Iran, bomben och SA20/S-300

Iran har en längre tid varit mer än intresserad av att få köpa det alldeles utmärkta ryska luftvärnsrobotssystemet SA-20/S-300. Ingen borde vara speciellt överaskad av detta faktum då detta system i ett slag skulle om inte omöjliggöra åtminstånde starkt komplisera ett effektivt flygangrepp på Irans installationer för utväcklig av kärnvapen. Detta är den gängse uppfattningen bland experter men man kan inte bortse från att den israeliske flygvapenchefen har uttryckt sig en smula kryptiskt ifrågan enligt modellen "det går nog att klara av". Föjande citat från Jerusalem Post belyser i viss mån bakgrunden till hans yttrande.

Russia will have to think real hard before delivering this system to Iran, which is possibly on the brink of conflict with either Israel or the US, since if the system is delivered, an EW [electronic warfare] system will likely be developed to neutralize it, and if that happens it would be catastrophic not only for Iran but also for Russia," the defense official said.

Neutralization of one of the main components of Russian air defense would be a blow to Russian national security as well as to defense exports. "No country will want to buy the system if it is proven to be ineffective," the official said. "For these reasons, Russia may not deliver it in the end to Iran." Jerusalem Post 09082008

Hur som helst, för de enda två stater som har den teoretiska tekniska möjligheten att framgångsrikt angripa det iranska installationerna för utveckling av kärnvapen, USA och Israel, är ett Iranskt innehav av SA-20/S-300 en veritabel mardröm.

Israel har under en längre tid genom kontakter både på teknisk-yrkesmässig nivå och på högsta politiska, Putin-Olmert, försökt övertyga beslutsfattarna i Moskva om faran, inte bara för Israel, utan för hela världen att leverera detta vapensystem, vilket enligt många experter skulle omöjliggöra ett militärt ingripande mot de Iranska kärnvapeninstallationerna om alla andra alternativ visar sig vara ineffektiva.

Redan för några månader sedan fanns det rykten om att ett avtal ingåtts mellan Ryssland och Iran om leverans av det ryska systemet. När sedan Israel annulerade ett avtal om leverans av israeliska Merkava stridsvagnar till Georgien spekulerades det en hel del om huruvida detta var en israelisk eftergift gentemot Ryssland för att förhindra en rysk leverans.

Paralellt med detta fördes debatten om huruvida det skulle vara möjligt att stoppa den Iranska kärnvapenutvecklingen med ekonomiska sanktioner eller om vapenmakt skulle vara den enda reella lösningen. Som en deldiskussion i denna fråga debaterades också frågan om intill vilket datum man reelt skulle kunna anfalla de iranska anläggningarna. Bakgrunden till detta är att man av uppenbar risk för strålningsskador inte anser att det går att anfalla och förstöra en kärnreaktor som är s.k. aktiv d.v.s. en reaktor som om den förstördes medeles bombning skulle förorsaka spridning av radioaktivt material i den lägre atmosfären, med vad allt detta kunde innebära.

Israel var den som mest konsekvent argumenterade för att om alla andra möjligheter inte stoppade det iranska projektet så kunde man inte undvika den militära lösningen. Israel framförde också i debatten att man inte kunde vänta för länge med att avgöra om man hade kommit till en punkt där enbart vapenmakt skulle vara effektiv. Det var enighet om detta i princip men man var däremot klart oenig om datum för denna "point of no return". I den sista frågan var Israel den som konsekvent hävdade att det "fönster" man hade var begränsat till maximum försommaren 2009.

Den israeliska uppfattningen att vapenmakt med icke så liten sannolikhet skulle visa sig vara den enda lösningen innebär inte att Israel föredrar en sådan lösning. Tvärt om, både den politiska som den militära ledningen i Israel är fullt medvetna om att ett militärt angrepp på Iran, helt frånsett om detta var ett rent Israeliskt eller ett amerikanskt angrepp, omedelbart skulle besvaras med ett iranskt på Israel. Risken för att fientligheterna skulle sprida sig till ett större mellanösternkrig är heller inte så små. Vad Israel menar med att framhäva den militära lösningen på en gång som man officiellt deklarerar att Israel under inga omständigheter kan tänka sig att acceptera ett nukleärt rustat Iran, är att använda hotet om ett militärt angrepp som påtryckning på USA, EU, Ryssland och Kina. Allt enligt modellen, "om ni inte tar i på allvar mot Iran så tro inte att vi inte menar allvar. Vi är nog desperata".

Det vore bäst om världen tog Israel på allvar då Israel anser att ett kärnvapenrustat Iran är ett existenciellt hot mot Israels existens. Antingen genom att Iran skulle använda hotet om kärnvapenanfall på Israel som politisk utpressning i frågor som i realiteten skulle innebära slutet på Israels existens som judisk stat eller att ledningen i Iran helt enkelt skulle anfalla Israel med kärnvapen. Tre till fyra bomber räcker för att uppfylla den nuvarande Iranska presidentens uttalanden om nödvändigheten att stryka Israel från världskartan. Ironin med den sista lösningen är att de iranska bomberna även löser det palestinska problemet på ett handgripligt sätt då även huvudelen av den palestinska befolkningen i området antingen omkommit eller blivit svårt skadade. Frånsett detta så blir området för en längre tid mer eller mindre obeboligt.

Om de Iranska ledarna p.g.a. ideologisk övertygelse inte tar hänsyn till detta så bör de dock inte glömma bort att Israel har s.k. "second stike ability" vilket innebär att vesäntliga delar av Iran även blir totalraserade.

Ett installerande av SA-20/S-300 systemet i Iran trappar tyvärr upp konflikten på ett plan där internationella sanktioner förlorar en stor del av sin verken bland annat p.g.a. att de ej blir allmänna då Ryssland självklart inte ansluter sig till dem och troligtvis lägger veto mot dem i FNs säkerhets råd. I en sådan situation är faran för ett Israeliskt-Iranskt kärnvapenkrig stort.