Den tysta majoriteten ryter till

350.000 israeler, däribland 280.000 i Tel Aviv och 30.000 i Jerusalem, demonstrerade på lördagskvällen (06082011) runt om i Israel under parollen "Folket kräver social rättvisa". Få trodde för några veckor sedan att en proteströrelse organiserad på Facebook rörande priset på en av det israeliska kökets stapelvaror, den israeliska "Cottage osten" skulle dra med sig en folklig proteströrelse som i grund och botten ifrågasätter hela den ideologiska grunden till det israeliska neokapitalistiska systemet.

Det israeliska samhället var från början intill början av 1980-talet ett samhälle som var byggt på demokratiska socialistiska principer till skillnad från socialdemokratiska av västeuropeisk typ. Detta förklarar troligen den relativt lätta ideologiska övergången till ett kapitalistiskt system. En annan orsak till detta var utan tvekan Israels starka uppbindning till USA.

I det ursprungliga Israel, dvs fram till början av 1980-talet, var landet ett med förhållandevis små inkomstskillnader och en mycket starkt utvecklad social samhörighets känsla mellan invånarna.

I och med att Likud partiet kom till makten 1977 började utvecklingen i en kapitalistisk riktning som blev allt starkare fram emot början av 1990-talet. Även det israeliska arbetarpartiet antog mer och mer en marknadsekonomisk politik.

Denna politiska utveckling förde med sig en ökning av inkomstklyftorna i samhället men på grund av att det allmänna välståndet ökade så uppmärksammades de inte i större grad.

Men under 2000-talets första årtionde förvärrades situationen. Israel gick under detta årtionde igenom två ekonomiska kriser. Den första 2002 till 2003. Landet kom igenom krisen utan att bli ett andra Argentina men till priset av ett allt mer totalt neoliberalt kapitalistiskt samhällssystem.

Inkomstklyftorna skenade och privatiseringarna av allmänna tjänster samt utförsäljning av statligt och allmänt ägda tillgångar sköt fart.

Ekonomiskt tekniskt sätt fungerade systemet bra och Israel klarade sig ifrån de värsta sidorna av krisen år 2008. Men långt ifrån helt. I och med att pensionsfonderna privatiserats så förlorade ett stort antal invånare, speciellt ur medelklassen, inte så små delar av sitt pensionssparande. Bl.a. förde detta med sig att man började inse att det nya ekonomiska systemet speciellt slog mot medelklassen.

Privatiseringen samt avreglering av samhälleliga kontroller i den ekonomiska sektorn förde med sig en allt starkare ekonomisk makt hos en liten del av befolkningen. Detta tillsammans med en allt mer utvecklad monopolisering och kartellisering ledde till att priser inom livsmedelssektorn ökade utan hänsyn till utvecklingen av produktionskostnaderna.

Bostadssektorn är tillsammans med livsmedelssektorn det andra stora och i grunden det största problemet. Bostadssektorn i Israel var traditionellt uppbyggd på att invånarna köper andelslägenheter av allmännyttiga eller privata byggföretag. Den israeliska staten såg till att lägenhetsköparna kunde få (subventionerade) lån genom speciella banker. Någon hyresmarknad av den typ som fanns i Sverige har aldrig funnits i landet. Hyreslägenheter var och är lägenheter som ägs av privatpersoner som t.ex. ärvt dem eller köpt dem som penningplacering.

I och med privatiseringen av den allmännyttiga byggsektorn och avregleringen av vad som byggdes och var uppstod en situation där byggbolagen började bygga större och dyrare lägenheter då det var mer ekonomiskt lönsamt för dem. Detta förde med sig en brist på mindre lägenheter vilket i sin tur ledde till höjda priser. som de unga medelklassfamiljerna många gånger inte kunde finansiera. De tvingades vända sig till hyresmarknaden med följden att det blev en efterfrågans ökning på hyreslägenheter med medföljande hyreshöjningar. Byggbolagen har inget incitament att bygga billigare lägenheter då det under de senaste åren varit en konstant efterfrågan på högstatus lägenheter från amerikanska, franska och belgiska judar.

Under de senaste åren så har också privatiseringen av utbildnings- och hälsovårdssektorerna skjutit fart med allt vad detta innebär i fråga om ett mindre jämnligt samhälle.

Låt oss se på lite uppgifter om inkomster och levnadsomkostnader för den s.k. israeliska medelklassen. Man brukar definiera den som familjer med familjeinkomst (brutto) på mellan 7.000 IL och 14.000 IL (1 IL=ca 2SEK). Försök inte göra jämförelser med Sverige då skatte- och transfereringssystemen är helt olika. Åren 2001 till 2010 ökade livsmedelspriserna reellt med 27 %. Den reella ökningen av priserna på övriga inköp och avgifter var17% medan den reella ökningen av inkomsterna i den relevanta inkomstsektorn också var 17%. Räkneexemplet visar att den genomsnittliga medelklass familjen år 2010 i jämförelse med år 2001 har en klart minskad reell inkomst. Personligen tror jag att exemplet ger en alltför positiv bild av situationen då utgifterna för daghem och fritids många gånger ökat mer en vad den officiella statistiken visar.

Dagens situation är att vi har en proteströrelse med vind i seglen och som verkar ha fått ordning på ledarskapet för rörelsen, dvs spårat in några anarkister på ett sidospår. Dessutom, och det är viktigt, proteströrelsen har stöd av den israeliska fackföreningsrörelsens ledning samt av massmedia.

Mot sig har den det ekonomiska etablissemanget, då speciellt det statliga runt det mäktiga israeliska finansministeriet som till icke ringa del styrs av premiärminister Bibbi Natanyahu.

Det troliga är att Bibbi kommer att göra allt för att neutralisera så mycket som möjligt av proteströrelsens krav. Att han när han gör det slår mot den grupp som håller uppe det israeliska samhället och dess sionistiska ideal, arbetar för sin försörjning, ser till att barnen får en så bra utbildning som möjligt, tjänstgör i armen (även repövningar) verkar han blankt strunta i. (för guds skull hoppas att jag har fel).

Sen får vi ju verkligen hoppas på att det inte kommer att bryta ut en allvarlig ekonomisk världsomfattande kris de närmsta dagarna för då får ju det ekonomiska etablissemanget ett objektivt skäl att inte göra något.

En liten önskan. På grund av nyhetstorkan i Sverige om den sociala proteströrelsen i Israel vore det bra om du kunde sprida denna bloggpost till alla som kan vara intresserade.

Läs även andra bloggares åsikter om Social rättvisa, Bibbi Natanyahu,

DN, DN2,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,
VG,

Bloggar,
Anna Veeder Rekorddemonstration i Tel Aviv

Egoism och lojalitet

Terrordåden i Norge gjorde på ett handgripligt sätt landets invånare medvetna om problem som de hittills varit lyckligt omedvetna om. I en tidigare blogg från den 24 juli behandlade jag problemet med det öppna demokratiska samhället och dess försvar mot terrordåd.

Det förefaller ännu som om den norska regeringen står fast vid sin linje att det öppna och demokratiska samhället i sig är det bästa försvaret mot terrordåd. Man kan, även om det går att tvivla på detta, inte annat än önska dem all framgång med denna linje.

Förhoppningsfullt kommer statsledningen i Norge vidta vissa aktiva försvarsåtgärder och inte helt förlita sig på det ideologiska försvaret. När demokratin i ett land sätts i fara så är det landets ledning och dess invånares skyldighet att försvara demokratin. Detta betyder inte att man avskaffar demokratin utan att man ser still att den överlever de anfall som den utsatts för från olika icke demokratiska krafter.

Den här bloggposten skall dock inte fördjupa sig i ovanstående ämne utan i enlighet med postens rubrik ta upp en fråga om samhällslojalitet som aktualiserades vid Breiviks angrepp på deltagarna i AUFs ungdoms läger på Utöya.

Enligt uppgifter i norska Aftenpostens nätupplaga den 28 juli som refereras i Dagens Nyheters nätupplaga den29 juli så förhindrade den norska polisen ambulanspersonal som anlänt till Utvika på fastlandet mitt emot Utöya att köra ned till kajen som låg på ett avstånd av ca 650 meter från Utöya. Området ansågs av polisen vara osäkert.

Först när skadade ungdomar som simmat över från Utöya började ta sig i land fick ambulanspersonalen tillstånd att köra ned till kajen, till vilken de anlände klockan 17.57.

Enligt uppgift sköt då Breivik i riktning mot ambulanserna vilka då (klockan 18.05) beordrades dra sig tillbaka från kajen. Orsaken till denna order var att området ansågs osäkert.

Först klockan 18.50 tillät polisen ambulanserna och dess personal köra ner till kajen igen.

Under 45 minuter blev således de ungdomar som lyckats ta sig i land vid kajen lämnade i sticket utan medicinsk vård , såvida de inte för egen hand lyckades ta sig fram till ambulanserna som parkerats några hundra meter från kajen.

Den bild som man får av detta är att polisen och/eller ambulanspersonalens befäl ansåg att räddningspersonalens väl och ve gick före de skottskadades ungdomarnas rätt till livsnödvändig vård!

Om detta är i överensstämmelse med gällande bestämmelser så har något gått totalt fel i Norge. Räddningspersonals uppgift är först och främst att rädda nödställda och inte att värna om sin egen säkerhet.

Tyvärr är det ett tecken på facklig egoism och bristande samhällslojalitet.

Det har framförts argument att ambulanspersonalen skulle kunnat bli dödad eller skadad av Breiviks skottlossning och vem skulle då ta hand om de norska skadade ungdomarna?

Argumentet saknar faktisk grund då med de vapen Breivik hade till sitt förfogande och avståndet (650 meter), det skulle vara ytterst svårt att träffa avsedda mål.

Att sedan den lokala polisen gav ambulanspersonalen tillstånd att köra ner till kajen först 23 minuter efter att den tagit till fånga Breivik visar dessutom att polisledningen förlorat greppet om situationen.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Mångkulturellt samhälle,
Terror,

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,