Terrordåd är definitivt inget nytt i Jerusalem. Bomber på grönsaks- och köttmarknaden "Machane Jehuda" i slutet på 60-talet, exploderande kylskåp på Jaffo street på 70-talet ,exploderande bussar på 80 och 90-talen samt självmordsbombare som sprängde sig på bussar, kaféer, resturanger och andra upptänkliga platser under den andra intifadan i början av 2000-talet.
Jerusalemborna har en instinktiv förmåga att när de hör polis eller ambulanssirener lyssna efter ytterligare utryckningsfordon med sirener. När de hör mer än tre inom en kort tidsrymnd blir de erfarenhetsmässigt misstänksamma på att det rör sig om ett terrordåd.
De israeliska säkerhetstjänsterna lyckades mer eller mindre stoppa eller åtminstånde starkt bromsa upp alla dessa terrorvågor. Ett av de vesäntliga skälen till detta var att det i nästan alla fall rörde sig om organiserad terror vars rötter i allmänhet fanns på Västbanken eller i vissa fall i Gaza. Dåden var noggrant planerade och gärningsmännen hade oftast stöd av ett väl utbyggt logistiskt nätverk. Denna planerade och välorganiserade terrorverksamhet hade dock en inbyggd svaghet som GSA (General Security Agency, Shaback) lärde sig att använda för att slå sönder näten, nämligen den relativt stora mängd personer som kände till åtminstånde delar av den planerade eller redan utförda verksamheten. Genom att fånga upp enskillda medlemmar eller mindre delar av terrornäten kunde GSA sedan sakta men säkert nysta upp resten. Man måste vara medveten om att verksamheten dock var närmast sisyfus artad. När man nystat upp ett nät kunde man vara säker på att ytterligare ett nytt var på väg att växa fram. Denna verksamhet tillsammans med säkerhetsstängslet har dock lett till att de palestinska terrorn från speciellt Västbanken minskat till en bråkdel av vad den var bara för några år sedan.
Intill ett år sedan var antalet terrordåd i Jerusalem i vilka araber bosatta i östra Jerusalem var delaktiga i mycket lågt. Detta har nu totalt ändrat sig. Det sista årets och speciellt de sista månadernas terror har i huvudsak varit utförd av enskilda i Östra Jerusalem boende araber som på eget bevåg planerat och utfört dåden utan logistiskt stöd av någon palestinsk terrororganisation. I de fall där det varit frågan om dåd som organiserats av terrorceller har dessa varit lokala organisationer utan nämnvärda kontakter utanför Östra Jerusalem.
GSA och den israeliska polisen står här inför ett problem som man tidigare inte haft och som de tidigare modellerna inte passar in på. Hur kan man fånga upp en person som en vacker morgon åker från sitt hem någon del av Östra Jerusalem till sin arbetsplats och på vägen dit eller kanske några dagar tidigare beslutat sig för att slå ett slag för Allah. På arbetsplatsen där han är anställd som schaktmaskinsförare tar han sitt fordon kör ut på närliggande väg och börjar krossa mötande personbilar och välta bussar. Detta är inte någon fantasihistoria utan en beskrivning av vad som för lite mer än två månader sedan hände på Jaffo Street i Jerusalem.
En stor del av de araber som ar bosatta i Östra Jerusalem innehar Israeliska identitetskort av samma sort som israeliska medborgare, s.k. "blåa kort" och detta till trotts att de inte är israeliska medborgare. I kraft av dessa identitetskort kan de fritt resa omkring i hela Israel inklusive Västra Jerusalem. Deras bilar har israeliska nummerskyltar och inte palestinska. Pga att Östra Jerusalem är en del av Israel och att Israelisk lag är lag för alla dess invånare är det förenat med stora svårigheter att hindra Östra Jerusalems arabiska invånare att fritt ta sig in i Västra Jerusalem eller för den delen vart som helst i Israel. I och med att potentiella terrorister med hemvist i Östra Jerusalem och "blåa identitetskort" inte har behov av mer utvecklat logistiskt stöd är de mycket mer "anonyma" än terrorister från västbanken, givetvis under förutsättning att de inte berättar om sina planer för vänner och bekanta. Så länge de inte avser att utföra komplicerade aktioner som t.ex. simultana sprängattentat på olika platser i Jerusalem utan inskränker sig till enmans aktioner, ofta spontana, så är möjligheten att få tag på dem i förväg ytterst liten. Då de bor i byar som är en del av staden Jerusalem är det juridiskt svårt att upprätta vägspärrar på vägen från dessa byar in till Jerusalems centrum.
Det går visserligen att upprätta spärrar för kontroll av körkort och bilförsäkring men att utöver detta göra noggrannare kontroll av en bil vars förare och passagerare har "blåa" identitetskort än att titta in i bilen och ytligt kontrollera bagageutrymmet är knappast möjligt om man inte har mycket klara indikationer på vem och/eller vad man letar efter.
De potentiella gärningsmännen vet också att de "enbart" i värsta fall kan förlora sitt eget liv. De hus de bor i kan, och detta efter utdragna juridiska processer och då enbart i undantagsfall, inte rivas då de övriga familjemedlemmarna som också bor i huset även de har "blåa" identitetskort. Socialförsäkringen fortsätter att betala ut barnbidrag och änkan kan i många fall få änkepension på de israeliska skattebetalarnas bekostnad.
Familjens status stiger i det palestinska samhället pga en av dess medlemmar utförde ett "matyrdåd". I vissa fall får de även ekonomiskt bidrag från olika palestinska källor. Kort sagt den israeliska polisen och GSA står inför en situation vilken de saknar både juridiska och personella resurser.
Om nu någon av läsarna frågar sig varför alla dessa arabiska byar ligger inom Jerusalems municipala gränser så är svaret att 1967 efter sex dagarskriget inkorporerades i Jerusalem inte bara det egentliga Östra Jerusalem, utan även ett inte ringa antal arabiska byar som gränsade till det egentliga Östra Jerusalem. Tyvärr är debatten om Jerusalems politiska framtid så inflammerad att den som påpekar att det vore bäst för Israel och Jerusalem att dessa byar administrativt överfördes från Jerusalems stad till den Palestinska myndigheten omedelbart blir beskylld för att vilja "dela" på Jerusalem (som om han hade föreslagit att tempelberget skulle överföras till 100% palestinsk övehöghet).
Jag är övertygad om att jag inom en inte alltför avlägsen framtid återkommer till frågan om Jerusalems delning eller icke delning.
Jerusalemborna har en instinktiv förmåga att när de hör polis eller ambulanssirener lyssna efter ytterligare utryckningsfordon med sirener. När de hör mer än tre inom en kort tidsrymnd blir de erfarenhetsmässigt misstänksamma på att det rör sig om ett terrordåd.
De israeliska säkerhetstjänsterna lyckades mer eller mindre stoppa eller åtminstånde starkt bromsa upp alla dessa terrorvågor. Ett av de vesäntliga skälen till detta var att det i nästan alla fall rörde sig om organiserad terror vars rötter i allmänhet fanns på Västbanken eller i vissa fall i Gaza. Dåden var noggrant planerade och gärningsmännen hade oftast stöd av ett väl utbyggt logistiskt nätverk. Denna planerade och välorganiserade terrorverksamhet hade dock en inbyggd svaghet som GSA (General Security Agency, Shaback) lärde sig att använda för att slå sönder näten, nämligen den relativt stora mängd personer som kände till åtminstånde delar av den planerade eller redan utförda verksamheten. Genom att fånga upp enskillda medlemmar eller mindre delar av terrornäten kunde GSA sedan sakta men säkert nysta upp resten. Man måste vara medveten om att verksamheten dock var närmast sisyfus artad. När man nystat upp ett nät kunde man vara säker på att ytterligare ett nytt var på väg att växa fram. Denna verksamhet tillsammans med säkerhetsstängslet har dock lett till att de palestinska terrorn från speciellt Västbanken minskat till en bråkdel av vad den var bara för några år sedan.
Intill ett år sedan var antalet terrordåd i Jerusalem i vilka araber bosatta i östra Jerusalem var delaktiga i mycket lågt. Detta har nu totalt ändrat sig. Det sista årets och speciellt de sista månadernas terror har i huvudsak varit utförd av enskilda i Östra Jerusalem boende araber som på eget bevåg planerat och utfört dåden utan logistiskt stöd av någon palestinsk terrororganisation. I de fall där det varit frågan om dåd som organiserats av terrorceller har dessa varit lokala organisationer utan nämnvärda kontakter utanför Östra Jerusalem.
GSA och den israeliska polisen står här inför ett problem som man tidigare inte haft och som de tidigare modellerna inte passar in på. Hur kan man fånga upp en person som en vacker morgon åker från sitt hem någon del av Östra Jerusalem till sin arbetsplats och på vägen dit eller kanske några dagar tidigare beslutat sig för att slå ett slag för Allah. På arbetsplatsen där han är anställd som schaktmaskinsförare tar han sitt fordon kör ut på närliggande väg och börjar krossa mötande personbilar och välta bussar. Detta är inte någon fantasihistoria utan en beskrivning av vad som för lite mer än två månader sedan hände på Jaffo Street i Jerusalem.
En stor del av de araber som ar bosatta i Östra Jerusalem innehar Israeliska identitetskort av samma sort som israeliska medborgare, s.k. "blåa kort" och detta till trotts att de inte är israeliska medborgare. I kraft av dessa identitetskort kan de fritt resa omkring i hela Israel inklusive Västra Jerusalem. Deras bilar har israeliska nummerskyltar och inte palestinska. Pga att Östra Jerusalem är en del av Israel och att Israelisk lag är lag för alla dess invånare är det förenat med stora svårigheter att hindra Östra Jerusalems arabiska invånare att fritt ta sig in i Västra Jerusalem eller för den delen vart som helst i Israel. I och med att potentiella terrorister med hemvist i Östra Jerusalem och "blåa identitetskort" inte har behov av mer utvecklat logistiskt stöd är de mycket mer "anonyma" än terrorister från västbanken, givetvis under förutsättning att de inte berättar om sina planer för vänner och bekanta. Så länge de inte avser att utföra komplicerade aktioner som t.ex. simultana sprängattentat på olika platser i Jerusalem utan inskränker sig till enmans aktioner, ofta spontana, så är möjligheten att få tag på dem i förväg ytterst liten. Då de bor i byar som är en del av staden Jerusalem är det juridiskt svårt att upprätta vägspärrar på vägen från dessa byar in till Jerusalems centrum.
Det går visserligen att upprätta spärrar för kontroll av körkort och bilförsäkring men att utöver detta göra noggrannare kontroll av en bil vars förare och passagerare har "blåa" identitetskort än att titta in i bilen och ytligt kontrollera bagageutrymmet är knappast möjligt om man inte har mycket klara indikationer på vem och/eller vad man letar efter.
De potentiella gärningsmännen vet också att de "enbart" i värsta fall kan förlora sitt eget liv. De hus de bor i kan, och detta efter utdragna juridiska processer och då enbart i undantagsfall, inte rivas då de övriga familjemedlemmarna som också bor i huset även de har "blåa" identitetskort. Socialförsäkringen fortsätter att betala ut barnbidrag och änkan kan i många fall få änkepension på de israeliska skattebetalarnas bekostnad.
Familjens status stiger i det palestinska samhället pga en av dess medlemmar utförde ett "matyrdåd". I vissa fall får de även ekonomiskt bidrag från olika palestinska källor. Kort sagt den israeliska polisen och GSA står inför en situation vilken de saknar både juridiska och personella resurser.
Om nu någon av läsarna frågar sig varför alla dessa arabiska byar ligger inom Jerusalems municipala gränser så är svaret att 1967 efter sex dagarskriget inkorporerades i Jerusalem inte bara det egentliga Östra Jerusalem, utan även ett inte ringa antal arabiska byar som gränsade till det egentliga Östra Jerusalem. Tyvärr är debatten om Jerusalems politiska framtid så inflammerad att den som påpekar att det vore bäst för Israel och Jerusalem att dessa byar administrativt överfördes från Jerusalems stad till den Palestinska myndigheten omedelbart blir beskylld för att vilja "dela" på Jerusalem (som om han hade föreslagit att tempelberget skulle överföras till 100% palestinsk övehöghet).
Jag är övertygad om att jag inom en inte alltför avlägsen framtid återkommer till frågan om Jerusalems delning eller icke delning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar