandlade samtliga grundläggande tvistefrågor. Clinton la sig vinn om att lägga sitt förslag så nära mitten som möjligt mellan de tvistande parternas ståndpunkter.
Försöket misslyckades. Ingen av parterna var villig att löpa linan ut. Så länge som man söker en lösning enligt principen "två stater, Israel och Palestina, mellan Jordanfloden och medelhavet", var och är förslaget troligtvis det mest avvägda som har lagts fram. Var och en som förhandlat om en slutlig lösning på den Israelisk - Palestinska konflikten kommer förr eller senare fram till en mycket snarlik lösning. De som säger att lösningens detaljer är kända och att bara de politiska ledarnas modiga beslut fattas, har rätt.
Man kan också definiera problemet på följande sätt. Maximum (ur israelisk synpunkt) som valfri israelisk regering kan erbjuda palestinierna (och överleva politiskt) ligger långt ifrån det minimum som valfritt palestinskt ledarskap kan godta (och överleva politiskt). Avståndet mellan parterna är mycket stort och det blir bara större ju längre tiden går.
Dessutom om man jämför förutsättningarna för ett avtal som fanns för åtta år senan med de som finns idag finnar man tyvärr att förutsättningarna är avsevärt sämre. Eiland tar upp fem förutsättningar som förändrats i negativ riktning.
1. Ledarskapsfrågan. Triangeln Clinton, Arafat och Barak hade en mycket starkare nationell och internationell ställning än vad Bush, Abu Mazen och Olmert har.
2. I juli år 2000 då processen startade hade den andra Intifadan ännu inte brutit ut och samarbetet, och då speciellt i säkerhetspolitiska frågor, mellan de två sidorna (Israel och den Palestinska myndigheten) var oerhört mycket bättre än i dag.
3. Hamas. I fallet av att man kommer fram till ett avtal i dag som Hamas inte torpederar så är sannolikheten att den palestinska staten på västbanken styrs av Hamas. Från israelisk synpunkt innebär detta inte att man enbart gjort smärtsamma eftergifter utan tagit farliga risker (lindrigt sagt).
4. Den ömsesidiga tilltron. Vi (israelerna) blir mer och mer övertygade om att palestinierna inte bara vill ha en liten stat, och dessutom splittrad mellan Västbanken och Gaza. Palestinierna å sin sida tror inte att den israeliska regeringen varken vill eller har politisk styrka att genomföra ett avtal.
5. I dag med den vapentekniska utvecklingen av lång och medeldistsnsraketer, anti-tank och anti-flyg raketer som kan omintetgöra effektiviteten av demilitariserade buffertområden, finns från Israels sida ytterligare skäl mot att ta onödiga risker. På grund av det ovan framförda så kan man ju med viss bävan fråga sig vad finns det för grunder att tro att vad som man inte kunde komma överens om för åtta år sedan, man skulle kunna komma överens om i dag.
Detta innebär att man kan dra två slutsatser Den första, ett slutligt avtal mellan Israel och palestinierna vars detaljer är kända, är inte ett reellt alternativ inom överskådlig framtid. Den andra, det är dags att börja överväga andra lösningar. En av dem är att utan att Israel utrymmer hela Västbanken en återgång till det tillstånd då Jordanien styrde på Västbanken.
En personlig (AF) kommentar. Eiland syftar här på det s.k. Jordanska alternativet vilket innebär att Jordanien får tillbaka största delen av Västbanken. Alternativet har sedan de första åren på 1970-talet aldrig varit det ledande alternativet men har trotts aldrig av de mer insatta heller aldrig helt avvisats. Det är ingen tvekan om att det ur säkerhetssynpunkt är att föredraga för både Israel och Jordanien gentemot ett tillstånd av icke avtal mellan Israel och palestinierna och de finns de som anser att det under alla förhållanden är att föredraga ur säkerhetssynpunkt. Svårigheten att få upp det Jordanska alternativet på den internationella agendan är närmast psykologiskt. Att efter närmare 40 år växla från tvåstats alternativet till det jordanska blir svårt, då det kräver ett allvarligt omtänkande, något som knappast den internationella debatten i denna fråga utmärker sig för. Ett litet tips, glöm inte att den grundläggande FN resolutionen (242) om lösningen av situationen som skapades av sex dagarskriget 1967 i grund och botten talar om det jordanska alternativet när det gäller Västbanken
3 kommentarer:
Om man sitter och påstår att Clintons förslag låg i "mitten" är talande.
Hur då Barak år 2000 skulle fått igenom förslaget i Knesset när hans koaliton, rasade som ett korthus - tack vare Camp David - är givetvis en intressant men ständigt "bortglömd" del av den israeliska myten om Camp David.
F ö behandlar inte 242 överhuvudtaget något tvångsförflyttande av Västbanken till Joprdanien.
Det är klart att Barak knappast skulle kunnat få igenom avtalet i Knesset.
242 behandlar återlämnande av områden. Om Israel återlämnar Västbanken så är det ju till den från vem man tagit den dvs Jordanien
gällande det jordanska scenariot;jag kan förstå att den i israel har sina sympatisörer.men glöms det inte bort något för det psykologiska omtänkandet?jag tänker på palestiniernas egen inställning på de ockuperade områdena.den har sedan länge varit:först självständighet.eventuell konfederation med jordanien kan enbart komma efter en sådan har uppnåtts.så länge palestiniernas inställning är denna har jag svårt att se den jordanska lösningen som realistisk och önskvärd för jordanien (och självklart inte för palestinierna).den jordanska staten skulle annars uppenbart styra en befolkning som till förkrossande del består av invånare som definierar sig som palestinier med drömmar om en egen stat.vill det hashemitiska kungahuset verkligen att jordaniens palestinska befolkning ska se jordanien som den palestinska staten?
numera är det jordanska kungahusets inställning densamma som palestiniernas,åtminstone utåt.och frågan är om detta kungahus verkligen vill att de ockuperade områdena,vare sig med eller utan gaza,i stället för palestinsk självständighet ska införlivas med jordanien.utan palestinsk klart uttalad vilja till denna har jag svårt att tro på en kursändring.skulle lösningen söka att splittra upp de ockuperade områdena i gaza och västbanken blir förutsättningarna än sämre.
dessutom;med det scenario som eiland skissar upp där israel behåller viktiga delar av ockuperat område på västbanken tror jag det är dödfött bland palestinier och en enorm uppförsbacke att få etablerad i det internationella samfundet.jordanien skulle då få ta upp problemet med självständighetsivrare i hamas och mindre grupper inom plo samt stora delar av fatah.dessutom få slåss mot argument som att ha sålt sig billigt.det förutsätter också att kungahuset denna gång,till skillnad från då detta alternativ verkligen var en möjlighet,accepterar att israel behåller viktiga delar av det ockuperade teritoriet.risken är stor för att jordanien importerar israels problem att kontrollera den palestinska befolkningen och det undrar jag om jordanien skulle vilja riskera.
Skicka en kommentar