Huvudnyhet från Iran är meddelandet att man gjort en lyckad uppskjutning av en ny version av Sejil-2 raketen. Den nya versionen har en räckvidd på över 2000 km.
Dessutom har bloggen som första (?) svenskspråkiga media en rapport om hur den israeliska flottan patrullerar Persiska viken samt orsaken till att den iranska regimen plötsligt för ett antal månader sedan offentliggjorde att man mer eller mindre byggd färdigt en underjordisk anriknings för uran i närheten av staden Qom.
Meddelandet om det lyckade provet av den uppgraderade versionen av Sejil-2 raketen sände kalla kårar ned för ryggraden på de politiska och säkerhetspolitiska ledarna i Mellanöstern, Turkiet såväl som i Grekland och övriga länder vars territorier helt eller delvis ligger på ett avstånd på under 2000-2500 km från den Iranska gränsen.
Sejil-2 raketen är en två stegs raket med fast bränsle. Till skillnad från tidigare iranska långdistansraketer som alla drevs med flytande bränsle har den därigenom fördelen att den inte behöver en tidskrävande tanknings process under vilken den är sårbar för motsidans försvarsanfall utan kan med mycket kort varsel avskjutas från mobila ramper. För de läsare som frågar sig varför man inte kan tanka raketer med flytande bränsle i god tid innan de avskjuts är svaret enkelt. Det flytande raketbränslet skulle på kort tid "fräta sönder" viktiga delar av raketerna.
I och med att iranierna lyckats konstruera en fungerande tvåstegs raket har de tagit ett jättesteg i riktningen mot utveckling av en inhemsk trestegsraket. Dvs de är nära stadiet då de kan bygga en interkontinental ballistisk trestegsraket. Såvida Iran inte avser att starta ett mycket ambitiöst rymdforsknings program finns det enbart ett användningsområde för sådana missiler, nämligen bärare av kärnvapen.
Vid en Israelisk-Amerikanska övning, Juniper Cobra, under sen hösten 2009 provades olika försvarstyper mot ballistiska medeldistansraketer. En detaljerad beskrivning av vad som avsågs bli prövat under övningen finns på min bloggpost från den 17 april 2009.
Över till uppgifterna om fjärrstyrda israeliska patrullbåtar i persiska viken. Enligt uppgifter i icke israelisk press har den israeliska flottan stationerat små obemannade fjärrstyrda patrullbåtar i persiska viken. Det fråga om en 9 meter lång båt med ett tons deplacement, utrustad med ytterst modern utrustning för att upptäcka mål till sjöss och på kuster under dag som natt och under svåra väderför hållanden. De är också utrustade med en automatkanon med lång räckvidd som låser på mål även under grov sjögång. Utöver detta har de också ospecificerade instrument avsedda för underrättelse ändamål. Bland dessa har de enligt vissa uppgifter kameror som av mycket hög kvalitet. Dess toppfart ligger någonstans mellan 40 till 50 knop. (1 knop=1.853 m).
Den styrs antingen med hjälp av satelliter eller från landbaserade kontrollstationer. Om det senare är sant så innebär det en politisk bomb då det innebär ett direkt militärt samarbete med någon eller några arabstater.
När det gäller den iranska anrikningsanläggningen utanför staden Qom så hade dess existens varit känd för både den amerikanska, brittiska och israeliska underrättelse tjänsterna en längre tid. Man hade däremot inte kunnat avgöra vad dess funktion var från satellitbilderna.
Det var först då en brittisk underrättelse officer från MI-6 som var verksam i Iran lyckades få uppgifter om att anläggningen, som ännu var i slutskedet av sitt uppförande, verkligen var avsedd att fungera som en alternativ hemlig anrikningsanläggning till den i Natanz. De västliga underrättelse tjänstena höll inne med sin kunskap, men då de iranska myndigheterna lyckades fånga den brittiske agenten fick de klart för sig att hemligheten hade avslöjats för CIA, MI-6 och Mossad. I stället för att hålla tyst med denna sin upptäckt förstod iranierna att den enda utväg de hade var att snabbt meddela The International Atomic Energy Agency (IAEA) i Wien att man höll på att bygga en anläggning för civil användning av kärnkraft i närheten av staden Qom.
Iranerna påstod att arbetet startats under året 2007, men IAEA, som inte hostat något om sin tidigare kännedom av projektet, påstod att man hade uppgifter om att det hela hade startat redan år 2002.
Affären läckte ut alldeles före G20 mötet hösten 2009 och president Barak Obama, tillsammans med premiärminister Gordon Brown och president Nicolas Sarkozy och starkt uppbackade av den tyska förbundskanslern Angela Merkel gjorde en jättegrunka vid G20 konferensen av det Iranska försöket att dölja sitt kärnvapenprogram och allt annat kom i skuggan av deras ilska mot Iran. De fanns de delegationer t.ex. ordförande landet i EU, Sverige, som lite lamt protesterade mot tonvikten på Iran istället för att ta sig ann miljöfrågorna.
I förbifarten blev det också en illustration på EU ordförandens verkliga status i fall då de tre stora Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans har en från EU ordförandelandet avvikande åsikt.
Meddelandet om det lyckade provet av den uppgraderade versionen av Sejil-2 raketen sände kalla kårar ned för ryggraden på de politiska och säkerhetspolitiska ledarna i Mellanöstern, Turkiet såväl som i Grekland och övriga länder vars territorier helt eller delvis ligger på ett avstånd på under 2000-2500 km från den Iranska gränsen.
Sejil-2 raketen är en två stegs raket med fast bränsle. Till skillnad från tidigare iranska långdistansraketer som alla drevs med flytande bränsle har den därigenom fördelen att den inte behöver en tidskrävande tanknings process under vilken den är sårbar för motsidans försvarsanfall utan kan med mycket kort varsel avskjutas från mobila ramper. För de läsare som frågar sig varför man inte kan tanka raketer med flytande bränsle i god tid innan de avskjuts är svaret enkelt. Det flytande raketbränslet skulle på kort tid "fräta sönder" viktiga delar av raketerna.I och med att iranierna lyckats konstruera en fungerande tvåstegs raket har de tagit ett jättesteg i riktningen mot utveckling av en inhemsk trestegsraket. Dvs de är nära stadiet då de kan bygga en interkontinental ballistisk trestegsraket. Såvida Iran inte avser att starta ett mycket ambitiöst rymdforsknings program finns det enbart ett användningsområde för sådana missiler, nämligen bärare av kärnvapen.
Vid en Israelisk-Amerikanska övning, Juniper Cobra, under sen hösten 2009 provades olika försvarstyper mot ballistiska medeldistansraketer. En detaljerad beskrivning av vad som avsågs bli prövat under övningen finns på min bloggpost från den 17 april 2009.
Över till uppgifterna om fjärrstyrda israeliska patrullbåtar i persiska viken. Enligt uppgifter i icke israelisk press har den israeliska flottan stationerat små obemannade fjärrstyrda patrullbåtar i persiska viken. Det fråga om en 9 meter lång båt med ett tons deplacement, utrustad med ytterst modern utrustning för att upptäcka mål till sjöss och på kuster under dag som natt och under svåra väderför hållanden. De är också utrustade med en automatkanon med lång räckvidd som låser på mål även under grov sjögång. Utöver detta har de också ospecificerade instrument avsedda för underrättelse ändamål. Bland dessa har de enligt vissa uppgifter kameror som av mycket hög kvalitet. Dess toppfart ligger någonstans mellan 40 till 50 knop. (1 knop=1.853 m).
Den styrs antingen med hjälp av satelliter eller från landbaserade kontrollstationer. Om det senare är sant så innebär det en politisk bomb då det innebär ett direkt militärt samarbete med någon eller några arabstater.När det gäller den iranska anrikningsanläggningen utanför staden Qom så hade dess existens varit känd för både den amerikanska, brittiska och israeliska underrättelse tjänsterna en längre tid. Man hade däremot inte kunnat avgöra vad dess funktion var från satellitbilderna.
Det var först då en brittisk underrättelse officer från MI-6 som var verksam i Iran lyckades få uppgifter om att anläggningen, som ännu var i slutskedet av sitt uppförande, verkligen var avsedd att fungera som en alternativ hemlig anrikningsanläggning till den i Natanz. De västliga underrättelse tjänstena höll inne med sin kunskap, men då de iranska myndigheterna lyckades fånga den brittiske agenten fick de klart för sig att hemligheten hade avslöjats för CIA, MI-6 och Mossad. I stället för att hålla tyst med denna sin upptäckt förstod iranierna att den enda utväg de hade var att snabbt meddela The International Atomic Energy Agency (IAEA) i Wien att man höll på att bygga en anläggning för civil användning av kärnkraft i närheten av staden Qom.Iranerna påstod att arbetet startats under året 2007, men IAEA, som inte hostat något om sin tidigare kännedom av projektet, påstod att man hade uppgifter om att det hela hade startat redan år 2002.
Affären läckte ut alldeles före G20 mötet hösten 2009 och president Barak Obama, tillsammans med premiärminister Gordon Brown och president Nicolas Sarkozy och starkt uppbackade av den tyska förbundskanslern Angela Merkel gjorde en jättegrunka vid G20 konferensen av det Iranska försöket att dölja sitt kärnvapenprogram och allt annat kom i skuggan av deras ilska mot Iran. De fanns de delegationer t.ex. ordförande landet i EU, Sverige, som lite lamt protesterade mot tonvikten på Iran istället för att ta sig ann miljöfrågorna.
I förbifarten blev det också en illustration på EU ordförandens verkliga status i fall då de tre stora Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans har en från EU ordförandelandet avvikande åsikt.
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Ballistiska raketer, Kärnvapen, Obemannade patrullbåtar, USA, anrikningsanläggningar, Storbritanien, Frankrike, Tyskland,
DN, DN2,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG
2 kommentarer:
IAEA/EU/USA/FN = See no evil, talk no evil, hear no evil.
Iran får väl skrota sina kärnvapenplaner NÄR ISRAEL SKROTAR SINA KÄRNVAPEN! Annars har Iran samma rätt till försvar soma lla andra.
Skicka en kommentar