Stater baserar i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Detta innebär att den allmänna opinionen endast påverkar ställnings taganden som inte är av fundamental betydelse för dem. Dessa två faktum måste tas med i bedömningen när man analyserar Israels geopolitiska situation efter dess aktion mot "Ship to Gaza".
Trotts att Israels PR situation både inom den allmänna opinionen och bland de ledande politikerna i Europa allt annat än förbättrades av den israeliska aktionen kan man knappast vänta sig några allvarligare åtgärder från europeiskt håll då de europeiska staternas direkta fundamentala intressen inte satts i fara.
Dessutom kan man inte bortse från att den europeiska reaktionen också påverkades av den relativt "svala" reaktionen bland arabstaterna.
På sikt kan man dessutom räkna med att även om det allmänna opinionsläget inte svängt i Europa så kan dess ledare inte helt undgå att påverkas av den trend av förståelse för den israeliska aktionen som blivit synlig i internationella media under de sista dagarna.
Israels säkerhetspolitiska situation gentemot palestinierna och arabstaterna kan idag på kort sikt betraktas som god.
Palestinierna är splittrade mellan Fatah och Hamas.
Mellan Egypten och Hamas råder en djup fientlighet. Hamas har sina rötter i det muslimska brödraskapet. Egypten som en sekulär stat har under åren haft otaliga konflikter med denna organisation.
Jordanien har klart ansträngda förhållanden med både Fatah och Hamas. Med Fatah dels, pga minnena från 1970 då Fatah gjorde ett uppror i Jordanien vilket slogs ned brutalt av den jordanska armen och dels, pga att Jordanien har svårt att förlika sig med en självständig palestinsk stat på Västbanken eftersom den palestinska befolkningen utgör en majoritet i Jordanien. Upproret fick det passande namnet Black September efter de 10.000 palestinska döds offerna. Mellan Jordanien och och Hamas är förhållandena spända då Jordanien har sina egna problem med det muslimska brödraskapet.
Syrien är mycket mer intresserat av Libanon än av palestinierna. Att Syrien tillsammans med Iran är fadder för Hizbollah hänger mer ihop med dess vilja att domminera Libanon än att Hizbollah är en antiisraelisk organisation. Hizbolla är inte en palestinsk rörelse utan en libanesisk Shia gruppering.
De övriga arabstaterna stöder palestinierna i ord och många gånger med pengar men är sedan länge helt medvetna om dessas förmåga att destabilisera arabvärlden.
När det sen gäller Iran, en icke arabisk Shia muselmansk stat, så är det ingen tvekan om att den verkligen är intresserad av att få inflytande över palestinierna. Problemet för Iran är dock att Fatah inte litar på dem och att Hamas som en Sunni muselmansk visserligen ibland samarbetar på det taktiska planet inte delar samma långsiktiga visioner.
Som tidigare påpekades i denna artikel baserar stater i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Israel ser sig inte att ha något att vinna på att vara alltför kompromissvillig i fråga om Gaza då den globala fiendskapen inte utgör ett verkligt hot pga att arabstaterna med sin nuvarande politik neutraliserar den
Kortfattat kan man sammanfatta att en hård linje mot Gaza ger Israel mer säkerhet på en gång som Fatah stöder linjen, Egypten deltar i den, Jordanien känner sig lättad och Syrien struntar i det.
Att t.ex Egypten och Syrien inte motsatte sig Israels aktion mot "Ship for Gaza" kan man också se i att varken flyg eller marina enheter från de två nämnda staterna på något sätt ingrep mot de israeliska marina enheterna.
Förhållandet mellan Turkiet och Israel har stadigt försämrats sedan den islamistiska valsegern 2002 och inte minst sedan förhandlingarna om EU medlemskap körde fast. Man kan sedan dessa två händelser se hur Turkiet alltmer vänder sig öster ut (Syrien, Iran). Det är ingen tvekan om att dagens situation mellan Turkiet och Israel är kritisk men det går inte att bortse från att båda parterna är tveksamma att löpa linan ut och bryta de diplomatiska förbindelserna och det är inte osannolikt att man kommer att fortsätta ha någon typ av förbindelser på ett plan alldeles över ett brott av dessa.
Detta är det kortsiktiga perspektivet ur Israels synvinkel men det innebär ingalunda att Israel kan utgå ifrån att detta även kommer att förbli i all framtid.
Ett antal faktorer kan tillsammans eller var för sig radikalt förändra situationen. Låt oss sammanfatta dem.
Förhållandet mellan USA och Israel har efter president Obamas tillträde sakta men dock säkert försämrats. Även om detta inte kommer att fortsätta så kan man inte undgå att det har en klar betydelse för Israels militära och speciellt politiska avskräckningsförmåga.
Ett ytterligare problem som relaterar till USA är att USA idag har ett långsiktigt strategiskt intresse av goda förbindelser med Turkiet. Enligt ledande strategiska analytiker så kommer Ryssland inom en inte alltför avlägsen framtid söka ett avsevärt större inflytande i Öst Europa och Kaukasus regionen. Den betydelse som Turkiet hade under det kalla krigets dagar för NATO kan bli än större i en framtida värld (2020- ). Avsaknaden av goda förbindelser mellan Turkiet och Israel i ett sådant läge är definitivt inte i Israels intresse.
Israels politiska och strategiska handlande visavi arabvärlden kan på sikt få negativa följder, detta dock mindre genom en ökad internationell deligimitering, utan att dess handlande kommer att frigöra krafter inom den arabiska sfären som kan sätta Israel i en brydsam situation.
Vi vet idag inget om vad som kommer att ske i Egypten efter president Mubarak. Om den framtida egyptiska ledningen väljer att gå tillbaka till förhållandet före Camp David avtalet 1978 så kan Israels situation utvecklas i en kritisk riktning.
Låt oss anta att om Egypten orienterar sig i riktning mot Turkiet och att dessa två stater sluter ett militärt samarbetsavtal så skulle Israel stå inför en ytterst brydsam situation. Om då dessutom USA gick tillbaka till sin politik gentemot Israel från 1950 talet (inget materiellt militärt stöd till israel) så skulle situationen snabbt kunna bli kritisk.
Den israeliska statsledningen står idag inför långsiktiga geopolitiska problem och förhoppningsfullt kommer den att vara vuxen att navigera den judiska staten genom dessa stormiga vatten.
Det är definitivt av yttersta vikt att man från Israels sida inser att förhållandena med Turkiet i mångt och mycket är nyckelfrågan.
Det ovanstående är skrivet under förutsättning att Iran inte får sin a-bomb. Om de får den, ja då befinner sig alla parter på en helt ny spelplan.
Ovanstående inlägg är inspirerat av en artikel av George Friedman publicerad av Stratfor den 8 juni 2010 http://www.stratfor.com/weekly/20100607
Ovanstående inlägg är inspirerat av en artikel av George Friedman publicerad av Stratfor den 8 juni 2010 http://www.stratfor.com/weekly/20100607
Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Israel, Turkiet, Egypten, Syrien, Iran, USA, Hisbollah, Hamas, Fatah, Strategi,
DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4,
Dagen,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2,
HD,
KB,
Bohuslänningen,
Aftonbladet,
SVT,
KB,
SVT,
BLT,
10 kommentarer:
Mashallah, det är inte ofta man läser något så väl balanserad, precis som det ligger till.
I'll be checkin your blog
Mycket intressant läsning.
Har du någon insyn i hur NATO fungerar med avseende på Turkiets medlemsskap och militärt sammarbete med Israel? Det jag funderar på är om Israel skärs av från vidare NATO-sammarbete ifall nu Turkiet sätter sig emot det? Jag vet inte ens om det är ett möjligt scenario eftersom jag inte har insyn i hur NATO är uppbyggt.
Svar till Thomas
Så vitt jag förstår kan inte Turkiet formellt stoppa Israels samarbete med NATO såvida det inte innebär övning organiserad av Turkiet
En annan sak är tyvärr att Turkiet kan arbeta inom NATO för att begränsa samarbetet med Israel.Jag tror dock att om USA,England, Frankrike och Italien sätter sig emot så får Turkarna lugna sig en smula.
Men du har helt rätt på lång sikt kan det bli problem
Mycket välskrivet härligt att se någon som skriver neutralt som belyser flera sidor av problematiken
bookmarkar denna blog direkt.
Robert Isaksson
Bra och intressant skrivet.
Jag antar att du levt utomlands länge. Använd "muslim" istället för muselman.
Intressant läsning. Det är uppenbart att alla ombord på konvojen inte var fredsduvor och att aktivisternas huvudmening var att provocera Israel och skapa medieuppmärksamhet vilket de ju verkligen lyckades med. Men jag tycker det är oförlåtligt att Israel bordade båtarna på internationellt vatten och jag förstår inte varför, om de kände sig tvungna att använda skarp ammunition, inte klarade av att sikta mot benen utan dödade minst nio personer. Kanske soldaterna inte höll huvudet kallt utan sköt för att döda så fort skjuttillstånd gavs. Hursomhelst ska Israel inte försvara handlingen för uppenbarligen har de skött det hela klumpigt och använt kraftigt övervåld.
Man måste sedan hela tiden hålla i minnet att inte alla judar stödjer Israels politik som styrs av hårdföra militanta sionister. Det finns många judar som är helt emot Israels rasistiska behandling av palestinierna så kritiken mot Israels politik får inte bli till antisemitism.
Sionismen var en judisk nationalistisk rörelse som ville att judarna skulle få ett hemland. De var därmed inte så olika de palestinier som idag vill uppnå en fri och självständig palestinsk stat. Liksom palestinierna använde en del militanta sionister terrorism som politiskt medel, t.ex. Sternligan med Yitzhak Shamir som ledare. De flesta judar är dock inte sionister och även bland sionisterna fanns det många som förordade en politisk linje. Albert Einstein, själv politiskt aktiv jude, skrev 1939:
“Jag skulle mycket hellre se en rimlig överenskommelse med araberna på basis av fredligt samliv än tillkomsten av en judisk nationalstat. Bortsett från de praktiska synpunkterna motsätter sig min uppfattning om judendomens egentliga väsen tanken på en judisk stat med gränser, armé och ett visst mått av makt, åtminstone tills vidare, oavsett hur liten den må vara. Jag är rädd för att judendomen skulle ta skada till sin själ, i synnerhet genom uppkomsten av trångsynt nationalism bland våra egna, vilket vi ju redan tidigare, utan att det funnits någon judisk stat, måst bekämpa med all kraft.”
Tyvärr besannades hans farhågor och på samma sätt som militanta islamister som Hizbollah och Hamaz förstör Islams anseende så förstör de militanta och nationalistiska sionisterna judendomens anseende.
En bosättare som önsketänker och strör uppfattningar som gynnar hans egen förvrängda världsbild?
Flytta därifrån, marktjuv! Det är den enda moraliska och trovärdiga som kan komma från någon som du!
Tvi!!!
Vi får alla vår information någonstans ifrån, och man kan inte kräva källor jämt. Men när man bara gör en översättning med nästan samma formuleringar så kan det vara snyggt att tala om var texten kommer ifrån. Det mesta i inlägget är uppenbarligen tagit härifrån:
http://www.stratfor.com/weekly/20100607_limits_public_opinion_arabs_israelis_and_strategic_balance
Svar till J (Vem du nu är)
Du har rätt. Tack för ditt påpekande. Inlägget är inspirerat av en artikel skriven av George Friedman som publicerades i Stratfor den 8 juni 2010.
Det är absolut ingen översättning av artikeln. Inlägget är mycket kortare än Friedmans artikel.
I inlägget finns dessutom synpunkter som inte finns i hans artikel.
Stoppar in en hänvisning till hans artikel i mitt inlägg
Ja, förlåt, jag uttryckte mig klumpigt. Jag menade inte att allt i hela inlägget var en översättning, det gällde bara vissa formuleringar (det var ju p.g.a. dessa formuleringar som jag direkt gjorde kopplingen till Friedmans artikel när jag läste ditt inlägg i senaste Snabbnytt). Som du säger innehåller ditt inlägg även egna synpunkter som inte kommer från artikeln.
Men jag tyckte att kopplingen var så klar att inspirationskällan borde nämnas. Och det är ju ordnat nu, tack!
Skicka en kommentar