President Barak H. Obama kom till makten genom att starkt kritisera sin föregångares, George W. Bushs, politik. Han utlovade en radikal sjukförsäkrings reform, något som definitivt var av stort behov i det kapitalistiska USA. På det utrikespolitiska planet framförde han åsikter som principiellt mer liknade de europeiska "soft policy" idéerna än företrädarens "hard policy" linje. Allt detta paketerat i en slående och effektiv kampanj slogan - "Yes We Can!".
Låt oss så här lite mer en ett år efter att han installerat sig i Vita Huset betrakta den politiska och då speciellt utrikes politiska situationen som USA befinner sig i utifrån den bild som de amerikanska röstarna och den internationella omvärlden fick innan valet i november 2007.
Inrikespolitiskt kan man notera att Obama administrationen på allvar tagit sig an uppgiften att få USA ut ur den ekonomiska krisen. Detta arbete är allt annat än slutfört men man är definitivt på god väg.
Obamas centrala punkt i valkampanjen var en radikal sjukförsäkrings reform som skulle försäkra att alla invånare i USA skulle ha ett godtagbart sjukförsäkrings skydd. (37%! saknade ett sådant skydd).
Obama var inte den första som gav sig på denna fråga, men där alla tidigare presidenters försök misslyckats, så lyckades han lotsa igenom sitt förslag i kongressen. Definitivt en stor framgång.
När det gäller utrikespolitiken så startade han med en kraftig internationell medvind i ryggen. Många gånger inte så mycket för att amerikanerna omfattade hans politik, vars detaljer var relativt okända utan därför att den politik som president Bush jr fört inte, lindrigt sagt, varit så populär.
I dag reses dock inte så få frågetecken och det finns tyvärr dessutom uttalat tvivel på att hans politik i t.ex. frågan om Irans kärnvapen. Detta innebär dock inte att Obama förbrukat det förtroendekapital han hade vid sitt tillträde i januari 2009.
Låt oss gå igenom några av huvudpunkterna.
Avvecklingen av det amerikanska militära ingripandet i Irak förefaller framskrida på ett godtagbart sätt. Att allt inte är frid och fröjd i Irak i dag skall inte förvåna någon men förhoppningsfullt kommer situationen så småningom att förbättra sig.
Redan i sin valkampanj påpekade Obama att den militära insatsen mot Taliban styrkorna i Afghanistan var av yttersta vikt för USAs och dess medborgares säkerhet. Med tanke på detta är det trotts allt lite förvånande att Obamas kraftiga förstärkning av de amerikanska styrkorna i Afghanistan samt upptrappningen av drönaranfallen mot ledande talibaner, såväl afghanska som pakistanska, i gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan möttes med viss besvikelse såväl i USA som i resten av världen. Här står det klart att Obama inte totalt förespråkar "soft policy" linjen.
När det gäller Iran och dess kärnvapen utvecklingsprogram ställer sig alltfler utrikespolitiska experter och kommentatorer tveksamma till Obamas i denna fråga konsekventa "soft policy" linje som under 14 månader inte gett några konkreta resultat "på marken".
I och för sig är det knappast förvånande att det visar sig närmast omöjligt att få en stat som har som målsättning att utveckla det ultimativa "hard policy" redskapet, dvs kärnvapen, att ge efter för "soft policy" medel. Än mer förvånansvärt är att USA intill i dag inte på skarpen tagit i ens med "soft policy" medel som hårda sanktioner och blockader. De amerikanska offentliga påtryckningarna på Israel att inte vidtaga någon sorts militära angrepp på de iranska kärnkrafts/vapen anläggningarna kan ju inte annat än få de iranska ledarna att tro att det inte föreligger allvarliga problem med att fortsätta på den inslagna linjen.
Det är inte bara en fråga om att Obama administrationen slösat bort ett år utan att dess tafatta handlingssätt fått många länders politiska ledarskap att fråga sig om USA i dag är på väg att avsäga sig ledarrollen i västvärlden.
Speciellt i de arabiska Mellanöstern länderna ser man den eventuella iranska bomben som ett mycket allvarligare problem än den israelisk-palestinska konflikten. Frågan om det inte är på tiden att man för klart för sig i huvudstäder runt om i världen att en iransk a-bomb kommer att innebära det nukleära anti spridnings avtalets (NPT) sammanbrott då det direkt skulle föra med sig att Egypten, Saudiarabien och div gulfstater skulle skaffa sig kärnvapen. För att inte tala om många andra länder runt om i världen (Venezuela, Brasilien,Turkiet m.fl.).
Vi får hoppas att det av USA sammankallade Nuclear Security Summit vid sina sammanträden i Washington med början den 12 april 2010 kommer att ta sig an problemet på allvar. Tyvärr kan man dock ha sina tvivel då de inbjudna ledarna för 46 länder så lätt kan komma att debattera Nord Koreas, Pakistans och speciellt Israels kärnvapen i stället för Irans. Indien som inte heller har undertecknat NPT avtalet har ett specialavtal med USA i frågan.
När det gäller den sk Mellanöstern frågan så kommer jag inte att ta upp den här och speciellt nu i detalj då den s.k. amerikanska-israeliska konflikten ännu är oklar och kan komma att utveckla sig i olika riktningar under den närmaste tiden.
I korthet kan dock sägas att Obama administrationen med sina utspel i frågan har total ignorerat fem grundläggande förutsättningar för att komma till någon lösning på problemet. (nedan på engelska)
1. Israels flexibility is dependant on its sence of security
2.The failure to set standards for Palestinian conduct hurts the cause of peace
3.Israeli withdrawals do not lead to peace unless law and order can be maintained by responsible security forces
4.The Israeli-Palestinian dispute is not the center of world, Arab or Muslin politics
5. The "peace process" retards peace
Detta givetvis under förutsättning att man diskuterar s.k. 1967 frågor, dvs Israels storlek och inte 1948 frågor dvs Israels rätt att existera.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Sjukförsäkring, Irak, Afghanistan, Taliban, Iran, NPT, Israel, Palestinier, Kärnvapen, Sanktioner, Soft Policy, Hard Policy,
DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5,
Dagen,
VG,
Låt oss så här lite mer en ett år efter att han installerat sig i Vita Huset betrakta den politiska och då speciellt utrikes politiska situationen som USA befinner sig i utifrån den bild som de amerikanska röstarna och den internationella omvärlden fick innan valet i november 2007.
Inrikespolitiskt kan man notera att Obama administrationen på allvar tagit sig an uppgiften att få USA ut ur den ekonomiska krisen. Detta arbete är allt annat än slutfört men man är definitivt på god väg.
Obamas centrala punkt i valkampanjen var en radikal sjukförsäkrings reform som skulle försäkra att alla invånare i USA skulle ha ett godtagbart sjukförsäkrings skydd. (37%! saknade ett sådant skydd).
Obama var inte den första som gav sig på denna fråga, men där alla tidigare presidenters försök misslyckats, så lyckades han lotsa igenom sitt förslag i kongressen. Definitivt en stor framgång.
När det gäller utrikespolitiken så startade han med en kraftig internationell medvind i ryggen. Många gånger inte så mycket för att amerikanerna omfattade hans politik, vars detaljer var relativt okända utan därför att den politik som president Bush jr fört inte, lindrigt sagt, varit så populär.
I dag reses dock inte så få frågetecken och det finns tyvärr dessutom uttalat tvivel på att hans politik i t.ex. frågan om Irans kärnvapen. Detta innebär dock inte att Obama förbrukat det förtroendekapital han hade vid sitt tillträde i januari 2009.
Låt oss gå igenom några av huvudpunkterna.
Avvecklingen av det amerikanska militära ingripandet i Irak förefaller framskrida på ett godtagbart sätt. Att allt inte är frid och fröjd i Irak i dag skall inte förvåna någon men förhoppningsfullt kommer situationen så småningom att förbättra sig.
Redan i sin valkampanj påpekade Obama att den militära insatsen mot Taliban styrkorna i Afghanistan var av yttersta vikt för USAs och dess medborgares säkerhet. Med tanke på detta är det trotts allt lite förvånande att Obamas kraftiga förstärkning av de amerikanska styrkorna i Afghanistan samt upptrappningen av drönaranfallen mot ledande talibaner, såväl afghanska som pakistanska, i gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan möttes med viss besvikelse såväl i USA som i resten av världen. Här står det klart att Obama inte totalt förespråkar "soft policy" linjen.
När det gäller Iran och dess kärnvapen utvecklingsprogram ställer sig alltfler utrikespolitiska experter och kommentatorer tveksamma till Obamas i denna fråga konsekventa "soft policy" linje som under 14 månader inte gett några konkreta resultat "på marken".
I och för sig är det knappast förvånande att det visar sig närmast omöjligt att få en stat som har som målsättning att utveckla det ultimativa "hard policy" redskapet, dvs kärnvapen, att ge efter för "soft policy" medel. Än mer förvånansvärt är att USA intill i dag inte på skarpen tagit i ens med "soft policy" medel som hårda sanktioner och blockader. De amerikanska offentliga påtryckningarna på Israel att inte vidtaga någon sorts militära angrepp på de iranska kärnkrafts/vapen anläggningarna kan ju inte annat än få de iranska ledarna att tro att det inte föreligger allvarliga problem med att fortsätta på den inslagna linjen.
Det är inte bara en fråga om att Obama administrationen slösat bort ett år utan att dess tafatta handlingssätt fått många länders politiska ledarskap att fråga sig om USA i dag är på väg att avsäga sig ledarrollen i västvärlden.
Speciellt i de arabiska Mellanöstern länderna ser man den eventuella iranska bomben som ett mycket allvarligare problem än den israelisk-palestinska konflikten. Frågan om det inte är på tiden att man för klart för sig i huvudstäder runt om i världen att en iransk a-bomb kommer att innebära det nukleära anti spridnings avtalets (NPT) sammanbrott då det direkt skulle föra med sig att Egypten, Saudiarabien och div gulfstater skulle skaffa sig kärnvapen. För att inte tala om många andra länder runt om i världen (Venezuela, Brasilien,Turkiet m.fl.).
Vi får hoppas att det av USA sammankallade Nuclear Security Summit vid sina sammanträden i Washington med början den 12 april 2010 kommer att ta sig an problemet på allvar. Tyvärr kan man dock ha sina tvivel då de inbjudna ledarna för 46 länder så lätt kan komma att debattera Nord Koreas, Pakistans och speciellt Israels kärnvapen i stället för Irans. Indien som inte heller har undertecknat NPT avtalet har ett specialavtal med USA i frågan.
När det gäller den sk Mellanöstern frågan så kommer jag inte att ta upp den här och speciellt nu i detalj då den s.k. amerikanska-israeliska konflikten ännu är oklar och kan komma att utveckla sig i olika riktningar under den närmaste tiden.
I korthet kan dock sägas att Obama administrationen med sina utspel i frågan har total ignorerat fem grundläggande förutsättningar för att komma till någon lösning på problemet. (nedan på engelska)
1. Israels flexibility is dependant on its sence of security
2.The failure to set standards for Palestinian conduct hurts the cause of peace
3.Israeli withdrawals do not lead to peace unless law and order can be maintained by responsible security forces
4.The Israeli-Palestinian dispute is not the center of world, Arab or Muslin politics
5. The "peace process" retards peace
Detta givetvis under förutsättning att man diskuterar s.k. 1967 frågor, dvs Israels storlek och inte 1948 frågor dvs Israels rätt att existera.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Sjukförsäkring, Irak, Afghanistan, Taliban, Iran, NPT, Israel, Palestinier, Kärnvapen, Sanktioner, Soft Policy, Hard Policy,
DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5,
Dagen,
VG,
1 kommentar:
Bra reflekterat. Tror dock att vi är påväg mot bättre tider.
Det som dock kommer stå västvärlden dyrt om ett tiotal år är det konstanta sveket av Irans studentrörelse.
Skicka en kommentar