fredag 13 augusti 2010

Historikern Tony Judt 1948 - 2010.

Att kolla in lådanE-posten är något som måste göras. En del intressanta saker, en del som man suddar på direkten. Men i allmänhet inget uppseendeväckande bland de mellan 30 till bortemot 70 dagliga mailen. Men plötsligt i söndags (0808) stirrade jag på en rubrik " Tony Judt, Chronicler of History, Is Dead at 62".

Jag måste erkänna att jag blev chockad av flera skäl. Först och främst över att världen förlorat en av de historiker som utan att göra våld på den vetenskapliga sanningen skrev på ett sätt som fick icke fackhistoriker att uppmärksamt läsa vad han skrev. Dessutom insåg jag faran med att koncentrera sig för mycket på politik sidorna i spec. de amerikanska och brittiska tidningarna. Om jag hade spritt mig lite mer så hade jag inte missat Judts sjukdom.

Hans stora verk om Europa efter andra världskriget fram till 2005 - POSTWAR A History of Europe Since 1945 - är ett grundläggande epos om det Europa som på gott och ont växte fram efter att de två världskrigen totalt trasat sönder det Europa som fanns intill sommaren 1914.

Man kan sträck läsa boken men även använda den som referens verk.

Utan att det på något sätt skadar verkets objektivitet känner man när man läser den Judts ideologiska bindning till den europeiska demokratiska socialismen.

Man kan se hans nästa bok - REAPPRAISALS on the Forgotten Twentieth Century - som en fortsättning men den kan läsas fristående, delvis för att den går en smula utanför Europa och även behandlar USA och Israel.

I dag är Judt känd som en frän kritiker av sionismen och speciellt det moderna Israel. Man kan varken bortse från detta eller koma ifrån det. Det är bara ett faktum. Men det påverkar inte på något sätt hans ställning som en av det moderna Europas främste historiker och definitivt dess främste krönikör.

Till skillnad från många judiskt europeiska akademiker som framfört liknande kritik som Judt mot sionismen och det moderna Israel startade Judt sin roman med den judiska staten i en roll som aktiv förespråkare - och inte bara i ord - utan även i handling - i en av den sionistiska arbetarrörelsens pionjär ungdomsrörelser.

Denna del av Judt livshistoria är också en del av den europeiska historien. Den sionistiska arbetarrörelsen organiserade från slutet av det första världskriget och till långt efter staten Israels grundande bland judiska ungdomar i Europa ungdomsrörelser, vars mål var att ideologiskt och praktiskt förbereda dessa ungdomar för ett liv på kollektiva jordbruks kolonier - kibbutzer - i Israels land.
Här är inte platsen för att gå in på dessa rörelsers historia - om än så intressant - utan bara att konstatera att Judt var verksam i en av dem som både i Israel och Diasporan gick under namnet Dror. Den var som alla dessa rörelser affilerad med ett politiskt parti i Israel, Achdut Avoda och detta partis kibbutz rörelse, Kibuttz HaMeuchad. Achdut Avoda var ett vänster socialistiskt sionistiskt parti som, och vilket kan vara överraskande för de oinitierade, hade stark storisraelisk inriktning. Dvs ett Israel från Medelhavet till Jordan floden.

Tony Judt deltog under mitten av 1960 talet i ett antal sommar läger anordnade av Dror i kibbutzer tillhörande Kibbutz Hameuchad. Han var under en period det brittiska Drors internationella sekreterare. Från februari till juni 1967 var han volontär på Kibbutz Machanaim i Norra Gallileen. Vid sex dagarskriget volonterade han till den israeliska armen och tjänstgjorde som tolk och chaufför.
Tony Judt sommaren 1967, Israel
Troligtvis Kibbutz Machanaim

Men Judt började dock redan en kort tid efter sexdagarskriget bli allt mer tveksam om sionismen och det moderna Israel.

Jag har letat efter någon av Judt skriven förklaring till varför han valde socialismen - om än i en moderat form - istället för att fortsätta den linje som han redan slagit in på, nämligen en sionistisk. Har inte hittat någon förklaring till hans val i den situation som så många judiska, sionistiska och socialistiskt inriktade ungdomar ställdes inför under slutet av 1967 och de närmaste åren därefter.

Låt mig förklara. Intill sex dagarskriget i juni 1967 hade det inte varit något speciellt problem för judiska ungdomar att vara både sionister och socialistiskt inriktade. De, eller låt mig vara helt öppen, vi accepterades utan problem av våra icke judiska socialistiskt inriktade kamrater. När de judiska ungdomsrörelserna i Stockholm anordnade en demonstration för Israel mot slutet av maj 1967 skrev såväl SSU, Socialdemokratiska student studentförbundet som VPKs ungdomsförbund under demonstrations uppropet.

Situationen ändrades dock snabbt efter sex dagarskrigets slut. Det blev allt mer klart för oss att vi förväntades välja mellan "Israel" och socialismen. Situationen var liknande även i andra europeiska länder. Detta ledde till att en del av oss valde den "internationella" socialismen medan inte så få flyttade till Israel med hoppet att där kunna vara både sionister och någon form av socialister.

Det förefaller mig att Tony Judt gick igenom någon form av denna process men att han till skillnad från de flesta andra som kom att välja det "internationella" socialistiska alternativet lyckades hålla en ideologisk socialdemokratisk linje i stället för att under kortare eller längre tid flyta iväg till olika extrema marxistiska läger.

Som sionist kan man beklaga att Tony Judt efter 1967 var så negativt inställd till Israel men detta får inte hindra en att inse att han var en av det moderna Europas främsta historiker.

En ledande partifunktionär i det israeliska arbetarpartiet påpekade ofta att den österrikiske, judiske, social demokratiske partiledaren, Bruno Kreisky, som också var landets statsminister under icke så få år var en av de mest klartänkande europeiska politikerna under andra halvan av 1900-talet. Dvs tills det rörde den judiska frågan och sionismen då han blev totalt ologisk.

Frågan är om inte Tony Judt led av samma tanke förvirring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Skånskan,
GP,
ST,

2 kommentarer:

Christian Schickhardt sa...

Kort kommentar: intressant, lärorikt, kommer att följa din blogg med intresse i framtiden. Själv är jag nybörjare i bloggvärlden. Tack!

Skrev ett inlägg "Tysk flaggstrid i Libanon". Blev chockad när jag läste artikeln om naziprydda Tysklandflaggor i Beirut under fotbolls-VM.

http://chschickhardt.blogspot.com/2010/08/tysk-flaggstrid-i-beirut.html

Pablo sa...

Istället för att spekulera:

Mot slutet av sitt liv publicerade Judt en rad självbiografiska artiklar i The New York Review of Books. En av dem heter "Kibbutz" och beskriver just hur han kom att lämna den sionistiska rörelsen. Några citat:
The other stimulus to separation, of course, was my experience with the army on the Golan Heights after the Six-Day War. There, to my surprise, I discovered that most Israelis were not transplanted latter-day agrarian socialists but young, prejudiced urban Jews who differed from their European or American counterparts chiefly in their macho, swaggering self-confidence, and access to armed weapons.

och

The utter incomprehension and palpable disdain of the kibbutz community in the face of my decision [hans beslut att studera i England] served merely to confirm my growing alienation from the theory and practice of communitarian democracy.

Läs den här: http://www.nybooks.com/articles/archives/2010/feb/11/kibbutz/