Arabvärlden i gungning. Tunisien, Libanon och Haririmordet. Uppdaterad 17012010 21.11

Under den sista sista veckan har arabvärlden kommit i en ordentlig gungning och ingen kan helt förutsätta vilka följderna blir. I Tunisien har en åtminstone till synes stabil men ytterst odemokratisk och korrumperad regim störtats till följd av allvarliga gatudemonstrationer som den tunisiska armen nekade öppna eld mot och därmed avgjort regimens öde. I Libanon har den nationella samlingsregeringen fallit efter att Hizbollah och med dem allierade fraktioner (8 mars rörelsen) lämnat regeringen i protest mot att premiärminister, Saad Hariri, nekat att på förhand förkasta resultaten från den av FN tillsatta undersökningskommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern, Rafik Hariri, (tillika far till Saad Hariri).

Uppdatering i slutet av bloggposten i rött

Låt oss börja med Tunisien som inte toppat nyhetssidorna under de senaste årtiondena. En tillsynes stabil liten republik på Afrikas medelhavs kust mittemot Sicilien. Dess president, Zine Ben Ali, kom till makten i november 1987 i en oblodig kupp mot den tidigare presidenten och landsfadern Habib Bourguiba. Ben Ali höll sig sedan vid makten genom dels ett antal riggade val och dels genom att frikostigt smörja sina närmaste medhjälpare med ekonomiska fördelar.

Ben Ali och klicken runt honom skodde sig samvetslöst på Tunisiens ekonomiska tillgångar och lämnade landets befolkning i fattigdom. En ledande israelisk specialist på arabvärlden, Ehud Yaari, definierade Ben Alis regim som en "kleptokrati". Det är givetvis självklart att regimen dessutom med sina säkerhetsstyrkor såg till att all opposition kvästes i sin linda.

Men bilden av Tunisien under Ben Ali är inte så enkel. Enligt den israeliska TV- kanalen 10, som är en välrenommerad kommersiell kanal med utmärkta nyhetsrapporter, så är är bl. a kvinnornas ställning den bästa i hela arabvärlden. Frågan är bara om det är något som i huvudsak rör kvinnor i de högsta samhällsskikten eller om det även är en verklighet ute i byarna på den tunisiska landsbygden. Om man gogglar "rigths for women in Tunisia" hittar man en hel del hänvisningar till att kvinnor råkat ut för åsiktsförtryck under de sista 10 åren. I och för sig visar detta att Ben Ali regimens förtryck även riktar sig mot kvinnor vilket i och för sig tyder på jämlikhet med männen. Å andra sidan tillhör största sannolikt dessa kvinnor de mer välbeställda skikten.

I december 2010 bröts dock fördämningarna och den tunisiska befolkningen som levt i ekonomisk fattigdom med en hög arbetslöshet tog sitt öde i sina händer och startade våldsamma demonstrationer runt om i landet som säkerhetsstyrkorna med våld inte lyckades slå ned. Tvärt om, allt efter att antalet skadade och dödade demonstranter ökade blev demonstrationerna allt större och våldsammare. Då den tunisiska armen slutligen nekade att öppna eld mot demonstranterna var regimens öde avgjort. Tills dags dato finns det endast ett tidigare exempel, Sudan 1985, på att gatudemonstrationer i ett arabiskt land lyckats att störta regimen.

Ben Ali lämnade makten och landet och flög den 14 januari 2010 till Paris för att sammanträffa med den franske presidenten Sarkozy som dock nekade att ge honom politisk asyl i Frankrike. Han fortsatte till Saudiarabien där han fick politisk asyl. Framtiden för visa huruvida de nya och kommande makthavarna i Tunisien kommer att göra försök att kräva tillbaka de miljard belopp som Ben Ali och hans fränder under årens lopp stoppat undan på banker runt om i världen

Det är intressant att EU, som så ofta uttalar sig mot diverse olika regimers brott mot mänskliga rättigheter, riktade en ytterst minorisk kritik mot den tunisiska regimens brutala behandling av de tunisiska demonstranterna.

Jag kan inte undvika att citera från EUOBSERVER av den 14 januari 2011.

On Monday (10012011 AF), Ms Ashton and Stefan Fuele, the enlargement and neighbourhood policy commissioner, responsible for relations with north African governments, said that the bloc's negotiations to upgrade relations with Tunis to "advanced status" would continue despite the brutality, but that they would involve greater commitment to "human rights and fundamental freedoms."

"We are concerned about the events that have been taking place in Tunisia in recent days," the pair said in a statement. "In particular, we deplore the violence and the death of civilians."

Left-wing, liberal and Green MEPs however have expressed their dismay at a "delayed" and "weak" response to the killings by foreign affairs chief Catherine Ashton.

Emelie Doromzee, of the Euro-Mediterranean Human Rights Network, told EUobserver that the EU should suspend its talks with the government and more strongly condemn the regime's actions: "Until now, the language has been so far from what one would expect and sees elsewhere. The EU has put out a very weak statement. It's past the stage of written statements. It's almost a month now that these protests have been going on. We need concrete actions from the EU."

"We can't forget that there are some member states that are very close to the Tunisian regime."

Both Euromed and other groups name member states France, Spain, Italy and "increasingly Malta" as the culprits within the EU Council, who depend on Tunisia and other north African autocracies in Algeria, Libya, Morocco and Egypt for, in Ms Doromzee's words, "prevention of immigration - this is number one, trade liberalisation, and stability and prevention of Islamic radicalism - even if stability doesn't mean freedom".

Nationella egenintressen och ekonomiska intressen har tydligtvis en ytterst "lugnande" inverkan på vad som t.ex Ms. Ashton anser vara brott mot mänskliga rättigheter!

Situationen i Tunisien är i dag ytterst allvarlig då det råder ett totalt kaos i landet med en utbredd laglöshet. Ett sådant läge inbjuder den tunisiska armen att göra ett försök att ta makten vilket ju knappast är i överensstämmande med demonstranternas önskemål. Dessutom kan man inte bortse från att den västra grannen - Algeriet - kan komma att ingripa militärt, något som nämnda land redan vid tiden för Ben Alis kupp 1987 hotade med.

På lite längre sikt finns också möjligheten att Al Qaedas lokalavdelning i Magreb - Al Qaeda in the Islamic Magreb (AQIM) - kan få ett stort inflytande bland dagens fattiga och arbetslösa demonstranter. Vi kommer troligen också fåse tunisiska-islamska exilpolitiker komma tillbaka till Tunisien. Inget av ovanstående ligger i Västeuropas EU medlemmars intresse.

S.k. moderata arabstater som Egypten, Jordanien och Marocko m.fl. ser mycket allvarligt på vad som i dag händer i Tunisien. Det finns en alldeles för god grogrund för de tunisiska demonstranternas idéer i dessa länder för att deras styrande eliter skall kunna sova ostört. Det är ingen tillfällighet att både Egypten och Jordanien höjt sina säkerhets styrkors beredskapsnivå.

Så över till Libanon. Först och främst måste jag framhålla att det politiska systemet i Libanon bygger på en grund som är främmande för vad vi är vana vid i västerländska länder. En av, och den nog viktigaste, hörnstenen är fördelningen av de högsta statliga ämbetena mellan olika etno-religiösa grupper. T.ex. så skall enligt den nationella pakten från 1943 presidenten vara en maronitisk kristen, premiärministern en sunni muslim, parlamentets talman en shia muslim, vise talman grekisk ortodox kristen, osv. För de intresserade rekommenderas att läsa lite libanesisk historia t.ex här och då speciellt från och med kapitlet French Mandate and Independence.

Som nämnts i ingressen till denna bloggpost så har den libanesiska regeringen fallit pga att Hizbollah och med dem allierade fraktioner lämnade regeringen då premiärminister SAAD Hariri nekade att på förhand förkasta rekommendationerna från den av FN tillsatta undersöknings kommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern Rafik Hariri.

Först och främst måste man hålla i minnet att Rafik Hariri var Saad Hariris far vilket gör det ytterst svårt för den senare att av politiska hänsyn försöka skyla över sanningen om skuldbördan. I grund och botten är det enligt arabiska hedersbegrepp en total omöjlighet för en son att göra något sådant.

Att Hizbollah varit inblandat i mordet på Rafik Hariri är ingen nyhet, mer eller mindre från dagen för mordet har detta sagts öppet. Problemet för Hizbollah är att organisationen i dag anser sig vara en Libanesisk nationell politisk rörelse. Den har i dag tillsammans med den allierade fraktioner 60 av det libanesiska parlamentets 128 medlemmar. Om det blev officiellt fastställt att Hizbollah var involverat i mordet så skulle organisationen framstå som en terrorist organisation och inte enbart det utan en terroristorganisation som går en främmande stats (e.g Irans) ärenden.

Enligt den libanesiska konstitutionen så skall premiärministern i den fällda regeringen utses till ledare av expeditions ministären. Dvs Saad Hariri skall vara denna ministärs ledare. Detta godtas ej av oppositionen som kräver att presidenten omedelbart skall utse en ny premiärminister (som godtas av Hizbollah). Majoriteten i parlamentet anser att Saad Hariri skall utses till ny premiärminister och leda en koalition på 68 parlaments ledamöter. I och för sig skulle detta kunna vara en lösning men det är inte säkert att Saad Hariri verkligen kan få ihop den en majoritet då de drusiska parlamentsledamöterna under Walid Jumbalats ledning står under starkt tryck från Hizbollah att byta sida vilket automatiskt skulle ge Hizbollah majoritet i parlamentet och därmed ta makten i Libanon. En sådan utveckling innebär att Iran har fått den reella makten i Libanon. USA har i klartext förklarat för den libanesiske presidenten att han under inga villkor fick böja sig för den libanesiska oppositionens ( läs Hizbollahs) krav att utnämna en ny premiärminister i stället för Saad Hariri.

Det är inte helt klart när undersökningskommissionens rekommendationer kommer att publiceras men det har redan läckt ut uppgifter som om de är sanna är politiskt sprängstoff av första graden.

En uppgift som citeras i israeliska media och som bitvis härrör från rapporter i den amerikanska nyhetssiten NewsMax är att beslutet att mörda Rafik Hariri fattades av Irans högsta andlige ledare Ayatollah Sayyed Ali Khamenei som beordrade de iranska revolutionära gardenas elit förband Al Kuds (The Jerusalem Force) vars chef, Qassem Sulemani personligen kontaktade Hizbollahs militära ÖB Imad Mughniyah och klargjorde Ali Khameneis order.

Mughniyah organiserade tillsammans med sin svåger den enhet som mördade Hariri. Dådet utfördes då Hariris bepansrade bil passerade en parkerad bil i vilken man placerad en mycket kraftig sprängladdning. Ytterligare 14 personer dödades vid explosionen. Enligt samma källor var iranierna övertygade om att Rafik Hariri gick Saudi Arabiens intressen. Enligt Iranierna skulle undanröjandet av Hariri bana vägen för Hizbollahs övertagande av makten i Libanon.

Enligt ovanstående källor var den syriske presidenten, Bashar Assad samt den dåvarande chefen för den Syriska underrättelse tjänsten också insatta i planeringen av mordet på Rafik Hariri.

Om de ovanstående uppgifterna verkligen är läckta från undersöknings kommissionens rapport är det svårt att se hur man skall kunna komma fram till en kompromisslösning av den libanesiska krisen. Utan en sådan är tyvärr ett nytt libanesiskt inbördeskrig en allt annan än otrolig utveckling med alla de risker som finns för att det skulle spilla över i stora delar av Mellanöstern. Ingen är i dag intresserad av en sådan utveckling men risken är att för många av de inblandade parterna klättrat upp så högt i sina träd att de inte kan ta sig ner igen. Det förefaller dock som den franske presidenten är villig att försöka arbeta fram en kompromisslösning.

Man kan dock inte bortse från att en kompromisslösning i grund och botten innebär att Iran lyckats stärka sin position som regional stormakt i Mellanöstern, något som inte bara USA och Israel utan även ett antal arabstater är allt annat än intresserade av.

Uppdatering 17012010 21.11
HaAretz engelska upplaga meddelar följande:

The prosecutor of the international Lebanon tribunal issued a draft indictment on Monday over the 2005 killing of former Prime Minister Rafik Hariri.

The contents of the draft indictment, which were sent to pre-trial judge Daniel Fransen, were not revealed and details of the charge sheet may not emerge for another six to ten weeks, when Fransen is expected to decide whether there is enough evidence to proceed with a trial.

"The prosecutor of the tribunal has submitted an indictment and supporting materials to the pre-trial judge," the UN-backed tribunal said in a statement.

The tribunal said the documents were handed to the registry, but added that the contents of the indictment will remain confidential at this stage.

De som vill läsa hela artikeln från HaAretz klicka här

Lästips: Hezbollah’s Latest Suicide Mission New York Times 12012011



Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Tunisien, Haririmordet, Saad Hariri, Rafik Hariri, Hizbollah, Al Qaeda Islamic Magreb, Mughniyah, Ali Khamenei, Bashar Assad,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Sydsvenskan,
Dagen,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7,
VG, VG2, VG3, VG4, VG5, VG6, VG7, VG8,