USA, Israel och 1967 års linjer och något om flyktingfrågan. Uppdaterad 23052011 13:31

Konflikten, om det nu är en konflikt mellan USA och Israel eller kanske mera den verbala konflikten mellan president Obama och premiärminister Natanyahu om 1967 års linjer rullar vidare och vi har på söndagseftermiddagen (22052011) i Obamas tal på AIPAC konferensen fått ytterligare lite klarare för oss vad Obama menar med sitt förslag/krav på att förhandlingarna om de framtida gränserna mellan Israel och den palestinska staten skall baseras på 1967 års linjer.

Dessa linjer var ingen internationellt erkänd gräns utan i huvudsak en gammal stilleståndslinje från 1949 och därför är det juridiskt fel att kalla den gräns och journalistiskt slarvigt att använda uttrycket "1967 års gräns". Om man använder uttrycker 1967 års linjer så undviker man onödiga juridiska och historiska diskussioner i en formell fråga.

Det kan vara av intresse att se på hur FN efter att Israel ockuperat Västbanken under sexdagarskriget 1967 sett på Israels framtida östra gräns. Det grundläggande dokumentet är säkerhetsrådets resolution 242 från november 1967 i vilken Israel uppmanades att dra tillbaka sina styrkor från områden som ockuperats till säkra och erkända gränser. Resolutionen krävde inte att Israel skulle dra tillbaka sina styrkor exakt till den gamla stilleståndslinjen utan lämnade öppet för mindre gränsjusteringar. I samband med Osloavtalet 1993 godtog PLO att resolutionen skulle vara grund för framtida förhandlingar mellan Israel och PLO.

Israel har under alla åren framhållit att man under inga förhållanden kan gå med på att utrymma Västbanken ända till stilleståndslinjen från 1949, utan hela tiden framhållit att detta får bli en förhandlingsfråga mellan Israel och den som vid förhandlingarna har förhandlings rättigheter för Västbankens status. ( Först Jordanien och sedan PLO-PA).

Det ovanstående är således den folkrättsliga grunden för Obamas uttalande i talen den 19 maj och den 22 maj. Obama uttalar sig klart för att 1967 års linje skall vara grunden för den framtida gränsen mellan Israel och den palestinska staten, men att parterna givetvis har rätt att förhandla om landbyte. FN resolutionen 242 torde hindra palestinierna för att neka förhandlingar i denna fråga. Utan att säga det i klartext så var Obama helt klar i talet inför AIPAC kongressen att skrivningen i talet inte innebar att Israel, som dess premiärminister Bibbi Natanyahu hävdade, skulle bli tvunget att dra sig tillbaka till 1967 års linje.

Man får heller inte glömma bort att ingen av parterna, varken Israel eller palestinierna, i grund och botten vill att den framtida gränsen mellan dem skall gå efter 1967 års linje.

Men och det är definitivt uppseendeväckande att USAs president bortser från avtalet mellan president George W. Bush och Israels premiärminister Arik Sharon, 2004, om de så kallade "settlement blocks". Dessa utgörs av stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden (ca 200.000 av ca 280.000). Frågan om de s.k. settlement blocks hade redan kommit upp under Clintons presidenttid. Israel hade på goda grunder utgått ifrån att USA skulle se till att avtalet mellan Bush och Sharon automatiskt skulle bli en av de framtida grundläggande parametrarna i ett avtal mellan Israel och palestinierna. Tyvärr har Obama bortsett från sin föregångares löfte. Det kom knappast som en förvåning då det redan tidigare glunkats om att avtalet enligt Obama, på vilken grund oklart, inte var formellt bindande för honom.

Uppdatering 23052011 13:31

Föregående stycke (som börjar "Men det är definitivt.......) är förhoppningsfullt inaktuellt. Enligt både Maariv och Yediot Achronots pappers upplagor idag (2305) så är den nya formuleringen i Obamas tal vid AIPAC konferensen rörande denna fråga helt tillfredsställande - ur Israels synvinkel -. Palestinierna kommer troligtvis att ha lite svårt att svälja den. Har även kollat den engelska texten och det ser ok ut.

Många israeler och däribland inte så få ledande journalister frågar sig varför den israeliske premiärministern gått ut med ett frontalangrepp på den amerikanske presidenten med slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" i stället för att med ett leende och med positiv intonering påpeka att Israel noterat med tillfredsställelse att president Obama ställt sig bakom president Bushs löfte om "settlement blocks" som en del av principen om landbyte. Därmed skulle man snyggt låst upp Obama och manövrerat in palestinierna i en situation där de med all sannolikhet skulle spela sin vanliga roll av nejsägare.

Att Bibi Natanyahu inte handlat så har troligtvis flera orsaker. Han och den israeliska högern har aldrig velat godta principen om "settlement blocks" då man velat ha mer. Han är dessutom medveten om att förhandlingarna under alla förhållanden kommer att braka samman förr eller senare och att detta mycket väl kan komma att föra med sig nyval i Israel och då är slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" klart valvinnande. Tyvärr kan det också vara frågan om att han gripits av panik då han insett att Barack Obama manövrerat in honom i ett hörn.

Å andra sidan ger alla kommentatorer den israeliske premiärministern rätt då han hävdar i motsats till Obamas förslag att Israel under inga förhållanden kan gå med på att man skall börja förhandlingarna med gräns och säkerhetsfrågor och först därefter ta upp de två ytterst viktiga frågekomplexen om Jerusalem och flyktingfrågan. Det är definitivt helt vansinnigt att binda upp sig på gräns och säkerhetsfrågor innan man avgjort de ideologiskt ytterst viktiga frågorna om Jerusalem och flyktingarna.

Flyktingfrågan är i grunden den strategiskt viktigaste av alla problemkomplexen då den avgör Israels framtid som judisk demokratisk stat. I båda Obamas tal finns meningen "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people". Denna mening har hittills varit en "kod" för att påpeka att inga palestinska flyktingar skall få komma tillbaka till israeliskt område. Tyvärr ryktas det att Obama var omedveten (?) om "koden" och mycket väl skulle kunna komma att kräva att ett visst antal palestinaflyktingar skulle kunna komma tillbaka till de områden i Israel varifrån de eller deras fäder och farfäder flytt. För den som tycker att det israeliska kravet är omänskligt kan påpekas att Israel i dag har en arabisk befolkning som uppgår till ca 20% av landets befolkning samt att det från ledande palestinskt håll påpekas att inga judar kommer ha rätt att bo i den kommande palestinska staten.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Bibi Natanyahu, Israel, USA, Palestinier,
Västbanken,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
Dagen,
VG, VG2,

Obamas tal, några osorterade synpunkter.

Det tal som president Barack Obama höll på torsdags kvällen (19052011) svensk tid har sysselsatt en hel del politiska framtidsskådare under de senaste veckorna. De som hade spått att talet skulle i huvudsak allmänt handla om den spirande demokratiseringsprocessen i arabvärlden medan den israelisk palestinska konflikten skulle få en mindre roll i talet fick rätt.

Det förvånade ju givetvis ingen att Obama gick ut starkt för demokratiseringsprocessen. Ideologiskt är detta helt i linje med den amerikanska administrationens grundläggande ideologi. Frågan är bara om USA, som trotts allt ännu är världens stormakt nummer ett, kan bygga sin utrikespolitik på bitvis till och med ogrundat önsketänkande.

Frågan är ju givetvis vilken typ och grad av demokrati är det tal om. Av talet var det lätt att få uppfattningen att det rörde sig om en demokrati som inte skulle vara till sin anda alltför annorlunda än en amerikansk eller västeuropeisk. Om detta verkligen var vad Obama menade så är han och hans administration klart naiv. Även i de mer utvecklade delarna av arabvärlden ligger den allmänna utbildningsnivån och den ekonomiska utvecklingen på en nivå som ligger årtionden om inte århundraden efter den amerikanska och västeuropeiska utvecklingen inom nämnda områden. Vi har under historiens lopp sett alltför många exempel på hur införandet av formellt demokratiska institutioner samhällen där det ännu saknats tillräcklig utbildnings och ekonomisk infrastruktur blivit klart missbrukade.

Missförstå inte det ovanstående, den arabiska befolkningen har all rätt till demokrati men det är en process som tar tid och det går definitivt inte att klara av det under en eller två valperioder. Att rusa iväg kommer bara att föra med sig en lite modernare despoti.

USA har som stormakt klara intressen - historiska, ekonomiska, kulturella och religiösa i arabvärlden och därför kan man visserligen beundra Obamas angrepp på två av de viktigaste allierade i arabvärlden. Explicit på Bahrain och implicit på Saudiarabien. Även om realpolitik i stort sätt är något mycket omoraliskt så får man ifrågasätta om Obamas uttalanden om dem inte kan komma att allvarligt skada den amerikanska befolkningen i framtiden.

Palestinierna fick sig några ytterst odiplomatiska men sakligt välförtjänta råsopar. Obama förklarade att den palestinska ideen om ett FN beslut om upprättande av en palestinsk stat bara skulle skada den palestinska saken "Symbolic actions to isolate Israel at the United Nations in September won’t create an independent state," Obama said. Han tog även upp problemet med avtalet mellan The Palestinian Authority (PA) och Hamas och påpekade att man kunde fråga sig hur palestinierna skulle kunna uppnå sin självständighet genom att förneka Israels existensrätt.

Han vände sig sedan till den israeliska sidan och förklarade att grunden för fredsavtalet skulle vara "The borders of Israel and Palestine should be based on the 1967 lines with mutually agreed swaps, so that secure and recognized borders are established for both states," Detta uttalande av Obama kommer att bli en stötesten i förbindelserna mellan Israel och USA då den israeliska regeringen anser att Obamas uttalande inte helt står i överensstämmelse med överenskommelsen mellan president Bush och premiärminister Sharon 2004 angående de så kallade "settlement blocks" (Stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden). Enligt den israeliska regeringens uppfattning har dessa områden också en strategisk säkerhetspolitisk betydelse.

Den israeliska officiella uppfattningen är också att det inte går att besluta om gränserna innan man beslutat i frågor som flyktingfrågan och Jerusalem då beslut i dessa har ett direkt inflytande på den geografiskt strategiska situationen.

När det gäller Jerusalem så sa Obama att staden skulle bli gemensam huvudstad för både Israel och den kommande Palestinska staten. Den nuvarande israeliska regeringen går emot detta då det skulle innebära en delning av staden. Denna israeliska inställning är allt annat än en realpolitisk utan en helt symbolpolitisk inställning.

Obama förklarade att hans vision för en Israelisk-Palestinsk fred skulle vara "a lasting peace will involve two states for two peoples. Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people, and the state of Palestine as the homeland for the Palestinian people."

Från israelisk sida är man inte övertygad om att "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people" av Obama uppfattas på samma sätt som frasen uppfattas från israeliskt håll, nämligen att de palestinska flycktingarna inte skulle få rätt att återvända till sina forna hem som nu ligger i Israel.

Frågan är nu huruvida de två parterna kommer att ställa upp på det amerikanska förslaget/diktatet. Att det blir kärvt ser man redan av den av Israel publicerade relativt negativa inställningen som den israeliska premiärministern Bibi Natanyaho kommer att helt eller delvis förfäkta vid sitt sammanträde med president Obama den 20 maj 2011

Än är det sista ordet i denna fråga inte sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, USA, Palestinier,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,

VG,

Början på en mardröm?

Dagens händelser utlösta av palestiniernas "firande" av den s.k. Nakba dagen d.v.s. den 15 maj, datumet för staten Israels utropande enligt den allmänna tideräkningen får en att bli något mellan ytterst betänksam till skräckslagen. Om man sedan fredsprocessen mellan Israel och palestinierna startade 1993 diskuterat olika lösningar för att ge det israeliska och det palestinska folken politiskt självbestämmande inom ett område omfattande Israel med 1967 års gränser, Västbanken och Gazaremsan så var rubriken för dagens palestinska aktion en total och geografiskt exakt rätt att återvända till de platser som de av olika orsaker lämnat under vad som i Israel kallas "Det israeliska frihetskriget".

Problemet med palestinaflyktingarna har legat som en skugga över alla fredsprocessens turer men man har hittills utgått från att om man lyckas komma överens om allt annat så skulle man också finna en lösning på problemet utan att Israel skulle behöva gå med på att ta emot mer än en ytterst liten del - om ens det - av dem inom sitt område.

Men nu - inspirerat av den arabiska folkliga revolten eller ej - har det med hjälp av Facebook skett ett uppvaknande hos stora grupper av den palestinska befolkningen på Västbanken och i Syrien, Libanon och Jordanien i riktning mot att kräva att alla palestinaflyktingar och deras avkomlingar skulle få rätt att återvända till de platser de lämnade 1947-49. Detta skulle innebära slutet på den Israeliska staten vilket ur palestiniernas synvinkel enbart vore en fördel. Det är dock inte helt säkert att alla israeliska araber skulle personligen uppskatta en sådan lösning även om de inte skulle framföra sin åsikt öppet.

Palestinierna vet att de inte med väpnat våld kan och till synes ej under överskådlig framtid tvinga Israel till en sådan lösning. Därför har man nu blåst liv i en inte helt ny tanke som i dagens internationella anda till synes kan vara en framkomlig väg för dem. Ideen går ut på att låta tusentals eller enligt vissa källor hundratusentals palestinier män, kvinnor och barn samlas vid de israeliska gränserna och börja gå mot Israel. Den israeliska militären och polisen kommer att ställas inför ett moraliskt närmast oöverkomligt problem att med våld hindra dem riva ned gränsstängslet och gå vidare, detta till trotts att enligt internationell rätt de har rätt att öppna eld mot dem (palestinierna). Denna rätt är absolut när det gäller de libanesiska och syriska "gränserna" då det råder ett krigstillstånd mellan Israel och dessa två stater.

Panoramat är en total "no win" situation för Israel då alternativen antingen är att palestinaflyktingarna kommer tillbaka eller att det israeliska självförsvarsvåldet- dödandet av hundratals civila palestinier - som kommer att föra med sig uppror bland den palestinska befolkningen på Västbanken och bland de israeliska araberna. Detta alldeles frånsett att det också troligtvis leder till ett militärt ingripande från ett antal arabstater samt Hizbollah och Hamas. Även om Israel kommer att "vinna" kriget så skulle detta att ske till ett oöverskådligt mänskligt och materiellt pris.

Söndagens (1505) palestinska aktioner var i princip av två olika modeller. Den vid den libanesiska gränsen - mitt emot kibbutz Avivim - var numerärt liten då de libanesiska myndigheterna gjort stora ansträngningar att hindra demonstranter att närma sig gränsområdet till Israel. Enligt vissa uppgifter hade även Hizbollah en återhållande roll i sammanhanget. I själva gränsområdet såg den libanesiska armeen tillsammans med UNIFIL styrkor till att de palestinska demonstranterna inte överskred gränsen. Den israeliska armeen öppnade eld över huvudena på de palestinier som närmade si gränsen för mycket. Israel och Libanon hade samordnat sina militära aktioner genom UNIFIL. Enligt libanesiska uppgifter dödades ca 10 demonstranter av israelisk militär medan Israel påstår att det skett pga libanesisk eldgivning.

Om den libanesiska armen aktivt förhindrade att situationen blev kritisk så spelade den syriska militärledningen en helt annan roll och detta med all sannolikhet i samordning med den syriska politiska ledningen. Några tusental personer transporterades helt obehindrat i bussar från två palestinska flyktingläger i Damaskus närhet till den Syrisk-Israeliska gränsen på Golanhöjderna mitt emot den drusiska staden Magjdal Shams. Hur upptagen den syriska armeen än är av att slå ner civila demonstrationer runt om i Syrien kan ett så stort antal palestinier inte åka med "chatrade" bussar hela vägen till den israeliska gränsen utan att bli stoppade i armeevägspärrar och utan att det sker med åtminstone den högsta armeeledningens goda minne.

Från israeliskt håll hade man inte väntat sig att syrierna skulle tillåta palestinska provokationer mot Israel och blev därför"tagna på sängen" när ett tusental palestinier - män, kvinnor och barn - satte sig i rörelse i riktning mot gränsstängslet. Väl framme vid det kunde den lilla israeliska styrkan på platsen inte hindra palestinierna att riva ned stängslet på ett par ställen och börja gå de 400 meterna till Magjdal Shams. Huvuddelen av dem hindrades dock av den israeliska armeens eldgivning vilken dödade en och skadade ca 35 palestinier. De som kom fram till staden stannade där intills de lämnade efter förhandlingar. Att det inte skedde med våld berodde till stor del på att den israeliske premiärministern beordrat att man skulle visa en stor återhållsamhet när det gällde åtgärder i själva Magjdal Shams. Enligt obekräftade uppgifter blev minst en israelisk soldat sårad av syrisk eldgivning.

Vad som hände vid den Syriska gränsen var en allvarlig underrättelse miss. Man borde kunna kräva av den militära underrättelsetjänsten att den inte skulle missa helt öppna upprop på Facebook och även om man i dessa inte specificerat området mitt emot Magjdal Shams så borde man insett att det var en mycket känslig plats.

Det krävs nu att militärledningen på allvar tar i tu med frågan hur man skall förhindra att palestinska demonstranter och andra intresserade att i framtiden kränka den Israeliska statens territorium.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, Palestina flyktingar, Libanon, Syrien,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Usama bin Laden dödad i Pakistan

Nyheten om att Usama bin Laden dödats av amerikanska elitförband spred sig med rekordfart runt världen. Alla typer av media fick lägga om sina program. Under de senaste timmarna har det kommit mer och mer uppgifter om hur det gick till när amerikanska Sealförband i samarbete eller ej med Delta förband bröt sig in i bin Ladens gömställe som visade sig vara beläget inne i Pakistan och inte i gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan där man hittills förlagt hans vistelse.

Den amerikanska jakten på Bin Laden startade efter den första attacken på World Trade Center 1993 men tog först fart efter bombningarna av de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya i augusti 1998.

Den fick givetvis topp prioritering efter självmordsattackerna den 11 september 2001 på World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Den samtidigt planerade attacken mot Vita Huset omintetgjordes av rådiga passagerare på det fjärde kapade planet som fick det att störta innan det nådde sitt mål.

Den dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush förklarade att USA skulle jaga Bin Laden över hela världen tills man fångat honom död eller levande.

Efter den amerikanska invasionen av Afghanistan 2001 ansåg USAs underrättelse tjänster att Bin Laden gömde sig i bergsområdet Tora-Bora som ligger på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Det amerikanska flygvapnet gjorde kontinuerliga bombangrepp men lyckades inte slå ut den grotta eller grottor, i vilken/a Bin Laden ansågs gömma sig. Huruvida han över huvud taget ens och i så fall intill vilken tidpunkt hade varit i Tora-Bora området är i dag oklart.

Det intressanta är att de afghanska myndigheterna under många år envist förklarat att han befann sig på pakistanskt område något som de pakistanska givetvis förnekade. På grund av de inte helt okända kontakterna mellan å ena sidan den mäktiga pakistanska militära underrättelse tjänsten ISI och å andra sidan Al Qaeda och Taliban (afghanska såväl som pakistanska) avskrev man aldrig från amerikansk sida möjligheten att han gömde sig i Pakistan i likhet med ett antal andra Al Qaeda ledare.

Enligt media uppgifter under förmiddagen den andra maj så upptäckte de amerikanska underrättelse tjänsterna för tre eller fyra år sedan en person som var känd som den mest betrodde kuriren för Al Qaeda ledningen Men det tog ytterligare nära två år innan man fick klart för sig i vilket område som denna kurir arbetade i.

Först i augusti 2010 fick man klart för sig att kuriren ofta besökte ett byggnadskomplex i en medelstor stad, Abbottabad, belägen ca 50 km norr om den pakistanska huvudstaden Islamabad. Detta gjorde att man började misstänka att Bin Laden vistades i byggnaden.

Byggnaden ifråga som värderades till ca en million USD var omgiven av en tre och en halv meter hög betongmur som kröntes med taggtråd. Den var inte ansluten till ett telefonnät och hade ej heller någon internet anslutning. Invånarna i huset brände alla sina sopor istället för att anlita vanlig sophämtning.

Ovanstående uppgifter kan ju få en underrättelsetjänst att dra öronen åt sig och börja undersöka på allvar, vilket också skedde.

Det tog ytterligare ett antal månader av intensivt underrättelse arbete innan man ansåg sig vara nog säker på sin sak för att på allvar börja planera den väpnade aktionen.

Fredagen den 29 april fattades slutligen beslutet att slå till och på morgonen den 2 maj startade en fyra helikoptrar från Afghanistan med en insatsstyrka bestående av amerikanska elitsoldater, ur Seal förband och eventuellt Delta förband.

Vad som sedan hände är en smula oklart men att en av helikoptrarna antingen av tekniska skäl eller pga beskjutning från marken tvingades nödlanda är klart. Inga skadades dock och den landsatta styrkan intog under strid byggnaden. Ett antal av invånarna dödades däribland Usama bin Laden. Det uppges att Bin Laden dödades under ett flyktförsök men efter att han hade identifierats (?). Insatsstyrkan tog med sig Bin Ladens lik och troligtvis ytterligare ett antal personer och återvände till Afghanistan. Den skadade helikoptern sprängdes för att totalförstöra all hemlig utrustning ombord på planet

Enligt amerikanska källor så var de pakistanska myndigheterna informerade om aktionen. Det är däremot ännu oklart om på vilken nivå och huruvida de informerats om aktionens verkliga mål. Det förefaller helt otroligt att man inte informerat pakistanierna om att fyra helikoptrar skulle flyga i riktning mot Islamabad.

De amerikanska myndigheterna meddelade senare att man identifierat Bin Ladens lik med DNA prov.

För att undvika att Bin Ladens begravningsplats skulle bli en vallfärds plats sänkte man liket i havet efter att utfört alla gängse religiösa riter.

Vad som kommer att hända med förhållandena mellan USA och Pakistan nu blir intressant att se. Pakistan kan givetvis på goda grunder protestera mot att USA vidtagit en militär operation långt in på pakistanskt område, och om det visar sig att det skett med pakistanskt tillstånd så torde detta föra med sig allvarliga inrikespolitiska följder i Pakistan. USA kan definitivt avfärda de pakistanska klagomålen med att det förefaller ytterst otroligt att de pakistanska myndigheterna var okunniga om existensen av byggnadskomplexet i vilket Ben Laden bodde samt att han vistades där. Byggnaden låg mindre än en kilometer från den centrala pakistanska militärhögskolan samt i närheten av en pakistansk armédivisions förläggningsplats. Dessa två fakta borde ha gjort att de pakistanska säkerhetsmyndigheterna noggrant undersökt omgivningen.

Det är ingen tvekan om att Usama bin Ladens "frånfälle" är ett svårt slag för Al Qaeda och den Internationella Jihadiströrelsen, men att därför tro att Al Qaeda är en eliminerad faktor är ytterst otroligt. Al Qaeda är i dag inte en centraliserad hierarkisk organisation utan ett koncept med mer eller mindre fristående avdelningar (franchise system). Al Qaeda Arabian Peninsula och Al Qaeda Islamic Magreb utgör redan i dag större faror för Europa och USA än Al Qaeda i Afghanistan/Pakistan.

Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Al Qaida, Afghanistan, USA, Pakistan, Usama bin Laden, ISI, Al Qaeda Arabian Peninsula, Al Qaeda Islamic Magreb,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2,

Åminnelsedagen av förintelsen och hjältemodet

I dag, kaf zain i månaden Nissan enligt den judiska kalendern är det "Åminnelsedagen av förintelsen och hjältemodet".

Titeln för minnesdagen är symbolisk då den omfattar både de som mördades i förintelseläger, getton eller på andra platser, samt de unga judar som tog upp vapen mot de nazistiska mördarna som partisaner bakom fronten eller krigare i getton.

Majoriteten av de som tog upp vapen mot sina tyska förtryckare samt dessas polska, ukrainska, vitryska, litauiska, lettiska och kroatiska hjäp redor föll i strid.

Dessa unga krigare visade att judar kunde kriga med vapen under de mest hopplösa förhållanden och slog därmed sönder gamla antisemitiska hatbilder.

Jag har valt att ta en filmsnutt från YouTube om de judiska partisanerna för påminna oss om deras hjältemodiga kamp.

Slå på högtalaren och klicka här

Låt oss aldrig glömma dem

Arieh

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Judiska partisaner, Gettokrigare, antisemitism,