Nu har Vita huset gett Abu Mazen ytterligare ett träd att klättra upp i.

Det tog mer eller mindre ett år för att USA och Israel skulle komma fram till en kompromiss i frågan om byggstopp i bosättningarna på Västbanken. Men Abu Mazen godtar inte kompromissen och förhandlingarna kommer inte igång. Obama och hans rådgivare verkar inte lärt sig något av detta för nu har de skickat upp den palestinska ledaren i ytterligare ett träd.



Följande har inträffat. Det israeliska bostadsministeriet meddelade på söndagen att som en del av ett riksomfattande byggprogram omfattande 6.500 bostadsenheter skulle man ta in anbud på 692 enheter i tre olika judiska stadsdelar i de delar av Jerusalem som Israel inkorporerade redan sommaren 1967.



I detalj rör det sig om 198 enheter i Pisgat Zeew, 377 i Neve Jakov och 117 i Har Homa. Dessa tre stadsdelar har liksom nästan alla av de judiska stadsdelarna i vad som i internationella media idag benämns "Östra Jerusalem" en 100 % judisk befolkning. Israeler använder benämningen "Östra Jerusalem" endast för de arabiska stadsdelarna. Israeler kallar inte dessa judiska stadsdelar bosättningar utan den benämningen används enbart för judiska städer och byar på den ockuperade Västbanken.



I dag bor det ca 200.000 judar i de judiska stadsdelarna av Jerusalem som ligger i de 1967 inkorporerade områdena. En icke ringa del av dem torde vara helt omedvetna om faktumet att de bor i områden som inte lydde under Israel före juni 1967.



Sedan länge råder bland de israeliska judarna en nästan total enighet att dessa judiska stadsdelar över huvudtaget inte ingår de områden som i en framtida uppgörelse med palestinierna skulle komma under palestinsk överhöghet.



Därför uppfattas alla propåer från USA som EU om att byggstoppet som den israeliska regeringen gått med på för samtliga judiska bosättningar på Västbanken även skulle omfatta de judiska delarna av "Östra Jerusalem" som ett direkt intrång på den Israeliska suveräniteten.



Här kan nämnas att Israel gick med på att byggstoppet på Västbanken även skulle omfatta de sk. bosättningsblocken som Gush Etzion, Ariel, Maale Adomim med flera vilka enligt ett avtal mellan Arik Sharon och President George W. Bush skulle tillfalla Israel i den slutliga fredsuppgörelsen. Och detta utan att på något sätt signalera att nämnda områden var förhandlingsbara



Att administrationen i Washington skulle reagera på det israeliska tillkännagivandet var kanske inte så oväntat då Obama inte förefaller att rådgöra med tjänstemän som kan förutspå verkan på fältet i Mellanöstern av beslut och propåer. Men inte desto mindre kom man med ytterligare en propå vars verkan, då den givetvis anammas av Abu Mazen, blir att göra det än mer svårt att få i gång förhandlingarna.



Kan ingen i Washington upplysa president Obama att även om det finns ett mindre antal israeler som vore beredda att ge upp hela Västbanken så gäller inte detta de judiska stadsdelarna i vad som Obama kallar "Östra Jerusalem". I den frågan är den israeliska judiska befolkningen i det närmaste totalt enig om att dessa stadsdelar ej är förhandlingsbara



Så nu får Ram Emanuel skaffa fram ytterligare en stege för att få ner Abu Mazen från det nya trädet.



Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Obama, USA, Västbanken,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
VG,

Stark, och välmotiverad reaktion mot terrorister.

Den israeliska armens reaktion på palestinska terroristers mord på rabbinen Meir Chai blev snabbt och våldsamt. Mindre än 48 timmar efter dådet sköt soldater till hörande ett israeliskt elitförband ihjäl tre ledande terrorister från Al Fatach som varit inblandade i mordet på Meir Chai.



De tre, som alla var erfarna terrorister, gjorde ansträngningar att sopa igen spåren efter sig men Shabak (GSI) sammanställde snabbt information som låg till grund för ett stort militärt pådrag i staden Nablus (Schem). Den totala insatsen var av en storlek en brigad. I delar av Nablus utfärdades utegångs förbud. De tre terroristerna dödades i strid efter att de vägrat att överlämna sig till de israeliska styrkorna. Den israeliska sidan led inga förluster.



Den snabba israeliska aktionen på mordet av Meir Chai hade som avsikt att klart visa att Israel inte avsåg att se mellan fingrarna på en ny uppflammande terrorism på Västbanken och klart visa att Israel var ansvarigt för att upprätthålla lag och ordning i nämnda område. Signalen var både till palestinierna och till den israeliska befolkningen, såväl bo sättarna i de ockuperade områdena, som de i det egentliga Israel.



Känslan av missmod, och då inte enbart i de extremaste bosättar grupperna med regeringens frysning av all ytterligare byggnadsverksamhet på Västbanken samt den tilltagande känslan av att Israel blivit mer eller mindre tvungen att kapitulera inför Hamas krav för Gilad Shalits frigivning tvingade fram ett resolut israeliskt handlande för att visa att man inte övergett alla "röda linjer" i politiken mot palestinierna.



Även om de palestinska säkerhets styrkorna själva startat aktioner för att fånga in de ansvariga för terroristdådet så hade man från Israels sida allmänpolitiskt knappast någon möjlighet att låta palestinierna skälva ta hand om infångandet av gärningsmännen.



Från Washingtons sida begärde man att få klargöranden om den israeliska aktionens bakgrund och avsikt, detta efter att man i Washington från palestinsk sida blivit informerad om att de dödade terroristerna i själva verket var helt oskyldiga. Den eventuella mini diplomatiska krisen avvärjdes genom de förklaringar som lämnades av det israeliska nationella säkerhetsrådet.
Man kan dock lägga märke till att amerikanerna direkt vände sig med en förfrågan till Israel istället för att be palestinierna att bevisa sina påståenden!



Vi får nu bara hoppas på att den i sig oundvikliga israeliska aktionen inte kommer att föra med sig en allvarlig kris med den Palestinska myndigheten (PA) som tyvärr skulle kunna utveckla sig till en tredje Intifada.

Läs även andra bloggares åsikter om Al Fatach, Israel, Palestinska myndigheten, USA, Västbanken, Terrorister, Terror,


DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
Barometern,
VG,

Knuff

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Israels reaktion på mordet av Meir Chai som utfördes av palestinska terrorister.

Fredrik Axelsson Medierna fortsätter att snedvrida

Sapere Aude! Fatach terrorister som mördat en rabin, skjutna på Västbanken

Priset för Gilad Shalits frigivning för högt?

Israel står i dagarna inför problemet att lösa problemet med Gilad Shalits frigivning.

Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer

Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.

Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.

Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.

Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.

Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.

Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.

Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.

Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.

I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Viktiga nyheter som rör Iran.

Huvudnyhet från Iran är meddelandet att man gjort en lyckad uppskjutning av en ny version av Sejil-2 raketen. Den nya versionen har en räckvidd på över 2000 km.

Dessutom har bloggen som första (?) svenskspråkiga media en rapport om hur den israeliska flottan patrullerar Persiska viken samt orsaken till att den iranska regimen plötsligt för ett antal månader sedan offentliggjorde att man mer eller mindre byggd färdigt en underjordisk anriknings för uran i närheten av staden Qom.

Meddelandet om det lyckade provet av den uppgraderade versionen av Sejil-2 raketen sände kalla kårar ned för ryggraden på de politiska och säkerhetspolitiska ledarna i Mellanöstern, Turkiet såväl som i Grekland och övriga länder vars territorier helt eller delvis ligger på ett avstånd på under 2000-2500 km från den Iranska gränsen.

Sejil-2 raketen är en två stegs raket med fast bränsle. Till skillnad från tidigare iranska långdistansraketer som alla drevs med flytande bränsle har den därigenom fördelen att den inte behöver en tidskrävande tanknings process under vilken den är sårbar för motsidans försvarsanfall utan kan med mycket kort varsel avskjutas från mobila ramper. För de läsare som frågar sig varför man inte kan tanka raketer med flytande bränsle i god tid innan de avskjuts är svaret enkelt. Det flytande raketbränslet skulle på kort tid "fräta sönder" viktiga delar av raketerna.

I och med att iranierna lyckats konstruera en fungerande tvåstegs raket har de tagit ett jättesteg i riktningen mot utveckling av en inhemsk trestegsraket. Dvs de är nära stadiet då de kan bygga en interkontinental ballistisk trestegsraket. Såvida Iran inte avser att starta ett mycket ambitiöst rymdforsknings program finns det enbart ett användningsområde för sådana missiler, nämligen bärare av kärnvapen.

Vid en Israelisk-Amerikanska övning, Juniper Cobra, under sen hösten 2009 provades olika försvarstyper mot ballistiska medeldistansraketer. En detaljerad beskrivning av vad som avsågs bli prövat under övningen finns på min bloggpost från den 17 april 2009.

Över till uppgifterna om fjärrstyrda israeliska patrullbåtar i persiska viken. Enligt uppgifter i icke israelisk press har den israeliska flottan stationerat små obemannade fjärrstyrda patrullbåtar i persiska viken. Det fråga om en 9 meter lång båt med ett tons deplacement, utrustad med ytterst modern utrustning för att upptäcka mål till sjöss och på kuster under dag som natt och under svåra väderför hållanden. De är också utrustade med en automatkanon med lång räckvidd som låser på mål även under grov sjögång. Utöver detta har de också ospecificerade instrument avsedda för underrättelse ändamål. Bland dessa har de enligt vissa uppgifter kameror som av mycket hög kvalitet. Dess toppfart ligger någonstans mellan 40 till 50 knop. (1 knop=1.853 m).

Den styrs antingen med hjälp av satelliter eller från landbaserade kontrollstationer. Om det senare är sant så innebär det en politisk bomb då det innebär ett direkt militärt samarbete med någon eller några arabstater.

När det gäller den iranska anrikningsanläggningen utanför staden Qom så hade dess existens varit känd för både den amerikanska, brittiska och israeliska underrättelse tjänsterna en längre tid. Man hade däremot inte kunnat avgöra vad dess funktion var från satellitbilderna.

Det var först då en brittisk underrättelse officer från MI-6 som var verksam i Iran lyckades få uppgifter om att anläggningen, som ännu var i slutskedet av sitt uppförande, verkligen var avsedd att fungera som en alternativ hemlig anrikningsanläggning till den i Natanz. De västliga underrättelse tjänstena höll inne med sin kunskap, men då de iranska myndigheterna lyckades fånga den brittiske agenten fick de klart för sig att hemligheten hade avslöjats för CIA, MI-6 och Mossad. I stället för att hålla tyst med denna sin upptäckt förstod iranierna att den enda utväg de hade var att snabbt meddela The International Atomic Energy Agency (IAEA) i Wien att man höll på att bygga en anläggning för civil användning av kärnkraft i närheten av staden Qom.

Iranerna påstod att arbetet startats under året 2007, men IAEA, som inte hostat något om sin tidigare kännedom av projektet, påstod att man hade uppgifter om att det hela hade startat redan år 2002.

Affären läckte ut alldeles före G20 mötet hösten 2009 och president Barak Obama, tillsammans med premiärminister Gordon Brown och president Nicolas Sarkozy och starkt uppbackade av den tyska förbundskanslern Angela Merkel gjorde en jättegrunka vid G20 konferensen av det Iranska försöket att dölja sitt kärnvapenprogram och allt annat kom i skuggan av deras ilska mot Iran. De fanns de delegationer t.ex. ordförande landet i EU, Sverige, som lite lamt protesterade mot tonvikten på Iran istället för att ta sig ann miljöfrågorna.
I förbifarten blev det också en illustration på EU ordförandens verkliga status i fall då de tre stora Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans har en från EU ordförandelandet avvikande åsikt.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Ballistiska raketer, Kärnvapen, Obemannade patrullbåtar, USA, anrikningsanläggningar, Storbritanien, Frankrike, Tyskland,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG

Iran på tröskeln till att bli världens 10 kärnvapenstat

Enligt uppgifter i Times (of London) så verkar det som om Iran i rasande fart är på våg mot att kunna bli världens 10 kärnvapenstat.



Times citerar dokument som undersökts av ett antal västerländska underrättelsetjänster däribland den brittiska. Dokumenten har också vidarebefordrats till FN organet IAEA. Enligt dokumenten arbetar för närvarande de iranska vetenskapsmännen med att prova en ytterst viktig komponent i ett kärnvapen nämligen utlösningsmekanismen för explosionen.


Enligt underrättelsekällor härrör sig dokumenten från 2007 vilket innebär att utvecklingsarbetet på utlösningsmekanismen kan ha framskridit avsevärt. I dokumenten beskrivs användandet av uran deuteride (UD3) vilket enligt oberoende experter enbart används för utlösningsmekanismen i kärnvapen.


Uran deuteride användes i de pakistanska kärnvapnen. Det är känt att Iran erhållit konstuktions ritningarna för den pakistanska bomben.

Mark Fitzpatrick, senior fellow for non-proliferation at the International Institute for Strategic Studies in London, said: “The most shattering conclusion is that, if this was an effort that began in 2007, it could be a casus belli. If Iran is working on weapons, it means there is no diplomatic solution.”

Tidningens källor påstår att om dateringen från 2007 är korrekt så är detta det hittills klaraste beviset på ett kontinuerligt kärnvapenprojekt i Iran. Man bör verkligen fråga sig om detta inte är den s.k. "The smoking gun" som klart bevisar vad iranierna håller på med.

I Washington var kommentarerna allvarliga,

The Obama administration has said that a Times report revealing that Iran has been secretly working on a trigger for a nuclear bomb urgently underscored the case for tough new sanctions against Tehran.

Referring to today's report, which showed that Iran has been working on testing a key final component of a nuclear bomb, a senior US official said: “Now that work may have been done on a trigger mechanism, this certainly gives urgency, in the absence of any meaningful response from Tehran…in terms of additional pressure on sanctions.”

The official added: “The revelations that work has been done [on a nuclear trigger] does add a sense of urgency and these revelations certainly don’t hurt.”

Israels försvarsminister Ehud Barak klargjorde att Israel ännu inte avfört möjligheten av ett israeliskt militärt ingripande och uppmanade andra inblandade parter att inte heller göra det.

Han tillade " att det är ett behov av reella bitande sanktioner som måste vara samordnade av USA, EU, Kina, Ryssland och Indien".


Länkarna till artiklarna i The Times finner du här och här samt här.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, kärnvapen, Israel, USA, Storbritanien, EU, Kina, Ryssland, Indien,

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,


Knuff

Knuff

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Irans kärnvapenprogram.

Empatisk men inte patetisk Bör Israel angripa Irans kärnanläggningar?
Svensk Historia Iranska kärnvapenplaner
Al HaMatzav U-båtar och diplomati

Hopar sig stormmolnen? Del ett.

När man betraktar vad som händer i områden och länder runt Israel finner man utan svårighet tendenser och faktiska händelser som tyder på att vi troligtvis inte går mot en fredlig och fridsam utveckling.

I denna bloggpost kommer situationen i Gaza remsan samt på Västbanken behandlas medan problemen med Hizbolla, Libanon, Syrien, Iran och Egypten kommer att tas upp i bloggposter som kommer att publiceras under de närmaste dagarna.

Gaza remsan befinner sig ännu i traumat av det Israeliska (försvars-) anfallet för ett år sedan då icke ringa delar av remsan ödelades. Det mentala palestinska traumat består till en stor del av att de palestinska militära Hamas styrkorna visade sig vara allt annat än kunniga gerillakämpar. Tvärt om visade de sig till stor del sakna militär yrkeskunskap samt stridsvilja när de hamnade i situationer öga mot öga med de israeliska mark styrkorna. Att beskjuta israelisk civilbefolkning mad Kassam- och Grad raketer är en sak, att ta strid med de fram ryckande israeliska styrkorna visade sig många gånger vara något som de var mindre benägna att göra. På grund av de israeliska styrkornas materiella överlägsenhet var detta inte lätt, men å andra sidan hade de, Hamas styrkorna, fördelen att kriga i ett område som var dem välkänt. Dessutom borde vetskapen om att de försvarade sina hem och familjer gett dem en ordentlig motivation. Både Vietkong i Vietnam och Taliban i Afghanistan visade och i Talibans fall visar även i dag en mycket större förmåga och motivation i sin kamp mot de materiellt överlägsna USA- och allierade styrkorna än vad Hamas styrkorna visade i förlidna december-januari.

Enligt uppgifter i israeliska media så är i dag befälhavaren för Hamas militära gren, Achmed Jaabari, en av de starkaste personerna, om inte den starkaste i Hamas ledningen. Han har, på bekostnad av civilbefolkningen väl och vä i Gaza remsan sett till att stora ekonomiska medel ställts till hans förfogande för inköp av krigsmaterial från Iran och Syrien som sedan smugglats in i remsan. Den sk.blockaden av vapen till Gaza är allt annat än 100 procentig. Bland de vapen som smugglats in finns 122mm Grad raketer med en räckvidd på 40 km samt iransk tillverkade Fajr-5 raketer. De sistnämnda raketerna, med sin räckvidd på upp till 80 km täcker i stort sätt hela stor Tel Aviv området med allt vad detta innebär ur strategisk synpunkt. Dessutom rapporteras att stora mängder av moderna pansarvärns vapen införskaffats.

Enligt uppgift så har man också byggt ut en infrastruktur av tunnlar under bebyggda såväl som icke bebyggda områden för att underlätta trupp förflyttningar. Tunnlarna är givetvis anslutna till befästnings system som många gånger förlagts i eller i anslutning till civila bostadsområden. Ledningscentraler har förlagts i anslutning till eller under skolor och sjukhus och 700 av de 900 moskeerna i Gaza remsan har fått ytterligare en användning, som vapen förråd! Att denna byggnadsverksamhet strider mot all internationell rätt är ju helt klart men det verkar varken Hamas ledningen eller den internationella opinionen bekymrat sig om. Men efter nästa krig så kan ju Goldstones efterföljare skriva rapporter om de israeliska bombningarna av "civila" mål.

När det gäller Västbanken så är situationen definitivt bättre då dels den Palestinska enhetens (PA) styrkor och dels den israeliska armen kontrollerar området och ser till att Hamas och med denna organisation allierade organisationer inte för närvarande har förmåga att i någon större grad störa det relativa lugnet. Å andra sidan finns det två orosmoment vid en icke avlägsen horisont. Den första är att i fall av en uppgörelse om frigivning av den av Hamas tillfångatagne soldaten Gilad Shalit ett stort antal ledande Hamas terrorister kan komma att släppas fria till Västbanken från de israeliska fängelser i vilka de idag sitter. Det andra är eventuella provokationer av extrema bosättare till följd av det temporära byggstoppet inom de judiska bosättningarna som regeringen proklamerat i dagarna. Tyvärr har allvarliga sådana redan förekommit och om de fortsätter så kan säkerhetssituationen snabbt försämras.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hamas, Gazaremsan, Västbanken, Gilad Shalit, Terrorister, Vapensmuggling,
Palestinska myndigheten, krigsförbrytelser,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

EU, Sverige, Israel, Jerusalem och Bildt

Den israeliska reaktionen på EUs deklaration om Mellanöstern problemet var synnerligen blandad. Officiellt var den diplomatiskt hövligt med ett sarkastiskt konstaterande att det svenska ursprungsförslaget total sågats. I och för sig tyvärr en överdrift. De mer inofficiella israeliska UD kommentarerna var desto blodigare. Att sedan US State Department publicerade ett uttalande "saying that the fate of Jerusalem should only be determined by Israel and the Palestinians in talks" gjorde ju inte saker och ting bättre för det olycksaliga svenska initiativet. Man kan dessutom tillägga att EU uttalandet strider mot den grundläggande FN resolutionen 242 från 1967.

Det går inte att komma ifrån att det svenska ordförandeskapet under de gångna fem och en halv månaderna varit allt annat än en succé. Tvärt om, man har från svensk sida inte gjort något för att få fart på fredsprocessen i Mellanöstern. Den svenska insatsen i G20 mötet var knappt märkbar. De tre tunga EU medlemmarna, Frankrike England och Tyskland, struntade i EU ordföranden när det gällde det Iranska kärnvapen problemet. Om man från svensk sida trott att
Bildts förslag om Jerusalem och mellanöstern problemet skulle bättra på saker och ting så blev ju resultatet det motsatta. Låt oss titta på vad som publicerades i Haaretz den 9 december.

Earlier Tuesday, Foreign Ministry officials responded with harsh criticism to the European declaration, saying that Sweden, which holds the EU's rotating presidency, had failed.

"The peace process in the Middle East is not like IKEA furniture," one official said, making a reference to the do-it-yourself Swedish furniture chain. "It takes more than a screw and a hammer, it takes a true understanding of the constraints and sensitivities of both sides, and in that Sweden failed miserably."

The Foreign Ministry said that Tuesday's EU statement was substantially softer than Sweden's initial draft, once again demonstrating Sweden's failure as the rotating president of the union. "Sweden has done nothing over recent months to advance the Middle East peace process," the Foreign Ministry officials said. "The EU's only saving grace is that some of its members are responsible and moderate nations that didn't support the Swedish draft, which looked like something taken out of the Fatah platform at the Bethlehem conference."

The senior officials added that a group of nations had "saved the European Union from itself, since any other decision would have dealt severe harm to the relations between Jerusalem and Brussels, and would have prevented the EU from becoming an important partner in the peace process."

Ord och inga visor från en tidning som knappast är känd för att stödja den nuvarande israeliska regeringens utrikespolitik.

Två punkter i EU resolutionen är dock mycket problematiska trotts att de inte uppmärksammats varken i officiella- eller media kommentarer.

1. Resolutionens andra paragraf innehåller bl.a. följande mening. "The European Union will not recognise any changes to the pre-1967 borders including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties." Detta innebär att om den palestinska parten i förhandlingarna inte godtar någon förändring av gränserna så kommer 1967 års linjer att gälla. Det är ganska klart att detta kommer att innebära att palestinierna inte kommer att gå med på någon justering, vilket i sin tur medför att Israel nekar att ingå ett fredsavtal.

Man kan undra hur EU politikerna tänker om de tror att Israel kommer att ge upp allt område som var under Jordanskt styre intill morgonen den 5 juni 1967. Alldeles frånsett legala synpunkter bor det något över 500.000 tusen israeler öster om 1967 års linje.

Juridiskt sett var den sk "gränsen" mellan Israel och Västbanken inte en gräns utan en vapenstillestånds linje med allt vad detta innebär.

EUs ovanstående uttalande står i motsatsförhållande till USAs förklaring att Israel kan behålla de sk "settlement blocks" som ligger i anslutning till 1967 års linje och i vilka ca 85% av israelerna på ockuperat (Västbanken) eller inkorporerat (Östra Jerusalem) område bor.

EUs uttalande står dessutom i stid med den sk Geneve överenskommelsen som de europeiska länderna i allmänhet är varma tillskyndare till.

Dessutom och det är en viktig juridisk sådan, EU uttalandet strider i viss mån mot FNs resolution 242. I nämnda resolution stadgas att 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

Det är värt att här citera två uttalanden av ledande politiker som var djupt inblandade i formuleringen av resolution 242. Det första citatet är av George Brown som var Storbrittanniens utrikesminister 1967.

I have been asked over and over again to clarify, modify or improve the wording, but I do not intend to do that. The phrasing of the Resolution was very carefully worked out, and it was a difficult and complicated exercise to get it accepted by the UN Security Council. I formulated the Security Council Resolution. Before we submitted it to the Council, we showed it to Arab leaders. The proposal said 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

De andra är från Eugene V Rostow, som var U.S. Undersecretary of State for Political Affairs 1967.

.. paragraph 1 (i) of the Resolution calls for the withdrawal of Israeli armed forces 'from territories occupied in the recent conflict', and not 'from the territories occupied in the recent conflict'. Repeated attempts to amend this sentence by inserting the word 'the' failed in the Security Council. It is, therefore, not legally possible to assert that the provision requires Israeli withdrawal from all the territories now occupied under the cease-fire resolutions to the Armistice Demarcation lines.

The USSR and the Arabs supported a draft demanding a withdrawal to the 1967 Lines. The US, Canada and most of West Europe and Latin America supported the draft which was eventually approved by the UN Security Council.

Security Council Resolutions 242 and 338... rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to 'secure and recognized borders', which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 1949.

He also points out that attempts to explicitly widen the motion to include "the" or "all" territories were explicitly rejected.

Motions to require the withdrawal of Israel from ‘the’ territories or ‘all the territories’ occupied in the course of the Six Day War were put forward many times with great linguistic ingenuity. They were all defeated both in the General Assembly and in the Security Council.

Både citatet från Brown och det från Rostow är från Wikipedias artikel om resolution 242.

2. Den andra problematiska punkten finns i EU resolutionens tredje paragraf där följande stadgas.

The EU fully supports the implementation of the Palestinian Authority's Government Plan "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" as an important contribution to this end and will work for enhanced international support for this plan.

Planen "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" är en av PAs statsminister utarbetad plan för en palestinsk stat på hela Västbanken och i östra Jerusalem. Enligt planen skall denna stat utropas på hösten 2011.

Planen är helt ensidig och Israel har ej tillfrågats. Kvartetten har heller inte godtagit planen. Det är förvånande att EU tog med planen i sin resolution då EU i allmänhet inte godtar ensidiga internationella steg utan föredrar åtgärder som arbetats fram genom förhandlingar mellan berörda parter.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Västbanken, USA, Bildt,
Sverige,

DN,
DN2,
SvD,
SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen
Barometern,
VG

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till EUs beslut om Mellanöstern och Jerusalem.

Al Hamatzav Tiger Woods. Anna Anka. Carl Bildt.
Ilya Meyer EU buys Swedish votes
Sapere Aude Jerusalem - Divided by a common EU language
The Golani Spy Israel var förberett på EUs ordförandeskap
Garm Delat Jerusalem föreslås av samtliga EUs utrikesministrar
Hippie Tanten Jerusalem är inte ockuperat
Israelnyheter Planen som EU stöder

Obama och Afghanistan-Pakistan

När man så här nästan 11 månader efter att president Barak Obama tillträdde posten son USAs president och därmed blev världens mäktigaste man måste man tyvärr konstatera att hans utrikespolitik, hur än välmenande han var, trotts allt inte visat sig vara helt verklighetsanpassad.

Detta gäller Iran såväl som Israel-Palestina. När det gäller Afghanistan-Pakistan är det svårare att döma då Obama först för några dagar sedan lagt fram sin politik. Då detta problemkomplex torde vara det ur västvärldens synpunkt viktigaste är det åtminstone uppmuntrande att han inte rusade iväg med förhastade proklamationer utan tog tid på sig att formulera en politik.

Men innan vi går in på dessa frågor så är jag skyldig mina läsare en förklaring på min tystnad under en månad. Orsaken helt enkelt att jag var på resa i Syd Ost Asien, och då huvudsakligen i Burma (Myanmar). Det är definitivt ingen tvekan om att det var en av de intressantaste resor jag gjort och det tog tid efter att jag kom hem innan jag kunde ta i tu med mina normala ämnen. Burma är ett otroligt fascinerande land med enorma problem. Om det bara var militärjuntan så skulle det vara enkelt, men tyvärr är problemen mycket större än så. Landet har än i dag en dragningskraft som den som Kipling så väl formulerade i sin dikt "On the Road to Mandalay".

Nåväl, tillbaks till dagens problem. Afghanistan-Pakistan, eller som det börjar kallas Af-Pak problemet är nog det viktigaste problemet för västvärlden att ta i tu med. Skälet till detta är två, nämligen att dels Al Qaeda som allierad med Taliban styrkorna är en integrerad del av problemet, dels att Pakistan är en kärnvapenmakt. Om Taliban får kontroll över Pakistans kärnvapen så kommer detta att innebära att Al Qaeda på sikt kommer att ha kärnvapen med allt vad detta innebär.

Den som vill formulera en lösning för AF-Pak problemet bör definitivt ta hänsyn till en del historiska, etniska och logistiska fakta vid formuleringen av sin politik.

1. Först och främst får man inte glömma att afghanerna alldeles utan hänsyn till vilken stam de tillhör genom århundradena visat sig vara ytterst måna om att värna sitt oberoende. Inte ens det brittiska imperiet när det stod på sin höjdpunkt kunde kuva dem. Att Sovjet misslyckades med sin invasion 1989 är ett exempel på att afghanerna inte ändrat sin inställning till främmande makters försök att militärt ockupera landet.
2. Taliban i sig är en strängt fundamentalistisk islamsk organisation som både i Afghanistan och Pakistan har sitt huvudsakliga stöd inom Pashtun stammen. Den är den största och ledande av de icke ringa stammar som utgör Afghanistans befolkning. Å andra sidan utgör Pashtunerna i Pakistan en minoritet av denna stats befolkning och är i huvudsak koncentrerad till de nordvästra gränsområdena mot Afghanistan. Taliban är dock icke automatiskt stödjare av den internationella jihadist rörelsen. En seger för Taliban i Afghanistan innebär inte automatiskt att Al Qaeda får fritt fram i Afganistan. Det stöd som denna organisation fick av Taliban under 1990-talet bottnade inte till ringa del i ekonomiskt stöd från Al Qaeda. Förhållandet mellan Taliban (Pakistan) och Pakistan är mer oklart men samarbetsviljan mellan de två torde vara något starkare beroende på att Pashtunerna befinner sig i en minoritetsställning i Pakistan.
3. Den Pakistanska armen och då speciellt dess underrättelsetjänst (ISI) har traditionellt haft mer en goda förbindelser med Taliban (Afghnistan). Det är ännu oklart hur striderna mellan den pakistanska armeen och Taliban (Pakistan) på sikt kommer att påverka ISIs inställning till stöd av Taliban (Afghanistan) Det är inte helt otroligt att om striderna så småningom trappas ned ISI kommer att återuppta kontakterna.
4. Icke afghanska reguljära militära styrkor som avser att agera i Afghanistan är tvungna att ta hänsyn till den undermåliga kommunikations infrastrukturen i landet. Det är ju självklart att pga detta inhemska gerillaförband har uppenbara fördelar i sina väpnade aktioner.
5. Då både de amerikanska och ISAF styrkorna definitionsmässigt är inblandade i ett "war amongst the people" måste de i sina aktioner ta hänsyn till att den inhemska civilbefolkningen som till största delen tillhör Pashtun stammen skall få känsla att inte bara dessa styrkor har den militära överhanden men också att detta gynnar befolkningen och detta till trotts att Taliban åtminstone i Pashtun områdena har en automatisk etnisk "trumf på handen".

Det är mot bakgrunden av bl.a. ovan nämnda problem som Obamas nu offentliggjorda politik kommer att prövas på fältet.

Obamas plan har i sig dessutom några inbyggda problem som kan komma att förhindra dess lyckade utförande. Det största av dem är den tidsgräns för starten av nedtrappning av de amerikanska trupperna som annonserats till sommaren 2011. Man kan väl förstå den politiska bakgrunden till beslutet men det är ur amerikansk militär synpunkt ett olyckligt beslut. Implicit i beslutet ligger inbyggt att tills sommaren 2010 kommer de amerikanska styrkorna ökats med ca 30.000 man och ISAF styrkorna med mellan 5.000 till 7.000 man och då blivit så starka att Taliban militärt mist sin trovärdighet i det afghanska folkets ögon vid mitten av 2011.

Det strategiska målet är korrekt och det är helt riktigt att det formulerats, då ingen militär kampanj kan lyckas om man ej klargjort för sig vad man vill uppnå. Å andra sidan är det olyckligt att man signalerat att man kommer att uppnå detta sommaren 2011. Taliban kan ta det politiska beslutet om nedtrappning på allvar och börja ligga lågt och inte utsätta sina styrkor för att bli militärt slagna i hoppet om att Obama inte kommer att ha så lätt att plötsligt frångå löftet, speciellt i början av valkampanjen till president valet i november 2012. Det är därför välgörande att den amerikanska administrationen redan börjat knysta om att beslutet om tidpunkten inte är helt slutgiltigt utan kommer att avgöras enligt situationen på fältet.

Ett annat inbyggt hinder i planen är att den inte tycks lägga nog stor betydelse på stödet åt den afghanska civilbefolkningen. Det räcker inte med att bygga upp en afghansk arme som kan ta över utan det krävs att de amerikanska- och ISAF styrkorna ser till att uppbyggandet av den civila infrastrukturen tar fart samt att den nuvarande afghanska administrationen ordentligt tar i tu med att slå ned på den utbredda korruptionen i sina egna led.


Frånsett detta så är kampanjen inte avslutad på ett avgörande positivt sätt om inte Taliban (Pakistan) blir rejält satta på plats och att den pakistanska regeringen (och armen) effektivt kontrollerar de traditionellt laglösa nordväst provinserna.

Då det överbyggande målet för Af-Pak kampanjen hela tiden varit AL Qaedas neutralisering, så är detta pga att AL Qaeda sedan ett antal år i huvudsak varit "stationerat" i Nordväst provinserna, av yttersta vikt.

För mera detaljer om nordväst provinserna och Talibans ställning i dem klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Afghanistan, Pakistan, ISAF, Taliban, Al Qaeda, Al Qaida,


DN, DN2, DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8, DN9,
SvD, SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
Sydsvenskan,
Sydsvenskan2,
Dagen
Barometern
VG,
VG2
VG3,
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till president Obamas nya politik i Afghanistan-Pakistan

Chefsingenjören En djupare analys (uppdaterad)