Israel som judisk och demokratisk stat.

När den moderna politiska sionismen började spira runt skiftet mellan det nittonde och tjugonde århundradena var den i grund och botten ytterligare en av de nationella rörelserna som växte fram hos olika etniska minoriteter i Europa, då huvudsakligen inom det Habsburgska- och Ryska imperierna.

Dessa rörelser strävade efter att upprätta nationalstater för sina respektive etniska grupper.

Den sionistiska nationella rörelsen skilde sig dock i vis mån från t.ex. den tjeckiska, polska, serbiska, finska osv då den inte önskade upprätta sin nationalstat i Europa utan i det ursprungliga judiska hemlandet, Eretz Israel (Israels land) som var beläget i det område i Mellanöstern som romarna av politiska skäl gett namnet Palestina efter Filisteerna som tidigare bott i områdena mellan dagens Gaza och Ashdod. Nämnda Filistéer har inget som helst etniskt eller kulturellt samband med dagens palestinier.

Från sionistiskt håll var man från början helt inriktad på att den blivande judiska nationalstaten skulle bli en judisk demokratisk stat. Även om man mycket snart kom till klarhet om att denna nationalstat, liksom flertalet av de som upprättades eller återupprättades i Europa efter första världskriget, skulle komma att ha en viss minoritetsbefolkning. I det fallet vi behandlar här - en arabisk sådan. Detta innebar dock inte att man gjorde avsteg från principen om att den skulle vara en judisk stat på samma sätt som t.ex de polska, ungerska och tjeckiska nationalstaterna efter första världskriget höll fast vid sin etniska särart trotts att man hade betydande tyska minoriteter inom sina områden.

Låt oss nu se på problemet med en judisk demokratisk nationalstat. Det judiska i detta sammanhang är ett etniskt gruppbegrepp medan det demokratiska är ett etiskt och juridiskt begrepp som formar samhällets formella uppbyggnad samt definierar de enskilda medborgarnas rättigheter och skyldigheter. I dag glömmer man ofta bort att demokrati inte enbart handlar om rättigheter utan också skyldigheter.

Vi har alltså en etnisk majoritetsgrupp med sina kollektiva rättigheter, språk, historiskt narrativ osv. Men vi har också de enskilda medborgarna, då speciellt i minoritetsgruppen, med sina rättigheter och skyldigheter Går det att förena de två begreppen?

För att förstå problemet bör vi dock först se på några allmänna problem med nationalstater med nationella minoriteter.

Så länge som alla invånarna i en nationalstat tillhör samma etniska nationella grupp uppstår inte konflikter mellan det nationella begreppet och det demokratiska utan konflikterna rör sig om samhällets uppbyggnad och enskilda eller grupper av medborgares rättigheter och skyldigheter mot varandra.

Svårigheterna uppstår i de fall då det existerar en nationell minoritetsgrupp i en nationalstat som stävar att vara både nationalstat och internt demokratisk. Går det att finna en lösning som förenar majoritetsgruppens historiska narrativ, språk, religiös inriktning, symboler som flagga och nationalsång med den eller i värsta fall de nationella minoriteternas rättmätiga krav på demokratiska rättigheter? Den klassiska lösningen som dock sällan var speciellt lyckad var att ge de nationella minoriteterna s.k. minoritetsrättigheter, d.v.s. att ge dem rättigheter att använda sina språk i de områden där de bodde, läroplaner i deras skolor som även undervisade eleverna om minoriteternas historia m.m..

En lösning som ibland lyckades var att istället för nationalstat upprätta någon typ av federativa fler nationella stater. Schweiz är ett klassiskt exempel men man får inte glömma att den staten bildades långt innan den moderna nationalismen kom på modet under 1800-talet. Belgien som kom till som självständig stat 1830 är en två-nationell stat bestående av två nationella grupper som i huvudsak bor i två väl avgränsade områden. Man kan dock inte bortse från att för några år sedan landet stod på randen av en etnisk splittring. Jugoslavien var en federativ stat som efter Titos frånfälle och den europeiska kommunismens fall upplöstes under ett ytterst blodigt inbördeskrig i ett antal etniskt mer homogena stater.

En annan typ av lösning på ömsesidiga minoritetsproblem i närliggande länder var befolkningsutväxlingen mellan Grekland och Turkiet i början av 1920-talet.

Och så tillbaka till problemet med Israel som judisk demokratisk stat. Här står vi inför ytterligare ett avgörande problem som inte fanns i de ovan nämnda exemplen, nämligen att den nationella minoriteten i Israel, de palestinska israeliska araberna, i grund och botten och i likhet med om givande arabstater inte godtar den israeliska judiska statens existens och definitivt inte dess existens som judisk stat.

Om det historiskt sett varit så att majoritetsgruppen varit den ledande och att de nationella minoriteterna fått finna sig i detta strävar de israeliska araberna tvärt emot att, efter att en palestinsk stat blivit upprättad på delar av de av Israel 1967 ockuperade områdena, den israeliska staten skall omvandlas till en bi nationell stat med lika rättigheter för judar som araber. D.v.s. att det etniska judiska såväl som det arabiskt-palestinska gruppbegreppet stryks och staten, vad än den nu kommer att kallas blir en stat baserad på individer. D.v.s. i demokratins namn skall 80% få finna sig i vad 20% vilja. Det är ju klart att detta är allt annat än demokratiskt.

Att de israeliska araberna skall ha fulla medborgerliga rättigheter uttrycks redan i i Israels självständighets förklaring (MegilatHaAtzmaut) men detta innebär inte att de har samma rätt till nationella rättigheter i den Israeliska staten som dess judiska befolkning har. De israeliska araberna har dock inte förbättrat sin situation genom att framlägga långtgående krav på att nationella symboler som t.ex. flagga och nationalsång skulle ändras i etniskt neutral riktning.

De israeliska myndigheterna är väl medvetna om problematiken med den demografiska balansen mellan judar och araber i Israel. Generellt sätt har inte palestinska araber rätt att bosätta sig i Israel. I undantagsfall godtas dock sådan invandring om det enskilda fallet kan anses vara återförening av familj.

Om en israelisk arab gifter sig med en palestinsk arab som är bosatt utanför Israel förhindrar den nuvarande, men temporära, lagstiftningen i Israel den icke israeliske parten att bosätta sig i Israel. Motiveringen till detta är att man från israelisk sida vill förhindra arabisk invandring av all sort då denna påverkar den demografiska balansen i landet.

Den israeliska högsta domstolen prövar för närvarande om det kan anses föreligga säkerhetsskäl att förhindra att icke israeliska araber som ingått äktenskap med israelisk arab skall få rätt att bosätta sig i Israel.

Trotts att det finns en stor och klar majoritet mot all, även genom gifte mål, arabisk invandring till Israel är det relativt troligt att högsta domstolen kommer att förklara att de temporära bestämmelserna inte är i överensstämmelse med med israelisk juridisk rättsuppfattning.

Då gifte mål mellan israeliska araber och speciellt araber från Västbanken inte är ovanliga skulle ett sådant beslut innebära att högsta domstolen fattar ett beslut som innebär att på sikt den demografiska utvecklingen skulle sätta Israels karaktär som judisk stat i fara.

Lägg till detta den inte helt oväsentliga illegala invandringen av araber så kan man lätt se att den demografiska utvecklingen kan komma att allvarligt påverka frågan om Israel som judisk och demokratisk stat.

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
VG,

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Israeliska araber, Nationalstat, Nationella minoriteter, Demografisk utveckling,