Egoism och lojalitet

Terrordåden i Norge gjorde på ett handgripligt sätt landets invånare medvetna om problem som de hittills varit lyckligt omedvetna om. I en tidigare blogg från den 24 juli behandlade jag problemet med det öppna demokratiska samhället och dess försvar mot terrordåd.

Det förefaller ännu som om den norska regeringen står fast vid sin linje att det öppna och demokratiska samhället i sig är det bästa försvaret mot terrordåd. Man kan, även om det går att tvivla på detta, inte annat än önska dem all framgång med denna linje.

Förhoppningsfullt kommer statsledningen i Norge vidta vissa aktiva försvarsåtgärder och inte helt förlita sig på det ideologiska försvaret. När demokratin i ett land sätts i fara så är det landets ledning och dess invånares skyldighet att försvara demokratin. Detta betyder inte att man avskaffar demokratin utan att man ser still att den överlever de anfall som den utsatts för från olika icke demokratiska krafter.

Den här bloggposten skall dock inte fördjupa sig i ovanstående ämne utan i enlighet med postens rubrik ta upp en fråga om samhällslojalitet som aktualiserades vid Breiviks angrepp på deltagarna i AUFs ungdoms läger på Utöya.

Enligt uppgifter i norska Aftenpostens nätupplaga den 28 juli som refereras i Dagens Nyheters nätupplaga den29 juli så förhindrade den norska polisen ambulanspersonal som anlänt till Utvika på fastlandet mitt emot Utöya att köra ned till kajen som låg på ett avstånd av ca 650 meter från Utöya. Området ansågs av polisen vara osäkert.

Först när skadade ungdomar som simmat över från Utöya började ta sig i land fick ambulanspersonalen tillstånd att köra ned till kajen, till vilken de anlände klockan 17.57.

Enligt uppgift sköt då Breivik i riktning mot ambulanserna vilka då (klockan 18.05) beordrades dra sig tillbaka från kajen. Orsaken till denna order var att området ansågs osäkert.

Först klockan 18.50 tillät polisen ambulanserna och dess personal köra ner till kajen igen.

Under 45 minuter blev således de ungdomar som lyckats ta sig i land vid kajen lämnade i sticket utan medicinsk vård , såvida de inte för egen hand lyckades ta sig fram till ambulanserna som parkerats några hundra meter från kajen.

Den bild som man får av detta är att polisen och/eller ambulanspersonalens befäl ansåg att räddningspersonalens väl och ve gick före de skottskadades ungdomarnas rätt till livsnödvändig vård!

Om detta är i överensstämmelse med gällande bestämmelser så har något gått totalt fel i Norge. Räddningspersonals uppgift är först och främst att rädda nödställda och inte att värna om sin egen säkerhet.

Tyvärr är det ett tecken på facklig egoism och bristande samhällslojalitet.

Det har framförts argument att ambulanspersonalen skulle kunnat bli dödad eller skadad av Breiviks skottlossning och vem skulle då ta hand om de norska skadade ungdomarna?

Argumentet saknar faktisk grund då med de vapen Breivik hade till sitt förfogande och avståndet (650 meter), det skulle vara ytterst svårt att träffa avsedda mål.

Att sedan den lokala polisen gav ambulanspersonalen tillstånd att köra ner till kajen först 23 minuter efter att den tagit till fånga Breivik visar dessutom att polisledningen förlorat greppet om situationen.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Mångkulturellt samhälle,
Terror,

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,