Valet till ny ledare för det regerande (om än i koalition med andra partier) kadimapartiet efter Ehud Olmert tilldrog sig visst intresse, dels därför att partiet är det största i israels parlament och dels därför att man ville se vem som kom efter Ehud Olmert.
Jag skriver visst därför att det trotts allt inte var ett val där de stora massorna i Israel med glöd i blicken följde vad som hände. Inte ens Kadimas 77.000 medlemmar verkade alltför intresserade då bara något över 50% deltog i valet. Det var en grunka för yrkespolitiker, mediafolk och den typ av politiskt intresserade personer som inte kan missa chansen att deltaga i valfri valkampanj (det kan vara rätt roligt ibland). Det var definitivt inte huvudämnet för israelerna när de träffades över kaffe, vin, kakor, nötter, osv hos varandra på fredagskvällarna efter de stora nyhetsprogrammen på TV.
Varför? Av flera skäl och en del av dem definitivt tragiska. Först och främst politiken har fått ett dåligt namn här i landet. Det är i huvudsak andra och tredje rangs folk som sysslar med den och de ger, tyvärr, många gånger intrycket av att mera värna om sitt eget personliga välstånd, den grupps välstånd som sänt dem till parlamentet och knappast alls om landets välstånd. Om det en gång var personer med idéer, vida vyer, personlig integritet, förmåga till ledarskap samt en naturlig förmåga att sätta landets väl framför det personliga intresset som satt i parlamentet och speciellt i regeringen, så är detta ett minne blott. Om Itzak Rabin avgick därför att en journalist upptäckt att hans hustru hade ett konto på en bank i USA med några tusen dollar på (1977 stod detta i strid med israelisk lag men ansågs dock vara ett relativt lindrigt brott) så frågar man sig hur Ehud Olmert kan sitta kvar som premiärminister månad efter månad medan polisen undersöker grava misstankar om bl.a. mutbrott och till och med lämnat över en del undersökningar till åklagarmyndigheten med rekommendation att Olmert skall åtals för bl.a. mutbrott. Om landets premiärminister handlar så kan man ju knappast förundra sig över att politik och politiker fått ett dåligt namn.
I valet till Kadimas nye ledare deltog fyra av dess ledande medlemmar, samtliga regeringsmedlemmar och parlaments ledamöter. Tzipi Livni, premiärministerns ställföreträdare dvs nr två i rangordning i regeringen. Återkommer nedan med mer detaljer om henne. Shaul Mofaz, transportminister, var försvarsminister i Arik Sharons sista regering, tidigare överbefälhavare. Meir Shitrit, inrikesminister, parlamentsledamot i bortmot 30 år, innehaft ett stort antal ministerposter, tidigare borgmästare i Javne. Avi Dichter, minister för den interna säkerheten dvs polisminister då General Security Agency som har hand om den egentliga interna säkerhetstjänsten sorterar direkt under premiärministern. I den sistnämnda funktionen gjorde han ett utmärkt arbete under den andra intifadan och anses av många varit en av GSAs bästa chefer genom tiderna.
Det stod tidigt klart att det i valet fanns två huvudkandidater Tzipi Livni och Shaul Mofaz samt två bikandidater som förväntades lämna loppet innan valet men inte gjorde det utan fortsatte till det för dem bittra slutet.
Tzipi Livni tog snabbt en hyfsad ledning över Mofaz i väljarundersökningarna. Mofaz förklarade hela tiden undersökningarna inte var exakta utan att han i själva verket ledde en smula. I de tre utgångspollarna på valdagen hade Tzipi Livni enligt samtliga en ledning på något över 10%. Detta gjorde att den normala israelen gick till sömns med vetskapen om att "Tzipi" hade vunnit stort. Döm om vår förvåning då vi slog upp tidningarna på morgonen eller slog på radion och fann att skillnaden var ca 470 röster till Tzipi Livnis fördel! Tala om en dundertabbe hos samtliga valundersöknings institutioner. Ni kan ju tänka er alla de intelligenta och mindre intelligenta bortförklaringar de kom med.
Formellt sätt hade Mofaz kunnat överklaga valet pga några mindre formella fel men det är inte säkert att han skulle kunnat kasta omkull resultatet. Hans juridiska rådgivare ansåg att det var värt ett försök men Mofaz förklarade att det var ett nationellt intresse att valprocessen inte skulle förlängas mer än nödvändigt. Ingen tvekan om att han skapade sig mycket goodwill Den stora politiska skrällen kom under torsdagen då Mofaz vid en av honom sammankallad presskonferens meddelade att han avgår från regeringen och parlamentet och slutar med allt löpande politiskt arbete. Efter en icke definierad semestertid sade han att han skulle överväga hur han bäst skulle kunna verka för landet och sin familjs framtid. Det är ännu för tidigt att spå huruvida Mofaz avgång skadar Kadima eller ej. Kommentatorerna är ännu oeniga om detta. Det torde dock vara helt klart att det inte gynnar partiet då det genom hans avgång förlorat sin främsta men dock inte enda säkerhetspolitiska expert.
Några ord om Tzipi Livni. Hon har nyss fyllt 50. Hennes politiska karriär är ganska kort ca 10 år, men hon har under denna tid innehaft ett antal viktiga poster däribland den som hon innehar i dag, utrikesministerposten. Innan hon startade sin politiska karriär arbetade hon som advokat huvudsakligen på den privata marknaden, förutom under en fyraårstid i 20-årsåldern då hon var verksam som mossad agent stationerad i Paris. Hon är till sin typ inte yrkespolitiker vilket kan vara en fördel som även en nackdel beroende på bedömarens personliga preferenser. Det är ingen tvekan om att den israeliska allmänheten ser henne som en ärlig och rättfram person som inte låtit sig bli nedfläckad av tvivelaktiga ekonomiska manipulationer vilket till stor del var orsaken till hennes valseget.
Hennes kritiker drar helatiden fram att hon är för oerfaren i politiken för att kunna axla den tunga premiärministerposten. Jämfört med Mofas har hon inte mindre allmän politisk erfarenhet men det är klart att hon har en mindre detaljerad säkerhetspolitisk erfarenhet. Men vi måst vara på det klara med att det inte är helt klart att det är en fördel eller nackdel om en israelisk premiärminister har eller inte har en aktiv militär bakgrund.
I internationella som svenska media har man fört fram synpunkter som att Livni är mer duva än Mofaz då hon förhandlar med palestinierna medan han ger ifrån sig krigiska utlåtanden. Mofaz som i sin regeringsfunktion inte var direkt indragen i förhandlingarna hade ju lätt att strö krigiska populistiska yttranden runt om sig medan Livni i funktionen som utrikesminister fick lov att sila orden. En av orsakerna till det ytterst spända förhållandet mellan Tzipi Livni och premiärminister Ehud Olmert var att hon inte alls var benägen att göra de relativt långtgående eftergifter som han ville göra. Låt oss inte glömma att även om både Livni och Olmert växte upp i hem där föräldrarna tillhörde Irgun och efter staten Israels självständighet Herut partiet, Livnis föräldrar var mycket centralare personer i rörelsen. Tzipi Livni vet att Israel i dag är tvunget att i viss mån kompromissa med palestinierna och det av orsaken att det är troligtvis det enda sättet att undvika katastrofen av en utifrån påtvingad binationell enstatslösning. Detta innebär inte att hon är villig att göra Olmerts eftergifter som hon anser vara oansvariga.
Jag skriver visst därför att det trotts allt inte var ett val där de stora massorna i Israel med glöd i blicken följde vad som hände. Inte ens Kadimas 77.000 medlemmar verkade alltför intresserade då bara något över 50% deltog i valet. Det var en grunka för yrkespolitiker, mediafolk och den typ av politiskt intresserade personer som inte kan missa chansen att deltaga i valfri valkampanj (det kan vara rätt roligt ibland). Det var definitivt inte huvudämnet för israelerna när de träffades över kaffe, vin, kakor, nötter, osv hos varandra på fredagskvällarna efter de stora nyhetsprogrammen på TV.
Varför? Av flera skäl och en del av dem definitivt tragiska. Först och främst politiken har fått ett dåligt namn här i landet. Det är i huvudsak andra och tredje rangs folk som sysslar med den och de ger, tyvärr, många gånger intrycket av att mera värna om sitt eget personliga välstånd, den grupps välstånd som sänt dem till parlamentet och knappast alls om landets välstånd. Om det en gång var personer med idéer, vida vyer, personlig integritet, förmåga till ledarskap samt en naturlig förmåga att sätta landets väl framför det personliga intresset som satt i parlamentet och speciellt i regeringen, så är detta ett minne blott. Om Itzak Rabin avgick därför att en journalist upptäckt att hans hustru hade ett konto på en bank i USA med några tusen dollar på (1977 stod detta i strid med israelisk lag men ansågs dock vara ett relativt lindrigt brott) så frågar man sig hur Ehud Olmert kan sitta kvar som premiärminister månad efter månad medan polisen undersöker grava misstankar om bl.a. mutbrott och till och med lämnat över en del undersökningar till åklagarmyndigheten med rekommendation att Olmert skall åtals för bl.a. mutbrott. Om landets premiärminister handlar så kan man ju knappast förundra sig över att politik och politiker fått ett dåligt namn.
I valet till Kadimas nye ledare deltog fyra av dess ledande medlemmar, samtliga regeringsmedlemmar och parlaments ledamöter. Tzipi Livni, premiärministerns ställföreträdare dvs nr två i rangordning i regeringen. Återkommer nedan med mer detaljer om henne. Shaul Mofaz, transportminister, var försvarsminister i Arik Sharons sista regering, tidigare överbefälhavare. Meir Shitrit, inrikesminister, parlamentsledamot i bortmot 30 år, innehaft ett stort antal ministerposter, tidigare borgmästare i Javne. Avi Dichter, minister för den interna säkerheten dvs polisminister då General Security Agency som har hand om den egentliga interna säkerhetstjänsten sorterar direkt under premiärministern. I den sistnämnda funktionen gjorde han ett utmärkt arbete under den andra intifadan och anses av många varit en av GSAs bästa chefer genom tiderna.
Det stod tidigt klart att det i valet fanns två huvudkandidater Tzipi Livni och Shaul Mofaz samt två bikandidater som förväntades lämna loppet innan valet men inte gjorde det utan fortsatte till det för dem bittra slutet.
Tzipi Livni tog snabbt en hyfsad ledning över Mofaz i väljarundersökningarna. Mofaz förklarade hela tiden undersökningarna inte var exakta utan att han i själva verket ledde en smula. I de tre utgångspollarna på valdagen hade Tzipi Livni enligt samtliga en ledning på något över 10%. Detta gjorde att den normala israelen gick till sömns med vetskapen om att "Tzipi" hade vunnit stort. Döm om vår förvåning då vi slog upp tidningarna på morgonen eller slog på radion och fann att skillnaden var ca 470 röster till Tzipi Livnis fördel! Tala om en dundertabbe hos samtliga valundersöknings institutioner. Ni kan ju tänka er alla de intelligenta och mindre intelligenta bortförklaringar de kom med.
Formellt sätt hade Mofaz kunnat överklaga valet pga några mindre formella fel men det är inte säkert att han skulle kunnat kasta omkull resultatet. Hans juridiska rådgivare ansåg att det var värt ett försök men Mofaz förklarade att det var ett nationellt intresse att valprocessen inte skulle förlängas mer än nödvändigt. Ingen tvekan om att han skapade sig mycket goodwill Den stora politiska skrällen kom under torsdagen då Mofaz vid en av honom sammankallad presskonferens meddelade att han avgår från regeringen och parlamentet och slutar med allt löpande politiskt arbete. Efter en icke definierad semestertid sade han att han skulle överväga hur han bäst skulle kunna verka för landet och sin familjs framtid. Det är ännu för tidigt att spå huruvida Mofaz avgång skadar Kadima eller ej. Kommentatorerna är ännu oeniga om detta. Det torde dock vara helt klart att det inte gynnar partiet då det genom hans avgång förlorat sin främsta men dock inte enda säkerhetspolitiska expert.
Några ord om Tzipi Livni. Hon har nyss fyllt 50. Hennes politiska karriär är ganska kort ca 10 år, men hon har under denna tid innehaft ett antal viktiga poster däribland den som hon innehar i dag, utrikesministerposten. Innan hon startade sin politiska karriär arbetade hon som advokat huvudsakligen på den privata marknaden, förutom under en fyraårstid i 20-årsåldern då hon var verksam som mossad agent stationerad i Paris. Hon är till sin typ inte yrkespolitiker vilket kan vara en fördel som även en nackdel beroende på bedömarens personliga preferenser. Det är ingen tvekan om att den israeliska allmänheten ser henne som en ärlig och rättfram person som inte låtit sig bli nedfläckad av tvivelaktiga ekonomiska manipulationer vilket till stor del var orsaken till hennes valseget.
Hennes kritiker drar helatiden fram att hon är för oerfaren i politiken för att kunna axla den tunga premiärministerposten. Jämfört med Mofas har hon inte mindre allmän politisk erfarenhet men det är klart att hon har en mindre detaljerad säkerhetspolitisk erfarenhet. Men vi måst vara på det klara med att det inte är helt klart att det är en fördel eller nackdel om en israelisk premiärminister har eller inte har en aktiv militär bakgrund.
I internationella som svenska media har man fört fram synpunkter som att Livni är mer duva än Mofaz då hon förhandlar med palestinierna medan han ger ifrån sig krigiska utlåtanden. Mofaz som i sin regeringsfunktion inte var direkt indragen i förhandlingarna hade ju lätt att strö krigiska populistiska yttranden runt om sig medan Livni i funktionen som utrikesminister fick lov att sila orden. En av orsakerna till det ytterst spända förhållandet mellan Tzipi Livni och premiärminister Ehud Olmert var att hon inte alls var benägen att göra de relativt långtgående eftergifter som han ville göra. Låt oss inte glömma att även om både Livni och Olmert växte upp i hem där föräldrarna tillhörde Irgun och efter staten Israels självständighet Herut partiet, Livnis föräldrar var mycket centralare personer i rörelsen. Tzipi Livni vet att Israel i dag är tvunget att i viss mån kompromissa med palestinierna och det av orsaken att det är troligtvis det enda sättet att undvika katastrofen av en utifrån påtvingad binationell enstatslösning. Detta innebär inte att hon är villig att göra Olmerts eftergifter som hon anser vara oansvariga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar