Virrvarr i israeliska regeringens beslutsprocess

Var publiceringen av det israeliska beslutet om byggtillstånd för ytterligare 1600 lägenheter i stadsdelen Ramat Shlomo en av Natanyahu planerad provokation eller ett bevis för minst sagt bristande ledarskap hos den israeliske premiärministern.

Alldeles frånsett frågan om att bygga ut de israeliska stadsdelarna i östra Jerusalem eller ej, och jag återkommer till det nedan, så förefaller det verkligen nästan otroligt att Natanyahu skulle ha fattat beslutet om att tillståndet för ut byggnaden av Ramat Shlomo skulle publiceras precis då USAs vicepresident Jo Biden, den kanske främste stödjaren av Israel i Obama regimen, var på officiellt på besök i Israel. Man kan med rätta beskylla Natanyahu för mängder med politiska tabbar men att han, som har en mycket god kunskap om amerikansk politik, med berott mod skulle uppträda så ohyfsat och skadligt för Israel förefaller ytterst otroligt.

Men å andra sidan kan man inte bortse från att han borde förstått det nödvändiga i att beordra sin inrikesminister att se till att inga beslut om byggtillstånd fick tas ett antal dagar före och efter för att inte tala om under Bidens besök i Israel. Att han inte gjorde det är bara ett uttryck för hans bristande ledarskaps förmåga.

Så småningom kommer vi väl att få klarhet i vad som egentligen hände. Den nuvarande krisen pekar dock på ett mycket allvarligare problem som aktualiserats av vad som hänt nu.

Intill andra halvan av 1990-talet hade det internationella samfundet i realiteten accepterat Israels byggande av judiska statsdelar i delar av Jerusalem som inkorporerats till Israel efter sex-dagars kriget 1967. Vad som förde upp denna företeelse på den internationella agendan var i princip den diskussion som bröt loss då Natanyahu under sin första period som Israels premiärminister (1996-1999) startade upprättandet av en ny sådan stadsdel, inom Jerusalems municipala område norr om Betlehem. Statsdelen fick namnet "Har Homa". Efter en tids internationellt bråk tappade de internationella media och de internationella politiska organen intresset för saken, troligtvis beroende på den andra intifadan som bröt ut på hösten 2000.

Men det var dock helt klart att att delar av den internationella opinionen, då speciellt pro palestinska NGOs, fått upp ögonen för saken. Man började lägga märke till att att statsdelen Gilo plötsligt kallades " bosättningen Gilo" och liknande benämningar gavs även andra judiska stadsdelar som var belägna i de 1967 inkorporerade områdena.

Det bör noteras att dessa statsdelar som i dag har en befolkning på ca 200.000 i president Clintons förslag till delning av Jerusalem samt i den s.k. Geneve överenskommelsen (2003) utan större diskussion hamnade på den israeliska sidan av den föreslagna gränsen. Palestinierna skulle visserligen kompenseras med mark på något annat ställe men då det rörde sig om tättbebyggda stadsområden var det ytmässigt av mindre betydelse.

Men problemet aktualiserades allvarligt då Obama administrationen relativt snabbt efter sitt tillträdande förklarade att ur dess synpunkt var det ingen skillnad på Östra Jerusalem och Västbanken. Den israeliska regeringens reaktion var att att påpeka att det var visst en skillnad då Östra Jerusalem var en del av Israel. Vad som högerblocket i regeringen inte förstod var tiden då man kunde kräva ett odelat Jerusalem var förbi, och man missade att vad det nu gällde var att rädda de judiska delarna av Östra Jerusalem. Arbetarpartiets och Israel Beiteinus (Liebermans parti) regerings medlemmar förstod det instinktivt men var troligtvis rädda för att säga det rent ut då de skulle blivit mötta med det höger populistiska ramaskriet "Ni vill dela Jerusalem".

Att det rörde sig om att låta palestinierna få de icke judiska delarna av Jerusalem som historiskt mer eller mindre aldrig varit en del av Jerusalem och därmed vinna ur demografiskt avseende samt slippa belasta den israeliska statskassan med att betala mängder av socialbidrag fattar man inte på högersidan.

Om Bibbi Natanyahu hade förstått att den internationella opinionen sedan länge motsatt sig att de arabiska delarna av Jerusalem skulle få förbli delar av Israel och bestämt förklarat för Obama och hans medhjälpare att vad som är viktigt för Israel är de judiska stadsdelarna - vilket president Clinton förstod - hade vi kanske inte varit i en situation idag då USA kräver att vi inför byggstopp även i de judiska delarna av Östra Jerusalem.

En vanlig israel definierar i dag Västra respektive Östra Jerusalem etniskt och inte geografiskt men det fattar inte högerblocket.

Jag har inte tagit upp problemet med tempelplatsen och ytterligare ett antal heliga platser. Konflikterna om dem kan i värsta fall starta ett storkrig men man kan lite syniskt påpeka att sedan sommaren 1967 har samtliga israeliska regeringar låtit de islamska Waaqfen styra och ställa relativt fritt där. Personligen tycker jag inte om det men är det värt ett krig???!!

Hur man nu skall få ned palestinierna från det träd som de återigen klättrade upp i efter att det israeliska inrikes departementet publicerade beslutet om de 1600 lägenheterna i Ramat Shlomo vet väl ingen för närvarande.

Synd, för de amerikanska baspunkterna till förhandlingarna mellan Israel och Palestinierna var bra och i vissa avseenden mycket bra för Israel.

Läs och begrunda vad som stod i HaAretz pappersupplaga den 9 mars 2010.
1. Förhandlingarna baseras på tidigare ingångna avtal mellan parterna samt på kvartettens vägkarta.

2. De baseras på president Obamas proklamationer om en framtida judisk stat sida vid sida med en palestinsk samt om de sk bosättare blocken.

3. USA har förklarat för palestinierna att om en av parterna inte uppfyller förväntningarna så kommer USA dra konsekvenserna av detta.

4. USA begär att Israel visar god vilja genom att frige fångar, ta bort fler vägspärrar, samt lätta på blockaden mot Gaza remsan.

Nummer ett och två är utmärkta ur Israels synpunkt, speciellt som man dessutom från den amerikanska administrationen förklarade att vad parterna kom fram till vid förhandlingarna efter Annapolis konferensen inte var bindande får parterna. Detta innebär också enligt amerikansk uppfattning att Olmerts slutförslag till Abu Mazen i november 2008, som denne aldrig svarade på, inte ligger till någon grund för förhandlingarna (Palestinierna krävde detta).
Nummer tre, ja man bör nog från Israels sida ta punkten på allvar.
Nummer fyra är vi vana vid och kommer nog att klara.

Ja, nu är det bara att hoppas på att den Israeliska örfilen inte raserade allting.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Palestinska myndigheten, Jerusalem, Obama, Västbanken, Geneve överenskommelsen,



DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,