Obamas tal, några osorterade synpunkter.

Det tal som president Barack Obama höll på torsdags kvällen (19052011) svensk tid har sysselsatt en hel del politiska framtidsskådare under de senaste veckorna. De som hade spått att talet skulle i huvudsak allmänt handla om den spirande demokratiseringsprocessen i arabvärlden medan den israelisk palestinska konflikten skulle få en mindre roll i talet fick rätt.

Det förvånade ju givetvis ingen att Obama gick ut starkt för demokratiseringsprocessen. Ideologiskt är detta helt i linje med den amerikanska administrationens grundläggande ideologi. Frågan är bara om USA, som trotts allt ännu är världens stormakt nummer ett, kan bygga sin utrikespolitik på bitvis till och med ogrundat önsketänkande.

Frågan är ju givetvis vilken typ och grad av demokrati är det tal om. Av talet var det lätt att få uppfattningen att det rörde sig om en demokrati som inte skulle vara till sin anda alltför annorlunda än en amerikansk eller västeuropeisk. Om detta verkligen var vad Obama menade så är han och hans administration klart naiv. Även i de mer utvecklade delarna av arabvärlden ligger den allmänna utbildningsnivån och den ekonomiska utvecklingen på en nivå som ligger årtionden om inte århundraden efter den amerikanska och västeuropeiska utvecklingen inom nämnda områden. Vi har under historiens lopp sett alltför många exempel på hur införandet av formellt demokratiska institutioner samhällen där det ännu saknats tillräcklig utbildnings och ekonomisk infrastruktur blivit klart missbrukade.

Missförstå inte det ovanstående, den arabiska befolkningen har all rätt till demokrati men det är en process som tar tid och det går definitivt inte att klara av det under en eller två valperioder. Att rusa iväg kommer bara att föra med sig en lite modernare despoti.

USA har som stormakt klara intressen - historiska, ekonomiska, kulturella och religiösa i arabvärlden och därför kan man visserligen beundra Obamas angrepp på två av de viktigaste allierade i arabvärlden. Explicit på Bahrain och implicit på Saudiarabien. Även om realpolitik i stort sätt är något mycket omoraliskt så får man ifrågasätta om Obamas uttalanden om dem inte kan komma att allvarligt skada den amerikanska befolkningen i framtiden.

Palestinierna fick sig några ytterst odiplomatiska men sakligt välförtjänta råsopar. Obama förklarade att den palestinska ideen om ett FN beslut om upprättande av en palestinsk stat bara skulle skada den palestinska saken "Symbolic actions to isolate Israel at the United Nations in September won’t create an independent state," Obama said. Han tog även upp problemet med avtalet mellan The Palestinian Authority (PA) och Hamas och påpekade att man kunde fråga sig hur palestinierna skulle kunna uppnå sin självständighet genom att förneka Israels existensrätt.

Han vände sig sedan till den israeliska sidan och förklarade att grunden för fredsavtalet skulle vara "The borders of Israel and Palestine should be based on the 1967 lines with mutually agreed swaps, so that secure and recognized borders are established for both states," Detta uttalande av Obama kommer att bli en stötesten i förbindelserna mellan Israel och USA då den israeliska regeringen anser att Obamas uttalande inte helt står i överensstämmelse med överenskommelsen mellan president Bush och premiärminister Sharon 2004 angående de så kallade "settlement blocks" (Stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden). Enligt den israeliska regeringens uppfattning har dessa områden också en strategisk säkerhetspolitisk betydelse.

Den israeliska officiella uppfattningen är också att det inte går att besluta om gränserna innan man beslutat i frågor som flyktingfrågan och Jerusalem då beslut i dessa har ett direkt inflytande på den geografiskt strategiska situationen.

När det gäller Jerusalem så sa Obama att staden skulle bli gemensam huvudstad för både Israel och den kommande Palestinska staten. Den nuvarande israeliska regeringen går emot detta då det skulle innebära en delning av staden. Denna israeliska inställning är allt annat än en realpolitisk utan en helt symbolpolitisk inställning.

Obama förklarade att hans vision för en Israelisk-Palestinsk fred skulle vara "a lasting peace will involve two states for two peoples. Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people, and the state of Palestine as the homeland for the Palestinian people."

Från israelisk sida är man inte övertygad om att "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people" av Obama uppfattas på samma sätt som frasen uppfattas från israeliskt håll, nämligen att de palestinska flycktingarna inte skulle få rätt att återvända till sina forna hem som nu ligger i Israel.

Frågan är nu huruvida de två parterna kommer att ställa upp på det amerikanska förslaget/diktatet. Att det blir kärvt ser man redan av den av Israel publicerade relativt negativa inställningen som den israeliska premiärministern Bibi Natanyaho kommer att helt eller delvis förfäkta vid sitt sammanträde med president Obama den 20 maj 2011

Än är det sista ordet i denna fråga inte sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, USA, Palestinier,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,

VG,