Den alltmer stigande antisemitismen i Malmö och de i huvudsak lågmälda reaktionerna bland det svenska politiska ledarskapet och i media Sverige är mer än djupt oroande. All heder åt Per Gudmundson för hans ledare i Svenska Dagbladet och de artiklar som har publicerats i Expressen, men det ser mest ut som undantag.
Det har inte uppstått en stor och kraftig media reaktion. All ära för bloggosfären men den har ännu inte samma tyngd som gammal media.
Reaktionerna på det rikspolitiska planet allt annat än allvarliga moraliska ståndpunkts taganden utan verkar mest vara av modellen "att något måste vi ju göra". Mona Sahlin åker och talar med ledare för den Judiska Församlingen i Malmö och regeringen skickar kommunalminister Matts Odell att göra samma sak. Med all heder för Matts Odell men borde inte statsministern personligen officiellt gått ut med ett kraftigt uttalande?
I och för sig är jag knappast förvånad. Det har alltid varit svårt för det officiella Sverige att erkänna att det funnits antisemitism i Sverige och även under de senaste åren då detta blivit alltmer uppenbart.
Utöver förklaringen att den kraftiga invandringen till Malmö av personer från islamska länder fört med sig en importerad antisemitism kan man ju också fråga sig inte det faktum att Sydsverige och då speciellt Skåne under förra århundradet var fästen för den svenska nazist rörelsen, spelat någon roll i sammanhanget.
Personligen lärde jag känna Malmö och speciellt det judiska Malmö på 196o-talet. Min första hustru, Ewa, var uppvuxen i Malmö dit hon kommit i ettårsåldern 1947 tillsammans med sina föräldrar från ett flyktingläger (f.d. Buchenwald) i Tyskland. Så vitt jag vet var hon det enda barnet till alla de judiska flyktingar som kom till Malmö efter kriget och var fött utanför Sverige.
Genom Ewa och hennes föräldrar träffade jag många av dessa flyktingar och deras barn. I inte så få fall vid samtal med dem kom vi in på frågan om antisemitism i Sverige. Då jag på pekade att det fanns antisemitism i Sverige skrattade de i allmänhet åt mig och sa att "du vet inte vad riktig antisemitism är".
De hade av naturliga skäl en helt annan referensram i frågan än vad jag som född och uppvuxen i Sverige hade. Därför gör det mig så illa att dessa flyktingars barn och speciellt barnbarn i dag känner sig tvungna att lämna Malmö. Däremot är jag inte förvånad. Personligen hoppas jag att de väjer Israel. Att välja Stockholm är momentant mycket enklare men ingen kan vara säker på att om de väljer så, de inte kommer att få uppleva en repris.
Att se bilden av Judit Popinsky och läsa hennes kommentarer till situationen först i Sunday Times (nätupplagan) och i går (26022019) i Maariv gjorde mig verkligen ont. Hon och hennes man var nära vänner till Ewas föräldrar och jag träffade dem många gånger bl.a på en seder afton hemma hos dem. Att hon på sin ålders höst får uppleva att antisemitismen än en gång sticker upp sitt huvud, och det i ett land där hon trodde att det aldrig skulle kunna ske, är rent ut sagt för djävligt.
Det har inte uppstått en stor och kraftig media reaktion. All ära för bloggosfären men den har ännu inte samma tyngd som gammal media.
Reaktionerna på det rikspolitiska planet allt annat än allvarliga moraliska ståndpunkts taganden utan verkar mest vara av modellen "att något måste vi ju göra". Mona Sahlin åker och talar med ledare för den Judiska Församlingen i Malmö och regeringen skickar kommunalminister Matts Odell att göra samma sak. Med all heder för Matts Odell men borde inte statsministern personligen officiellt gått ut med ett kraftigt uttalande?
I och för sig är jag knappast förvånad. Det har alltid varit svårt för det officiella Sverige att erkänna att det funnits antisemitism i Sverige och även under de senaste åren då detta blivit alltmer uppenbart.
Utöver förklaringen att den kraftiga invandringen till Malmö av personer från islamska länder fört med sig en importerad antisemitism kan man ju också fråga sig inte det faktum att Sydsverige och då speciellt Skåne under förra århundradet var fästen för den svenska nazist rörelsen, spelat någon roll i sammanhanget.
Personligen lärde jag känna Malmö och speciellt det judiska Malmö på 196o-talet. Min första hustru, Ewa, var uppvuxen i Malmö dit hon kommit i ettårsåldern 1947 tillsammans med sina föräldrar från ett flyktingläger (f.d. Buchenwald) i Tyskland. Så vitt jag vet var hon det enda barnet till alla de judiska flyktingar som kom till Malmö efter kriget och var fött utanför Sverige.
Genom Ewa och hennes föräldrar träffade jag många av dessa flyktingar och deras barn. I inte så få fall vid samtal med dem kom vi in på frågan om antisemitism i Sverige. Då jag på pekade att det fanns antisemitism i Sverige skrattade de i allmänhet åt mig och sa att "du vet inte vad riktig antisemitism är".
De hade av naturliga skäl en helt annan referensram i frågan än vad jag som född och uppvuxen i Sverige hade. Därför gör det mig så illa att dessa flyktingars barn och speciellt barnbarn i dag känner sig tvungna att lämna Malmö. Däremot är jag inte förvånad. Personligen hoppas jag att de väjer Israel. Att välja Stockholm är momentant mycket enklare men ingen kan vara säker på att om de väljer så, de inte kommer att få uppleva en repris.
Att se bilden av Judit Popinsky och läsa hennes kommentarer till situationen först i Sunday Times (nätupplagan) och i går (26022019) i Maariv gjorde mig verkligen ont. Hon och hennes man var nära vänner till Ewas föräldrar och jag träffade dem många gånger bl.a på en seder afton hemma hos dem. Att hon på sin ålders höst får uppleva att antisemitismen än en gång sticker upp sitt huvud, och det i ett land där hon trodde att det aldrig skulle kunna ske, är rent ut sagt för djävligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Israel, Antisemitism, Malmö,
DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
Skånskan, Skånskan2, Skånskan3, Skånskan4, Skånskan5,
Knuff
