Var den högt uppsatte talibanförhandlaren en butiksinnehavare från Quetta i Pakistan?

Det hade börjat sprida sig optimism i ledande afghanska och NATO kretsar i Kabul när det gällde möjligheten att kanske komma fram till en uppgörelse mellan den afghanska regeringen och Taliban.

En person vid namn Mullah Akhtar Muhammad Mansour och som som utgav sig för att vara andre man i Talibans ledning hade på icke publicerat sätt kontaktat de afghanska myndigheterna och förklarat sig villig att i Talibans namn inleda förhandlingar om en politisk uppgörelse mellan de två parterna.

Att en person med namnet Mullah Mansour var andreman i Talibans ledning efter Mullah Omar och att han liksom denne befann sig i den pakistanska staden Quetta var allmänt känt. Dock är det en smula förvånande att man hade så dåliga möjligheter att kontrollera att den man som kontaktat de afghanska myndigheterna verkligen var Mullah Mansour.

Den högsta ledningen för den afghanska Taliban rörelsen, dvs de som inte arresterats av pakistanska säkerhets styrkor, befinner sig i och runt staden Quetta i den pakistanska provinsen Balochistan. Ledningen har fått benämningen "Quetta Shura"

Det säger kanske något om tilltron på den egna sidans förmåga att uppnå en militär lösning att man så lätt gick med på att inleda kontakter med Mansour.

Nåväl efter att man med ett brittiskt flygplan transporterat "Mansour" från Quetta till Kabul hade man hade man tre sammanträffanden och dessutom sammanträffade han med den afghanske presidenten Karzai. allt detta trotts att man var en smula osäker på om personen i fråga verkligen var Mullah Mansour.

Han erhöll en ospecificerad, men stor, summa pengar för att delta i samtalen men också för att ge honom incitament att komma tillbaka. ( han återvände till Quetta efter det tredje samtalet)

Men efter det tredje sammanträffandet blev man alltmer misstänksam då en afghan som tidigare känt Mansour förklarade att han inte kände igen honom.

Även om de afghanska myndigheterna ännu hoppas att han skall komma tillbaka för en nya samtal så är amerikanerna och representanter för övriga västländer ointresserade då de definitivt är övertygade om att han inte är den riktiga Mullah Mansour.

Om han nu inte är den riktige Mullah Mansour, så vem är han då? En möjlighet är att han helt enkelt var en skicklig bedragare som var ute för att lägga vantarna på en ordentlig penningsumma. En annan är att han var en Taliban agent som hade i uppgift att undersöka motsidans villkor samt hur observant dess underrättelse tjänst var. Ett tredje alternativ var att han var utsänd av Pakistans militära underrättelse tjänst (ISI) för att dels för egen del och dels för Taliban undersöka NATOs och de afghanska villkoren.

Det förefaller som om den tidigare optimismen att samtalen mellan de två sidorna i konflikten börjat svalna högst avsevärt hos NATO/ISAF men något mindre på den afghanska sidan.

En bidragande orsak till detta kan mycket väl vara de uttalanden som Talibans högste ledare, Mullah Omar gick ut med den 15 november 2010. Omar förkastade alla tankar på en kompromiss uppgörelse. Han fodrade tillbakadragande av alla främmande trupper och ett sant islamskt statssystem i Afghanistan. Se hela uttalandet här.

Jag hade dessutom tänkt skriva om den "svenske" självmordsbombaren i Irak men Chanah Shapira och Sara Radomski han före på den utmärkta bloggen Sweden Israel and the Jews.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, NATO, USA, Taliban, Mulla Omar, Quetta Shura,

DN,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Bloggar
Sweden Israel and the Jews,
Försvar och Säkerhet,
Kilden & Åsman,
Olas Tankar,

Vad innebär NATO konferansens beslut om Afghanistan?

En av huvudpunkterna vid NATOs stora konferens i Lissabon den 19 och 20 november var ett försök att fastställa målet samt tidsramar för ISAF styrkornas verksamhet under de närmaste åren.

I enlighet med den tidigare Kabulkonferensen fastställde deltagarna i konferensen att målsättningen var att intill slutet av år 2014 de afghanska säkerhetsstyrkorna skulle vara i stånd till att helt överta det interna säkerhetsansvaret inom hela Afghanistan. Detta skulle ske successivt från och med år 2011 vilket i sin tur skulle kunna föra med sig att redan under år 2011 vissa stridande ISAF styrkor skulle kunna lämna Afghanistan.

Tyvärr, som i alla krigssituationer, får man dock räkna med att uppsatta tidsramar å ena sidan och och verkligheten på marken inte alltid går hand i hand, speciellt i de fall då tidsramar fastställts av politiker utan hänsynstagande till strategiska faktorer.

NATOs generalsekreterare, Anders F. Rasmussen, var helt klar i frågan om att även årtalet 2014 skulle ses som en, om än en realistisk, målsättning. Men definitivt inte en tidpunkt då, alldeles frånsett situationen på marken, de stridande ISAF styrkorna skulle avsluta sin verksamhet.

"Nato's secretary general said the Taliban would not be allowed simply to wait for foreign forces to leave, saying Nato would remain committed.

Nato would stay "as long as it takes", Anders Fogh Rasmussen said."

----------------

"Despite agreeing to transfer military control to Afghanistan by 2014, Mr Rasmussen said this would not be a signal for the Taliban to claim victory.

"One thing must be very clear - Nato is in this for the long term," he said.

"We will not transition until our Afghan partners are ready. We will stay after transition in a supporting role.

"If the enemies of Afghanistan have the idea that they can wait it out until we leave, they have the wrong idea. We will stay as long as it takes to finish our job.""

(Citat från BBC)

Även om afghanerna skulle lyckas ta över ansvaret så innebär detta inte att samtliga stridande ISAF styrkor skulle ha lämnat landet intill slutet av 2014. Man har planerat att stridande ISAF förband från olika medlemsländer skulle finnas kvar för att under en övergångsperiod tjäna som en beredskapsstyrka i fall att situationer skulle uppstå som de afghanska styrkorna inte skulle klara av. Enligt uppgifter i media så har NATO diplomater framfört att det kan bli tal om år 2020 som slutdatum.

Hur länge det kan komma att finnas icke stridande NATO trupper i Afghanistan som är sysselsatta med utbildning och träning av afghanska styrkor är oklart.

Vad som trotts allt kan ge lite hopp inför framtiden är att det är helt klart att ISAF styrkorna i dag har initiativet i striderna detta till stor del pga de intensiva insatserna i Helmad provinsen och speciellt i Talibans traditionellt starka område i och runt Khandahar.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, ISAF, NATO, Kabulkonferensen, Taliban,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,

Kommer den palestinska flyktingfrågan att sabotera avtal mellan Israel och palestinierna?

En ny israelisk forskningsrapport framför starka farhågor om att den palestinska flyktingfrågan de facto kommer att sabotera genomförandet av israeliskt-palestinskt avtal enligt två stats principen.

Den israeliska dagstidningen Israel HaYom rapporterar den 8 november att en forskningsrapport skriven av Jonathan D. HaLevi för Jerusalem Center for Public Affairs (JCPA) visar att ett slutgiltigt avtal mellan Israel och palestinierna omfattande samtliga frågor, inklusive den palestinska flyktingfrågan, inte automatiskt löser den sistnämnda frågan.

Enligt rapporten anser palestinierna att "rätten att återvända" för de palestinska flyktingarna är en personlig rätt för varje palestinsk flykting och hans avkomma och inte något som den palestinska ledningen kan förhandla bort i ett avtal med Israel. Enligt palestinsk uppfattning har ej heller den Arabiska ligan någon sådan rätt.

Israel kan komma att ställas inför två parallella hotbilder. Dels att palestinierna vänder sig till internationella institutioner som FN och internationella domstolen i Haag, dels att efter att Libanon och Syrien i och med utropandet av den palestinska staten utvisar de hundratusentals palestinska flyktingarna som i dag lever i dessa stater till den nya palestinska staten. Detta kommer omedelbart att ställa Israel inför problemet med hur man skall förhindra dessa flyktingar att med den palestinska statens hjälp eller på eget bevåg ta sig över gränsen till Israel.

De två följande styckena är är min personliga utvärdering och inte taget från artikeln i Israel HaYom.

1. Israel kommer att stå inför en "no win situation". Om man släpper in dem i Israel så kommer detta att påverka den demografiska situationen ytterst negativt med hänsyn till Israel som judisk stat och utöver detta ställa Israel inför ett mer eller mindre olösbart problem att integrera hundratusentals fientligt inställda palestinska flyktingar i den sköra demografiska israeliska situationen.

2. Om man däremot med våld försöker hindra dem så kommer detta att leda till så pass våldsamma och blodiga situationer att det snabbt kommer att leda till ett öppet krig mellan Israel och den palestinska staten. Detta kommer i sin tur att föra med sig väpnade handlingar mellan israeliska araber och israeliska säkerhets styrkor. Om, och det torde vara det troliga så kommer Hamas från Gaza och Hizbollah från Libanon att ge sig in i leken. Att en sådan situation kan föra med sig ett totalt Mellanöstern krig är troligt, men även utan det kommer vi stå inför ett "Gog och Magog" krig som ingen vill ha. Både Israel och palestinierna kommer att förlora men en av dem, troligtvis palestinierna, kommer att förlora totalt. Det sargade Israel som kommer att överleva kriget var ju inte vad vi drömde om.

För att undvika en situation av den typ som jag skissat ovan måste Israel under alla förhållanden under förhandlingarna med palestinierna kräva ett erkännande av Israel som judisk stat samt försäkra sig om ett amerikanskt och internationellt stöd för att förhindra att vissa arabstater kommer att utvisa de palestinska flyktingarna från sina områden samt kräva att dessa flyktingar slutligen efter nästan 63 år skall inlemmas i de länder där de bor i dag.


Redaktionell kommentar. Har letat efter HaLevis rapport på nätet men inte hittat den. Pga detta bygger ovanstående bloggpost enbart på referatet i Israel HaYom.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, Palestinska flyktingar, USA, FN,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT,
VG,

Obama verkar inte ha lärt sig

Det verkar som om president Barack Obama under de två åren som gått sedan han tillträdde posten som världens mäktigast man, inte insett att hans något naiva uppfattning om hur man skulle kunna tala tillrätta hänsynslösa ledare runt om i världen tyvärr var verklighetsfrämmande. Han verkar än i dag inte förstå att om han inte visar att han är villig att sätta hårt mot hårt så kommer USA alltmer förlora sin ställning som den ledande stormakten.

En sådan utveckling skulle vara tragisk då alternativen - Kina, Ryssland, Indien - lindrigt sagt inte är så tilltalande.

Obama är i grund och botten en skicklig inrikespolitiker men har till synes ingen uppfattning om hur man driver utrikes- och säkerhetspolitik.

Han införde ett allmänt sjukförsäkrings system som omfattar alla USAs medborgare. Européer och israeler för vilka ett sådant system är en självklarhet har svårt att inse vidden av detta revolutionerande drag i USA.

Utrikespolitik var han dels ointresserad av och dels okunnig om. Tyvärr så insåg han inte detta utan gjorde tabbe efter tabbe.

Medvedev och Putin insåg snabbt att Obama var ett lätt byte och så försvann den amerikanska robotskölden i Europa, som i grunden var riktad mot Iran och inte Ryssland.

Han han sträckte ut en försonande hand mot den Islamska världen som inte blev allt för imponerad av detta drag. Tvärt om, de såg det som ett tecken på svaghet hos den amerikanske presidenten.

Han förklarade att Islam i grunden var en fredens religion vilket inte imponerade på varken fundamentalistiska eller mer pragmatiska muslimer, för att inte tala om de anhöriga till offren för de muslimska terroristerna Att de flesta offren för den muslimska terrorn var muslimer bortsåg han dessutom ifrån.

Hans ide att det skulle gå att prata och förhandla med den iranska ledningen om att denna skulle förbinda sig att inte utveckla kärnvapen föll platt till marken och de av Obama omhuldade och av FN sanktionerade ekonomiska sanktionerna har ännu inte visat sig ha någon avgörande verkan. Man har bara förlorat två år under vilka Iran nästan ostört framskridit på vägen mot att bli världens tionde kärnvapenmakt.

Han har ett stort ansvar till att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna gått i stå genom att framföra krav på Israel som fått de palestinska ledarna att klättra upp i alla tänkbara träd ur vilka han inte kan få ned dem när han insett att en del av idéerna inte var så lyckade.

Han började med att tala stort om vikten av kriget i Afghanistan men förstörde sen allting genom att förklara att de amerikanska styrkorna successivt skulle dra sig tillbaka från och med 2011. Detta utan att inse att taliban styrkorna då kan avvakta och se om detta verkligen inträffar och därefter ligga lågt och vänta på att USA- och ISAF styrkorna ger sig av. Det för dessutom med sig att afghanerna i allmänhet inrättar sig efter ett framtida läge där Taliban blir en viktig eller den viktigaste politiska och militära faktorn i Afghanistan.

Tyvärr verkar det inte som om Obama insett att hans sätt att utforma USAs utrikes- och säkerhetspolitik lindrigt sagt är verklighetsfrämmande. Under de senaste veckorna har vi fått ett antal nya exempel på Obamas envishet eller oförmåga att se verkan av sin politik.

1. För ett antal dagar sedan fick personer på hög nivå i Israel information från ansvariga, höga källor i Washington att USA inte kommer att militärt anfalla Iran innan tillbakadragandet av de amerikanska trupperna från Irak och Afghanistan är slutfört. Uppgiften publicerades i Yediot Achronot (pappersupplagan) av tidningens ledande militär- och säkerhets skribent den nionde november. Tidningen i fråga uppger att den fått informationen från en högt uppsatt källa i Obama administrationen Enligt planerna skall de sista amerikanska trupperna lämna Irak i augusti 2011. När det gäller Afghanistan är läget oklarare. Obama har visserligen fastställt att delar av de amerikanska trupperna skall börja lämna under år 2011 men det är ytterst oklart hur många det rör sig om. General Petraeus, befälhavare för USA och ISAF styrkorna i Afghanistan, har mer eller mindre klargjort att tillbakadragandet kommer att vara beroende av "situationen på marken".
Vid den s.k. Kabulkonferensen i juli 2010 fastställdes att de Afghanska polis och militärstyrkorna skall få hela säkerhetsansvaret under år 2014. Även om detta verkligen blir fallet så innebär det inte att de icke afghanska styrkorna kommer att lämna under år 2014. Icke obetydliga delar kommer att finnas kvar som "backup" och som trupputbildare och rådgivare. Man kan på goda grunder dessutom ifrågasätta att "situationen på marken" kommer att möjliggöra för de afghanska styrkorna att helt överta ansvaret under 2014 då den nuvarande Counter Insurgency (COIN) strategin är en allt annat än snabbverkande strategi. En del kommentatorer pekar på datum som är mycket närmare 2020 än 2014!

Några av följderna av beslutet är dock klara. Obama har beslutat att inte anfalla Iran innan presidentvalet 2012. Detta innebär att Iran nu har två år på sig, om de så önskar att utveckla sin första a-bomb något som enligt amerikansk uppfattning Iran inte har den tekniska och vetenskapliga förmågan att göra under de närmaste två åren. Dock, och detta är det allvarliga, Israel delar ej den amerikanska bedömningen av Irans förmåga och utesluter inte att Iran har mindre än två år till bomben. Denna bedömning kan föra med sig att Israel känner sig tvunget att slå till under de närmaste två åren - med eller utan amerikanskt godkännande. Pga att det första israeliska anfallet av naturliga skäl blir svagare än ett amerikanskt så finns risken att konflikten både tidsmässigt och geografiskt får större omfattning än ett kraftigt amerikanskt anfall. Här har vi ytterligare en felkalkylering i Obamas politik. När det gäller en fråga som den iranska bomben så kan inte Israel ta hänsyn till Obamas interna politiska planering vilket kan, med all sannolikhet om Israel slår till, leda till att USA blir indragit i en militär konflikt på en av det icke planerat datum.

2. En mycket mindre händelse som dock utvisar Obamas oförståelse för frågan om Islamisk terror i delar av världen. För ett antal dagar sedan under Obamas besök i Indien vid ett sammanträffande med Indiska studenter uppstod ett hövligt men dock allvarligt meningsutbyte mellan den amerikanske presidenten och de indiska studenterna. Dessa frågade honom vad han avsåg att göra för att motverka den islamska jihaden i vars namn terrordåd i Bombay och Kashmir utförts. Tillsynes utan att förstå den känslomässiga bakgrunden i Indien till islam föreläste Obama för studenterna om att det fanns många former av jihad samt att delar av dessa alls inte var våldsamma. I och för sig sant, men de indiska studenterna ville ha svar på vad den amerikanske presidenten avsåg att göra med de våldsamma formerna av jihad.
Har tagit upp exemplet för att visa på Obamas oförmåga att inse de komplexa känslorna hos personer som lever i länder och områden där islamska terrorister utfört sina dåd. Dessutom borde Obama varit medveten om att Indien sedan sin tillkomst utkämpat tre krig med sin muslimska granne, Pakistan med allt vad det innebär.

3. Ytterligare ett exempel på den amerikanske presidentens oförmåga att inse vad man skall säga och inte säga offentligt är hans reaktion på det israeliska beslutet att bygga ytterligare 1000 lägenheter i Jerusalem stadsdelen Har Homah som ligger på av Israel efter 1967 inkorporerat område. Faktiskt innebär det ingen förändring som skulle kunna påverka förhandlingarna mellan Israel och palestinierna då Har Homah liksom andra judiska stadsdelar som uppförts på inkorporerad mark efter 1967 inte är något som är förhandlingsbart Den enda följden av Obamas yttrade är att den palestinska ledningen klättrar än högre upp i träden. Bibi Natanyahus svar på Obamas uttalande var fränt och klart. "Inga delar av (det judiska A.F.) Jerusalem är bosättningar". Man kan fråga sig varför Obama som satsat så mycket prestige på att uppnå ett avtal mellan Israel och palestinierna själv saboterar känsliga diplomatiska förhandlingar?

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Islam, Jerusalem, Terror, Palestinier, Afghanistan, Kabulkonferensen, Taliban, ISAF,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen,
VG,
SVT,