Att rapportera om Mellanöstern idag samt en del om Iran.Uppdaterad 21022011 1240

Att i dag rapportera från Mellanöstern är en vansklig uppgift. Utvecklingen går många gånger så fort så att det publicerade redan är överspelat och mindre relevant. Dessutom är nyhetskällorna inte så sällan inexakta och/eller önskemässigt eller tendentiöst påverkade. Att kommentera och/eller analysera vad som hänt, händer eller kommer att hända är mer eller mindre omöjligt.

Detta gäller såväl amatörbloggare som ledande arabister i viktiga israeliska media liksom författare av op-ed artiklar i New York Times. Detta är en av orsakerna att denna bloggs författare underlåtit att publicera något under tio dagar.

Men trotts allt kan man ju inte låta bli att ta den uppenbara risken att skriva något mer eller mindre felaktigt eller irrelevant. Allt enligt den mycket goda regeln att den enda som inte gör eller beslutar något felaktigt är den som varken gör eller beslutar något alls.

En sak som är viktig att ta i beaktande när man behandlar Mellanöstern problem i dag är att den tidigare politiskt och militärt ledande arabstaten Egypten har tagit time out för att reda upp sina interna problem. Ingen vet hur länge det kan ta men ett är säkert, så småningom kommer Egypten tillbaka som den ledande arabstaten och därmed också som en av Mellanösterns regionala stormakter.

Låt oss ta upp Iran i denna bloggpost. Denna stat är en av de två enda icke arabiska länderna i Mellanöstern. (Det andra icke arabiska landet är Israel). Iran är i dag en hänsynslös fundamentalistisk religiös diktatur. Den iranska statsledningen har som mål att inte bara vara en regional stormakt utan även att få ett status som, om än en mindre, global stormakt. Detta är avsikten med dess kärnvapen- och missilprogram. Dess mål är dessutom religiösa, att föra ut islams budskap i världen. Eftersom alla områden som en gång i historien varit Islamskt styrda och som sedan fått en icke islamsk styrelse måste återvinnas för islam (regeln "Dar El-Islam, Dar El- Harb") är Israel det stora hatobjektet. Men man får inte glömma delar av Balkan och Al-Andalus (södra Spanien) också faller under denna religiösa regel.

På grund av att regimen inte skyr några medel och har tillgång till interna säkerhetsstyrkor som är ideologiskt och religiöst på samma linje som den politiska ledningen kommer det inte bli lätt för en intern opposition att kränga av sig regimen och upprätta en civil och i bästa fall även demokratisk sådan.

Man bör också vara medveten om att om den interna oppositionen verkligen lyckas med att bli av med den fundamentalistiska religiösa diktaturen och upprätta någon form av civil demokratisk regim så innebär detta inte automatiskt att detta nya Iran blir en stillsam och trevlig granne för resten av Mellanöstern. Den behöver inte alls bli speciellt pacifistisk. Tvärt om kan den utan vidare återuppliva gamla idéer om det klassiska Stor Persien. Att tro något annat är att inbilla sig att bara för att iranierna lyckades bli av med den religiösa diktaturen de börjar tänka och uppträda som några idealistiskt inriktade EU invånare. Det geopolitiska incitamentet att åtminstone bli en regional stormakt finns där och lägg till att Iran vid denna tidpunkt antingen uppnått ställningen av att vara en kärnvapenmakt eller nästan kommit till det stadiet gör att iranierna med viss sannolikhet inte kommer att vara avogt inställda till att vara en mindre global stormakt.

Ett exempel på hur media på bas av icke ordentligt kontrollerade uppgifter publicerar uppgifter var den att de två iranska krigsfartygen på sin färd från Iran till Syrien redan passerat Suezkanalen på väg in i Medelhavet fanns på morgonen den 17 februari på förstasidan i både Maariv och Yediot Achronot. Jag kollade inte fler då den israeliska radion redan till morgonkaffet helt sanningsenligt omtalade att så inte var fallet. Sedan följde ett antal dagar fyllda av många gånger motsägelsefulla uppgifter från olika egyptiska myndigheter om huruvida de iranska myndigheterna lagt in en ansökan om att få passera kanalen eller ej, allt medan de två fartygen, en missilfregatt och ett underhållsfartyg, låg för ankare i den saudiarabiska staden Jeddas hamn.

Enligt Konstantinopelfördraget 1888 har alla fartyg tillhörande länder som inte är i krig med Egypten rätt att passera genom kanalen

Sedan Iran brutit de diplomatiska förbindelserna med Egypten pga fredsavtalet mellan Egypten och Israel har inga iranska krigsfartyg passerat genom Suezkanalen sedan den iranska revolutionen 1979, något som ett antal länder, däribland Israel, runt Medelhavet varit tacksamma för.

Den nuvarande militärregimen i Egypten var allt annat än glada över att få denna heta potatis i sitt knä. USA försökte få Egypten att neka, Israel förklarade officiellt att detta innebar en helt ny geopolitisk situation för Israel. Det senare är tvivels utan helt riktigt då iranska krigsfartyg i Medelhavet skulle kunna aktivt ingripa i en väpnad konflikt inte bara mellan Iran och Israel utan även mellan å ena sidan de iranskt understödda Hizbollah och Hamas styrkorna och på andra sidan Israel.

Israel har dock svårt att officiellt be Egypten om att hindra de två iranska fartygens genomfart av Suezkanalen då detta skulle kunna föra med sig de israeliska krigsfartyg som under de senaste åren patrullerar i Röda Havet och söder om Bab El Mandel sundet för att stoppa vapensmuggling till Hamas i Gazaremsan också skulle kunna förhindras av de egyptiska myndigheterna om de ville försöka vara "neutrala".

Ett sådant Egyptiskt beslut skulle givetvis även förhindra de israeliska Dolfin ubåtarna, som enligt uppgifter i internationella media, patrullerar det Arabiska Havet och Oman Bukten och som till och med sagts gått in i den Persiska Viken. Dolfin ubåtarnas patruller, om de nu förekommer, skulle vara strategiskt ytterst viktiga för Israel vid en kommande konflikt med Iran.

Enligt uppgifter i Israeliska etermedia under eftermiddagen och kvällen den 20 februari 2011 så har de egyptiska myndigheterna gett tillstånd för de två Iranska fartygen att passera kanalen. De väntas göra detta under natten till den 21 februari. Men de egyptiska myndigheterna kan ännu komma med en överraskning. Vi får nog höra mer om de iranska fartygen i framtiden.


Uppdatering 21022011 1240
Enligt uppgifter i israeliska media så har passagen av de två Iranska fartygen ändrats till onsdagen den23 februari. Enligt uppgift på den arabiska nyhetsbyrån Al Arabiyas engelsk språkgiga sait sker detta på de iranska myndigheternas initiativ. Det fartyg som tidigare definierats som ett underhållsfartyg har enligt Al Arabiya kapacitet för tre helikoptrar av ospecificerad typ

Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, Egypten, Israel, Iran, USA, Medelhavet, Röda Havet, Persiska Viken, Hizbollah, Hamas,

Bloggar
Försvar och Säkerhet

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4,

Mubarak avgår ej. Omar Suleiman får befogenheten att utforma övergången till nytt statsskick.

Efter en halv dags väntan på talet i vilket man bedömde att Mubarak skulle meddela att han avgick från presidentposten fick demonstranterna på Frihetstorget i Kairo, Egyptens befolkning och alla de millioner runt om i världen som väntade på talet, se och höra en Mubarak som inte gav upp.

Han påpekade visserligen att han aldrig haft för avsikt att ställa upp i presidentvalet i september 2011, men utan att säga det i klartext gjorde han helt klart för alla att han ännu var Egyptens president. Han meddelade att han överförde befogenheterna att utföra de nödvändiga konstitutionella förändringarna för att kunna hålla demokratiska val på vicepresidenten general Omar Suleiman. Mubarak redogjorde för de kommittéer som redan tillsatts och som skulle tillsättas för att utföra arbetet.

Mubarak påpekade också att han hade full förståelse för de unga demonstranternas vilja att få ett bättre egyptiskt samhälle.

Hans framträdande var ytterst värdigt och han påminde åhörarna att han under 60 år konstant tjänat Egypten i såväl bistra som segerrika tider och nämnde speciellt tillfället när den egyptiska flaggan åter vajade i hela Sinai 1982. Han påpekade också att han skulle dö i Egypten

Han bad inte om uppslutning runt sitt program utan förklarade att det var naturligt och nödvändigt att Egyptens invånare skulle sluta upp runt general Suleimans arbete.

Han förklarade att Egypten med sin 6000 åriga historia hade sina traditioner och sitt sätt att lösa problem och att det på ren svenska var en smula ouppfostrat av länder med en historia på lite mer än 200 år att mästra Egyptens folk. Inget kryp för Obama!

Några minuter efter Mubaraks tal framträdde general Suleiman i Egyptisk TV och förklarade att nu var det viktigt att alla skulle sluta upp bakom arbetet med övergången. Även Suleiman hade uppskattande ord för de unga demonstranternas vilja att få ett bättre samhälle i Egypten.

Demonstranterna på Frihetstorget tog emot Mubaraks tal med visslingar och buanden. De hade inte fått vad de kräver - att Mubarak skulle avgå. Man kan förstå dem, men å andra sidan kan man undra hur de - och en stor del av dem har universitetsutbildning - inte kan förstå att i ett så centralistiskt samhälle som Egypten man inte bara kan göra sig av med presidenten utan att man klargjort för sig vad man skulle göra med samhället sen. Det förefaller som om de inte alls visste att enligt den egyptiska konstitutionen parlamentets talman blir fungerande president om presidenten dör eller avgår. Parlamentets nuvarande talman,Fathi Surur, är känd som en verkligt illasinnad och korrumperad politiker.

Utan att varken Mubarak eller Suleiman nämnde det var det helt klart att armen stod bakom Mubaraks linje. Suleiman är ännu aktiv general, chef för det egyptiska underrättelseväsendet.
Ingen skall tveka om att armen anser sig vara garanten för att det egyptiska samhället inte skall driva in totalt kaos.

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4,

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, USA, Obama, Hosni Mubarak, Omar Suleiman,

Hur påverkar revolutionen i Egypten resten av M-Ö och speciellt Israel Uppdaterad 01022011 23.14

Uppdatering 01022011 23.14 President Hosni Mubarak meddelade i kväll i ett direktsänt TV tal till det egyptiska folket att han inte avser att ställa upp i presidentvalet i september 2011. Han tillade att han skulle göra allt för att underlätta det kommande regimskiftet. Underförstått i detta är att han avser med den nya regering som tillträdde i Egypten för två dagar sedan starta genomförandet av åtminstone en del av de av oppositionen krävda ekonomiska och konstitutionella reformerna.

Demonstranterna står dock fast vid sina krav på att Mubarak skall avgå omedelbart.

Kommentatorerna i media innan talet var mer eller mindre eniga om att han inte skulle lyckas sitta vid makten intill presidentvalet i september.

--------------------------------------------------------------

Ännu kan man inte klart förutsäga hur händelserna i Egypten kommer att påverka dels det egna landet och dels resten av Mellanöstern och då speciellt Israel. I media publiceras redan framtidsperspektiv men då ingen ännu vet vad som kommer att hända i Egypten är dessa förutsägelser ännu teoretiska spekulationer.

Detta innebär givetvis inte att de ansvariga politiska, ekonomiska och militära etablissemangen speciellt i Mellanöstern men även utanför detta område redan har börjat att dra upp alternativa handlingsplaner för olika utvecklingar av krisen i Egypten.

Förhoppningsfullt kommer jag att kunna redovisa huvud dragen i en del av dessa på denna blogg.

På internet sajten Stratfor publicerades i dag en artikel med rubriken "The Egypt Crisis in a Global Context: A Special Report." Den ger en kort historisk bakgrund, redogör för krisens förlopp samt ger en geopolitisk analys av krisens följder för Egypten och omvärlden. Artikeln är skriven av George Friedman som är känd för sina geopolitiska framtidsanalyser.

Med Stratfors tillstånd publiceras artikeln i originalform härnedan.

The Egypt Crisis in a Global Context: A Special Report

By George Friedman

It is not at all clear what will happen in the Egyptian revolution. It is not a surprise that this is happening. Hosni Mubarak has been president for more than a quarter of a century, ever since the assassination of Anwar Sadat. He is old and has been ill. No one expected him to live much longer, and his apparent plan, which was that he would be replaced by his son Gamal, was not going to happen even though it was a possibility a year ago. There was no one, save his closest business associates, who wanted to see Mubarak’s succession plans happen. As his father weakened, Gamal’s succession became even less likely. Mubarak’s failure to design a credible succession plan guaranteed instability on his death. Since everyone knew that there would be instability on his death, there were obviously those who saw little advantage to acting before he died. Who these people were and what they wanted is the issue.

Let’s begin by considering the regime. In 1952, Col. Gamal Abdel Nasser staged a military coup that displaced the Egyptian monarchy, civilian officers in the military, and British influence in Egypt. Nasser created a government based on military power as the major stabilizing and progressive force in Egypt. His revolution was secular and socialist. In short, it was a statist regime dominated by the military. On Nasser’s death, Anwar Sadat replaced him. On Sadat’s assassination, Hosni Mubarak replaced him. Both of these men came from the military as Nasser did. However their foreign policy might have differed from Nasser’s, the regime remained intact.

Mubarak’s Opponents

The demands for Mubarak’s resignation come from many quarters, including from members of the regime — particularly the military — who regard Mubarak’s unwillingness to permit them to dictate the succession as endangering the regime. For some of them, the demonstrations represent both a threat and opportunity. Obviously, the demonstrations might get out of hand and destroy the regime. On the other hand, the demonstrations might be enough to force Mubarak to resign, allow a replacement — for example, Omar Suleiman, the head of intelligence who Mubarak recently appointed vice president — and thereby save the regime. This is not to say that they fomented the demonstrations, but some must have seen the demonstrations as an opportunity.

This is particularly the case in the sense that the demonstrators are deeply divided among themselves and thus far do not appear to have been able to generate the type of mass movement that toppled the Shah of Iran’s regime in 1979. More important, the demonstrators are clearly united in opposing Mubarak as an individual, and to a large extent united in opposing the regime. Beyond that, there is a deep divide in the opposition.

Western media has read the uprising as a demand for Western-style liberal democracy. Many certainly are demanding that. What is not clear is that this is moving Egypt’s peasants, workers and merchant class to rise en masse. Their interests have far more to do with the state of the Egyptian economy than with the principles of liberal democracy. As in Iran in 2009, the democratic revolution, if focused on democrats, cannot triumph unless it generates broader support.

The other element in this uprising is the Muslim Brotherhood. The consensus of most observers is that the Muslim Brotherhood at this point is no longer a radical movement and is too weak to influence the revolution. This may be possible, but it is not obvious. The Muslim Brotherhood has many strands, many of which have been quiet under Mubarak’s repression. It is not clear who will emerge if Mubarak falls. It is certainly not clear that they are weaker than the democratic demonstrators. It is a mistake to confuse the Muslim Brotherhood’s caution with weakness. Another way to look at them is that they have bided their time and toned down their real views, waiting for the kind of moment provided by Mubarak’s succession. I would suspect that the Muslim Brotherhood has more potential influence among the Egyptian masses than the Western-oriented demonstrators or Mohamed ElBaradei, the former head of the International Atomic Energy Agency, who is emerging as their leader.

There is, of course, the usual discussion of what U.S. President Barack Obama’s view is, or what the Europeans think, or what the Iranians are up to. All of them undoubtedly have thoughts and even plans. In my view, trying to shape the political dynamics of a country like Egypt from Iran or the United States is futile, and believing that what is happening in Egypt is the result of their conspiracies is nonsense. A lot of people care what is happening there, and a lot of people are saying all sorts of things and even spending money on spies and Twitter. Egypt’s regime can be influenced in this way, but a revolution really doesn’t depend on what the European Union or Tehran says.

There are four outcomes possible. First, the regime might survive. Mubarak might stabilize the situation, or more likely, another senior military official would replace him after a decent interval. Another possibility under the scenario of the regime’s survival is that there may be a coup of the colonels, as we discussed yesterday. A second possibility is that the demonstrators might force elections in which ElBaradei or someone like him could be elected and Egypt might overthrow the statist model built by Nasser and proceed on the path of democracy. The third possibility is that the demonstrators force elections, which the Muslim Brotherhood could win and move forward with an Islamist-oriented agenda. The fourth possibility is that Egypt will sink into political chaos. The most likely path to this would be elections that result in political gridlock in which a viable candidate cannot be elected. If I were forced to choose, I would bet on the regime stabilizing itself and Mubarak leaving because of the relative weakness and division of the demonstrators. But that’s a guess and not a forecast.

Geopolitical Significance

Whatever happens matters a great deal to Egyptians. But only some of these outcomes are significant to the world. Among radical Islamists, the prospect of a radicalized Egypt represents a new lease on life. For Iran, such an outcome would be less pleasing. Iran is now the emerging center of radical Islamism; it would not welcome competition from Egypt, though it may be content with an Islamist Egypt that acts as an Iranian ally (something that would not be easy to ensure).

For the United States, an Islamist Egypt would be a strategic catastrophe. Egypt is the center of gravity in the Arab world. This would not only change the dynamic of the Arab world, it would reverse U.S. strategy since the end of the 1973 Arab-Israeli war. Sadat’s decision to reverse his alliance with the Soviets and form an alliance with the United States undermined the Soviet position in the Mediterranean and in the Arab world and strengthened the United States immeasurably. The support of Egyptian intelligence after 9/11 was critical in blocking and undermining al Qaeda. Were Egypt to stop that cooperation or become hostile, the U.S. strategy would be severely undermined

.

The great loser would be Israel. Israel’s national security has rested on its treaty with Egypt, signed by Menachem Begin with much criticism by the Israeli right. The demilitarization of the Sinai Peninsula not only protected Israel’s southern front, it meant that the survival of Israel was no longer at stake. Israel fought three wars (1948, 1967 and 1973) where its very existence was at issue. The threat was always from Egypt, and without Egypt in the mix, no coalition of powers could threaten Israel (excluding the now-distant possibility of Iranian nuclear weapons). In all of the wars Israel fought after its treaty with Egypt (the 1982 and 2006 wars in Lebanon) Israeli interests, but not survival, were at stake.

If Egypt were to abrogate the Camp David Accords and over time reconstruct its military into an effective force, the existential threat to Israel that existed before the treaty was signed would re-emerge. This would not happen quickly, but Israel would have to deal with two realities. The first is that the Israeli military is not nearly large enough or strong enough to occupy and control Egypt. The second is that the development of Egypt’s military would impose substantial costs on Israel and limit its room for maneuver.

There is thus a scenario that would potentially strengthen the radical Islamists while putting the United States, Israel, and potentially even Iran at a disadvantage, all for different reasons. That scenario emerges only if two things happen. First, the Muslim Brotherhood must become a dominant political force in Egypt. Second, they must turn out to be more radical than most observers currently believe they are — or they must, with power, evolve into something more radical.

If the advocates for democracy win, and if they elect someone like ElBaradei, it is unlikely that this scenario would take place. The pro-Western democratic faction is primarily concerned with domestic issues, are themselves secular and would not want to return to the wartime state prior to Camp David, because that would simply strengthen the military. If they win power, the geopolitical arrangements would remain unchanged.

Similarly, the geopolitical arrangements would remain in place if the military regime retained power — save for one scenario. If it was decided that the regime’s unpopularity could be mitigated by assuming a more anti-Western and anti-Israeli policy — in other words, if the regime decided to play the Islamist card, the situation could evolve as a Muslim Brotherhood government would. Indeed, as hard as it is to imagine, there could be an alliance with the Muslim Brotherhood designed to stabilize the regime. Stranger things have happened.

When we look at the political dynamic of Egypt, and try to imagine its connection to the international system, we can see that there are several scenarios under which certain political outcomes would have profound effects on the way the world works. That should not be surprising. When Egypt was a pro-Soviet Nasserite state, the world was a very different place than it had been before Nasser. When Sadat changed his foreign policy the world changed with it. If the Sadat foreign policy changes, the world changes again. Egypt is one of those countries whose internal politics matter to more than its own citizens.

Most of the outcomes I envision leave Egypt pretty much where it is. But not all. The situation is, as they say, in doubt, and the outcome is not trivial.

This report was republished with permission of Stratfor.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, USA, Israel, Iran, Mellanöstern, Arab världen, Muslimska Brödraskapet, Hosni Mubarak. Omar Suleiman, Barack Obama,

Bloggar,
The Golani Spy,
FP Passport,
Försvar och säkerhet,
Israelnyheter,
Jihad i Malmö,
Counterterrorism Blog,
Terrorism Monitor,


DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Svd9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6,
Expressen,
VG, VG2,