Israeliskt anfall i Gazaremsan

Så tog slutligen tålamodet slut. För de flesta israeler och definitivt för den million som bor i södra Israel var det inte för tidigt. under de senaste veckorna har medlemmar i olika islamistiska terroriströrelser skjutit av mellan 50 till 100 raketer eller granat kastar projektiler mot allt som ligger inom räckhåll.(upp till 50 km) för dem.

Frågan är i hur många länder skulle befolkningen gå med på något sådant. Styggt sagt, frånsett i länder som  Sverige som  inte har något att sätta emot.

Tidigare, fram emot kvällen skickade jag ut nedanstående e-post meddelande.

Israeliska flygvapnet gick under eftermiddagen från ock med kl 1630 (GMT+2) till angrepp mot minst 15 mål i Gazaremsan. Hitintills har det rapporterats att Achmed Jaabari, överbefälhavare för Hamas, dödads. Vidare finns rapporter om att nummer två och nummer tre  Hamas militära befälsordning även likviderats. Dessutom rapporterar samtliga israeliska TV kanaler att det israeliska flygvapnet slagit ut ett antal förråd och avskjutnings rampar för Fadjer raketer vilka kan nå mål norr om Tel Aviv. Anfallet tog Hamas med överraskning och förvirring verkar råda inom Hamas ledningen bl.a. p.g.a den utslagna militär ledningen. 

Det rapporteras även att ytterligare israeliska förband är på väg mot Gazaremsan. Dock är alla överens om att en större markoperation inte är en önskad israelisk utväckling.

Mindre mobiliseringar av militär pågår. Ingen uppgift om vilken typ men antagligen olika specialist förband.

Vi får se hur det hela utvecklas.

De detaljer som i e-post meddelandet rapporterades som icke bekräftade har under de senaste timmarna vidimerats.

Den viktigaste bekräftelsen gäller Fadjer raketerna som har en räckvidd på mellan 40 till 60 km. De kan således nå fram till  Tel  Aviv och dess omgivningar.  I bekräftelsen sades att mer eller mindre samtliga förråd och avskjutningsramper  slagits ut. Vi får väl hoppas på det.

Hamas och de övriga islamist organisationerna har under kvällen avskjutit 55 mindre raketer - huvudsakligen av typerna Grad  och Kassam. 17 av dem sköts ned av israeliska anti raket batterier. 

Grad och Kassam   raketerna som kan transporteras i mindre bilar och som servas av två,  tre personer  är mycket svårare att slå ut än de stora tunga raketerna av t.ex. typ Fadjer  då de i allmänhet inte har fasta avskjutningsplatser. 

Under kvällen har  såväl israeliskt flyg, arme och marin förband jagat Grad och Kassam raketernas avskjutningsgrupper från land som luft och som hav. inga uppgifter har getts om resultatet av dessa aktioner.

Inga uppgifter har getts om den planerade tidsrymden för aktionen. Förhoppningsfullt blir den inte lång men krig - även små - får lätt ett eget liv, speciellt som om man i detta fall inte verkar ha  klart specificerat målsättningarna med aktion.

 Egyptens reaktion till de israeliska aktionen kan på ett allvarligt sätt påverka aktionen då den nuvarande islamistiska regimen med all sannolikhet inte kommer att vara så välvilligt-neutralt inställd som de föregående Mubark administrationen. Däremot kommer med all sannolikhet den amerikanska ligga lågt i början då man trotts allt gav Israel klartecken för ett antal dagar sedan.

Knuff

DN,

Svd,

Dagen,

SVT,

VG,

 

 

Krisen runt Irans nukleära program

Efter att förhandlingarna om Irans nukleära program efter månader av sammanträden på olika plan mellan å ena sidan representanter för FNs säkerhetsråds fem ständiga medlemmar samt Tyskland och å andra sidan Iran klart gått i stå så har en geopolitisk eller åtminstone en "geo-säkerhetspolitisk" situation uppstått som om den inte löses snabbt kan komma att få allvarliga följder inte bara för Mellanöstern utan definitivt även för resten av världen.


Avsikten med de ovan nämnda förhandlingarna var ju att med hjälp av ekonomiska sanktioner få Iran att ta sitt förnuft tillfånga och klart i handling visa att det inte hade några som helst avsikter att utveckla ett militärt kärnvapenprogram. Inte nog med detta, Iran skulle avsluta all verksamhet inom sitt nukleära program som skulle kunna möjliggöra att på nytt starta verksamhet som på sikt skulle kunna möjliggöra en ett militärt nukleärt program - t.ex. urananrikning till 20%.

Man - USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland har hamnat i en situation som det visat sig att man var delvis oförberedd på.Trotts ekonomiska sanktioner som sakta men säkert slår sönder den iranska ekonomin fortsätter den iranska statsledningen med en utveckling av sitt nukleära program redan långt utöver de gränser som det internationella samfundet fastställt. Man hade tydligen resonerat att efter normala västerländska värdenormer så skulle Iran ta sitt förnuft till fånga men totalt bortsett från att den iranska ledningen inte handlade efter dessa utan fortsatte mot ett mål som mycket väl kunde vara ett Iran med kärnvapen.

Man kan spekulera över varför den iranska statsledningen skulle vara villig att göra så stora uppoffringar för att kunna bli världens tionde kärnvapenmakt. Man får inte bortse från att den iranska ledningen är en ortodox fundamentalistisk shia islamistisk ledning för vilken det är självklart att dess egna religiösa inriktning måste med alla medel bli den härskande i hela världen. Låt oss inte heller glömma att Iran-Persien under historiens lopp varit en stormakt och även om det inte alltid varit fallet så är det inte så lätt att smälta det. ( Det tog lång tid innan man i Sverige började inse vad som debaclet vid Poltava verkligen innebar). Det närmast paranojiska hatet mot Israel har klara religiösa skäl. Judarna anses vara en grupp som som inte har existensberättigande över huvud taget och när de dessutom "erövrat" ett område som tidigare under ca 1000 år varit islamskt är saken klar. Sionisterna måste fördrivas, alternativt dödas alternativt tvångsislamiseras.

Men iranierna saknar dock inte skäl till att skaffa sig en så stark försvarsmakt som möjligt. De känner sig inringade. Perser av araber. Shia islamister av Sunni dito. För att inte tala om att ha fem - Ryssland, China, Indien, Pakistan och Israel - kärnvapenmakter runt om kring sig.

Men tillbaka till frågan, vad skall man nu göra för att få Iran att reagera och inte bara fortsätta med anrikning till 20% uran samt trolig utveckling av tändhattar till a-bomber vid anläggningen i militärbasen i Parchin - en bas som The International Atomic Energy Agencys (IAEA) hela tiden nekas tillträde till.

Spekulationer om ett eventuellt samförstånd mellan USA och Iran inför mötet i Bagdad

Inför mötet  i Bagdad den 23 maj mellan å ena sidan Iran och  å andra sidan USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina  och Tyskland om det iranska nukleära programmet har spekulationerna under de senaste dagarna blivit allt livligare om man vid detta möte kommer att kunna komma fram till ett principavtal mellan parterna.

De europeiska ländernas representanter har sedan mötet i Istanbul i förra månaden  klart signalerat att Iran vid mötet i Bagdad måste i princip godta de av dem framlagda kraven  på Irans handläggning av sitt nukleära program. För att förhindra att de Iranska delegaterna  att bara meddela vid mötet att de återkommer med svar efter att satt sig in i de framlagda kraven har man låtit Iranierna redan innan Bagdadmötet ta del av dem. Bakgrunden till detta är att man under årens lopp lärt sig att Iranierna är specialiserade på att  förhala förhandlingar för att vinna tid, något som man definitivt vill undvika.

Iranierna är medvetna om att så länge som det försiggår reella förhandlingar, Israel knappast har någon internationell legitimitet att  utföra ett anfall mot de iranska nukleära anläggningarna. Därför är det ytterst viktigt att förhandlingarna  slutförs innan iranierna lyckats komma till det stadium av utbyggnad av  den underjordiska uran anriknings anläggningen i Fordow  bredvid staden Qum, att det israeliska flygvapnet saknar möjlighet att bomba sönder anläggningen.

President Obama har vid ett antal tillfällen meddelat att i fallet att Iran inte går med på USAs krav,  så kommer detta lands väpnade styrkor sättas in  mot det iranska projektets anläggningar. Problemet är dock att USAs väpnade styrkor kan slå ut Fordow anläggningen vid en senare tidpunkt än vad Israel kan, vilket gör att USA inte har samma tidspress på sig som Israel har med allt vad detta innebär.

Igår (20052012) på på morgonen hade Yediot Achronot, Maariv och Israel HaYom (papperstidningarna) men inte HaAretz utförliga reportage och utvärderingar av de Amerikanska/Europeiska  förhandlingskraven. Yediot hade det utförligaste reportaget och jag citerar från nämnda tidning.

Kraven på Iran

1. Ett omedelbart stopp av urananrikning på 20% och högre procent.

2. Iran förbinder sig att skicka ut allt uran som som anrikats till 20% och högre till länder som fastställs av USA och Europa.

3. Ett omedelbart avbrytande av all urananrikning i den underjordiska  Fordow anläggningen.

4. Ge fritt tillträde för FN organet "International Atomic Enargy Agecy (IAEA)" kontrollanter till alla Irans nukleära anläggningar inklusive Parchin basen till vilken iranierna hittills nekat IAEA kontrollanterna tillträde. 

Orsaken till att Parchin basen nämnts speciellt beror på att det på goda grunder misstänkts att iranierna på denna bas sysslat med prov av tändrör för nukleära bomber. Om detta visar sig vara sant så har vi här ett direkt bevis för att det iranska nukleära projektet då sådana tändrör under inga förhållanden behövs inom den civila nukleära sektorn.

USA och Europa slår fast att beslutet om sanktionerna rörande iransk oljeexport till Europa och övriga delar av världen från och med 01072012 står fast samt att att det redan ikraft gällande sanktionsbeslutet att Iran kopplas av från SWIFT (internationel penningclearing).

Man ger dock Iraniern ett antal "morötter"

1. Stöd till Iran för upprättande av  civila kärnkraftverk

2. Annullerande av sanktionerna på reservdelar till flygplan.

3. Stöd till iransk Hi-Tec industri.

De israeliska reaktionerna på kraven från USA och Europa var i huvudsak negativa då de gav Iran rättighet att anrika uran till 3.5%. I och med detta medgivande får Iran rättighet att överhuvudtaget anrika uran vilket gör det mycket svårare för IAEA kontrollanter att upptäcka huruvida Iran anrikat även till högre procentsats än 3.5.

En av Israels främsta experter på Iran och dess nukleära program är Ronnen Bergman. I en kort artikel i söndagens  Yediot  själper han en hel del kallt vatten över den enligt honom glada optimismen i kretsar i och runt Vita huset. Han påpekar syrligt att iranierna visserligen gått med på att förhandla om förslag som de tidigare helt nekat att diskutera , men de har hit tills inte gett några indikationer på att de kommer att gå med på dem. Men sen blir han mycket mer allvarlig då han påpekar att om det visar sig att USA verkligen står bakom vad som publicerats i dess namn så innebär detta att USA ändrat åsikt på ett ytterst allvarligt sätt då de (USA) går med på att Iran, som har en historia av lögner och förbjudet nukleärt utvecklingsarbete, överhuvudtaget skall ha rätt till nukleärt utvecklingsarbete. Han fortsätter och påpekar att om det visar sig att vad som publicerats  är USAs ståndpunkt så ligger dessa krav långt under vad Israel krävt för att skydda sin säkerhet. Bergman påpekar att Israels krav inte enbart är sluta med anrikningen i Fordow anläggningen utan även demontera densamma. Israel kräver dessutom att allt anrikat uran, även det som är under 3.5% , förutom något hundratal kg, skall sändas till vänskapligt inriktade länder under IAEAs kontroll. Det uran som iranierna skall ha rätt att ha skall dock inte uppgå till mer än vad som är något under minimum för att iranierna snabbt skulle kunna   anrika till veapon grade (93%).

--------------------- 

Om inte Ronnen Bergmans pessimistiska kommentarer skulle ha räckt för att  få läsaren att inse att det inte finns mycket skäl för optimism har det i dag kommit uppgifter som pekar i en allt annat en positiv riktning.

Först och främst så har man redan kommit överens om ett nytt möte i mitten av juni vilket innebär att iranierna inte blir tvingade att ge bindande svar vid mötet i Bagdad utan fått ytterligare en månads tidsfrist under vilken de fortsätter med urananrikningen och borrar sig än djupare in i berget vid Fordow.

Det börjar nu bli helt klart att det inte bara är Iran som vill vinna tid utan att även Obama administrationen vill undvika en situation i vilken förhandlingarna brakar ihop innan USAs presidentval i november.

Utöver detta så har Irans ÖB förklarat, enligt "Israel HaYom" den 21052012, att de iranska väpnade styrkornas plikt är att utplåna Israel! Ett allt annat än förtroendebyggande uttalande.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Europa, IAEA,

DN,  DN2,  DN3,
SvD,  SvD2,  SvD3,   SvD4,  SvD5,  SvD6,  SvD7,   SvD8,

Dagen,

SVT,

VG,

Expressen,

Inför det avgörande försöket (?) att hindra Iran att skaffa sig kärnvapen.

De förhandlingar om det Iranska nukleära programmet mellan å ena sidan USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland och å andra sidan Iran som enligt planerna kommer att starta under det kommande veckoslutet i Istanbul, kommer att bli avgörande för den geopolitiska situationen i Mellanöstern men också mer eller mindre i hela världen.

Ingen av de internationellt ledande underrättelse tjänsterna kan med 100-procentig säkerhet hävda att Iran har fattat ett slutgiltigt beslut att utveckla ett eget kärnvapen och därmed bli världens tionde kärnvapenmakt. Även om Iran hela tiden hävdar att dess nukleära program enbart är för fredliga ändamål så finns det mycket starka indicier på att det rör sig om ett militärt kärnvapenprogram. Det finns dock ett mellanalternativ vilket är att man från iransk sida vill driva det nuvarande programmet till en punkt vid vilken man ännu formellt befinner sig inom ramen av ett civilt nukleärt program, kan fatta beslutet att utveckla ett militärt kärnvapenprogram samt, och det är det viktiga, inom en tidsfrist av några få månader vara en kärnvapenmakt med fyra till fem a-bomber.

Osäkerheten om vad den iranska avsikten med programmet egentligen är bakgrunden till förhandlingarna. USA med stöd av Storbritannien, Frankrike och Tyskland har lagt fram ett antal krav som skulle innebära att Iran varken nu eller i överskådlig framtiden skulle kunna utveckla ett kärnvapenprogram.

Enligt New York Times så kraven de följande,

1. En omedelbar avveckling av urananriknings anläggningen i Fordow bredvid staden Qum. Skälet till detta krav är att anläggningen i fråga är insprängd i ett berg och därmed är det ytterst svårt att komma åt den med konventionella vapen.

2. Ett omedelbart slut på urananrikning till 20%. Bakgrunden till detta krav är att anrikning från 20% till 95% uran 235 är en relativt snabb process. Dessutom har 20% uran 235 föga fredliga användnings områden.

3. En omedelbar transport av redan anrikad 20% uran 235 till mellan parterna överenskomna länder.

Observera att dessa krav inte omfattade det israeliska kravet på att även anrikat uran till 3.5% skulle skickas ut från Iran.

Det israeliska kravet omfattas ipso facto av ett antal säkerhetsråds resolutioner vilka kräver att Iran överhuvud taget måste sluta upp med att anrika uran.

Orsaken att USA inte tog med detta krav berodde troligen på att man ville ge Iran en "morot" nämligen möjligheten att utveckla ett fredligt kärnkraftsprogram inom NPT avtalet (som Iran undertecknat(!) ).

I och med publiceringen i New York Times började en offentlig icke formell förförhandling mellan USA och Iran. Iranierna förkastade i stort sett USA förslaget om besvarades med ett amerikanskt krav på att överhuvudtaget sluta upp med att anrika uran. Detta tyder ju knappast på att det kommer att bli lätta förhandlingar.

USA och dess partners har också klart sagt ifrån att man inte kommer att gå med på att Iran förhalar förhandlingarna. En av orsakerna till detta är att USA vill undvika att komma i en situation där Israel säger att verksamheten i Fordow har kommit till en kritisk punkt där Israel inte kan vänta längre med att slå till militärt.

I en tidigare bloggpost togs detta problem upp och jag klistrar in det här,

Oenigheten mellan Israel och USA om när det iranska programmet kommit till en punkt då det inte går att stoppa ens militärt beror till stor del på skillnaden i den militära kapaciteten hos Israel och USA. Utvecklingen av basen i Fordow är den springande punkten för Israel. I det ögonblick då iranierna har hyfsad kapacitet på den basen så har Israel i stort förlorat spelat och kommer att vara helt utlämnade till USAs godtycke.

Från israelisk sida har man definitivt noterat den klara åtstramningen av USAs ställningstagande mot Iran, även om detta delvis gått ut över Israels möjligheter att agera militärt innan USA anser att förhandlingarna totalt brakat ihop. En situation som USA (läs Obama administrationen) inte vill komma i innan höstens presidentval.

USAs krav på Iran kopplat med de allt starkare sanktionerna och den öppna såväl som den icke öppna militära uppladdningen gentemot Iran - notera t.ex. att USA nu har två hangarfartygs grupperingar i området - tyder på att de amerikanska kraven skall ses mer eller mindre som ett ultimatum. Låt oss hoppas att den iranska ledningen, inte minst för sitt eget folks del, tar sitt förnuft tillfånga. Tyvärr kan man ju inte vara säker på detta då det rör sig om religiösa fanatiker.

Från Israels sida frågar man sig allvarligt om man i denna situation kan lita på president Obama. Vi har dock inte så mycket att välja på då en israelisk aktion under de pågående förhandlingarna och utan USAs tysta godkännande kan bli ett mini Masada. När det gäller president Obama så har denna bloggs författare många gånger ställt sig frågande och kritisk till honom. I dagens situation tror jag inte att han vill gå till historien som en Neville Chamberlain nr två.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, NPT, Uran,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,

Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Att bomba eller inte bomba

Just det, det är det som är frågan. Eller för att vara lite mer exakt - vem eller vilka skall bomba och när? Snarast eller efter presidentvalet i USA (november 2012). Är vi helt säkra på att iranierna verkligen avser att utveckla ett kärnvapen - dom säger ju själva att de bara sysslar med att utveckla ett fredligt nukleärt program. Å andra sidan säger de att Israel måste raderas ut från kartan. Hur skall de göra det utan en a-bomb?

Det enda som är helt säkert är att iranierna sysslar med att utveckla ett nukleärt program som är långt framskridet och som dessutom kan tjäna som en reell bas för ett militärt kärnvapenprogram. I grund och botten mycket mer än en bas.

Iran står fast vid att vad man sysslar med enbart är ett nukleärt program för fredliga ändamål, något som omvärlden ställer sig allt mer tvivlande till. Detta till trotts att Iran har skrivit under det internationella fördraget mot spridning av kärnvapen (NPT).

Till en följd av att Iran lindrigt sagt inte alltid spelat med öppna kort gentemot FN organet IAEA (International Atomic Energy Agency) samt att nämnda organisations kontrollanter vid sina fysiska kontroller på plats i Iran konstaterat att det iranska projektet innehåller icke så få element som definitivt kan tyda på att Iran håller vägen öppen för en utveckling av ett militärt kärnvapenprogram, det "internationella samfundet" genom FNs säkerhetsråd och utanför det beslutat och verkställt om sanktioner mot Iran för att förhindra Iran att bli världens tionde kärnvapenmakt. Intill dags dato förefaller det inte som om sanktionerna skulle haft någon reell verkan, men vi har ännu inte sett verkan av EUs oljeinköpsbojkott (som träder i kraft den första juli 2012) samt avstängningen av Iran från den internationella inter bank clearingen genom SWIFT programmet.

Vad som i grund och botten komplicerar frågan om huruvida Iran har som slutmål med sitt nukleära program är att till synes ingen av de ledande underrättelseorganisationerna i världen har klara bevis på att Iran fattat ett beslut om att tillverka nukleära vapen. Än mer, de amerikanska underrättelsetjänsterna publicerade i slutet av år 2007 att Iran redan är 2003 stoppat sitt program att utveckla kärnvapen. Trotts att det år 2010 förelåg nya uppgifter om att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen fann de amerikanska organisationerna att det inte förelåg något skäl att revidera beslutet från är 2007. Huruvida de hade rätt eller ej är svårt att säga. Givetvis gick personer med anlag för att sprida konspirationsteorier ut med teorin, att de amerikanska underrättelsetjänsterna publicerade detta för att hindra den dåvarande presidenten George W. Bush att starta ytterligare ett krig. Det går inte helt att förkasta dessa konspirationsteorier då de även kom från personer inom nämnda organisationer.

I detta sammanhäng är det intressant att notera att New York Times den 17 mars 2012 publicerade en artikel som gick ut på att då ingen underrättelseorganisation, inklusive den israeliska Mossad, hade klara uppgifter på att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen det inte förelåg något skäl att militärt ingripa mot det iranska programmet.

Artikeln i NYT förefaller enligt vederhäftiga bedömare i Israel vara en s.k. spin som läckts från källor (på hög nivå) inom Vita huset för att hos den israeliska allmänheten diskreditera den israeliske premiärministerns - Bibi Natanyahos - linje att tidsfristen för att militärt stoppa det iranska kärnvapenprogrammet gick mot sitt slut och i fall att USA inte ville anfalla så fick Israel göra det ensam.

Inte desto mindre var publiceringen av artikeln illavarslande.

Låt oss se på dagens situation. Även om det inte finns uppgifter om att Iran har beslutat sig för att bli en kärnvapenmakt så kan man inte bortse från att det finns allt för många indicier på att Iran trotts allt avser att bli en kärnvapenmakt. Man har ökat takten på urananrikningen och har för närvarande fått fram ca 20 kg 20% uran 235. Detta uran som inte har någon större civilt användningsområde räcker till för att få fram nog med 90% uran 235 som räcker till fyra mindre a-bomber. Anrikningsprocessen från 20% till 90% är dessutom är dessutom inte särskilt komplicerad. Och man fortsätter i ökad takt att anrika. Dessutom, och det är det verkligt allvarliga, Iranierna har börjat installera toppmoderna centrifuger i den underjordiska anläggningen i Fordow brevid staden Qom. Denna anläggning är insprängd i ett berg och det är tveksamt om att ens amerikanska (konventionella) bomber kan slå ut den. Israel har för närvarande inga konventionella vapen som kan göra jobbet. Lägg till detta att Iran parallellt med det nukleära programmet utvecklat ett högklassigt raket och missil vapen som täcker hela Mellanöstern och delar av Sydeuropa samt importerat ett antal raketer (från Nord Korea) med en räckvidd som täcker största delen av Europa inklusive södra Sverige. Man sysslar med att konstruera noskoner för raketerna i vilka de skall gå att installera kärnvapen. Man har experimenterat med tändhatts system för a-bomberna i den militära anläggningen i Parchin till vilken man förnekat IAEA kontrollanterna tillträde.

Varför gör man allt detta med dess astronomiska kostnader om man trotts allt inte avser att utveckla kärnvapen?

Att den israeliska statsledningen ser ytterst allvarligt på situationen då man kombinerar ovanstående uppgifter med uttalanden av den Iranske presidenten och div andra ledande iranska politiker att Israel måste raderas från världskartan är självklart. Visa av erfarenheten tar vi israeler numera sådana hot på allvar.

Att helt lita på sanktionerna är att spela ett farligt spel och inte enbart för Israel. Iran utvecklar inte kärnvapen enbart för att slå mot Israel. Ett Iran med kärnvapen kommer att föra med sig att ett antal andra stater i Mellanöstern skaffar sig kärnvapen, samt att Iran, som är på väg att skaffa sig interkontinentala ballistiska raketer, kommer att totalt ändra den geopolitiska jämvikten i hela världen.

Oenigheten mellan Israel och USA om när det iranska programmet kommit till en punkt då det inte går att stoppa ens militärt beror till stor del på skillnaden i den militära kapaciteten hos Israel och USA. Utvecklingen av basen i Fordow är den springande punkten för Israel. I det ögonblick då iranierna har hyfsad kapacitet på den basen så har Israel i stort förlorat spelat och kommer att vara helt utlämnade till USAs godtycke. Att Israel skulle ställa sin existens på spel mot ett tyvärr så osäkert kort som Obama administrationen är knappast ansvarig politik. Det som får författaren till dessa rader att verkligen dra öronen åt sig är alla uttalanden från den den amerikanska sidan att USA inte kan starta krig mot Iran innan presidentvalet. Underförstått "även om Iran passerat USAs röda linje".
Västvärlden leds tydligtvis av en politiker och inte en statsman!

Tilläggskommentar. Saxat ur president Obamas nyårshälsning till Iran. "Det finns inget skäl för USA och Iran att vara oense". Man behöver inte tillägga något.
A.F.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, IAEA, NPT, SWIFT, Fordow, Parchin, Kärnvapen, Nukleära program,

DN, DN2, DN3,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4,

Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Militärt ingripande mot det iranska nukleära projektet allt sannolikare

Under de senaste veckorna har tecken på att omvärlden så sakta börjar förlora hoppet på att det skulle gå att stoppa det Iranska militära nukleära projektet med politiska/diplomatiska medel så sakta blivit allt starkare. Tvärt om har debatten glidit över till allvarliga diskussioner om hur, av vem och speciellt när det militära ingreppet skulle komma att ske.

Den Europeiska Unionen gjorde ett ytterst lovvärt försök att med sanktioner mot oljeimport från Iran få den Iranska regimen att ta sitt förnuft till fånga. Iden var sund men i sista ögonblicket innan beslutsfattandet ändrade man tidpunkten för ikraftträdandet av bojkotten från första april 2012 till första juli. Detta skedde på begäran av de EU länder som är starkt beroende av oljeimport från Iran. Det finns en stor risk att senare läggandet av beslutets ikraftträdande skulle göra det meningslöst då Iran vid detta datum med icke ringa sannolikhet skulle ha kommit förbi den tidpunkt då ett militärt ingripande inte längre skulle vara nog verksamt.

Även om Iran den första juli inte skulle ha passerat gränsen så kan man ju på icke så så svaga grunder befara att en del av EU länderna inte alls vid detta datum skulle vara oberoende av oljeimport från Iran, vilket ju skulle göra hela det europeiska sanktionsprojektet irrelevant.

USA har under de senaste månaderna radikalt ökat sin militära hjälp till de arabiska länderna i gulfregionen och då speciellt till Saudiarabien. Utöver detta har den amerikanska militära närvaron i regionen starkt trappats upp. T.ex. har USA nu en hangarfartygsgrupp i Persiska viken och och ytterligare två som inom en vecka skulle kunna vara på plats i onrådet. Det spekuleras att man från USAs sida avser att inom de närmaste månaderna upprätta en flytande bas för amerikanska SEAL-förband i närheten av Hormuz sundet. Storbritannien har också vissa mindre marina enheter på plats. Vissa uppgifter finns också om att franska och kanadensiska marina enheter finns på icke för långt avstånd från området.

Det finns inga officiella uppgifter om huruvida israeliska marina enheter har lämnat Medelhavet för att för att segla till Arabiska havet. Man måste dock ta med i beräkning att en del av den israeliska flottan är stationerad i Elat och därmed relativt snabbt kan komma att vara på plats i Arabiska havet. En icke osannolik gissning är att en av Israels Dolfin ubåtar tillbringar delar av sin tid i nämnda hav. Huruvida dess kryssningsraketer är försedda med kärnvapenstridsspetsar är givetvis en väl bevarad hemlighet som iranierna måste ta med i beräkningen.

Även om hoppet på att Iran skulle vika sig för sanktionerna inte ännu är helt ute så börjar det se ut som om sannolikheten för en militär utveckling på konflikten blir allt mer sannolik. En av de viktigaste orsakerna till varför den iranska statsledningen inte skulle vika för sanktionerna är att den iranska befolkningen i denna fråga står relativt enad bakom sin ledning, något som för en del européer kan synas en smula underligt men som vi israeler helt förstår.

Vad som komplicerar frågan om när Iran står på gränsen till att under alla förhållanden kunna slutföra utvecklingen av ett operativt nukleärt vapen är att de två stater som är de tänkbara angriparna - USA och Israel - har på grund av sin militära kapacitet skilda uppfattningar om när Iran uppnår nämnda gräns. När det gäller Israel torde gränsen ligga någonstans runt nio månader medan för USAs sida det troligtvis rör sig runt 15 månader.

Israel ser den iranska bomben som ett existentiellt hot. Den israeliske försvarsministern Ehud Barak uttalade sig i en intervju så sent som den 25 januari i New York Times på följande sätt. "This is not about some abstract concept,” Barak said as he gazed out at the lights of Tel Aviv, “but a genuine concern. The Iranians are, after all, a nation whose leaders have set themselves a strategic goal of wiping Israel off the map.” Den amerikanska ledningen är helt medveten om denna israeliska uppfattning (mellan en till tre bomber av Hiroshima klass och finito Israel). Det är intressant att varken Al Fathah ledningen på Västbanken och Hamas ledningen i Gaza inte insett att den framtida palestinska staten strukit med samtidigt.

USA försöker övertala israel att inte slå till när den israeliska gränsen närmar sig utan vänta på att USA gör det då dess gräns närmar sig. Problemet är "bara" att då Israel ser frågan som en existentiell fråga men dock är medvetet om att det för USA är en ytterst viktig fråga men inte en existentiell. Den israeliska ledningen, hur gärna den än vill lita till USAs löften, måste ta med i beräkning att USA kommer fram med en kompromiss som innebär ett militärt nukleärt Iran.

Ett av de interna israeliska huvudargumenten mot ett israeliskt anfall på Iran har varit att det iranska svaret med konventionella vapen skulle bli förödande speciellt om Iran aktiverade Hizbollah och Hamas ifrågasätts nu både av den israeliska statsledningen och av israeliska akademiska forskningsinstitutioner. För hoppningsfullt har de rätt.

Vi här i Israel går en intressant men inte så trevlig framtid tillmötes.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, USA, Atomvapen,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Tailand, Hizbollah och svenska jihadister

Återigen har nyheter om en svensk terrorist dykt upp i media. Den 12 januari 2012 häktades han av thailändsk polis som misstänkt för planerade terroristdåd i Bangkok och på andra speciellt av israeler besökta turistmål i Thailand.

Det rör sig om en libanesisk man, Hussein Atris som under ett antal år varit bosatt i Sverige. Under sin vistelse i Sverige gifte han sig 1996 med en kvinna som hade svenskt medborgarskap vilket till synes underlättade för honom att erhålla svenskt medborgarskap. Han var bosatt i göteborgstrakten och drev en frisörsalong i Angered. För ungefär 10 år sedan återvände han med fru och barn till Libanon. Till skillnad från de övriga "svenska" jihadister som kommer att nämnas i fortsättningen är Hussen Atris Shia muselman.

År 2006 gjorde han ett besök i Sverige för att förnya sitt svenska pass.

Enligt uppgifter i media så var Hussein Atris medlem i grupp terrorister som tillhörde den libanesiska terrorist organisationen Hizbollah. Enligt mediauppgifter så skulle det i gruppen ingått bl. a. ytterligare två libaneser som också hade svenska pass. Det har förekommit spekulationer om att gruppen sänts ut för att hämnas elimineringen den av en framstående Iransk vetenskapsman, Mustafah Achmadi Rushan som var knuten till den iranska urananriknings anläggningen i Natanz. Mot detta talar att de thailändska myndigheterna redan den 22 december blivit underrättade av av israeliska Mossad att en grupp terrorister knutna till Hizbollah befann sig på thailändskt territorium. Atris uppgav vid förhören med honom att Hizbollah terroristerna avsett att utföra dåden mellan de 13 och 15 januari. Det troliga är att man från Hizbollah avsåg att dessa dåd skulle bli en del av de planerade dåden inför tioårsminnet av elimineringen av Imad Mughniyah, som varit Hizbollahs militära överbefälhavare.

De övriga medlemmarna t terrorgruppen är ännu på fri fot men det är otroligt att samtliga redan lyckats lämna Thailand.

Hussein Atris är långt ifrån den ende jihadisten med svensk bakgrund som aktivt verkat inom terroriströrelser.

Den förste som bör nämnas är Abu Qaswarah som också gick under namnet Muhamed Mou Mou Han var född 1965 i Marocko, kom till Sverige under 1980-talet. Under en del an 90-talet var han verksam i Afghanistan. Han blev svensk medborgare 1993. Gift med en svenska och hade med henne v ett barn. Enligt obekräftade uppgifter hade han en ledande position inom Al Qaeda i Europa under 1990-talet och början av 2000-talet. Under de senare åren i Sverige bodde han med sin familj i Haninge söder om Stockholm. Han lämnade Sverige 2006 och anslöt sig till Al Qaeda i norra Irak. Han avancerade snabbt och blev nummer två i Al Qaeda i norra Irak. Han stupade i strid med amerikanska trupper den 5 oktober 2008. Se även min bloggpost om Abu Qaswarah 16102008.

Makram Ben Salem Mejri föddes i Tunisien 1974 och kom till Sverige år 2000. Han bodde i Rinkeby med sin svenska hustru och blev far till fyra barn, av vilka det sista föddes när han redan hade dragit iväg till jihad. Han tog värvning i den Islamiska staten, en organisation som är en blodsbesudlad front för al-Qaida i Irak, någon gång under vintern 2006/07 och stupade enligt uppgift som självmordsbombare i Irak 2008. Han gick också under namnet Abu Muaaz.

Terrororganisationen Al Shabaab är en Al Qaeda affilerad organisation som i huvudsak är verksam Somalien. Den rekryterar runt om i världen och är aktiv i bland ungdomar med somalisk bakgrund i svenska invandrarförorter. En svensktalande person som går under namnet Abu Zaid förefaller vara Al Shabaabs huvudrekryterare i Skandinavien. Enligt uppgifter har minst 30 unga svensk-somalier under de senaste åren gett sig av till Somalien för att delta i striderna där. Ett antal har stupat.

Läs även andra bloggares åsikter om Terror, Thailand, Hizbolla, Jihad, Jihadister, Al Shabaab, Al Qaeda, Al Qaida,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Försök till statskupp i Iran! Vem blinkar först ,USA eller Iran??

I några veckor har det förekommit rykten om ett försök till statskupp i Iran. Enligt dessa rykten avsåg kretsar inom Irans revolutionära gardena störta - dvs i praktiken mörda Iran's Supreme Leader Ayatollah Ali Hoseyni Khamene.

Ayatollah Ali Khamene innehar posten som Irans Supreme Leader vilken han fick vid den Iranska islamska republikens grundare Ayatolla Ruhollah Khomeinis frånfälle år 1989.

Ali Khamene har som efterträdare till Khomeini det sista ordet i religiösa,ideologiska och politiska tvister inom det iranska ledarskapet och detta innebär att han kan sätta sig emot republikens president Mahmoud Ahmadinejad. I och för sig har förhållandet mellan de två i princip varit harmoniskt men under det sista året har det glunkats om vissa motsättningar. Det har spekulerats om att Ali Khamene inte helt är överens med presidentens handläggning av Irans nukleära program.

De revolutionära gardena vilka i grund och botten är en av Ahmadinejads starkaste politiska baser är också formellt ansvariga för landets nukleära program samt programmen för utveckling av såväl ballistiska som mer konventionella raketer.

I Jerusalem Post publicerades den 13 december 2011 en artikel baserad på uppgifter från det panarabiska TV-nätet Al Arabiya att höga officerare i de revolutionära gardena hade inbjudit Ali Khamene att besöka den raket bas samma dag (12 december 2011) som basen ifråga mer eller mindre raderades ut av en explosion som bland annat dödade chefen för, och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missil program, General Hassan Tehrani Moghaddam. (Se min tidigare blogg om om det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapenprogram.) Man kan verkligen fråga sig hur Jerusalem Post kunnat svälja ett sådant totalt ologiskt av Al Arabiya utportionerat ryckte som innebar att man inom de revolutionära gardena var villiga att offra General Moghaddam samt ytterligare ett antal nyckelpersoner i Irans ballistiska missil program för att mörda Ali Khamene.

För ett antal dagar sen fick författaren av denna bloggpost från en ytterst tillförlitlig källa information att det från kretsar inom de revolutionära gardena gjorts ett försök till en statskupp vars mål bl.a.var att röja Ali Khameni ur vägen. Källan ville inte ge mer detaljer om kuppförsöket.

Det är ju knappast förvånande att de iranska befolkningen börjar bli allvarligt oroad av situationen bl.a. pga den ekonomiska krisen i Iran med en valuta som under det senaste halvåret rasat med i det närmaste 40%. Ytterligare ett tecken på oro är att befolkningen i landet i den mån de har nog med pengar hamstrar mat.

----------------------------------------

Iran har nu genom sitt ultimatum att till USA att inte åter sända in amerikanska hangarfartyg i den Persiska viken försatt sig i en ytterst allvarlig situation. USA reagerade med att förklara att den amerikanska flottan förflyttar sina fartyg med hänsyn till var de taktiskt och strategiskt bäst värnar de amerikanska intressena samt tillade att USA under inga villkor skulle finna sig i att Iran stängde Hormuzsundet (infarten till Persiska viken) för sjöfart. Vikten av fri sjöfart i Hormuzsundet är att i det närmaste 30% av världens oljeproduktion skeppas genom sundet.

Iran spelar ytterst hårt och frågan är om USAs statsledning kan falla undan då detta inte bara av Iranierna utan av största delen av världens länder, med rätta, skulle se USA som en papperstiger. Dessutom skulle president Obama förlora nästa presidentval om han ens skulle bli nominerad som demokratisk presidentkandidat!

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, USA, Statskupp, Hormuzsunder, USA, Ali Khamene,

Bloggar
Försvar och Säkerhet - Oplan 1002 (Iran)

DN, DN2, DN3, DN4,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Hadarat Nashim

vad jag skrev var bara vad jag väntade mig. Att det skulle innehålla öppna och halvt dolda angrepp på den sionistiska arbetarrörelsen var jag helt på det klara med. Vad Bertil trotts allt inte vill inse är att den klassiska sionismen är ett uppror mot det judiska galut samhället. Haredim i Europa och det dåvarande Palestina gjorde vad de kunde för att motverka rörelsen. Många om inte de flesta ultraortodoxa rabbinerna i Östeuropa gjorde allt för att förhindra medlemmarna i sina flockar att inte gå på alia - och detta ännu när det var klart för alla, som ville se verkligheten, vad Hitler avsåg att göra. Bertil, du som de flesta av dina meningsfränder, vill än i dag inte inse att den israeliska judiska staten förverkligades huvudsakligen genom den sionistiska arbetarrörelsens - i alla dess former och fraktioner - arbete och insatser. Det är därför som det är så svårt att smälta det allt starkare inslaget av galut mentalitet i dagens Israel. I dag glömmer man lätt bort att innan Beigin kom till makten 1977 så arbetade de flesta haredim. Ben Gurion gick med på att ett mindre antal yeshiva studenter (ca 800) skulle få bidrag till att studera på heltid och få sin militärtjänst uppskuten på obestämd framtid. Resten fick gå till armen och jobba efter den.Beigin gick med på att varje judisk yngling - antingen han passade för yeshiva,studier eller ej, fick uppskov med militärtjänsten så länge han studerade. Detta ledde till dagens explosiva ökning av antalet haridim, som nu måste försörjas av Israels arbetande befolkning. Om inte denna utveckling stoppas har staten Israel knappast någon möjlighet att överleva. Att sedan ta i försvar kravet på att religiösa soldater inte skall vara tvungna att delta i officiella militära ceremonier om dessa innefattar sång av kvinnor - civila som militära - är hårresande. Kravet innebär de facto att kvinnliga soldater inte skall få sjunga på officiella militära ceremonier. Givetvis inte om du anser att Israel skall bli som Iran eller Saudi Arabien! Skall försöka utveckla det här i en kommande bloggpost.