måndag 15 juni 2009

Bibbi Natanyahus tal och två andra händelser

Tio dagar har gått sedan president Barack H. Obama höll sitt stora programtal i Kairo. Tills dags dato finns det tre stora händelser i Mellanöstern som i viss mån påverkats av valet.

Den första var Hizbollas misslyckande att ta den parlamentariska makten i Libanon. Valutgången var snarlik med den förra för fem år sedan och detta var en klar missräkning för Hizbolla som hade satsat på att få den parlamentariska makten i landet. Organisationen hade redan en mer eller mindre styrande facto makt i Libanon pga dess mycket starka militära milis. Valutgången kan eventuellt försvaga Hizbollas ställning men inte i någon större grad. Obamas tal torde dock inte haft någon större inverkan på valet.

Den andra var presidentvalet i Iran. Ingen lär någonsin få veta vad det egentliga resultatet var. Ett är dock säkert, Ahmadinejads seger, om han nu ens verkligen vann, var säkert mycket mindre än det officiella resultatet. De styrande ayatullorna gav Obama en rungande örfil.
Det är med denna regim som Obama nu skall börja tala försoning med. Även om han inte har Bush´s krav på demokratisering så blir det nog ganska svårt att inför den amerikanska opinionen låtsas som om det ordentligt riggade presidentvalet enbart är en iransk inre angelägenhet. Dessutom blev det i valets slutskede helt klart att frågan om Irans kärnvapen inte var en fråga som skilde de konservativa från de mer reformvänliga. Det iranska känvapenprogrammet visade sig vara en övergripande nationell fråga som stöddes av alla politiska läger!

Sen kommer vi till Natanyahu´s tal på kvällen den 14 juni. Talet som skulle visa om det fanns en möjlighet att brygga över motsättningarna mellan Obama administrationen och den israeliska regeringens politik i frågan om en slutlig uppgörelse av konflikten mellan Israel och palestinierna.

Den nya administrationen i Washington har signalerat på ett ytterst klart sätt att den vill ha en snabbt slut på konflikten samt att Israel skulle få göra avsevärda och i de flesta israelers ögon alltför stora uppoffringar. Då Israel är så beroende av USA så skulle en allvarlig konflikt få ytterst allvarliga konsekvenser för Israel.


Det var sådeles med stor oro som det israeliska folket slog sig ner framför TV apparaterna kl 2000 på kvällen den 14 juni. Vi visste frånsett vad var och en av oss hade för uppfattning i frågorna, att Bibbi definitivt inte var för någon palestinsk stat över huvud taget och dessutom ansåg att Israel hade rätt att fortsätta med utbyggnaden av bosättningarna på västbanken. Hans regerings parlamentsunderlag var till största delen enig med honom i dessa frågor. Hur skicklig han än var med att formulera sig så skulle det inte vara lätt att komma förbi Obamas krav på ett klart godtagande av principen "Två stater för två folk" samt ett fullständigt byggstopp inom bosättningarna.

Han började sitt tal med ett avsnitt om det Iranska kärnvapenprogrammet som närmast var ett sätt att påpeka för Obama administrationen att det fanns en del andra stora problem i området.

Därefter tog han upp det judiska folkets flertusenåriga förbindelse med Israels land och den sionistiska rörelsens verksamhet i området upp till staten Israels utropande 1948. Detta som svar på Obamas ganska klara påpekande i Kairotalet att Israels upprättande hade motiverats av Förintelsen. Ingen tvekan om att de israeliska åhörarna tyckte om detta avsnitt.


Han tog upp förhållandet att araberna - palestinska som icke palestinska - konstant under åren och i alla situationer förnekat, i ord och med våld, all judisk rätt till området.

Men han medgav att det idag fanns en palestinsk arabisk befolkning som även den bodde i området och att på sikt den enda lösningen på konflikten var att upprätta en palestinsk stat vid sidan av Israel. Men han framförde mycket klara krav för att Israel skulle gå med på detta.


Den palestinska staten skulle bli demilitariserad, inte ha rätt att ingå militära avtal med andra stater eller organisationer samt inte ha total överhöghet över gränsövergångar och sitt luftområde. Dessa krav baserades på mer än hundra års erfarenhet av säkerhetsproblem mellan judar och araber i området. Utöver detta skulle araberna inklusive palestinierna erkänna Israel som en judisk stat.


Det är ingen tvekan om att Natanyahu lyckades med konst stycket att komma med en lösningsmodell som en mycket stor majoritet av Israels judiska befolkning skulle hålla med om. Endast svärmare på den yttersta höger- och vänster kanten kan i sak opponera sig mot denna modell. Dessutom spelade den tillbaka bollen från Israels planhalva till USA´s och palestiniernas. Det är intressant att Arie Shavit skrev en artikel i HaAretz den 11 juni som precis förordade en sådan modell. Slagordsmässigt uttryckt "Ett demilitariserat Palestina brevid ett judiskt Israel"

Enligt de första uppgifterna från washington så mottogs Natanyahus tal positivt av president Obama.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

DN

DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
VG3
DB
DB2

14 kommentarer:

Anonym sa...

Du missade tre ytterliggare standstaganden från Netanyahu's sida:

1. Jerusalem ska odelat vara Israels huvudstad.

2. Alla flyktingars ratt att atervanda forverkas.

3. Byggande i bosattningarna fortsatter.

Tillsammans med kravet att erkanna Israel som en judisk stat och bristen pa våldsmonopol i deras eget territorium sa ar skillnaden egentligen inte sa stor mot status quo idag, och forslaget ar snarare ett satt for Netanyahu att undkomma kritik.

Kraxpelax sa...

Bosättningarna. Kom ihåg, att de är faktiskt inte erövrade med våld, som man lätt kan inbilla sig av den snuttifierade och sakligt tomma nyhetsrapporteringen. Marken och fastigheterna är KÖPTA av palestinska ägare till ett pris som ägaren gillat.

Nu strider det här mot islamisk lag, men det är ändå inte oväsentligt. Ska inte religionsfrihet gälla för palestinier, kanske?

Frågan om bosättningarna är alltså ingalunda så enkla som en närmast enig världsopinion gör gällande utan att på allra minsta sätt precisera sig eller närmare klargöra de faktiska förhållandena i relevant detalj. Det är billigt och intellektuellt ohederligt.

Den anonyme har naturligtvis en viktig poäng. Den tilltänkta palestinska "staten" har inte våldsmonopol på eget territorium, och därmed är den PER DEFINITION ingen "stat", och så enkelt är det bara. Vad det handlar är nåt slags protektorat eller kanton eller autonom region eller vad man nu ska kalla det. Israel övar de facto våldsmonopol över Västbanken, och därmed tillhör Västbanken de facto Israel, så är det och så vill tydligen Netanyahu ha det även i fortsättningen. Att kalla detta "stat" är med förlov sagt enbart skitlöjligt. Vad säger USA nu? Netanyahu kör förstås sitt eget lopp, och varför inte, går det så går det, men palestinierna köper givetvis inte detta här, inte Hamas i alla fall. Fatah har kompromissat bort sig förr, och det vet palestinierna, och det är därför Hamas med alla sina brister har så pass stöd som de har.

Det är för mycket tyckande och för lite kunnande i den här debatten!

- Peter Ingestad

Fred sa...

Natanyahu vill inte ha en enstatslösning för judar och araber, han vill uppenbarligen inte ha en tvåstatslösning - så vad vill han egentligen?

Anonym sa...

Jag ar den anonyme sedan tidigare

Att kalla alla bosattningar for lagligt kopt mark ar intellektuellt ohederligt. Se Israels egen hogsta domstols utslag i fragan.

Viss mark ar kopt, men det ar en minoritet.

Johan sa...

Visst, marken är såld säger vi. Men under nazi-tiden i tyskland sålde judarna sina ägodelar till priser de gillade.

Palesinierna säljer sin mark till priser de gillar för annars jämnas deras hus med marken utan att de får ett öre i ersättning.

Inser du inte hur korkad kommentaren var?

Anonym sa...

Den bästa lösningen att göra precis när turkar utrotade armenier 1915.

Anneli sa...

Jag undrar varför det aldrig nämns att. Israel och Jordanien slutit fred och Jordanien inte ville ha tikkbaka de av dem ockoperade områdena, som inga andra än Pakistan o ev Englan ekänt som annekterat.

Genom detta fredslut gäller ju de traktat och överenskommelser som slöts under Mandat tiden. I dem sa man att Judéen o Samarien skulle tillhöra judarna. Sedan långt före 1948 har dett rått inbördeskrig i deesa områden, med den skillnaden att en liten del av området förklarade sig självständigt. Israels "gräns" mot "Västbanken" är endast en stilleståndslinje.

Så vem har rätt till Judéen o Samarien?

Vilka av arabernas o judarnas bosättningar är lagala eller illegala?

Araberna anser ju Tel Aviv vara en illegal bosättning.

Anneli sa...

Ber om ursäkt för slagfel mm hoppas det var läsbart ändå. Jag håller på att öva in mig på en "netbook" så tangentbordet är rätt litet.

Anonym sa...

Anneli - att hanvisa till tidigare kolonialmakts traktat gor inte anspraken pa marken mer rattfardiga. Det var inte det brittiska mandatets ratt att ge bort mark agd av araber.

Anneli sa...

Dessa traktat o överenskommelser är sanktionerade av det internationella samfundet, genom bl.a NF o FN, obs bindande sådana.

De överenskommelser som nu hänvisas så bombastiskt till från araber och vänsterfolk är inte bindande.

Det var dessutom rikt folk bosatta i Egypten o Turkiet som ägde marken de sålde till judarna, dessutom fanns det ex.vis i judarnas näst heligaste stad Hebron judiska familjer som ägt sin mark i hundratals år. det är ingen som talar om deras återvändarrätt.

Och som sagt gränsen mellan det som kallas "Västbanken" och Israel är enbart
En stilleståndslinje såm skall förhandlas om vid ev fredsförhandlingar, som ju araberna gör allt för att undvika.

Att en "palestinsk" stat skulle vara demitaliserad, har Arafat gått med på vid ett flertal av de förhandlingsmöten som varit i USA. Så varför protesteras det så högt nu?

Dessutom går det inte att förhandla om fred med två parter som vill utrota motparten.

Det minsta man kan begära erkännande av ens existens sam att motparten slutar att beskjuta ens civilbefolkning, vilket gazanerna gör även nu under "vapenvilan"

Johan sa...

Det är märkligt vad historiska fakta blir förvridna när det talas om judarnas rätt.

Fakta:

1948 bildades staten Israel efter en överenskommelse mellan judarna, USA, England och Frankrike. Vilken inställning palestinierna hade efterfrågades aldrig.

Vid det första israel - arabiska kriget placerade arabstaterna totalt ca 50 000 man runt Israels gränser. Israelerna mobiliserade en arme om ca 700 000 man.

Inför bildandet av staten Israel spionerade sionistern på palestinska samhällen för att få en uppfattning om vilka som kunde tänkas bli presumtiva motståndsmän bland palestinierna. Vid bildandet av Israel fördrevs ca 750 000 palestinier, de presumtiva motståndsmännen mördades.

Angående missil beskjutningen kan bara sägas att Gaza är totalt isolerat från omvärlden av Israel genom blockad, vatten, el, bränsle förnekas "Gazanerna". IsoleringHur skulle vi i västvärlden reagera om vi, efter ett fritt demokratiskt val, straffades för att vi valt fel representanter genom att bli isolerade och förnekade livsavgörande förnödenheter?

Sluta tro på allt vad media för fram och börja tänka själva. Palestinierna blir alltid anklagade för att konflikten är deras fel och ingen tänker på vad Israelerna gör för att underblåsa konflikten. Är det palestiniernas fel bara för att de är den svagaste parten?

Anneli sa...

Johan


Vad gäller att Israel skulle "svälta ut" Gaza:


Since the end of the IDF operation in Gaza (18 Jan 2009), about 349,959 tons of aid and over 43.913 million liters of fuel have been delivered to the Gaza Strip.
At the Cabinet meeting of 22 March 2009, the Government of Israel instructed the bodies dealing with the matter, to enable the entry - without restriction - of foodstuffs to the residents of Gaza from all relevant sources, after it has been verified that they are indeed foodstuffs, and this in the framework of the humanitarian efforts. The Government directs that the foregoing be scrupulously implemented.

Note: Gas for domestic use (cooking and heating) is supplied according to Palestinian demand and is not subject to any limitation by Israel.

Weekly summary of the Gaza crossings: 7-13 June 2009
- 431 truckloads (10,756 tons) of food, medicines, hygiene products, tools and raw materials for essential infrastructures, blankets and mattresses, and grains - wheat, barley, corn, chickpeas, soy beans, carob, sesame seeds, and animal feed - were transferred to the Gaza Strip via the Kerem Shalom cargo terminal and the Karni conveyor belt.

- The Kerem Shalom terminal was closed June 9-11 for construction work on the new fuel pipeline from Israel to the Gaza Strip.
- 1.699 million liters of heavy duty diesel for the Gaza power station and 475 tons of gas for domestic use were delivered via Nahal Oz fuel depot.
- 305 Gaza residents entered Israel for medical and humanitarian reasons via Erez Crossing.

Redovisningen fortsätter bakåt i tiden...

http://www.mfa.gov.il/MFA/Government/Communiques/2009/IncreasedhumanitarianaidGazaafterIDFoperationJan2009

Anneli sa...

Vi tar det från början, först sista delen av inbördeskriget, sedan anfallet av femländers arméer som fick förstärkning från Sudan samt alla möjliga frivilliga.

Även araber boende i Mandater, som inte kallade sig palestinier då, de som kallades palestinier på den tiden var faktiskt judarna.


Jag citerar "The Arab-Israeli Wars" av Netanel Lorch,

Ben-Gurion decided early on that this was the decisive task: to build up a force in preparation for an assault by the regular armies of the Arab countries, which the yishuv would have to face alone, without outside help.

He found the Haganah woefully ill prepared for such an eventuality and set about energetically to rectify this. Since import and deployment of heavy weapons were not practicable as long as the British held sway over Palestine, it was decided that manpower should be readied in the country and equipment purchased abroad - to be "married" in time to throw back an Arab assault, if not to prevent it;

The War of Independence (1947-49)

The war was fought along the entire, long border of the country: against Lebanon and Syria in the north; Iraq and Transjordan -in the east; Egypt, assisted by contingents from the Sudan - in the south; and Palestinians and volunteers from Arab countries in the interior of the country.

Klipp

In the First Phase (29 November 1947 - 1 April 1948), it was the Palestinian Arabs who took the offensive, with the help of volunteers from neighboring countries; the yishuv had little success in limiting the war - it suffered severe casualties and disruption of passage along most of the major highways.

In the Second Phase (1 April - 15 May) the Haganah took the initiative, and in six weeks was able to turn the tables - capturing, inter alia, the Arab sections of Tiberias, Haifa and later also Safed and Acre, temporarily opening the road to Jerusalem and gaining control of much of the territory alotted to the Jewish State under the UN Resolution.

The Third Phase (15 May - 19 July), considered the critical one, opened with the simultaneous, coordinated assault on the fledgling state by five regular Arab armies from neighboring countries, with an overwhelming superiority of heavy equipment - armor, artillery and airforce.
On 31 May the Haganah was renamed the "Israel Defence Forces". The IDF suffered initial setbacks, including the loss of the Etzion Bloc in Judea, the area of Mishmar Hayarden in the north and Yad Mordehai in the south, but after three weeks was able to halt the offensive, to stabilize the front and even initiate some local offensive operations.

The Fourth Phase (19 July 1948 - 20 July, 1949) was characterized by Israeli initiatives: Operation Yoav, in October, cleared the road to the Negev, culminating in the capture of Be'er Sheva; Operation Hiram, at the end of October, resulted in the capture of the Upper Galilee; Operation Horev in December 1948 and Operation Uvda in March 1949, completed the capture of the Negev, which had been alotted to the Jewish State by the United Nations.

Simultaneously, the Arab countries signed Armistice Agreements: first came Egypt - 24 February 1949; followed by Lebanon - 23 March; Jordan - 3 April; and Syria - 20 July.

Araberna i Palestina började inte kalla sig palestinier förrän långt senare innan Israel återuppstod som självständig stat var det judarna som kallades palestinier.

Anonym sa...

Anneli,

Att traktaten ar internationell ratificierade gor dem inte mer rattfardiga.

Ett av de storsta problemen - som du undviker att ta upp - ar agander av marken. Sjalvklart ska de judiska familjer som bott i Hebron i urminnes tider ha ratt till sina hus och sin mark och kunna bo dar i fred. Samma sak galler ocksa palestinierna fran Iqrit, Lydda (Lod) och Ramla samt ovriga byar. Samma sak galler ocksa de judar som emigrerade, flydde och fordrevs fran arablander.

Traktaten och krigen har ingen som helst paverkan pa den individuella aganderatten. Nar det galler forintelseoffren sa finns Claims Conference, och jag forutsatter att du inte anser att deras krav ar orattfardiga? Det kan val inte vara sa att det ar mangden vald ens folk blivit utsatt for som avgor om man har ratt att aterta sina agodelar?

Gallande palestiniers identitet - om inte annat sa var al Nakba, som de kallar det, enormt formande for en nationell identitet. Till viss del skapade deras katastrof ocksa deras nationella identitet.