Israel står i dagarna inför problemet att lösa problemet med Gilad Shalits frigivning.
Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer
Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.
Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.
Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.
Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.
Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.
Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.
Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.
Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.
I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).
Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,
DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,
Knuff
Knuff
Knuff
Knuff
Knuff
Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer
Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.
Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.
Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.
Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.
Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.
Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.
Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.
Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.
I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).
Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,
DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,
Knuff
Knuff
Knuff
Knuff
Knuff
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar