Militärt ingripande mot det iranska nukleära projektet allt sannolikare

Under de senaste veckorna har tecken på att omvärlden så sakta börjar förlora hoppet på att det skulle gå att stoppa det Iranska militära nukleära projektet med politiska/diplomatiska medel så sakta blivit allt starkare. Tvärt om har debatten glidit över till allvarliga diskussioner om hur, av vem och speciellt när det militära ingreppet skulle komma att ske.

Den Europeiska Unionen gjorde ett ytterst lovvärt försök att med sanktioner mot oljeimport från Iran få den Iranska regimen att ta sitt förnuft till fånga. Iden var sund men i sista ögonblicket innan beslutsfattandet ändrade man tidpunkten för ikraftträdandet av bojkotten från första april 2012 till första juli. Detta skedde på begäran av de EU länder som är starkt beroende av oljeimport från Iran. Det finns en stor risk att senare läggandet av beslutets ikraftträdande skulle göra det meningslöst då Iran vid detta datum med icke ringa sannolikhet skulle ha kommit förbi den tidpunkt då ett militärt ingripande inte längre skulle vara nog verksamt.

Även om Iran den första juli inte skulle ha passerat gränsen så kan man ju på icke så så svaga grunder befara att en del av EU länderna inte alls vid detta datum skulle vara oberoende av oljeimport från Iran, vilket ju skulle göra hela det europeiska sanktionsprojektet irrelevant.

USA har under de senaste månaderna radikalt ökat sin militära hjälp till de arabiska länderna i gulfregionen och då speciellt till Saudiarabien. Utöver detta har den amerikanska militära närvaron i regionen starkt trappats upp. T.ex. har USA nu en hangarfartygsgrupp i Persiska viken och och ytterligare två som inom en vecka skulle kunna vara på plats i onrådet. Det spekuleras att man från USAs sida avser att inom de närmaste månaderna upprätta en flytande bas för amerikanska SEAL-förband i närheten av Hormuz sundet. Storbritannien har också vissa mindre marina enheter på plats. Vissa uppgifter finns också om att franska och kanadensiska marina enheter finns på icke för långt avstånd från området.

Det finns inga officiella uppgifter om huruvida israeliska marina enheter har lämnat Medelhavet för att för att segla till Arabiska havet. Man måste dock ta med i beräkning att en del av den israeliska flottan är stationerad i Elat och därmed relativt snabbt kan komma att vara på plats i Arabiska havet. En icke osannolik gissning är att en av Israels Dolfin ubåtar tillbringar delar av sin tid i nämnda hav. Huruvida dess kryssningsraketer är försedda med kärnvapenstridsspetsar är givetvis en väl bevarad hemlighet som iranierna måste ta med i beräkningen.

Även om hoppet på att Iran skulle vika sig för sanktionerna inte ännu är helt ute så börjar det se ut som om sannolikheten för en militär utveckling på konflikten blir allt mer sannolik. En av de viktigaste orsakerna till varför den iranska statsledningen inte skulle vika för sanktionerna är att den iranska befolkningen i denna fråga står relativt enad bakom sin ledning, något som för en del européer kan synas en smula underligt men som vi israeler helt förstår.

Vad som komplicerar frågan om när Iran står på gränsen till att under alla förhållanden kunna slutföra utvecklingen av ett operativt nukleärt vapen är att de två stater som är de tänkbara angriparna - USA och Israel - har på grund av sin militära kapacitet skilda uppfattningar om när Iran uppnår nämnda gräns. När det gäller Israel torde gränsen ligga någonstans runt nio månader medan för USAs sida det troligtvis rör sig runt 15 månader.

Israel ser den iranska bomben som ett existentiellt hot. Den israeliske försvarsministern Ehud Barak uttalade sig i en intervju så sent som den 25 januari i New York Times på följande sätt. "This is not about some abstract concept,” Barak said as he gazed out at the lights of Tel Aviv, “but a genuine concern. The Iranians are, after all, a nation whose leaders have set themselves a strategic goal of wiping Israel off the map.” Den amerikanska ledningen är helt medveten om denna israeliska uppfattning (mellan en till tre bomber av Hiroshima klass och finito Israel). Det är intressant att varken Al Fathah ledningen på Västbanken och Hamas ledningen i Gaza inte insett att den framtida palestinska staten strukit med samtidigt.

USA försöker övertala israel att inte slå till när den israeliska gränsen närmar sig utan vänta på att USA gör det då dess gräns närmar sig. Problemet är "bara" att då Israel ser frågan som en existentiell fråga men dock är medvetet om att det för USA är en ytterst viktig fråga men inte en existentiell. Den israeliska ledningen, hur gärna den än vill lita till USAs löften, måste ta med i beräkning att USA kommer fram med en kompromiss som innebär ett militärt nukleärt Iran.

Ett av de interna israeliska huvudargumenten mot ett israeliskt anfall på Iran har varit att det iranska svaret med konventionella vapen skulle bli förödande speciellt om Iran aktiverade Hizbollah och Hamas ifrågasätts nu både av den israeliska statsledningen och av israeliska akademiska forskningsinstitutioner. För hoppningsfullt har de rätt.

Vi här i Israel går en intressant men inte så trevlig framtid tillmötes.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, USA, Atomvapen,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Tailand, Hizbollah och svenska jihadister

Återigen har nyheter om en svensk terrorist dykt upp i media. Den 12 januari 2012 häktades han av thailändsk polis som misstänkt för planerade terroristdåd i Bangkok och på andra speciellt av israeler besökta turistmål i Thailand.

Det rör sig om en libanesisk man, Hussein Atris som under ett antal år varit bosatt i Sverige. Under sin vistelse i Sverige gifte han sig 1996 med en kvinna som hade svenskt medborgarskap vilket till synes underlättade för honom att erhålla svenskt medborgarskap. Han var bosatt i göteborgstrakten och drev en frisörsalong i Angered. För ungefär 10 år sedan återvände han med fru och barn till Libanon. Till skillnad från de övriga "svenska" jihadister som kommer att nämnas i fortsättningen är Hussen Atris Shia muselman.

År 2006 gjorde han ett besök i Sverige för att förnya sitt svenska pass.

Enligt uppgifter i media så var Hussein Atris medlem i grupp terrorister som tillhörde den libanesiska terrorist organisationen Hizbollah. Enligt mediauppgifter så skulle det i gruppen ingått bl. a. ytterligare två libaneser som också hade svenska pass. Det har förekommit spekulationer om att gruppen sänts ut för att hämnas elimineringen den av en framstående Iransk vetenskapsman, Mustafah Achmadi Rushan som var knuten till den iranska urananriknings anläggningen i Natanz. Mot detta talar att de thailändska myndigheterna redan den 22 december blivit underrättade av av israeliska Mossad att en grupp terrorister knutna till Hizbollah befann sig på thailändskt territorium. Atris uppgav vid förhören med honom att Hizbollah terroristerna avsett att utföra dåden mellan de 13 och 15 januari. Det troliga är att man från Hizbollah avsåg att dessa dåd skulle bli en del av de planerade dåden inför tioårsminnet av elimineringen av Imad Mughniyah, som varit Hizbollahs militära överbefälhavare.

De övriga medlemmarna t terrorgruppen är ännu på fri fot men det är otroligt att samtliga redan lyckats lämna Thailand.

Hussein Atris är långt ifrån den ende jihadisten med svensk bakgrund som aktivt verkat inom terroriströrelser.

Den förste som bör nämnas är Abu Qaswarah som också gick under namnet Muhamed Mou Mou Han var född 1965 i Marocko, kom till Sverige under 1980-talet. Under en del an 90-talet var han verksam i Afghanistan. Han blev svensk medborgare 1993. Gift med en svenska och hade med henne v ett barn. Enligt obekräftade uppgifter hade han en ledande position inom Al Qaeda i Europa under 1990-talet och början av 2000-talet. Under de senare åren i Sverige bodde han med sin familj i Haninge söder om Stockholm. Han lämnade Sverige 2006 och anslöt sig till Al Qaeda i norra Irak. Han avancerade snabbt och blev nummer två i Al Qaeda i norra Irak. Han stupade i strid med amerikanska trupper den 5 oktober 2008. Se även min bloggpost om Abu Qaswarah 16102008.

Makram Ben Salem Mejri föddes i Tunisien 1974 och kom till Sverige år 2000. Han bodde i Rinkeby med sin svenska hustru och blev far till fyra barn, av vilka det sista föddes när han redan hade dragit iväg till jihad. Han tog värvning i den Islamiska staten, en organisation som är en blodsbesudlad front för al-Qaida i Irak, någon gång under vintern 2006/07 och stupade enligt uppgift som självmordsbombare i Irak 2008. Han gick också under namnet Abu Muaaz.

Terrororganisationen Al Shabaab är en Al Qaeda affilerad organisation som i huvudsak är verksam Somalien. Den rekryterar runt om i världen och är aktiv i bland ungdomar med somalisk bakgrund i svenska invandrarförorter. En svensktalande person som går under namnet Abu Zaid förefaller vara Al Shabaabs huvudrekryterare i Skandinavien. Enligt uppgifter har minst 30 unga svensk-somalier under de senaste åren gett sig av till Somalien för att delta i striderna där. Ett antal har stupat.

Läs även andra bloggares åsikter om Terror, Thailand, Hizbolla, Jihad, Jihadister, Al Shabaab, Al Qaeda, Al Qaida,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Försök till statskupp i Iran! Vem blinkar först ,USA eller Iran??

I några veckor har det förekommit rykten om ett försök till statskupp i Iran. Enligt dessa rykten avsåg kretsar inom Irans revolutionära gardena störta - dvs i praktiken mörda Iran's Supreme Leader Ayatollah Ali Hoseyni Khamene.

Ayatollah Ali Khamene innehar posten som Irans Supreme Leader vilken han fick vid den Iranska islamska republikens grundare Ayatolla Ruhollah Khomeinis frånfälle år 1989.

Ali Khamene har som efterträdare till Khomeini det sista ordet i religiösa,ideologiska och politiska tvister inom det iranska ledarskapet och detta innebär att han kan sätta sig emot republikens president Mahmoud Ahmadinejad. I och för sig har förhållandet mellan de två i princip varit harmoniskt men under det sista året har det glunkats om vissa motsättningar. Det har spekulerats om att Ali Khamene inte helt är överens med presidentens handläggning av Irans nukleära program.

De revolutionära gardena vilka i grund och botten är en av Ahmadinejads starkaste politiska baser är också formellt ansvariga för landets nukleära program samt programmen för utveckling av såväl ballistiska som mer konventionella raketer.

I Jerusalem Post publicerades den 13 december 2011 en artikel baserad på uppgifter från det panarabiska TV-nätet Al Arabiya att höga officerare i de revolutionära gardena hade inbjudit Ali Khamene att besöka den raket bas samma dag (12 december 2011) som basen ifråga mer eller mindre raderades ut av en explosion som bland annat dödade chefen för, och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missil program, General Hassan Tehrani Moghaddam. (Se min tidigare blogg om om det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapenprogram.) Man kan verkligen fråga sig hur Jerusalem Post kunnat svälja ett sådant totalt ologiskt av Al Arabiya utportionerat ryckte som innebar att man inom de revolutionära gardena var villiga att offra General Moghaddam samt ytterligare ett antal nyckelpersoner i Irans ballistiska missil program för att mörda Ali Khamene.

För ett antal dagar sen fick författaren av denna bloggpost från en ytterst tillförlitlig källa information att det från kretsar inom de revolutionära gardena gjorts ett försök till en statskupp vars mål bl.a.var att röja Ali Khameni ur vägen. Källan ville inte ge mer detaljer om kuppförsöket.

Det är ju knappast förvånande att de iranska befolkningen börjar bli allvarligt oroad av situationen bl.a. pga den ekonomiska krisen i Iran med en valuta som under det senaste halvåret rasat med i det närmaste 40%. Ytterligare ett tecken på oro är att befolkningen i landet i den mån de har nog med pengar hamstrar mat.

----------------------------------------

Iran har nu genom sitt ultimatum att till USA att inte åter sända in amerikanska hangarfartyg i den Persiska viken försatt sig i en ytterst allvarlig situation. USA reagerade med att förklara att den amerikanska flottan förflyttar sina fartyg med hänsyn till var de taktiskt och strategiskt bäst värnar de amerikanska intressena samt tillade att USA under inga villkor skulle finna sig i att Iran stängde Hormuzsundet (infarten till Persiska viken) för sjöfart. Vikten av fri sjöfart i Hormuzsundet är att i det närmaste 30% av världens oljeproduktion skeppas genom sundet.

Iran spelar ytterst hårt och frågan är om USAs statsledning kan falla undan då detta inte bara av Iranierna utan av största delen av världens länder, med rätta, skulle se USA som en papperstiger. Dessutom skulle president Obama förlora nästa presidentval om han ens skulle bli nominerad som demokratisk presidentkandidat!

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, USA, Statskupp, Hormuzsunder, USA, Ali Khamene,

Bloggar
Försvar och Säkerhet - Oplan 1002 (Iran)

DN, DN2, DN3, DN4,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Hadarat Nashim

vad jag skrev var bara vad jag väntade mig. Att det skulle innehålla öppna och halvt dolda angrepp på den sionistiska arbetarrörelsen var jag helt på det klara med. Vad Bertil trotts allt inte vill inse är att den klassiska sionismen är ett uppror mot det judiska galut samhället. Haredim i Europa och det dåvarande Palestina gjorde vad de kunde för att motverka rörelsen. Många om inte de flesta ultraortodoxa rabbinerna i Östeuropa gjorde allt för att förhindra medlemmarna i sina flockar att inte gå på alia - och detta ännu när det var klart för alla, som ville se verkligheten, vad Hitler avsåg att göra. Bertil, du som de flesta av dina meningsfränder, vill än i dag inte inse att den israeliska judiska staten förverkligades huvudsakligen genom den sionistiska arbetarrörelsens - i alla dess former och fraktioner - arbete och insatser. Det är därför som det är så svårt att smälta det allt starkare inslaget av galut mentalitet i dagens Israel. I dag glömmer man lätt bort att innan Beigin kom till makten 1977 så arbetade de flesta haredim. Ben Gurion gick med på att ett mindre antal yeshiva studenter (ca 800) skulle få bidrag till att studera på heltid och få sin militärtjänst uppskuten på obestämd framtid. Resten fick gå till armen och jobba efter den.Beigin gick med på att varje judisk yngling - antingen han passade för yeshiva,studier eller ej, fick uppskov med militärtjänsten så länge han studerade. Detta ledde till dagens explosiva ökning av antalet haridim, som nu måste försörjas av Israels arbetande befolkning. Om inte denna utveckling stoppas har staten Israel knappast någon möjlighet att överleva. Att sedan ta i försvar kravet på att religiösa soldater inte skall vara tvungna att delta i officiella militära ceremonier om dessa innefattar sång av kvinnor - civila som militära - är hårresande. Kravet innebär de facto att kvinnliga soldater inte skall få sjunga på officiella militära ceremonier. Givetvis inte om du anser att Israel skall bli som Iran eller Saudi Arabien! Skall försöka utveckla det här i en kommande bloggpost.