Nya israeliska (?) anfall på iranska vapentransporter genom Sudan

Det icke officiella kriget mellan Iran och Israel rullar vidare. I dag, 25122011, rapporterar israeliska media, såväl de tre stora TV kanalerna som de ledande tidningarnas internetupplagor, att det israeliska(?) flygvapnet under den senaste tiden utfört minst två icke tidigare rapporterade anfall på iranska vapentransporter till Hamas i Gazaremsan.

Hitintills har ingen israelisk myndighet förklarat att anfallen utförts av israeliska styrkor eller ens av israel inhyrda styrkor. Uppgiften att Israel ligger bakom angreppen baseras på internationella media.

Även den sudanesiska regeringen och det sudanesiska militära överkommandot har inte publicerat något i ärendet.

Uppgifterna om de senaste israeliska(?) attackerna kommer från den till den somaliska regeringen närstående somaliska tidningen Al Intibahah. Enligt denna tidning hade den första av de två attackerna skett den 15 december i Sudan och den andra den 18 december nära gränsen mellan Sudan och Egypten.

Den första slog ut en konvoj bestående av minst två till tre mindre lastbilar som enligt ovan nämnde tidning hade haft en last av militär utrustning medan den enda uppgift som gavs av tidningen angående den andra attacken var att en bil med alla dess passagerare totalförstördes och dess passagerare omkom. Inget har sagts om attackerna utförts av bemannade flygplan eller drönare Vidare rapporterades det att en israelisk apache helikopter hade setts landa i närheten av en Syd Sudanesisk radarstation samt att en israelisk ubåt siktats utanför kusten.

Det förefaller som om de sudanesiska myndigheterna är angelägna att få Syd Sudan, som har hyfsade förbindelser med Israel, att framstå som medhjälpare till Israel i frågan om att hindra vapentransporterna.

Inget har hittills kommit ut om hur många vapenkonvojer som Iran sänt och hur många som helt eller delvis slagits ut på vägen eller stoppats av de egyptiska myndigheterna intill regimskiftet i Egypten under vintern 2011. Det är högst troligt att antalet utslagna konvojer är av ett större antal än det som fått publicering i internationella media. Dessutom har det förekommit minst ett fall då ett fartyg lastat med vapen från Iran sänkts i The Arabian Sea. Det är dock oklart om fartyget i fråga sänkts av flyg, ytfartyg eller ubåt. Vidare kan nämnas att i minst ett fall (april 2011) har Israel(?) från luften slagit ut en bil med terroristledare i närheten av Port Sudans flygfält. Bilens två passagerare dödades på fläcken. Enligt uppgift i internationella media var en av dem huvud organisatören av vapentransporterna till Hamas i Gazaremsan från Iran.

Nedan finns en karta som schematiskt visar vägen för vapentransporterna från Iran till Gazaremsan

För de intresserade kan nämnas att i en bloggpost som jag publicerade den 27 mars 2009 finns mer detaljer om de ovan nämnda vapentransporterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Vapensmuggling, Hamas, Gaza, Sudan, Syd Sudan,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Den amerikanska drönaren

I samband med att en amerikansk drönare sköts (?) ner över östra Iran den 4 december 2011 så har det framkommit att iranierna redan tidigare skjutit ned amerikanska drönare. Iranierna påstår att de i juli 2011 sköt ned en i närheten av Qom. I och för sig är det helt naturligt att stater som USA och Israel som båda har ett starkt intresse i att förhindra Iran att komma fram till bomben skulle skicka in drönare i iranskt luftrum. Man bör inte bli förvånad över att Iran på alla sätt försöker förhindra detta.

När en drönare av typ RQ-170 den 4 september försvann från från de amerikanska skärmarna blev man dock högst oroad pga attdenna typ av drönare hade toppmodern spanings och avlyssnigsutrustning som man under alla förhållanden ville förhindra iranierna att lägga vantarna på.

Samtidigt som man förnekade att Iranierna skjutit ner drönaren började man febrilt planera hur man skulle hindra Iranierna att få tag på. Man tvekade mellan två alternativ. Antingen skicka in en liten commando styrka med uppgift att föra tillbaka drönaren alternativt förstöra den och dess elektroniska utrustning, eller att bomba sönder resterna av drönaren

I och för sig är det ytterst förvånande att det inte fanns en stående order som klargjorde vilka åtgärder skulle vidtas och hur.

Man kom slutligen på amerikansk sida fram till att det inte fanns någon möjlighet att vidtaga någon av de två ovan skisserade åtgärderna då detta skulle kunna ses som ett amerikansk krigshandling mot Iran. Man verkar från amerikansk sida vara helt ovetande om att Iran såväl som omgivande arabstater ser detta som en svaghet hos USA.

Det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapen program trappas upp.

I det tysta - och inte alltid så tyst - pågår sedan några år ett icke förklarat krig mellan Iran och ett antal länder. De senare för inte kriget officiellt under sin flagga utan låter sina respektive underrättelse tjänster utföra aktioner som ibland är inte så lite blodiga men det rör sig även om rena cyberkrigsaktioner.

Enligt ledande internationella media är det i huvudsak USA genom CIA, Israel genom Mossad och troligtvis även Storbritannien medelst MI6 som står för aktionerna. I vissa fall torde nämnda organisationer använt sig av iranska optionsgrupper för insamlandet av data och annat fältarbete. Det förefaller också klart att underrättelsetjänsterna i andra länder - och inte enbart västländer - vidarebefordrat uppgifter till de tre ovan nämnda organisationerna utan att själva tagit aktiv del i utförandet av aktionerna.

Intill de sista månaderna rörde det sig mest om likvideringar av ledande iranska vetenskapsmän som var anknutna det Iranska kärnvapen- och missilprogrammen men även cyberkrigs aktioner samt sabotage av komponenter i de iranska nukleära anläggningarna.

Den mest kända cyberkrigs aktionen var infekterandet av uran anrikningsanläggningen i Natanz med virus ormen Styxnet (Stuxnet) under första halvåret av 2010. Virus ormen fick de komponenter som reglerade hastigheten på centrifugerna att ändra denna på ett sätt som gjorde att dessa slogs ut. Detta utan att kontroll elementen uppvisade den fatala hastighetsförändringen. Styxnet slog givetvis inte ut hela programmet men ledde till en icke oväsentlig försening av projektet. Mer om Styxnet på min blogg från den 27 december 2010. Officiellt har ännu ingen stat eller organisation förklarat sig vara ansvarig för aktionen men det anses allmänt att det att det var en israelisk-amerikansk co-production. Om Israel varit inblandat så var det nog inte bara medelst Mossad utan också den israeliska armens underrättelsetjänst - AMAN - som nog stått för det tekniska och intellektuella jobbet. Å andra sida hade nog Mossad en hand med i planteringen av ormen i Natanz anläggningen då pga att denna inte var nätansluten utåt, det krävdes att en person som hade fysiskt tillträde till anläggningen laddade upp ormen direkt i det interna systemet (i Natanz anläggningen).

Det förekommer uppgifter om fler cyberangrepp men inget så allvarligt som Styxnet.

Två flygolyckor med koppling till det iranska nukleära projektet har också dragit i gång spekulationer huruvida det inte rörde sig om olyckor utan haverier som orsakats med avsikt att skada det iranska projektet. Det första av dem inträffade den 19 februari 2003. Vid kraschen dödades samtliga 302 ombordvarande. Huvuddelen av passagerarna bestod av medlemmar i de iranska revolutionära gardena, som har det yttersta ansvaret för det iranska nukleära projektet. Den 19 september 2011 havererade ett ryskt passagerarplan varvid 45 personer omkom. Fem av de döda var ryska nukleära experter som varit aktiva i uppbyggnaden av den nukleära anläggningen i Bushehr vid Persiska viken. Anläggningen aktiverades i september 2011. Officiellt rör det sig om ett kärnkraftverk men man kan fråga sig varför iranierna som tillhör världens större oljeproducenter skulle behöva satsa på kärnkraft.

De senaste månaderna har bjudit på ett antal händelser som gjort det dolda kriget inte så lite mindre dolt. Låt oss se på två av dessa och försöka förstå deras betydelse.

Den troligtvis viktigaste av av dem var de kraftiga expositionen på en missil bas ca 50 km väster om Tehran i närheten av Bid Ganeh den 12 november 2011. Relativt lite har kommit ut om vilken sorts bas det rör sig om och vilken verksamhet som försiggått där. Det är dock känt att basen tillhör Irans revolutionära garden, vilka är ansvariga för både det nukleära programmet och utvecklingen av de raketer som i framtiden skall leverera det iranska kärnvapnen till av dess regim utsedda målen.

Iranierna har under de senaste åren gjort stora framsteg i utvecklingen av raketer/missiler med fast bränsle och anses att de kommit en bra bit på vägen till att utveckla interkontinentala ballistiska vapen.

Fördelen med raketer/missiler som drivs med fast bränsle är att de går att avfyra med mycket kort varsel till skillnad från sådana som drivs med flytande bränsle. De senare till skillnad från de med fast bränsle går inte att lagra "tankade" utan måste tankas direkt innan avfyrandet. Tankningen är tidskrävande och innebär att raketerna/missilerna är ytterst sårbara under detta moment. Var och en inser den taktiska/strategiska fördelen med att ha raketer/missiler som enbart behöver rullas ut ur bunkern, riktas och avfyras.

Vad som orsakade explosionen är omtvistat men den iranska förklaringen att det var en tillfällig olyckshändelse anses mindre trolig. Explosionen var ytterst kraftig och skakade fönsterna i det 50 km avlägsna Tehran. Basen jämnades med marken. (se satellit bilder nedan)

Basen efter explosionen.

Basen två månader före explosionen.

Enligt iranska uppgifter, som troligtvis är tilltagna i underkant, dödades 17 personer däribland, General Hassan Tehrani Moghaddam, som var chef för och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missilprogram. Enligt den iranska versionen av vad som hände var man sysselsatt med en utprovning av en motor för fast bränsle. Då det knappast är troligt att de högste chefen ensam fanns på plats så förefaller det som om explosionen dödade ett inte så lite antal nyckelpersoner i projektutvecklingen. Detta faktum kommer utan tvekan att bromsa upp det iranska projektet

Enligt vissa, om än obekräftade, uppgifter så hade iranierna lagrat en stor del av sina modernaste missiler inklusive de ballistiska, på basen. Om detta är sant så innebär det att explosionen, vad än som orsakade den, var en oerhörd förlust för Iran.

Uppgifterna från en tidigare i den israeliska underrättelsetjänsten anställd person (israel) att ytterligare två baser för Shahab-3 raketer utsatts för bombattentat och slagits ut förefaller dock en smula överdrivna, och de stöds inte av välrenommerade mediakällor.

På måndagen den 28 november skakades Irans tredje största stad, Isfahan, av en kraftig explosion och ett stort rökmoln steg upp i riktning från den nukleära uran anriknings anläggningen i stadens utkant. De iranska myndigheterna förnekade att det hade varit en explosion i den närliggande nukleära anläggningen.

Internationella media, däribland The Times (of London) rapporterade dock, baserat på uppgifter från politiska- och underrättelse källor att det explosionen orsakat stora skador på den nukleära anläggningen med allt vad detta innebär får det iranska projektet.

Det förefaller som speciellt lagerutrymmen för material och råvaror skadades svårt medan anrikningsanläggningen undgick att bli skadad.

En ledande israelisk kommentator Major-General Giora Eiland, Israel's former director of national security, told Israel's army radio that the Isfahan blast was no accident. "There aren't many coincidences, and when there are so many events there is probably some sort of guiding hand, though perhaps it's the hand of God,"

Anrikningsanläggningen i Isfahan före explosionen

Skälet till den"dolda" kampanjen mot Iran är i grunden att få landets ledning att inse att "det kostar mer än det smakar". Det är inte alls säkert att den iranska ledningen överhuvudtaget resonerar efter så västerländska moderna principer. Tvärt om, de gör det troligtvis inte alls.

I Israel börjar vi uppenbart tappa tålamodet på att det går att övertyga den iranska ledningen om att de är inne på fel väg, om vi nu någonsin trott på den lösningen, men vi fick ju lov att försöka.

Den stora frågan är dock om president Obama ännu tror att det går att övertyga den iranska ledningen. Tveksamt.

Det finns två faror med med den "dolda" kampanjen. Den första att iranierna i alla fall kommer att lyckas få ihop en bomb innan president Obama inser att de kommer att göra det. Den andra är att iranierna kanske tappar tålamodet och och slår till med ett preventivangrepp. Det sista är inte alls otroligt.

De, dvs den iranska ledningen, kommer att ha ett folkligt stöd på hemmafronten då det inte råder minsta tvekan om att den s.k." iranien på gatan" kommer att reagera efter den gamla engelska principen "Right or wrong, Enland my country" dvs "Right or wrong Iran my country".

Den ovanstående principen kommer än mer att gälla om Iran kommer att anfallas öppet av Israel eller någon typ av koalition.

--------------------

Jag kommer inte att i denna bloggpost ta upp problemet med den amerikanska drönaren som tvingades ned på ännu delvis okänt sätt på iranskt territorium. Vi vet ännu alldeles för lite, men denna händelse kan trappa upp utvecklingen till en nivå från vilken det blir svårt att undvika direkta öppna krigsåtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Storbritanien, Kärnvapen, CIA, Mossad, MI6,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Dagen,
SVT, SVT2,
Expressen,

Den europeiska krisen -- Inte bara financiell

Vad händer i Europa och med EU? Visar det sig att drömmen om ett enat och stabilt Europa som funnits under ett och ett halvt millennium sen Romarrikets fall inte heller med det senaste försöket, EU-Den Europeiska Unionen, lyckades. Detta kommer i så fall att ses som en av historiens stora tragedier.

George Friedman, ledaren för tankesmedjan Stratfor, tar i en artikel upp de direkta orsakerna till att EU kan stå inför sitt fall. Stratfor artikeln är inklistrad nedan.

Den allvarliga frågan är dock, vilka fel gjordes på vägen från de stapplande första stegen i slutet av1940- och början av 1950 talet?

Grundtanken var att förhindra nya europeiska storkrig samt att skapa ett ekonomiskt välstånd av hög standard för de europeiska ländernas invånare. Det sistnämnda var ju givetvis också ett av medlen för att undvika nya krig, och då speciellt ytterligare ett krig mellan Frankrike och Tyskland.

Det första formella steget i vad som kom att bli Den Europeiska Unionen togs i april 1951 då Frankrike, Italien, Tyskland och Benelux länderna ingick ett ekonomiskt avtal om kol och stålproduktionen samt försäljningen av dessa två för uppbyggandet av det krigshärjade Europa ytterst viktiga råvaror. Avtalet kallades "Kol och Stålunionen" och dess reelle fader var den franske utrikesministern Robert Schuman. Denne hade arbetat fram avtalet med den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Även den italienske statsministern Alcide De Gasperi var aktiv i utarbetandet av avtalet.

Frankrike uppnådde att Tyskland i en ytterst viktig ekonomisk fråga blev uppbunden till Frankrike och Tyskland fick ett erkännande som en likställd europeisk partner. Enligt Tony Judt (Postwar - A History of Europe Since 1945) fällde Adenaur repliken "Das ist unser Durchbruch" till en av sina medhjälpare just efter undertecknandet av avtalet.

1958 undertecknade de sex länderna det s.k. Romfördraget som omfattade en tullunion och ett samarbetsorgan för utveckling av fredlig atomkraft. Romfördraget innebar att Kol och stålunionen hade utvecklats till vad som kallades The European Economic Community.

1973 utvidgades EEC med tre nya medlemmar, Storbritannien, Danmark och Irland.

Sedan dess har antalet medlemsländer i vad som i dag kallas EU - Den Europeiska Unionen ökat till 27 varav 17 är medlemmar i den s.k. Eurozonen.

EU är en organisation med både federala och kornfederala inslag såväl som mer rena mellanstatliga avtal. Detta till trotts ser många i omvärlden, och även inom EU medlemskretsen, på EU som en form av Europas förenade stater. I dag börjar vi se problemen med att detta inte är fallet.

Det finns inget klart överstatligt politiskt ekonomiskt organ i EU som kan fastställa en gemensam fiskal som monetär politik för alla medlemsländerna detta till trots att man har en europeisk valuta (euro) som dock enbart officiellt används i 17 av medlemsländerna. Huvuddelen av de som inte är med i Eurozonen är det pga att deras ekonomier anses vara för dåligt utvecklade. Men tre ekonomiskt starka länder - Storbritannien, Danmark och Sverige - föredrar att ha sina egna valutor. Det är klart att ett sådant ekonomiskt system inbjuder till mängder av problem.

Trotts sin ekonomiska styrka har EU inte kunnat spela en utrikespolitisk roll på världs scenen som motsvarar den ekonomiska styrkan. Detta beror klart på att EU inte är en federal stat och heller inte har en federal militär organisation.

Ett inte ringa antal av EUs medlemsstater är NATO medlemmar och dessutom har en del av de övriga, som t.ex. Sverige, samarbetsavtal med NATO. Starka medlemmar i NATO , som USA, Kanada är av naturliga skäl inte medlemmar i EU och Turkiet bör nu dock vara ganska nöjt med att dess ansökan om medlemskap i EU lagt på is. När EU länder deltar i internationella militära operationer gör de det under NATO paraply och inte som EU länder. Se t.ex ISAF i Afghanistan och anti Gadafi aktionen i Libyen. EU får ingen kredit för dessa och liknande aktioner då de ses som Natoaktioner.

Av denna ytterst kortfattade historiska och organisatoriska genomgång kan man lätt dra slutsatsen att det många gånger inte fanns en övergripande planering av av EUs utveckling utan att man rusade iväg utan att tänka sig för eller kolla mot historiska utvecklingar innan man fattade beslut. Det ödesdigraste beslutet var att införa en Euro valuta utan att den blev obligatorisk för alla medlemsländer. Länder vars ekonomi inte bedömdes vara vuxna att ha Euro valutan skulle inte få vara fullvärdiga medlemmar utan skulle ha fått klara sig med någon sorts associeringsavtal. Dessutom skulle man inom EU sett till att man hade en för alla medlemmar gemensam finans- och monetär politik som var bindande för medlemsländerna. Det är ju helt klart att det inte fanns någon som helst möjlighet att ställa sådana krav då en stor del, om inte de flesta, medlemsländerna inte ännu var ideologiskt mogna att göra EU till Europas Förenta Stater! Det rätta hade varit att vänta med den europeiska valutan.

Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.


Europe's Crisis: Beyond Finance

By George Friedman

Everyone is wondering about the next disaster to befall Europe. Italy is one focus; Spain is also a possibility. But these crises are already under way. Instead, the next crisis will be political, not in the sense of what conventional politician is going to become prime minister, but in the deeper sense of whether Europe’s political elite can retain power, or whether new political forces are going to emerge that will completely reshape the European political landscape. If this happens, it will be by far the most important consequence of the European financial crisis.

Thus far we have seen some changes in personalities in the countries at the center of the crisis. In Greece, Prime Minister George Papandreou stepped aside, while in Italy Prime Minister Silvio Berlusconi now has resigned. Though these resignations have represented a formal change of government, they have not represented a formal policy change. In fact, Papandreou and Berlusconi both stepped down on the condition that their respective governments adopt the austerity policies proposed during their respective tenures.

Europeanists dominate the coalitions that have replaced them. They come from the generation and class that are deeply intellectually and emotionally committed to the idea of Europe. For them, the European Union is not merely a useful tool for achieving national goals. Rather, it is an alternative to nationalism and the horrors that nationalism has brought to Europe. It is a vision of a single Continent drawn together in a common enterprise — prosperity — that abolishes the dangers of a European war, creates a cooperative economic project and, least discussed but not trivial, returns Europe to its rightful place at the heart of the international political system.

For the generation of leadership born just after World War II that came to political maturity in the last 20 years, the European project was an ideological given and an institutional reality. These leaders formed an international web of European leaders who for the most part all shared this vision. This leadership extended beyond the political sphere: Most European elites were committed to Europe (there were, of course, exceptions).

Greece and the Struggle of the European Elite

Now we are seeing this elite struggle to preserve its vision. When Papandreou called for a referendum on austerity, the European elite put tremendous pressure on him to abandon his initiative. Given the importance of the austerity agreements to the future of Greece, the idea of a referendum made perfect sense. A referendum would allow the Greek government to claim its actions enjoyed the support of the majority of the Greek people. Obviously, it is not clear that the Greeks would have approved the agreement.

Led by German Chancellor Angela Merkel, the European elite did everything possible to prevent such an outcome. This included blocking the next tranche of bailout money and suspending all further bailout money until Greek politicians could commit to all previously negotiated austerity measures. European outrage at the idea of a Greek referendum makes perfect sense.

Coming under pressure from Greece and the European elite, Papandreou resigned and was replaced by a former vice president of the European Central Bank. Already abandoned by Papandreou, the idea of a referendum disappeared.

Two dimensions explain this outcome. The first was national. The common perception in the financial press is that Greece irresponsibly borrowed money to support extravagant social programs and then could not pay off the loans. But there also is validity to the Greek point of view. From this perspective, under financial pressure, the European Union was revealed as a mechanism for Germany to surge exports into developing EU countries via the union’s free trade system. Germany also used Brussels’ regulations and managed the euro such that Greece found itself in an impossible situation. Germany then called on Athens to impose austerity on the Greek people to save irresponsible financiers who, knowing perfectly well what Greece’s economic position was, were eager to lend money to the Greeks. Each version of events has some truth to it, but the debate ultimately was between the European and Greek elites. It was an internal dispute, and whether for Greece’s benefit or for the European financial system’s benefit, both sides were committed to finding a solution.

The second dimension had to do with the Greek public and the Greek and European elites. The Greek elite clearly benefited financially from the European Union. The Greek public, by contrast, had a mixed experience. Certainly, the 20 years of prosperity since the 1990s benefited many — but not all. Economic integration left the Greek economy wide open for other Europeans to enter, putting segments of the Greek economy at a terrific disadvantage. European competitors overwhelmed workers in many industries along with small-business owners in particular. So there always was an argument in Greece for opposing the European Union. The stark choice posed by the current situation strengthened this argument, namely, who would bear the burden of the European system’s dysfunction in Greece? In other words, assuming the European Union was to be saved, who would absorb the cost? The bailouts promised by Germany on behalf of Europe would allow the Greeks to stabilize their financial system and repay at least some of their loans to Europe. This would leave the Greek elite generally intact. The price to Greece would be austerity, but the Greek elite would not pay that price. Members of the broader public — who would lose jobs, pensions, salaries and careers — would.

Essentially, the first question was whether Greece as a nation would deliberately default on its debts — as many corporations do — and force a restructuring on its terms regardless of what the European financial system needed, or whether it would seek to accommodate the European system. The second was whether it would structure an accommodation in Europe such that the burden would not fall on the public but on the Greek elite.

The Greek government chose to seek accommodation with European needs and to allow the major impact of austerity to fall on the public as a consequence of the elite’s interests in Europe — now deep and abiding — and the ideology of Europeanism. Since by its very nature the burden of austerity would fall on the public, it was vital a referendum not be held. Even so, the Greeks undoubtedly would seek to evade the harshest dimensions of austerity. That is the social contract in Greece: The Greeks would promise the Europeans what they wanted, but they would protect the public via duplicity. While that approach might work in Greece, it cannot work in a country like Italy, whose exposure is too large to hide via duplicity. Similarly, duplicity cannot be the ultimate solution to the European crisis.

The Real European Crisis

And here we come to the real European crisis. Given the nature of the crisis, which we have seen play out in Greece, the European elite can save the European concept and their own interests only by transferring the cost to the broader public, and not simply among debtors. Creditors like Germany, too, must absorb the cost and distribute it to the public. German banks simply cannot manage to absorb the losses. Like the French, they will have to be recapitalized, meaning the cost will fall to the public.

Europe was not supposed to work this way. Like Immanuel Kant’s notion of a “Perpetual Peace,” the European Union promised eternal prosperity. That plus preventing war were Europe’s great promises; there was no moral project beyond these. Failure to deliver on either promise undermines the European project’s legitimacy. If the price of retaining Europe is a massive decline in Europeans’ standard of living, then the argument for retaining the European Union is weakened.

As important, if Europe is perceived as failing because the European elite failed, and the European elite is perceived as defending the European idea as a means of preserving its own interests and position, then the public’s commitment to the European idea — never as robust as the elite’s commitment — is put in doubt. The belief in Europe that the crisis can be managed within current EU structures has been widespread. The Germans, however, have floated a proposal that would give creditors in Europe — i.e., the Germans — the power to oversee debtors’ economic decisions. This would undermine sovereignty dramatically. Losing sovereignty for greater prosperity would work in Europe. Losing it to pay back the debts of Europe’s banks is a much harder sell.

The Immigrant Factor and Upcoming Elections

All of this comes at a time of anti-immigrant, particularly anti-Muslim, feeling among the European public. In some countries, anger increasingly has been directed at the European Union and its borders policies — and at European countries’ respective national and international elites, who have used immigration to fuel the economy while creating both economic and cultural tensions in the native population. Thus, immigration has become linked to general perceptions of the European Union, opening both a fundamental economic and cultural divide between European elites and the public.

Racial and ethnic tensions combined with economic austerity and a sense of betrayal toward the elite creates an explosive mixture. Europe experienced this during the inter-war period, though this is not a purely European phenomenon. Disappointment in one’s personal life combined with a feeling of cultural disenfranchisement by outsiders and the sense that the elite is neither honest, nor competent nor committed to the well-being of its own public tends to generate major political reactions anywhere in the world.

Europe has avoided an explosion thus far. But the warning signs are there. Anti-European and anti-immigrant factions existed even during the period when the European Union was functioning, with far-right parties polling up to 16 percent in France. It is not clear that the current crisis has strengthened these elements, but how much this crisis will cost the European public and the absence of miraculous solutions also have not yet become clear. As Italy confronts its crisis, the cost — and the inevitably of the cost — will become clearer.

A large number of elections are scheduled or expected in Europe in 2012 and 2013, including a French presidential election in 2012 and German parliamentary elections in 2013. At the moment, these appear set to be contests between the conventional parties that have dominated Europe since World War II in the West and since 1989 in the East. In general, these are the parties of the elite, all more or less buying into Europe. But anti-European factions have emerged within some of these parties, and as sentiment builds, new parties may form and anti-European factions within existing parties may grow. A crisis of this magnitude cannot happen without Tea Party- and Occupy Wall Street-type factions emerging. In Europe, however — where in addition to economics the crisis is about race, sovereignty, national self-determination and the moral foundations of the European Union — these elements will be broader and more intense.

Populist sentiment coupled with racial and cultural concerns is the classic foundation for right-wing nationalist parties. The European left in general is part of the pro-European elite. Apart from small fragments, very little of the left hasn’t bought into Europe. It is the right that has earned a meaningful following by warning about Europe over the past 20 years. It thus would seem reasonable to expect that these factions will become much stronger as the price of the crisis — and who is going to bear it — becomes apparent.

The real question, therefore, is not how the financial crisis works out. It is whether the European project will survive. And that depends on whether the European elite can retain its legitimacy. That legitimacy is not gone by any means, but it is in the process of being tested like never before, and it is difficult to see how the elite retains it. The polls don’t show the trend yet because the magnitude of the impact on individual lives has not manifested itself in most of Europe. When it does show itself, there will be a massive recalculation regarding the worth and standing of the European elite. There will be calls for revenge, and vows of never allowing such a thing to recur.

Regardless of whether the next immediate European crisis is focused on Spain or Italy, it follows that by mid-decade, Europe’s political landscape will have shifted dramatically, with new parties, personalities and values emerging. The United States shares much of this trend, but its institutions are not newly invented. Old and not working creates problems; new and not working is dangerous. Why the United States will take a different path is a subject for another time. Suffice it to say that the magnitude of Europe’s problems goes well beyond finance.

The European crisis is one of sovereignty, cultural identity and the legitimacy of the elite. The financial crisis has several outcomes, all bad. Regardless of which is chosen, the impact on the political system will be dramatic.

Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, Euro,

Svenskan, Svenskan2,
DN,

Enligt FN organet IAEA har Iran ett militärt kärnvapenprogram

Den sedan en längre tid inväntade rapporten om Irans nukleära program från FN organet The International Atomic Energy Agency (IAEA) publicerades slutligen den 8 november 2011. Dess 25 sidor var fulla med uppgifter om det Iranska programmet. En stor del var sådana som varit sedan länge kända inom IAEA men som dess förre generaldirektör Mohamad ElBaradei funnit lämpligt att inte vidröra i tidigare rapporter.

Hans efterträdare, Yukiya Amano, har tydligtvis inga sådana skrupler utan levererade en koncis 25 sidig rapport om det iranska programmet och inte minst dess militära del.

I och för sig var uppgifterna om programmets militära implikationer inte okända för de ledande underrättelseorganisationerna runt om i världen och därmed också dessas nationella politiska huvudmän. Men nu kan ju dessa inte låtsas som de inte visste något. Dels var det bekvämt och dels praktiskt som skydd av källor.

Men nu har som sagt IAEA lämnat sin rapport som på ett bitande koncist diplomatiskt språk beskriver det iranska projektets historia och verksamhetsområden. I rapporten finns det ingen egentlig förklaring till varför Iran, som är en av världens större råoljeproducenter, skulle behöva en tekniskt både svår och dyr anriknings process av uran för att producera t.ex. el då man som undertecknare av antispridningsavtalet (NPT) av kärnvapen skulle kunna köpa anrikat uran för t.ex elkraftverk på världsmarknaden. Man frågar sig givetvis också varför iranierna överhuvudtaget skulle behöva kärnkraftsvärk med all den råolja som de pumpar upp ur marken? Denna fråga ger i sin tur anledning till att fråga sig varför iranierna då startat sitt nukleära projekt. Utan att vara alltför konspiratoriskt inställd så går det ju inte att undvika att ifrågasätta om det inte rör sig helt eller delvis om ett militärt projekt.

Innan vi ser på de specifika militära projekt som berörs i rapporten bör följande två citat från den tas i allvarligt beaktande. Det första är "Since 2002 the Agency has become increasingly concerned about the possible existence in Iran of undisclosed nuclear-related activities involving military-related organisations, including activities related to the development of a nuclear payload for a missile".( Page 7, paragraf 38) Har inte hittat någon internetsida som ha rapporten men det hänvisas ofta till ett pdf dokument som omfattar hela rapporten t.ex. på saiten http://blog.foreignpolicy.com/posts/2011/11/08/the_iaeas_most_alarming_findings_on_irans_nuclear_program

Det andra är "The Agency has serious concerns regarding possible military dimensions to Iran's nuclear programme." ......" the Agency finds the information to be, overall, credible". (Page 10, paragraf 53).

Som tidigare nämnts tar IAEA rapporten upp ett antal delprojekt i det iranska nukleära projektet och som knappast har något civilt anknytning.

1. Planerad anrikning av 20 procentigt uran till 95 procentigt uran. 20 procentigt uran används i bl.a. el kraftverk medan 95 procentigt är s.k. veapons grade uran. Uran i naturligt tillstånd består av 99.3% uran 238 0ch 0.7% uran 235 . För att få en "perfekt" explosion krävs mer än 90% uran 235 men det går att få en en explosion med 50% uran 235. Hiroshimabomben hade enligt uppgift något under 70% uran 235. Anrikningen från 20 procentigt uran till 95 procentigt är en relativt snabb prosess vilket innebär att iranierna som nu verka lagra 20% uran kan efter ett slutgiltigt beslut snabbt få fram veapon grade uran för ett mindre antal vapen.

2. Ett långvarigt arbete med planering och konstruktion av tändrör för att starta en "nuclear chain reaction". Detta är en ytterst komplicerat arbete som inte har någon civil användning.

3. Miniatyrisering av sprängladdningen så att den går att foga in i noskonen på en Shihab 3 raket som har en räckvidd av ca 1500 km. Nog för att nå Israel och delar av södra Europa. Även detta arbete är ytterst komplicerat och givetvis utan civil betydelse.

4. Beräkning av optimal höjd på vilken sprängladdningen detornera.

5. Planering av säkerhetsåtgärder vid en kommande provsprängning av en kärnladdning.

Vad kommer nu att hända när det inte råder, åtminstone objektivt, någon tvekan om Irans avsikter?

Chansen att FNs säkerhetsråd skulle ta ett snabbt beslut om ekonomiskt hårda sanktioner
grusades direkt av Ryssland och Kina som förklarade att det var helt uteslutet. England, Frankrike och Tyskland är ännu för tanken på hårda sanktioner medan USA är tveksamt inför sanktioner på oljesektorn.

Oljepriset verkar bli en ytterst viktig del i spelet om Irans bomb. Ingen vill ha bomben och ingen vill skapa skyhöga oljepriser genom sanktioner för att inte tala om vad en väpnad aktion - alldeles frånsett av en USA ledd eller en Israel solo - skulle föra med sig för en värld som står ett halvt steg framför en ytterst svår ekonomisk kris.

Det ryktas om att man från Israels sida kommer att föreslå ytterst hårda sanktioner mot personer och ekonomiska intressen knutna till de iranska revolutionära gardena. Tanken är inte dum. De revolutionära gardena har idag ansvaret för det iranska nukleära programmet. Dessutom bör det inte påverka oljepriset i större mån.

Men vad kommer att hända när Iran trotts allt får sin bomb? Troligtvis kommer dom att använda sina bomber som utpressnings vapen. Men om någon säger nej? Vem blinkar först?

Vi står inför en intressant framtid, men det är inte säkert att den blir så trevlig.

Läs även andra bloggares åsikter om IAEA, Iran, Kärnvapen, NPT, USA, EU, Ryssland, Kina, Israel,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG,

Gilad Shalit äntligen hemma efter fem år och fyra månader. Reflektioner bl.a. om priset.

På morgonen den 18 oktober 2011 satte den israeliska soldaten Gilad Shalit äntligen foten på israelisk mark. Detta efter att suttit fängslad av Hamas i en källarvåning någon stans i Gazaremsan sedan den 26 juni 2006 då han kidnappades av ett av Hamas lett blandat jihadist kommando under sin tjänstgöring vid den israeliska gränsen till Gazaremsan. Det under veckan ingångna avtalet mellan Israel och Hamas möjliggjorde slutet på Gilad Shalits fångenskap.

Under hela denna tid nekade Hamas att ge det internationella röda korset rätt att besöka honom samt att ge honom s.k. "Röda kors Paket" samt brev från hans föräldrar. Detta flagranta brott mot Genève avtalets anda om än formellt ej mot dess bokstav - Hamas är inte en stat och kan således inte underteckna avtalet. Att Hamas utöver detta bröt mot ett antal andra bestämmelser om hur krigsfångar skall behandlas har knappast stört världsopinionen.

Israel har med hjälp av ett antal länder och organisationer under åren utan framgång försökt få honom frigiven. Den israeliska allmänheten och landets massmedia har fört ytterst välorganiserade kampanjer för Shalits frigivande som hörsammats både på det nationella och internationella planet.

Det är ytterst viktigt att förstå att enligt judisk tradition fritagning av kidnappade och på annat sätt tillfångatagna judar är något av yttersta vikt, detta utan hänsyn till aktionens svårighet eller pris ( hebr. Pidion shvoim). Dessutom har den israeliska armeen ända sedan självständighetskriget haft som princip att inte, om det finns den minsta möjlighet, lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet även om detta innebär egna förluster.

Den israeliska regeringen har under årens lopp lagt fram erbjudanden om utväxling av Gilad Shalit mot frigivning av palestinska terrorister som efter laga dom i civila domstolar sats i israeliska (civila) fängelser men dessa erbjudanden har förkastats som otillräckliga av Hamas som alltid krävt s.k. tunga terrorister som varit inblandade i terrordåd i vilka ofta ett icke ringa antal israeler fått sätta till sina liv. Intill nu har den israeliska regeringen inte gått med på detta.

Den israeliska armen liksom Shabak (GSI) och Mosad förklarade att de inte hade någon möjlighet att frita Gilad Shalit med en väpnad aktion då de inte hade någon som helst uppfattning om var i Gazaremsan han hölls fången. I och för sig är det minst sagt underligt att dessa tre välrenommerade organisationer under lite mer än fem år inte lyckats hitta gömstället!

Tyvärr började det se ut som om om Gilad Shalit var på vägen att bli ett liknande fall som flygnavigatören Ron Arad vilken tillfångatogs av libanesiska irreguljära styrkor efter att hans plan skjutits ned över Libanon i oktober 1986 och vars öde därefter i stort sätt är oklart.

För några månader sedan insåg dock de israeler som hade som officiellt uppdrag att förhandla fram en lösningsmodell som skulle kunna godtas av Hamas att det pga den "Arabiska våren" och den interna situationen i Egypten det fanns en möjlighet till ett avtal.

Det visade sig att det formellt sett fanns en möjlighet till ett avtal men att dess pris skulle bli hårresande.

Hamas krävde frigivning av 1000 i Israel fängslade och i civila domstolar dömda terrorister. Dessa bestod av två huvudgrupper. Den första som skulle friges samtidigt med att Gilad Shalit överlämnades till de de israeliska myndigheterna skulle bestå av 450 av Hamas utvalda (namngivna) terrorister, bland dessa samtliga fängslade kvinnliga terrorister. Bland de namngivna terroristerna fanns ett ytterst stort antal som var och en dömts ett flertal livstidsstraff för mord på tiotals israeler. Kort sagt alla de tyngsta terroristerna förutom toppar som Marvan Barguti och Anvar Saadat. Bland de 450 fanns även ett antal israeliska arabiska medborgare. Israel hade tidigare alltid nekat att inkludera israeliska medborgare i tidigare avtal om frigivning av tillfångatagna israeler. Den andra gruppen på 550 terrorister utvalda helt av de israeliska myndigheterna skulle friges inom en månad.

När för något mindre än en vecka sedan avtalets innehåll publicerades mötts det av upprörda invändningar av i princip två sorter. 1. Närstående till personer som mördats av de tunga terroristerna blev i många fall ytterst upprörda över deras anförvanters mördare skulle komma på fri fot. I och för sig, ur mänsklig synpunkt ytterst förståeligt. 2. En icke ringa del av de frigivna skulle relativt snabbt återgå till terroristverksamhet vilket skulle leda till ytterligare mänskligt lidande. (ca 15% av i tidigare avtal frigivna terrorister har dömts för terrorhandlingar som de utfört efter sin frigivning).

Dessa två invändningar ställdes mot den ovan nämnda judiska traditionen om skyldighet att frita kidnappade och andra oskyldigt tillfångatagna personer.

Den första invändningen förståelig men i grunden omoralisk då den innebär att en tredje person faller offer för sorgekänslorna (eller hämndbegäret) hos den till den mördade närstående personen utan att den tidigare mördade personen återfår livet

Den andra invändningen är etisk då den strider mot principen att inte göra allt för att frita en oskyldigt tillfångatagen även om det innebär att i värsta fall tredje person mister livet eller skadas. Det skulle även innebära att militär inte skulle behöva göra insatser för att rädda tillfångatagna som hölls fångna på känd plats.

Israels högsta domstol förklarade i ett utslag den 17 oktober 2011 att avtalet med Hamas icke stred mot gällande lag.

Israel har däremot gett Hamas legitimitet genom att direkt förhandla med organisationen, men det för att rädda Gilad Shalit.

Israels regering har ett starkt stöd för sitt beslut i den israeliska opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Israel, Hamas, Gazaremsan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG

Den tysta majoriteten ryter till

350.000 israeler, däribland 280.000 i Tel Aviv och 30.000 i Jerusalem, demonstrerade på lördagskvällen (06082011) runt om i Israel under parollen "Folket kräver social rättvisa". Få trodde för några veckor sedan att en proteströrelse organiserad på Facebook rörande priset på en av det israeliska kökets stapelvaror, den israeliska "Cottage osten" skulle dra med sig en folklig proteströrelse som i grund och botten ifrågasätter hela den ideologiska grunden till det israeliska neokapitalistiska systemet.

Det israeliska samhället var från början intill början av 1980-talet ett samhälle som var byggt på demokratiska socialistiska principer till skillnad från socialdemokratiska av västeuropeisk typ. Detta förklarar troligen den relativt lätta ideologiska övergången till ett kapitalistiskt system. En annan orsak till detta var utan tvekan Israels starka uppbindning till USA.

I det ursprungliga Israel, dvs fram till början av 1980-talet, var landet ett med förhållandevis små inkomstskillnader och en mycket starkt utvecklad social samhörighets känsla mellan invånarna.

I och med att Likud partiet kom till makten 1977 började utvecklingen i en kapitalistisk riktning som blev allt starkare fram emot början av 1990-talet. Även det israeliska arbetarpartiet antog mer och mer en marknadsekonomisk politik.

Denna politiska utveckling förde med sig en ökning av inkomstklyftorna i samhället men på grund av att det allmänna välståndet ökade så uppmärksammades de inte i större grad.

Men under 2000-talets första årtionde förvärrades situationen. Israel gick under detta årtionde igenom två ekonomiska kriser. Den första 2002 till 2003. Landet kom igenom krisen utan att bli ett andra Argentina men till priset av ett allt mer totalt neoliberalt kapitalistiskt samhällssystem.

Inkomstklyftorna skenade och privatiseringarna av allmänna tjänster samt utförsäljning av statligt och allmänt ägda tillgångar sköt fart.

Ekonomiskt tekniskt sätt fungerade systemet bra och Israel klarade sig ifrån de värsta sidorna av krisen år 2008. Men långt ifrån helt. I och med att pensionsfonderna privatiserats så förlorade ett stort antal invånare, speciellt ur medelklassen, inte så små delar av sitt pensionssparande. Bl.a. förde detta med sig att man började inse att det nya ekonomiska systemet speciellt slog mot medelklassen.

Privatiseringen samt avreglering av samhälleliga kontroller i den ekonomiska sektorn förde med sig en allt starkare ekonomisk makt hos en liten del av befolkningen. Detta tillsammans med en allt mer utvecklad monopolisering och kartellisering ledde till att priser inom livsmedelssektorn ökade utan hänsyn till utvecklingen av produktionskostnaderna.

Bostadssektorn är tillsammans med livsmedelssektorn det andra stora och i grunden det största problemet. Bostadssektorn i Israel var traditionellt uppbyggd på att invånarna köper andelslägenheter av allmännyttiga eller privata byggföretag. Den israeliska staten såg till att lägenhetsköparna kunde få (subventionerade) lån genom speciella banker. Någon hyresmarknad av den typ som fanns i Sverige har aldrig funnits i landet. Hyreslägenheter var och är lägenheter som ägs av privatpersoner som t.ex. ärvt dem eller köpt dem som penningplacering.

I och med privatiseringen av den allmännyttiga byggsektorn och avregleringen av vad som byggdes och var uppstod en situation där byggbolagen började bygga större och dyrare lägenheter då det var mer ekonomiskt lönsamt för dem. Detta förde med sig en brist på mindre lägenheter vilket i sin tur ledde till höjda priser. som de unga medelklassfamiljerna många gånger inte kunde finansiera. De tvingades vända sig till hyresmarknaden med följden att det blev en efterfrågans ökning på hyreslägenheter med medföljande hyreshöjningar. Byggbolagen har inget incitament att bygga billigare lägenheter då det under de senaste åren varit en konstant efterfrågan på högstatus lägenheter från amerikanska, franska och belgiska judar.

Under de senaste åren så har också privatiseringen av utbildnings- och hälsovårdssektorerna skjutit fart med allt vad detta innebär i fråga om ett mindre jämnligt samhälle.

Låt oss se på lite uppgifter om inkomster och levnadsomkostnader för den s.k. israeliska medelklassen. Man brukar definiera den som familjer med familjeinkomst (brutto) på mellan 7.000 IL och 14.000 IL (1 IL=ca 2SEK). Försök inte göra jämförelser med Sverige då skatte- och transfereringssystemen är helt olika. Åren 2001 till 2010 ökade livsmedelspriserna reellt med 27 %. Den reella ökningen av priserna på övriga inköp och avgifter var17% medan den reella ökningen av inkomsterna i den relevanta inkomstsektorn också var 17%. Räkneexemplet visar att den genomsnittliga medelklass familjen år 2010 i jämförelse med år 2001 har en klart minskad reell inkomst. Personligen tror jag att exemplet ger en alltför positiv bild av situationen då utgifterna för daghem och fritids många gånger ökat mer en vad den officiella statistiken visar.

Dagens situation är att vi har en proteströrelse med vind i seglen och som verkar ha fått ordning på ledarskapet för rörelsen, dvs spårat in några anarkister på ett sidospår. Dessutom, och det är viktigt, proteströrelsen har stöd av den israeliska fackföreningsrörelsens ledning samt av massmedia.

Mot sig har den det ekonomiska etablissemanget, då speciellt det statliga runt det mäktiga israeliska finansministeriet som till icke ringa del styrs av premiärminister Bibbi Natanyahu.

Det troliga är att Bibbi kommer att göra allt för att neutralisera så mycket som möjligt av proteströrelsens krav. Att han när han gör det slår mot den grupp som håller uppe det israeliska samhället och dess sionistiska ideal, arbetar för sin försörjning, ser till att barnen får en så bra utbildning som möjligt, tjänstgör i armen (även repövningar) verkar han blankt strunta i. (för guds skull hoppas att jag har fel).

Sen får vi ju verkligen hoppas på att det inte kommer att bryta ut en allvarlig ekonomisk världsomfattande kris de närmsta dagarna för då får ju det ekonomiska etablissemanget ett objektivt skäl att inte göra något.

En liten önskan. På grund av nyhetstorkan i Sverige om den sociala proteströrelsen i Israel vore det bra om du kunde sprida denna bloggpost till alla som kan vara intresserade.

Läs även andra bloggares åsikter om Social rättvisa, Bibbi Natanyahu,

DN, DN2,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,
VG,

Bloggar,
Anna Veeder Rekorddemonstration i Tel Aviv

Egoism och lojalitet

Terrordåden i Norge gjorde på ett handgripligt sätt landets invånare medvetna om problem som de hittills varit lyckligt omedvetna om. I en tidigare blogg från den 24 juli behandlade jag problemet med det öppna demokratiska samhället och dess försvar mot terrordåd.

Det förefaller ännu som om den norska regeringen står fast vid sin linje att det öppna och demokratiska samhället i sig är det bästa försvaret mot terrordåd. Man kan, även om det går att tvivla på detta, inte annat än önska dem all framgång med denna linje.

Förhoppningsfullt kommer statsledningen i Norge vidta vissa aktiva försvarsåtgärder och inte helt förlita sig på det ideologiska försvaret. När demokratin i ett land sätts i fara så är det landets ledning och dess invånares skyldighet att försvara demokratin. Detta betyder inte att man avskaffar demokratin utan att man ser still att den överlever de anfall som den utsatts för från olika icke demokratiska krafter.

Den här bloggposten skall dock inte fördjupa sig i ovanstående ämne utan i enlighet med postens rubrik ta upp en fråga om samhällslojalitet som aktualiserades vid Breiviks angrepp på deltagarna i AUFs ungdoms läger på Utöya.

Enligt uppgifter i norska Aftenpostens nätupplaga den 28 juli som refereras i Dagens Nyheters nätupplaga den29 juli så förhindrade den norska polisen ambulanspersonal som anlänt till Utvika på fastlandet mitt emot Utöya att köra ned till kajen som låg på ett avstånd av ca 650 meter från Utöya. Området ansågs av polisen vara osäkert.

Först när skadade ungdomar som simmat över från Utöya började ta sig i land fick ambulanspersonalen tillstånd att köra ned till kajen, till vilken de anlände klockan 17.57.

Enligt uppgift sköt då Breivik i riktning mot ambulanserna vilka då (klockan 18.05) beordrades dra sig tillbaka från kajen. Orsaken till denna order var att området ansågs osäkert.

Först klockan 18.50 tillät polisen ambulanserna och dess personal köra ner till kajen igen.

Under 45 minuter blev således de ungdomar som lyckats ta sig i land vid kajen lämnade i sticket utan medicinsk vård , såvida de inte för egen hand lyckades ta sig fram till ambulanserna som parkerats några hundra meter från kajen.

Den bild som man får av detta är att polisen och/eller ambulanspersonalens befäl ansåg att räddningspersonalens väl och ve gick före de skottskadades ungdomarnas rätt till livsnödvändig vård!

Om detta är i överensstämmelse med gällande bestämmelser så har något gått totalt fel i Norge. Räddningspersonals uppgift är först och främst att rädda nödställda och inte att värna om sin egen säkerhet.

Tyvärr är det ett tecken på facklig egoism och bristande samhällslojalitet.

Det har framförts argument att ambulanspersonalen skulle kunnat bli dödad eller skadad av Breiviks skottlossning och vem skulle då ta hand om de norska skadade ungdomarna?

Argumentet saknar faktisk grund då med de vapen Breivik hade till sitt förfogande och avståndet (650 meter), det skulle vara ytterst svårt att träffa avsedda mål.

Att sedan den lokala polisen gav ambulanspersonalen tillstånd att köra ner till kajen först 23 minuter efter att den tagit till fånga Breivik visar dessutom att polisledningen förlorat greppet om situationen.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Mångkulturellt samhälle,
Terror,

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,

Problemet med det öppna samhället

Fredagens terrordåd i Norge aktualiserar problematiken med det öppna samhället. Det är väldigt lätt att som en del ledande norska politiker gå ut och säga att det norska samhällets svar på Anders Breiviks aktioner skall vara mer demokrati och ett än mer öppet samhälle.

Detta känns bra och låter bra. Problemet är bara att det är farligt att vara tolerant mot intoleranta idéer, personer och företeelser. Ett i dag klassiskt exempel på detta inom statsvetenskapen är att Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska val.

Det förefaller nu helt säkert att det var en norsk högerextremist och inte en norskfödd eller invandrad jihadist som utförde dåden. Detta gör det lättare att förklara att Breivik ( vit och kristen) var en sinnesförvirrad extremist på den yttersta högerkanten utan något större antal meningsfränder. För mer om Breivik gå till denna länk. Det är ju klart att om det hade rört sig om någon svavelosande iman ( färgad och muslim) så hade situationen varit en helt annan.

Man kan nu om man vill, sopa undan problemet under mattan och bura in Breivik på max 21 år.

Jag anser dock att det norska arbetarpartiet skulle göra ett stort misstag om man inte på allvar började tänka igenom problemen med det mångkulturella samhället. Breivik är en produkt, om en negativ, av detta samhälle och om man vill värna om ett tolerant samhälle så måste man se till att dess fiender både på den nationella norska högerkanten som bland en förhoppningsfullt ännu liten del av invandrarna med jihadistiska idéer inte ges möjligheter att allvarligt skada samhället. Detta kan bara ske genom en väl avvägd käpp och morotspolitik.

Av naturliga orsaker skakar vi israeler, som antingen vi vill eller inte lever i en form av ett mångkulturellt samhälle, på huvudet åt att AUFs ungdomsläger hölls utan att den eller de extraknäckande polisvakterna var beväpnad. Tyvärr lever vi här i Israel i ett samhälle där det blivit naturligt med öppna som icke öppna säkerhetsåtgärder.

Om den norska statsledningen vill fortsätta med ett öppet samhälle kommer den bli tvungen att se till att detta samhälles fiender, må de vara norska högerextremister eller olika former av jihadister, förhindras i sina mörka avsikter.

Den norska statsledningen torde redan nu få förklara varför det öppna samhället var värt 90 ungdomars och ett tiotal statstjänstemäns liv. För att inte tala om de för en lång tid fysiskt och psykiskt skadade. Jag är inte säker på att alla offrens anhöriga kommer att godta förklaringarna. Eller i klartext. Hur förklarar en ansvarig politiker för föräldrarna till en ihjälskjuten 17-åring att ännu demokratiskare och ännu mer öppet samhälle skulle räddat deras barn.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, mångkulturellt samhälle, höger extremist,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5. SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6,
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
VG,