För den svenska läsaren förefaller det kanske en smula underligt om man för fram åsikten att som i all annan verksamhet det är bäst att planera och ha målen klara för sig när man ger sig in i fredsförhandlingar. Jag är övertygad om att om man frågade personer i Sverige så skulle man få svaret, " men det är väl inget problem med det, målet är fred". Tyvärr är det nu inte riktigt så.
Den bistra verkligheten är lite annorlunda Den som bara rusar iväg med slagordet "fred" som förhandlingsprogram riskerar att mycket snart upptäcka att istället för fred så kan han ha hamnat i en ytterst farlig situation som snabbt kan leda till ett nytt krig.
Den som vill ha fred måst först och främst göra klart för sig varför man hamnade i den väpnade konflikt som man nu försöker ta sig ur. Den andra parameter som han måste göra klart för sig är vilken sorts fred vill han, och inte minst kan han, uppnå. Varm, sval, kall, stabil, instabil, osv.
Liksom beslut att gå i krig är fredsförhandlingar en ytterst allvarlig politisk verksamhet då i båda fallen bristen på planering och formulering av målsättningar kan ha allt annat än sympatiska följder. Låter självklart? Tydligtvis inte för den nuvarande israeliska politiska ledningen. Huvudpunkten i kritiken att starta vad som utvecklade sig till det andra libanonkriget var bristen på planering och formulering av målsättningarna. Wienogradkommissionen som bl.a. undersökte beslutsprocessen i regeringen under timmarna efter att Hizbolla dödat 8 och kidnappat 2 israeliska soldater på morgonen den 12 juli 2006 fann ett flertel brister i denna. Vad vore då mer naturligt, och inte minst då regeringen förklarat att den insett vikten av Wienogradkommissionens slutsatser, än att när man nu gett sig in i någon typ av fredsförhandlingar med Syrien, handla efter dessa råd? Tyvärr verkar det inte alls som om man hört talas om dem.
Låt oss undersöka saken en smula. Ett politiskt ledarskap som önskar uppnå ett strategiskt mål som fred (eller krig) bör börja med att göra klart för sig de grundläggande förutsättningarna, ranka de föreliggande israeliska intressena och dra upp ett diagram på de olika parternas målsättningar. Enbart därefter bör den politiska ledningen på grundval av vad som tidigare nämnts lägga fram de möjliga och önskvärda resultaten av de kommande förhandlingarna. Först sedan kan man börja meningsfulla förhandlingar. När det gäller de nuvarande förhandlingarna med Syrien inställer sig genast frågan om, och i vilket forum dessa frågor debatterats. Har något professionellt forum analyserat de olika komponenterna som måste föregå förhandlingarna och åtminstånde presenterat dem för premiär- försvars och utrikesministern? Det förefaller en smula tveksamt.
Har man från den högsta politiska ledningen gjort klart för sig de säkerhetspolitiska konsekvenserna av att i dag till skillnad får 9 år sedan (då det sist bedrevs förhandlingar mellan Israel och Syrien) lämna eller icke lämna tillbaka Golanhöjderna till Syrien. Förhoppningsfullt men inte alls säkert, och om inte, att i ett sådant fall syssla med att dra framtida gränser förefaller inte vara långt ifrån synnerligen oansvarigt.
Förhandlingsmodellen med Syrien liknar skrämmande den som låg bakom början av Osloprocessen. En mer eller mindre hemlig grupp som för förhandlingar och som endast då dessa i de stort slutförts med motsidan, presenteras för regeringen i dess helhet. D.v.s. då förhandlingarna kommit till en punkt då det inte längre går att ifrågasätta ens delar av resultatet då det redan är "utlovat" till motsidan. Frånsett att det är odemokratiskt att föra förhandlingar på detta sätt så kan resultatet bli allt annat än bra - lindrigt sagt. Se Osloprocessen.
Den bistra verkligheten är lite annorlunda Den som bara rusar iväg med slagordet "fred" som förhandlingsprogram riskerar att mycket snart upptäcka att istället för fred så kan han ha hamnat i en ytterst farlig situation som snabbt kan leda till ett nytt krig.
Den som vill ha fred måst först och främst göra klart för sig varför man hamnade i den väpnade konflikt som man nu försöker ta sig ur. Den andra parameter som han måste göra klart för sig är vilken sorts fred vill han, och inte minst kan han, uppnå. Varm, sval, kall, stabil, instabil, osv.
Liksom beslut att gå i krig är fredsförhandlingar en ytterst allvarlig politisk verksamhet då i båda fallen bristen på planering och formulering av målsättningar kan ha allt annat än sympatiska följder. Låter självklart? Tydligtvis inte för den nuvarande israeliska politiska ledningen. Huvudpunkten i kritiken att starta vad som utvecklade sig till det andra libanonkriget var bristen på planering och formulering av målsättningarna. Wienogradkommissionen som bl.a. undersökte beslutsprocessen i regeringen under timmarna efter att Hizbolla dödat 8 och kidnappat 2 israeliska soldater på morgonen den 12 juli 2006 fann ett flertel brister i denna. Vad vore då mer naturligt, och inte minst då regeringen förklarat att den insett vikten av Wienogradkommissionens slutsatser, än att när man nu gett sig in i någon typ av fredsförhandlingar med Syrien, handla efter dessa råd? Tyvärr verkar det inte alls som om man hört talas om dem.
Låt oss undersöka saken en smula. Ett politiskt ledarskap som önskar uppnå ett strategiskt mål som fred (eller krig) bör börja med att göra klart för sig de grundläggande förutsättningarna, ranka de föreliggande israeliska intressena och dra upp ett diagram på de olika parternas målsättningar. Enbart därefter bör den politiska ledningen på grundval av vad som tidigare nämnts lägga fram de möjliga och önskvärda resultaten av de kommande förhandlingarna. Först sedan kan man börja meningsfulla förhandlingar. När det gäller de nuvarande förhandlingarna med Syrien inställer sig genast frågan om, och i vilket forum dessa frågor debatterats. Har något professionellt forum analyserat de olika komponenterna som måste föregå förhandlingarna och åtminstånde presenterat dem för premiär- försvars och utrikesministern? Det förefaller en smula tveksamt.
Har man från den högsta politiska ledningen gjort klart för sig de säkerhetspolitiska konsekvenserna av att i dag till skillnad får 9 år sedan (då det sist bedrevs förhandlingar mellan Israel och Syrien) lämna eller icke lämna tillbaka Golanhöjderna till Syrien. Förhoppningsfullt men inte alls säkert, och om inte, att i ett sådant fall syssla med att dra framtida gränser förefaller inte vara långt ifrån synnerligen oansvarigt.
Förhandlingsmodellen med Syrien liknar skrämmande den som låg bakom början av Osloprocessen. En mer eller mindre hemlig grupp som för förhandlingar och som endast då dessa i de stort slutförts med motsidan, presenteras för regeringen i dess helhet. D.v.s. då förhandlingarna kommit till en punkt då det inte längre går att ifrågasätta ens delar av resultatet då det redan är "utlovat" till motsidan. Frånsett att det är odemokratiskt att föra förhandlingar på detta sätt så kan resultatet bli allt annat än bra - lindrigt sagt. Se Osloprocessen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar