Obama och Afghanistan-Pakistan

När man så här nästan 11 månader efter att president Barak Obama tillträdde posten son USAs president och därmed blev världens mäktigaste man måste man tyvärr konstatera att hans utrikespolitik, hur än välmenande han var, trotts allt inte visat sig vara helt verklighetsanpassad.

Detta gäller Iran såväl som Israel-Palestina. När det gäller Afghanistan-Pakistan är det svårare att döma då Obama först för några dagar sedan lagt fram sin politik. Då detta problemkomplex torde vara det ur västvärldens synpunkt viktigaste är det åtminstone uppmuntrande att han inte rusade iväg med förhastade proklamationer utan tog tid på sig att formulera en politik.

Men innan vi går in på dessa frågor så är jag skyldig mina läsare en förklaring på min tystnad under en månad. Orsaken helt enkelt att jag var på resa i Syd Ost Asien, och då huvudsakligen i Burma (Myanmar). Det är definitivt ingen tvekan om att det var en av de intressantaste resor jag gjort och det tog tid efter att jag kom hem innan jag kunde ta i tu med mina normala ämnen. Burma är ett otroligt fascinerande land med enorma problem. Om det bara var militärjuntan så skulle det vara enkelt, men tyvärr är problemen mycket större än så. Landet har än i dag en dragningskraft som den som Kipling så väl formulerade i sin dikt "On the Road to Mandalay".

Nåväl, tillbaks till dagens problem. Afghanistan-Pakistan, eller som det börjar kallas Af-Pak problemet är nog det viktigaste problemet för västvärlden att ta i tu med. Skälet till detta är två, nämligen att dels Al Qaeda som allierad med Taliban styrkorna är en integrerad del av problemet, dels att Pakistan är en kärnvapenmakt. Om Taliban får kontroll över Pakistans kärnvapen så kommer detta att innebära att Al Qaeda på sikt kommer att ha kärnvapen med allt vad detta innebär.

Den som vill formulera en lösning för AF-Pak problemet bör definitivt ta hänsyn till en del historiska, etniska och logistiska fakta vid formuleringen av sin politik.

1. Först och främst får man inte glömma att afghanerna alldeles utan hänsyn till vilken stam de tillhör genom århundradena visat sig vara ytterst måna om att värna sitt oberoende. Inte ens det brittiska imperiet när det stod på sin höjdpunkt kunde kuva dem. Att Sovjet misslyckades med sin invasion 1989 är ett exempel på att afghanerna inte ändrat sin inställning till främmande makters försök att militärt ockupera landet.
2. Taliban i sig är en strängt fundamentalistisk islamsk organisation som både i Afghanistan och Pakistan har sitt huvudsakliga stöd inom Pashtun stammen. Den är den största och ledande av de icke ringa stammar som utgör Afghanistans befolkning. Å andra sidan utgör Pashtunerna i Pakistan en minoritet av denna stats befolkning och är i huvudsak koncentrerad till de nordvästra gränsområdena mot Afghanistan. Taliban är dock icke automatiskt stödjare av den internationella jihadist rörelsen. En seger för Taliban i Afghanistan innebär inte automatiskt att Al Qaeda får fritt fram i Afganistan. Det stöd som denna organisation fick av Taliban under 1990-talet bottnade inte till ringa del i ekonomiskt stöd från Al Qaeda. Förhållandet mellan Taliban (Pakistan) och Pakistan är mer oklart men samarbetsviljan mellan de två torde vara något starkare beroende på att Pashtunerna befinner sig i en minoritetsställning i Pakistan.
3. Den Pakistanska armen och då speciellt dess underrättelsetjänst (ISI) har traditionellt haft mer en goda förbindelser med Taliban (Afghnistan). Det är ännu oklart hur striderna mellan den pakistanska armeen och Taliban (Pakistan) på sikt kommer att påverka ISIs inställning till stöd av Taliban (Afghanistan) Det är inte helt otroligt att om striderna så småningom trappas ned ISI kommer att återuppta kontakterna.
4. Icke afghanska reguljära militära styrkor som avser att agera i Afghanistan är tvungna att ta hänsyn till den undermåliga kommunikations infrastrukturen i landet. Det är ju självklart att pga detta inhemska gerillaförband har uppenbara fördelar i sina väpnade aktioner.
5. Då både de amerikanska och ISAF styrkorna definitionsmässigt är inblandade i ett "war amongst the people" måste de i sina aktioner ta hänsyn till att den inhemska civilbefolkningen som till största delen tillhör Pashtun stammen skall få känsla att inte bara dessa styrkor har den militära överhanden men också att detta gynnar befolkningen och detta till trotts att Taliban åtminstone i Pashtun områdena har en automatisk etnisk "trumf på handen".

Det är mot bakgrunden av bl.a. ovan nämnda problem som Obamas nu offentliggjorda politik kommer att prövas på fältet.

Obamas plan har i sig dessutom några inbyggda problem som kan komma att förhindra dess lyckade utförande. Det största av dem är den tidsgräns för starten av nedtrappning av de amerikanska trupperna som annonserats till sommaren 2011. Man kan väl förstå den politiska bakgrunden till beslutet men det är ur amerikansk militär synpunkt ett olyckligt beslut. Implicit i beslutet ligger inbyggt att tills sommaren 2010 kommer de amerikanska styrkorna ökats med ca 30.000 man och ISAF styrkorna med mellan 5.000 till 7.000 man och då blivit så starka att Taliban militärt mist sin trovärdighet i det afghanska folkets ögon vid mitten av 2011.

Det strategiska målet är korrekt och det är helt riktigt att det formulerats, då ingen militär kampanj kan lyckas om man ej klargjort för sig vad man vill uppnå. Å andra sidan är det olyckligt att man signalerat att man kommer att uppnå detta sommaren 2011. Taliban kan ta det politiska beslutet om nedtrappning på allvar och börja ligga lågt och inte utsätta sina styrkor för att bli militärt slagna i hoppet om att Obama inte kommer att ha så lätt att plötsligt frångå löftet, speciellt i början av valkampanjen till president valet i november 2012. Det är därför välgörande att den amerikanska administrationen redan börjat knysta om att beslutet om tidpunkten inte är helt slutgiltigt utan kommer att avgöras enligt situationen på fältet.

Ett annat inbyggt hinder i planen är att den inte tycks lägga nog stor betydelse på stödet åt den afghanska civilbefolkningen. Det räcker inte med att bygga upp en afghansk arme som kan ta över utan det krävs att de amerikanska- och ISAF styrkorna ser till att uppbyggandet av den civila infrastrukturen tar fart samt att den nuvarande afghanska administrationen ordentligt tar i tu med att slå ned på den utbredda korruptionen i sina egna led.


Frånsett detta så är kampanjen inte avslutad på ett avgörande positivt sätt om inte Taliban (Pakistan) blir rejält satta på plats och att den pakistanska regeringen (och armen) effektivt kontrollerar de traditionellt laglösa nordväst provinserna.

Då det överbyggande målet för Af-Pak kampanjen hela tiden varit AL Qaedas neutralisering, så är detta pga att AL Qaeda sedan ett antal år i huvudsak varit "stationerat" i Nordväst provinserna, av yttersta vikt.

För mera detaljer om nordväst provinserna och Talibans ställning i dem klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Afghanistan, Pakistan, ISAF, Taliban, Al Qaeda, Al Qaida,


DN, DN2, DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8, DN9,
SvD, SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
Sydsvenskan,
Sydsvenskan2,
Dagen
Barometern
VG,
VG2
VG3,
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till president Obamas nya politik i Afghanistan-Pakistan

Chefsingenjören En djupare analys (uppdaterad)