Virrvarr i israeliska regeringens beslutsprocess

Var publiceringen av det israeliska beslutet om byggtillstånd för ytterligare 1600 lägenheter i stadsdelen Ramat Shlomo en av Natanyahu planerad provokation eller ett bevis för minst sagt bristande ledarskap hos den israeliske premiärministern.

Alldeles frånsett frågan om att bygga ut de israeliska stadsdelarna i östra Jerusalem eller ej, och jag återkommer till det nedan, så förefaller det verkligen nästan otroligt att Natanyahu skulle ha fattat beslutet om att tillståndet för ut byggnaden av Ramat Shlomo skulle publiceras precis då USAs vicepresident Jo Biden, den kanske främste stödjaren av Israel i Obama regimen, var på officiellt på besök i Israel. Man kan med rätta beskylla Natanyahu för mängder med politiska tabbar men att han, som har en mycket god kunskap om amerikansk politik, med berott mod skulle uppträda så ohyfsat och skadligt för Israel förefaller ytterst otroligt.

Men å andra sidan kan man inte bortse från att han borde förstått det nödvändiga i att beordra sin inrikesminister att se till att inga beslut om byggtillstånd fick tas ett antal dagar före och efter för att inte tala om under Bidens besök i Israel. Att han inte gjorde det är bara ett uttryck för hans bristande ledarskaps förmåga.

Så småningom kommer vi väl att få klarhet i vad som egentligen hände. Den nuvarande krisen pekar dock på ett mycket allvarligare problem som aktualiserats av vad som hänt nu.

Intill andra halvan av 1990-talet hade det internationella samfundet i realiteten accepterat Israels byggande av judiska statsdelar i delar av Jerusalem som inkorporerats till Israel efter sex-dagars kriget 1967. Vad som förde upp denna företeelse på den internationella agendan var i princip den diskussion som bröt loss då Natanyahu under sin första period som Israels premiärminister (1996-1999) startade upprättandet av en ny sådan stadsdel, inom Jerusalems municipala område norr om Betlehem. Statsdelen fick namnet "Har Homa". Efter en tids internationellt bråk tappade de internationella media och de internationella politiska organen intresset för saken, troligtvis beroende på den andra intifadan som bröt ut på hösten 2000.

Men det var dock helt klart att att delar av den internationella opinionen, då speciellt pro palestinska NGOs, fått upp ögonen för saken. Man började lägga märke till att att statsdelen Gilo plötsligt kallades " bosättningen Gilo" och liknande benämningar gavs även andra judiska stadsdelar som var belägna i de 1967 inkorporerade områdena.

Det bör noteras att dessa statsdelar som i dag har en befolkning på ca 200.000 i president Clintons förslag till delning av Jerusalem samt i den s.k. Geneve överenskommelsen (2003) utan större diskussion hamnade på den israeliska sidan av den föreslagna gränsen. Palestinierna skulle visserligen kompenseras med mark på något annat ställe men då det rörde sig om tättbebyggda stadsområden var det ytmässigt av mindre betydelse.

Men problemet aktualiserades allvarligt då Obama administrationen relativt snabbt efter sitt tillträdande förklarade att ur dess synpunkt var det ingen skillnad på Östra Jerusalem och Västbanken. Den israeliska regeringens reaktion var att att påpeka att det var visst en skillnad då Östra Jerusalem var en del av Israel. Vad som högerblocket i regeringen inte förstod var tiden då man kunde kräva ett odelat Jerusalem var förbi, och man missade att vad det nu gällde var att rädda de judiska delarna av Östra Jerusalem. Arbetarpartiets och Israel Beiteinus (Liebermans parti) regerings medlemmar förstod det instinktivt men var troligtvis rädda för att säga det rent ut då de skulle blivit mötta med det höger populistiska ramaskriet "Ni vill dela Jerusalem".

Att det rörde sig om att låta palestinierna få de icke judiska delarna av Jerusalem som historiskt mer eller mindre aldrig varit en del av Jerusalem och därmed vinna ur demografiskt avseende samt slippa belasta den israeliska statskassan med att betala mängder av socialbidrag fattar man inte på högersidan.

Om Bibbi Natanyahu hade förstått att den internationella opinionen sedan länge motsatt sig att de arabiska delarna av Jerusalem skulle få förbli delar av Israel och bestämt förklarat för Obama och hans medhjälpare att vad som är viktigt för Israel är de judiska stadsdelarna - vilket president Clinton förstod - hade vi kanske inte varit i en situation idag då USA kräver att vi inför byggstopp även i de judiska delarna av Östra Jerusalem.

En vanlig israel definierar i dag Västra respektive Östra Jerusalem etniskt och inte geografiskt men det fattar inte högerblocket.

Jag har inte tagit upp problemet med tempelplatsen och ytterligare ett antal heliga platser. Konflikterna om dem kan i värsta fall starta ett storkrig men man kan lite syniskt påpeka att sedan sommaren 1967 har samtliga israeliska regeringar låtit de islamska Waaqfen styra och ställa relativt fritt där. Personligen tycker jag inte om det men är det värt ett krig???!!

Hur man nu skall få ned palestinierna från det träd som de återigen klättrade upp i efter att det israeliska inrikes departementet publicerade beslutet om de 1600 lägenheterna i Ramat Shlomo vet väl ingen för närvarande.

Synd, för de amerikanska baspunkterna till förhandlingarna mellan Israel och Palestinierna var bra och i vissa avseenden mycket bra för Israel.

Läs och begrunda vad som stod i HaAretz pappersupplaga den 9 mars 2010.
1. Förhandlingarna baseras på tidigare ingångna avtal mellan parterna samt på kvartettens vägkarta.

2. De baseras på president Obamas proklamationer om en framtida judisk stat sida vid sida med en palestinsk samt om de sk bosättare blocken.

3. USA har förklarat för palestinierna att om en av parterna inte uppfyller förväntningarna så kommer USA dra konsekvenserna av detta.

4. USA begär att Israel visar god vilja genom att frige fångar, ta bort fler vägspärrar, samt lätta på blockaden mot Gaza remsan.

Nummer ett och två är utmärkta ur Israels synpunkt, speciellt som man dessutom från den amerikanska administrationen förklarade att vad parterna kom fram till vid förhandlingarna efter Annapolis konferensen inte var bindande får parterna. Detta innebär också enligt amerikansk uppfattning att Olmerts slutförslag till Abu Mazen i november 2008, som denne aldrig svarade på, inte ligger till någon grund för förhandlingarna (Palestinierna krävde detta).
Nummer tre, ja man bör nog från Israels sida ta punkten på allvar.
Nummer fyra är vi vana vid och kommer nog att klara.

Ja, nu är det bara att hoppas på att den Israeliska örfilen inte raserade allting.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Palestinska myndigheten, Jerusalem, Obama, Västbanken, Geneve överenskommelsen,



DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,

Israel som judisk och demokratisk stat.

När den moderna politiska sionismen började spira runt skiftet mellan det nittonde och tjugonde århundradena var den i grund och botten ytterligare en av de nationella rörelserna som växte fram hos olika etniska minoriteter i Europa, då huvudsakligen inom det Habsburgska- och Ryska imperierna.

Dessa rörelser strävade efter att upprätta nationalstater för sina respektive etniska grupper.

Den sionistiska nationella rörelsen skilde sig dock i vis mån från t.ex. den tjeckiska, polska, serbiska, finska osv då den inte önskade upprätta sin nationalstat i Europa utan i det ursprungliga judiska hemlandet, Eretz Israel (Israels land) som var beläget i det område i Mellanöstern som romarna av politiska skäl gett namnet Palestina efter Filisteerna som tidigare bott i områdena mellan dagens Gaza och Ashdod. Nämnda Filistéer har inget som helst etniskt eller kulturellt samband med dagens palestinier.

Från sionistiskt håll var man från början helt inriktad på att den blivande judiska nationalstaten skulle bli en judisk demokratisk stat. Även om man mycket snart kom till klarhet om att denna nationalstat, liksom flertalet av de som upprättades eller återupprättades i Europa efter första världskriget, skulle komma att ha en viss minoritetsbefolkning. I det fallet vi behandlar här - en arabisk sådan. Detta innebar dock inte att man gjorde avsteg från principen om att den skulle vara en judisk stat på samma sätt som t.ex de polska, ungerska och tjeckiska nationalstaterna efter första världskriget höll fast vid sin etniska särart trotts att man hade betydande tyska minoriteter inom sina områden.

Låt oss nu se på problemet med en judisk demokratisk nationalstat. Det judiska i detta sammanhang är ett etniskt gruppbegrepp medan det demokratiska är ett etiskt och juridiskt begrepp som formar samhällets formella uppbyggnad samt definierar de enskilda medborgarnas rättigheter och skyldigheter. I dag glömmer man ofta bort att demokrati inte enbart handlar om rättigheter utan också skyldigheter.

Vi har alltså en etnisk majoritetsgrupp med sina kollektiva rättigheter, språk, historiskt narrativ osv. Men vi har också de enskilda medborgarna, då speciellt i minoritetsgruppen, med sina rättigheter och skyldigheter Går det att förena de två begreppen?

För att förstå problemet bör vi dock först se på några allmänna problem med nationalstater med nationella minoriteter.

Så länge som alla invånarna i en nationalstat tillhör samma etniska nationella grupp uppstår inte konflikter mellan det nationella begreppet och det demokratiska utan konflikterna rör sig om samhällets uppbyggnad och enskilda eller grupper av medborgares rättigheter och skyldigheter mot varandra.

Svårigheterna uppstår i de fall då det existerar en nationell minoritetsgrupp i en nationalstat som stävar att vara både nationalstat och internt demokratisk. Går det att finna en lösning som förenar majoritetsgruppens historiska narrativ, språk, religiös inriktning, symboler som flagga och nationalsång med den eller i värsta fall de nationella minoriteternas rättmätiga krav på demokratiska rättigheter? Den klassiska lösningen som dock sällan var speciellt lyckad var att ge de nationella minoriteterna s.k. minoritetsrättigheter, d.v.s. att ge dem rättigheter att använda sina språk i de områden där de bodde, läroplaner i deras skolor som även undervisade eleverna om minoriteternas historia m.m..

En lösning som ibland lyckades var att istället för nationalstat upprätta någon typ av federativa fler nationella stater. Schweiz är ett klassiskt exempel men man får inte glömma att den staten bildades långt innan den moderna nationalismen kom på modet under 1800-talet. Belgien som kom till som självständig stat 1830 är en två-nationell stat bestående av två nationella grupper som i huvudsak bor i två väl avgränsade områden. Man kan dock inte bortse från att för några år sedan landet stod på randen av en etnisk splittring. Jugoslavien var en federativ stat som efter Titos frånfälle och den europeiska kommunismens fall upplöstes under ett ytterst blodigt inbördeskrig i ett antal etniskt mer homogena stater.

En annan typ av lösning på ömsesidiga minoritetsproblem i närliggande länder var befolkningsutväxlingen mellan Grekland och Turkiet i början av 1920-talet.

Och så tillbaka till problemet med Israel som judisk demokratisk stat. Här står vi inför ytterligare ett avgörande problem som inte fanns i de ovan nämnda exemplen, nämligen att den nationella minoriteten i Israel, de palestinska israeliska araberna, i grund och botten och i likhet med om givande arabstater inte godtar den israeliska judiska statens existens och definitivt inte dess existens som judisk stat.

Om det historiskt sett varit så att majoritetsgruppen varit den ledande och att de nationella minoriteterna fått finna sig i detta strävar de israeliska araberna tvärt emot att, efter att en palestinsk stat blivit upprättad på delar av de av Israel 1967 ockuperade områdena, den israeliska staten skall omvandlas till en bi nationell stat med lika rättigheter för judar som araber. D.v.s. att det etniska judiska såväl som det arabiskt-palestinska gruppbegreppet stryks och staten, vad än den nu kommer att kallas blir en stat baserad på individer. D.v.s. i demokratins namn skall 80% få finna sig i vad 20% vilja. Det är ju klart att detta är allt annat än demokratiskt.

Att de israeliska araberna skall ha fulla medborgerliga rättigheter uttrycks redan i i Israels självständighets förklaring (MegilatHaAtzmaut) men detta innebär inte att de har samma rätt till nationella rättigheter i den Israeliska staten som dess judiska befolkning har. De israeliska araberna har dock inte förbättrat sin situation genom att framlägga långtgående krav på att nationella symboler som t.ex. flagga och nationalsång skulle ändras i etniskt neutral riktning.

De israeliska myndigheterna är väl medvetna om problematiken med den demografiska balansen mellan judar och araber i Israel. Generellt sätt har inte palestinska araber rätt att bosätta sig i Israel. I undantagsfall godtas dock sådan invandring om det enskilda fallet kan anses vara återförening av familj.

Om en israelisk arab gifter sig med en palestinsk arab som är bosatt utanför Israel förhindrar den nuvarande, men temporära, lagstiftningen i Israel den icke israeliske parten att bosätta sig i Israel. Motiveringen till detta är att man från israelisk sida vill förhindra arabisk invandring av all sort då denna påverkar den demografiska balansen i landet.

Den israeliska högsta domstolen prövar för närvarande om det kan anses föreligga säkerhetsskäl att förhindra att icke israeliska araber som ingått äktenskap med israelisk arab skall få rätt att bosätta sig i Israel.

Trotts att det finns en stor och klar majoritet mot all, även genom gifte mål, arabisk invandring till Israel är det relativt troligt att högsta domstolen kommer att förklara att de temporära bestämmelserna inte är i överensstämmelse med med israelisk juridisk rättsuppfattning.

Då gifte mål mellan israeliska araber och speciellt araber från Västbanken inte är ovanliga skulle ett sådant beslut innebära att högsta domstolen fattar ett beslut som innebär att på sikt den demografiska utvecklingen skulle sätta Israels karaktär som judisk stat i fara.

Lägg till detta den inte helt oväsentliga illegala invandringen av araber så kan man lätt se att den demografiska utvecklingen kan komma att allvarligt påverka frågan om Israel som judisk och demokratisk stat.

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
VG,

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Israeliska araber, Nationalstat, Nationella minoriteter, Demografisk utveckling,