Sverige drar sig ur Afghanistan

Den svenska socialdemokratin viker sig för vänsterpartiets krav och drar ut den svenska militära styrkan ur Afghanistan - om man vinner valet. Var finns den internationella solidariteten? Känner Mona Sahlin ingen solidaritet med det afghanska folket och då speciellt de afghanska kvinnorna och flickorna?

Det socialdemokratiska partiets beslut att vika sig för vänsterpartiets isolationistiska linje innebär att man stryker den internationella solidariteten från sitt program. Inte nog med det man överger det afghanska folket och speciellt dess kvinnliga del till Talibans medeltida klerikala förtryck.

Snacket om man skall fortsätta den civila uppbyggnadshjälpen är ett veritabelt nojs. Hur skall det gå till? Vem skall försvara de svenska hjälparbetarna mot attacker från Taliban ? Finska soldater? Ser svensk internationell solidaritet ut så i dag?

Låt oss vara ärliga. Detta är röstfiske på absolut lägsta nivå. Förhoppningsfullt är den svenska väljarkåren nog intelligent för att inse vad socialdemokratins utspel handlar om. Det kommer ju knappast heller ge Sverige ett bättre namn i omvärlden.

Att man fattat beslutet just vid en tidpunkt då man kan börja se en sakta men dock säker ökad framgång för ISAF styrkorna gör ju inte saker och ting bättre. Det är ju inte den bästa tidpunkten att vika sig och öka taliban styrkornas moral.

Författaren till denna bloggpost var intill att han flyttade till Israel medlem i det Svenska Socialdemokratiska Partiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Taliban, Sverige, Internationell solidaritet,

Bloggar
Wisemans Wisdoms
Gulan Avci
Martin Hall
Ohly with Friends
Chefsingejören







DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen, Dagen2,
VG,
SVT,
HD,
Skånskan,
Expressen,Expressen2,

Iran startar kärnkraftsreaktor.

Enligt rapporter i internationella media så har Iran idag (21082010) med rysk hjälp börjat ladda reaktorn i sitt - och mellanösterns första kärnkraftverk i närheten av Bushehr.

Tyvärr blir man ibland både förvånad och upprörd över vad som politiskt och mediamässigt anses viktigt i motsatts till vad vanligt normal intelligens borde föreskriva.

Den iranska kärnkraftsanläggningen i Bushehr

Veckorna före det att Iran skulle med rysk hjälp starta laddningen av sitt också med rysk hjälp byggda kärnkraftverk i Bushihr var USA sysselsatt med att debattera en moskés vara eller inte var i närheten av Ground Zero i New York och Israel upptaget med en smutsig förtalshärva kopplad till frågan om utseendet av ny ÖB för den israeliska försvarsmakten.

Låt vara att reaktorn i Bushehr definitivt är till för att driva ett civilt kärnkraftverk. Detta betyder dock inte dock inte att anläggningen inte kan i värsta fall även få militär användning då det inte torde vara svårt för Iran att utvinna plutonium-239 ur de använda uranstavarna som används för att driva anläggningen. Plutonium-239 är ett ett av de material som sprängladdningarna i nukleära vapen tillverkas av.

Uranstavarna förlorar sin effektivitet efter ca 18 månader. Det går då att utvinna Plutonium-239 ur dem. Detta är visserligen inte den bästa vägen att utvinna veapon grade Plutunium men det går. En lättare och snabbare metod är att ta ut stavarna efter ca åtta månader. Vid denna tidpunkt går det att utvinna en mer högklassig typ av veapon grade Plutonium.

Iran har visserligen försäkrat att IAEA kommer att få full insyn i handhavandet av de använda uranstavarna. Låter helt OK men det rör ju sig tyvärr inte om Danmark eller Finland. Faran är ju uppenbar att här och där ett antal uranstavar kan komma på avvägar.

Det kan visserligen sägas att Iran redan nu sysslar med andra produktionsformer av veapon grade Uran-235. Men det borde vara självklart att det internationella samfundet skulle visa större aktivitet även i frågan om reaktorn i Bushehr.

Generellt sett så kan man ju dessutom fråga sig varför Iran som har jättestora reserver av råolja skall behöva kärnkraftverk.

Enligt obekräftade rykten så har både USAs-, Storbritanniens- , Frankrikes-och Israels militära styrkor i Mellanöstern satts i hög beredskap. Huruvida detta tyder på att någon eller flera parter befaras angripa Bushehr rektorn innan den går i drift om några dagar få vi väl se.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Iran, Kärnvapen, Kärnkraft,

DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
Expressen,
VG,
ttela,
HD,
GP,
D,
Skånskan,

Grekland i stället för Turkiet?

Vad handlade den israeliska premiärministerns besök i Grekland egentligen om? Officiellt ett samtal med den grekiska premiärministern George Papandreou, undertecknande av diverse avtal samt en båtresa tillsammans med hustrun Sara samt Papandreou med hustru till den Grekiska ön Porus. På Porus möttes de av den Grekiska försvarsministern.

En av de israeliska radiokanalerna rapporterade den 16082010 att kärnpunkten i samtalen mellan de två premiärministrarna, som drog över den utsatta tiden, rörde hur Grekland skulle kunna bli ett alternativ till Turkiet för Israel.

Efter den rapporten har det varit mer eller mindre knäpptyst i Israeliska media om besöket frånsett några blänkare om att Grekland önskar att de mängder av Israeliska turister som intill dess att förbindelserna mellan Israel och Turkiet trappades ned i samband med "Ships to Gaza" i slutet av maj 2010, skall förlägga sina semestrar till Grekland i stället.

Låt oss se om Grekland för Israel överhuvudtaget kan bli ett alternativ till Turkiet. Bloggposten är skriven under förutsättning att ett reellt turkiskt medlemskap i EU inte f.n. är aktuellt.

Generellt sett förefaller detta vara mer än osannolikt. Turkiet har bortemot 70 millioner invånare och en livfull ekonomi. Grekland har något mindre än 11 millioner invånare och en ekonomi på fallrepet. Dessa två meningar visar klart att även om grekerna vill så kommer de ha svårt att fylla ut de turkiska skorna.

Grekland har i 62 år varit ett av Europas mest anti Israeliska länder, en anti israelisk het som inte enbart varit en som styrts av grekiska geopolitiska intressen utan även en som slagit ordentlig rot i de breda folklagerna. Detta gör att även om man inom den grekiska statsledningen kan komma till insikt om att goda förbindelser mellan Israel och Grekland har ett positiv värde så behöver befolkningen i landet också övertygas om värdet i en dylik politik.

De goda förbindelserna mellan Grekland och de olika palestinska rörelserna, inklusive Hamas, är också en faktor som kan verka bromsande på ett närmande mellan Israel och Grekland.

De ekonomiska förbindelserna mellan Israel och Turkiet var och är än i dag mångfacetterade och spänner över områden från turism, jordbruksprodukter, militär och säkerhets utrustning mm mm.

Ekonomiskt sätt är det de militära- och säkerhets sektorerna som utgör de tunga posterna i den israeliska exporten till Turkiet. Även om den Grekiska försvarsmakten inte är obetydlig så kan man knappast ens på lång sikt se en marknad liknande dagens turkiska i den grekiska försvarsmakten då den israeliska exporten till stor del består av vapensystem och inte fristående produkter. Detta innebär inte att det inte finns möjlighet att punktvis komma in på den grekiska försvarsmaktens område.

Huruvida Grekland kan komma att bli ett alternativt övningsområde för det israeliska flygvapnet får väl framtiden utvisa. För närvarande verkar det som om Rumänien i stället för Turkiet åtminstone delvis fyller denna funktion.

Det torde inte vara någon tvekan om Grekland kan om det så vill ta över en del av den israeliska turismen som hittills gått till Turkiet. Det Grekiska alternativet är dock dyrare dels pga den längre flygvägen och dels pga ett högre allmänt prisläge i Grekland.

När det gäller jordbruksprodukter så är problemet i stort sätt bara prisfrågan.

Israel får dock vara försiktigt med sitt närmande till Grekland. Man får inte rusa iväg då detta enbart kan skada de ännu befintliga banden med Turkiet och befästa dess nya kontakter med Iran och Syrien.

Det går inte idag att avgöra avsikten med Turkiets orientering sig österut. Det kan mycket väl visa sig att de spekulationer som framförts om en turkisk stävan att återupprätta det Ottomanska imperiet inte helt varit i det blå.

En turkisk geopolitiskt omorientering österut kommer på sikt innebära en helt ny situation. Den kommer att ställa Turkiets medlemskap i NATO inför uppenbara problem, på en gång som Greklands vikt i NATO kommer att öka kraftigt parallellt med Israels ställning som "NATO samarbetes partner".

Det är helt klart att de geopolitiska och geostrategiska problemen som Turkiets nya mer islamska politik under de senare åren skapat i östra Medelhavsområdet och Mellanöstern helt överskuggar de israeliskt-grekiska förbindelserna.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Grekland, Turkiet, NATO, EU,

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen, Expressen2,

Historikern Tony Judt 1948 - 2010.

Att kolla in lådan på E-posten är något som måste göras. En del intressanta saker, en del som man suddar på direkten. Men i allmänhet inget uppseendeväckande bland de mellan 30 till bortemot 70 dagliga mailen. Men plötsligt i söndags (0808) stirrade jag på en rubrik " Tony Judt, Chronicler of History, Is Dead at 62".

Jag måste erkänna att jag blev chockad av flera skäl. Först och främst över att världen förlorat en av de historiker som utan att göra våld på den vetenskapliga sanningen skrev på ett sätt som fick icke fackhistoriker att uppmärksamt läsa vad han skrev. Dessutom insåg jag faran med att koncentrera sig för mycket på politik sidorna i spec. de amerikanska och brittiska tidningarna. Om jag hade spritt mig lite mer så hade jag inte missat Judts sjukdom.

Hans stora verk om Europa efter andra världskriget fram till 2005 - POSTWAR A History of Europe Since 1945 - är ett grundläggande epos om det Europa som på gott och ont växte fram efter att de två världskrigen totalt trasat sönder det Europa som fanns intill sommaren 1914.

Man kan sträck läsa boken men även använda den som referens verk.

Utan att det på något sätt skadar verkets objektivitet känner man när man läser den Judts ideologiska bindning till den europeiska demokratiska socialismen.

Man kan se hans nästa bok - REAPPRAISALS on the Forgotten Twentieth Century - som en fortsättning men den kan läsas fristående, delvis för att den går en smula utanför Europa och även behandlar USA och Israel.

I dag är Judt känd som en frän kritiker av sionismen och speciellt det moderna Israel. Man kan varken bortse från detta eller koma ifrån det. Det är bara ett faktum. Men det påverkar inte på något sätt hans ställning som en av det moderna Europas främste historiker och definitivt dess främste krönikör.

Till skillnad från många judiskt europeiska akademiker som framfört liknande kritik som Judt mot sionismen och det moderna Israel startade Judt sin roman med den judiska staten i en roll som aktiv förespråkare - och inte bara i ord - utan även i handling - i en av den sionistiska arbetarrörelsens pionjär ungdomsrörelser.

Denna del av Judt livshistoria är också en del av den europeiska historien. Den sionistiska arbetarrörelsen organiserade från slutet av det första världskriget och till långt efter staten Israels grundande bland judiska ungdomar i Europa ungdomsrörelser, vars mål var att ideologiskt och praktiskt förbereda dessa ungdomar för ett liv på kollektiva jordbruks kolonier - kibbutzer - i Israels land.

Här är inte platsen för att gå in på dessa rörelsers historia - om än så intressant - utan bara att konstatera att Judt var verksam i en av dem som både i Israel och Diasporan gick under namnet Dror. Den var som alla dessa rörelser affilerad med ett politiskt parti i Israel, Achdut Avoda och detta partis kibbutz rörelse, Kibuttz HaMeuchad. Achdut Avoda var ett vänster socialistiskt sionistiskt parti som, och vilket kan vara överraskande för de oinitierade, hade stark storisraelisk inriktning. Dvs ett Israel från Medelhavet till Jordan floden.

Tony Judt deltog under mitten av 1960 talet i ett antal sommar läger anordnade av Dror i kibbutzer tillhörande Kibbutz Hameuchad. Han var under en period det brittiska Drors internationella sekreterare. Från februari till juni 1967 var han volontär på Kibbutz Machanaim i Norra Gallileen. Vid sex dagarskriget volonterade han till den israeliska armen och tjänstgjorde som tolk och chaufför.

Tony Judt sommaren 1967, Israel

Troligtvis Kibbutz Machanaim

Men Judt började dock redan en kort tid efter sexdagarskriget bli allt mer tveksam om sionismen och det moderna Israel.

Jag har letat efter någon av Judt skriven förklaring till varför han valde socialismen - om än i en moderat form - istället för att fortsätta den linje som han redan slagit in på, nämligen en sionistisk. Har inte hittat någon förklaring till hans val i den situation som så många judiska, sionistiska och socialistiskt inriktade ungdomar ställdes inför under slutet av 1967 och de närmaste åren därefter.

Låt mig förklara. Intill sex dagarskriget i juni 1967 hade det inte varit något speciellt problem för judiska ungdomar att vara både sionister och socialistiskt inriktade. De, eller låt mig vara helt öppen, vi accepterades utan problem av våra icke judiska socialistiskt inriktade kamrater. När de judiska ungdomsrörelserna i Stockholm anordnade en demonstration för Israel mot slutet av maj 1967 skrev såväl SSU, Socialdemokratiska student studentförbundet som VPKs ungdomsförbund under demonstrations uppropet.

Situationen ändrades dock snabbt efter sex dagarskrigets slut. Det blev allt mer klart för oss att vi förväntades välja mellan "Israel" och socialismen. Situationen var liknande även i andra europeiska länder. Detta ledde till att en del av oss valde den "internationella" socialismen medan inte så få flyttade till Israel med hoppet att där kunna vara både sionister och någon form av socialister.

Det förefaller mig att Tony Judt gick igenom någon form av denna process men att han till skillnad från de flesta andra som kom att välja det "internationella" socialistiska alternativet lyckades hålla en ideologisk socialdemokratisk linje i stället för att under kortare eller längre tid flyta iväg till olika extrema marxistiska läger.

Som sionist kan man beklaga att Tony Judt efter 1967 var så negativt inställd till Israel men detta får inte hindra en att inse att han var en av det moderna Europas främsta historiker.

En ledande partifunktionär i det israeliska arbetarpartiet påpekade ofta att den österrikiske, judiske, social demokratiske partiledaren, Bruno Kreisky, som också var landets statsminister under icke så få år var en av de mest klartänkande europeiska politikerna under andra halvan av 1900-talet. Dvs tills det rörde den judiska frågan och sionismen då han blev totalt ologisk.

Frågan är om inte Tony Judt led av samma tanke förvirring.

Läs även andra bloggares åsikter om Tony Judt, Sionism, Israel, Sex dagarskriget,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Skånskan,
GP,
ST,

En hårsmån från totalt Mellanöstern krig

Vem vet, men det är inte osannolikt att Mellanöstern i förgår (03082010) var ytterst nära ett totalt krig eller åtminstone ett rejält krig vid den israelisk- libanesiska och den israelisk-syriska gränsen.

Detta på grund av att befäl inom den nionde libanesiska brigaden till synes på eget bevåg provocerade fram ett gräns intermezzo vid den israelisk-libanesiska gränsen. Det är ännu oklart om på vilken nivå beslutet togs i den libanesiska brigaden. Men spekulationerna rör sig mellan antingen brigad chefen eller chefen för det kompani som öppnade eld mot de israeliska soldaterna.

Huvuddelen av den libanesiska armens nionde brigads officerare och soldater är shia muslimer. I och med detta har de en naturlig lojalitet mot södra Libanons befolkning som till sin helt övervägande del också är shia muslimer. Att medlemmarna i den nionde brigaden inte kan vara helt objektiva gentemot den shia muslimska organisationen Hizbollah vilken är södra Libanons starkaste politiska och militära organisation är naturligt. Frågan är bara om de, när/om det kommer till kritan, kommer att vara lojala mot den libanesiska centralregeringen eller kommer att styras av sin religiöst/etniska tillhörighet?

Sedan ett antal månader provocerar den nionde brigaden fram incidenter inom sitt ansvarsområde efter den israelisk-libanesiska gränsen, vilka visserligen ännu inte krävt offer i döda eller sårade men som fört med sig en ytterst spänd situation efter gränsen. Den israeliska armen är helt medveten om orsaken till denna förändring i det libanesiska uppträdandet, nämligen brigadens nye befälhavare - en ytterst extrem shia muslim som står Hizbollah nära. En brigad chef av denna typ i södra Libanon kan bli en gnista som direkt eller indirekt utlöser det krig som ingen vill ha.

Låt oss nu se på händelseförloppet och det område i vilket det utspelades. Den libanesiska attacken skedde vid gränsen i närheten av kibbutz Mishgav Am i norra Gallillen och den libanesiska byn Al- Adaiseh. Liksom på många ställen efter den israelisk-libanesiska gränsen är inte säkerhets stängslet placerat exakt på den internationella gränsen utan ca 50 meter in på israeliskt territorium. Orsakerna till detta är i det helt övervägande fallen strategiska eller taktiska. Detta innebär dock inte att Israel avsagt sig suveräniteten av de områden som ligger mellan stängslet och den av FN fastställda internationella gränsen (den sk blå linjen) utan patrullerar i dessa med jämna mellanrum.

Tidigt på morgonen den tredje augusti meddelade den israeliska armen UNIFIL att den avsåg att ca klockan 0900 börja rensa bort vegetation i området mellan säkerhets stängslet och den blåa linjen. Som skäl till aktionen angavs att vegetationen i sitt nuvarande tillstånd förhindrade spaning över gränsen. På UNIFILs anhållan senarelades starten av arbetena till kl 11.30. Enligt ett uttalande av UNIFIL hade den libanesiska armen blivit underrättad tre timmar innan starten av arbetet.

När den israeliska styrkan påbörjade arbetet öppnade libanesiska krypskyttar eld mot den israeliska styrkans framskjutna kommando post (hebr. chapak) varvid den israeliska bataljonschefen träffades och avled innan han anlände till sjukhus. Dessutom sårades den israeliske kompanichefen, som förde det direkta befälet över aktionen, svårt.

Den israeliska försvarsmakten besvarade den libanesiska eldgivningen som även inkluderade beskjutning med RPG (anti tank raketer) med artilleri eld och beskjutning från attack helikoptrar. Eldgivningen pågick fram till 15-tiden på eftermiddagen. Utöver de ovan nämnda israeliska förlusterna stupade tre libanesiska soldater och ett antal sårades. Dessutom dödades en libanesisk journalist och en skadades.

Israel beskyller Libanon och dess arme för att planlagt ett bakhåll på den israeliska styrkan, något som naturligtvis förnekas från libanesiskt håll. Från israeliskt håll anser man att närvaron av journalister och fotografer mer än väl bevisar att aktionen var planerad. Det är mycket svårt för den libanesiska sidan att förneka närvaron av mediarepresentanter då namnen på den dödade och den skadade journalisten är kända. Att det fanns pressfotografer på plats framgår tydligt av alla de bilder som dessa tagit och som publicerats i israeliska tidningar.

UNIFIL förkastar totalt den libanesiska versionen om att de israeliska armstyrkorna trängt in på libanesiskt område och öppnat eld mot de libanesiska ställningarna.

UNIFIL Commander’s political advisor explains LAF’s blatant violation of UN Resolution 1701: “The Israelis pruned a tree south of the Blue Line…The IDF coordinated the pruning work with the Lebanese army through UNIFIL.”

Vi är inte speciellt vana vid att ett FN organ så uppenbart tar ställning för oss!

En talesman för det amerikanska utrikesdepartementet förklarade också att den israeliska styrkan hela tiden befunnit sig på israeliskt territorium.

För att läsarna skall kunna förstå hur farligt det är att leka med elden på det sätt som den libanesiska armen gjorde måste nämnas att det första och direkta israeliska beslutet efter att den israeliska styrkan blivit beskjuten var att damma av den plan som gjorts upp för ett liknande fall och som innebar att den israeliska försvarsmakten skulle slå till och totalförstöra ett stort antal av den libanesiska armens baser och anläggningar i södra Libanon. Detta skulle omedelbart föra med sig motåtgärder från den libanesiska armens sida. Det vore dessutom helt otroligt att Hizbollah skulle hålla sig utanför med följd att de raketer som det israeliska flygvapnet inte lyckats slå ut skulle börja falla över Israel ned till något söder om Tel Aviv. Allt detta innan världssamfundet skulle haft tid att reagera och sätta stopp, eller åtminstone bromsa upp den ömsemässiga slakten och förstörelsen. Om sen Iran, Syrien och Hamas i Gaza också skulle ge sig in i leken så..........

Tur nog beslutade sig den israeliska ledningen för att svara hårt men inte för hårt. Man klargjorde dock att det inte alls var säkert att man nästa gång skulle reagera på samma sätt. Men vad händer om någon vildhjärna till pluton eller kompanichef i den libanesiska armens nionde brigad får för sig att hämnas på "de västerländska imperialisterna och dess sionistiska medlöpare".

Den libanesiska armen liksom det "Nya Libanon" som växte fram under den Harrari den äldres ledning har haft och har än i dag USA och Frankrike som faddrar. Det är mindre troligt att de kommer att dra sig sig tillbaka efter gårdagens incident. Ett sådant handlande skulle i längden bara innebära att Libanon i brist på alternativ skulle falla i händerna på Iran, Syrien, Hizbolla och Hamas lägret, något som ju knappast ligger i USAs och Frankrikes intresse.

Men vad händer om den Internationella domstolen i Haag inom en nära framtid (några månader) förklarar att mordet på den tidigare libanesiske premiärministern Rafiq Al Harari - tillika fader till den nuvarande libanesiske premiärministern - utförts av ledande personer i Hizbollah?

Hizbollah tillsammans med Syrien och Saudi Arabien (!) har satt domstolen i Haag under press för att förhindra detta det troligaste utslaget. (I och för sig kan man fråga sig varför den demokratiska världen inte reagerat mot denna flagranta inblandning ). Det är inte otroligt att Hizbollah kommer att med vapenmakt hindra genomförandet av beslutet.

Tyvärr är det inte osannolikt att Israel kommer att bli skadat i den röra som kommer att uppstå i Libanon och kanske också Syrien vid en dom/utslag som klart lägger skulden för mordet på Hizbollah.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Libanon, Hizbolla, UNIFIL, Hararimordet,



Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
VG,
SVT,
GP,
Skånskan,

Dagbladet,
GD,