Den Yom Kippur som för alltid förändrade mitt liv

Följande bloggpost publicerades första gången inför Yom Kippur 2008. Inget i mitt sätt att uppleva Yom Kippur har ändrat sig under de två år som gått sen dess. Därför tar jag mig friheten att publicera den igen lite mer än 12 timmar före årets Yom Kippur. Inget i texten har ändrats.

..................................

07102008

I varje persons liv finns det en eller ett antal dagar som etsats sig fast i hans eller hennes minne. I bland har händelserna också för alltid ändrat livet för dem.

Så här alldeles före Yom Kippur (Försoningsdagen på svenska och som i år infaller från solnedgången den 8 oktober t.o.m. solnedgången den 9 oktober) vill jag delge er mina minnen från Yom Kippur 1973, den dag Yom kippurkriget bröt ut. När jag så här 35 år senare ser tillbaka på mitt liv är det ingen tvekan om att den dagen för 35 år sedan troligtvis var en av de betydelsefullaste dagarna i mitt liv. Varje år på Yom Kippur vevas minnena från den 5-6 oktober 1973 framför mig.

Den följande artikeln är helt självbiografisk. Alla namn utom ett är autentiska.

Yom kippur, tav-shin-lamed-dalet (1973)

Efter att ha skjutsat Ewa (min före detta) till jobbet och Marek till daghemmet anlände jag själv till mitt jobb några minuter efter kl. åtta. Det fanns inget i gatubilden eller i jerusalemsbornas sätt att uppträda som tydde på att något speciellt höll på att hända. Huruvida jag avläste gatubilden rätt eller att jag, p.g.a. av att det trotts allt bara gått ca 21 månader sen jag och min familj invandrat till Israel, inte ännu hade utvecklat de infödda Israelernas känsla för att direkt lägga märke till att något inte var som det skulle vara är osäkert.

Inte heller fanns det något tecken på jobbet som tydde på att något kanske inte var ok.

Vid den här tiden arbetade jag på den del av finansdepartementets budgetavdelning som hade hand om utbildningsdepartementets budget. Chef för enheten var Beeri Chazak, en ca 30 årig sabra född och uppvuxen på kibbutz Afikim, Yigael Shacham, Dan Yarden och jag själv. Dan var huvudsakligen sysselsatt med den post gymnasiella sektorn, medan Yigael och jag arbetade med skolväsendets budget.

Vid min ankomst fick jag ett meddelande som kallade mig till ett sammanträde kl 10 hos chefen för utbildnings departementets gymnasieavdelning. Jag visste att Ewa inte skulle bli så glad då jag meddelade henne detta som omöjliggjorde oss att smita lite tidigare från jobbet för att kunna tidigarelägga vår planerade avfärd till Natania.

Jag har inget minne av vad som avhandlades vid sammanträdet på utbildningsdepartementet. Det tog slut ungefär kl 12. Däremot kommer jag aldrig att glömma de ögonblick då Beeri, Yigael och jag tog avsked från varandra med ett "vi syns på söndag morgon". Jag kan än i dag peka ut den exakta platsen. Beeri som var kompanichef i ett (reservist) fallskärmsjägar förband stupade 18 oktober på Suezkanalens västsida något söder om Ismalia. Yigael, löjtnant i reserven, sårades svårt på krigets sista dag under strider på norra Golan men överlevde.

Nåväl, så småningom kom vi i väg till Natania, där Ewas föräldrar hade en sommarlägenhet med havsutsikt. Dom hade just köpt den och den var ännu en smula dåligt utrustad vilket gjorde att vi fick ta med oss en hel del saker som man normalt finner i en lägenhet. En sak som vi inte tagit med oss var en radio då det i Israel inte finns radiosändningar på Yom Kippur.

När vi kom fram fick vi höra av hustrun i grannfamiljen att den äldste sonen, som gjorde sin militärtjänst på Golan höjderna, fått sin permission indragen alldeles innan han skulle lämna sin bas. Varken grabbens mor eller vi fäste oss speciellt vid detta då vi antog att det berodde på något lokalt säkerhetsproblem.

Efter att ha sovit gott vaknade vi på morgonen och tittade ut över en nästan totalt tom strand. Det var i och för sig en smula ovanligt för även på Yom Kippur brukade det under dessa år finnas en hel del personer på stranden. Vi bestämde oss för att inte gå till stranden, troligtvis av någon känsla av sorten "att vi inte ville vara nästan de enda som gjorde ett sådant grovt brott mot den judiska traditionen".

Ungefär kl 14 då Ewa och jag satt och läste på balkongen medan Marek lekte i det stora rummet fick vi plötsligt se en ung religiös (med kippa och gymnastikskor) jude komma springande på gatan nedanför huset. Han hade dessutom en ryggsäck på sig. Vi tittade helt förvånade på varandra. Varför kommer en religiös jude springande på gatan under Yom Kippur med ryggsäck på ryggen? Ewa sa med en blandning av skratt och rädsla, "Det är kanske krig". Jag påpekade att det föreföll otroligt då vi inte hört några larmsignaler.

Ungefär en halvtimme senare kom Bror Kahns far, som bodde i våningen över oss, ned och bad mig komma upp och lyssna på radion då han inte helt förstod vad som sades i de Israeliska kanalerna. Detta tände alla rödljusen hos mig. Den Israeliska radion bryter inte tystnaden på Yom Kippur utan mycket vägande skäl. När jag kom till hans lägenhet stod saken helt klar för mig. På radion meddelades att egyptiska och syriska styrkor kl 1300 anfallit de israeliska ställningarna samt att de israeliska förbanden gjorde motstånd. Meddelandena avbröts hela tiden av kodmedelanden för reservister att infinna sig på förutbestämda uppsamlingsplatser.

Jag rusade ned till Ewa och berättade vad som hänt och bad henne hjälpa mig med att packa då vi måste åka tillbaka till Jerusalem så fort som möjligt då jag anade att min inkallelseorder skulle komma snart.

Så fort som vi börjat åka såg vi en syn som man inte ser på Yom Kippur i Israel. Fullt med fordon på gator och vägar, klungor av män med ryggsäckar som stod och väntade på att bli upplockade av huvudsakligen militära lastbilar samt mängder av män som bad om lift. Vi plockade upp två stycken som skulle till Jerusalemområdet. De gav oss lite mer detaljer om situationen men allt var ännu ytterst oklart. De berättade också att larmet i Natania inte hade fungerat i alla stadsdelar. En av dem som liftade med oss var reservist och en värnpliktig. Jag har många gånger undrat om de överlevde kriget.

Vi körde i rasande fart på vägar belamrade av militär och polisfordon samt bussar, överallt bussar och liftande unga män. Polisen reglerade trafiken i alla viktiga trafikkorsningar. Jag har ett flertal minnesbilder registrerade i min hjärna och en av de tydligaste är av en man i 25 årsåldern som i en av korsningarna på Kvish Geha sprang till en bil som tydligtvis erbjöd honom lift. Levde han ännu den 23 oktober (den dan kriget tog slut)?

Vi kom till Jerusalem på rekordtid, något mer än en timme. I korsningen mellan Sederot Eshkol och Kvish Rammalla vid infarten till Givat Tsorfardit där vi bodde stod en gammal halftrack (hebr. zachlam) Varför har jag aldrig förstått.

När vi kom till vårt hus visade det sig att en del grannar redan fått inkallelseorder medan jag fick min senare på kvällen. Den beordrade mig dock att inställa mig kl 0800 nästa morgon så jag hade gott om tid att packa det nödvändigaste samt att försöka få någon klarhet i vad som hänt och hände. Det var inte så lätt då vi enbart hade tillgång till Israelisk och Jordansk TV samt Israelisk radio och BBC. De Israeliska stationerna var starkt censurerade, den Jordanska partisk och BBC verkade inte fått fram mer än att svåra strider rasade på Golan samt att egyptiska styrkor på vissa avsnitt gått över Suezkanalen. Jag försökte ringa mina och Ewas föräldrar i Sverige men det fanns inga möjligheter.

Jag föredrar att inte i detalj kommentera Goldas och Dayans tal till det israeliska folket på kvällen. Vi visste inte att de var så fulla av felaktigheter som de var men de var definitivt inga morallyftare. Vi tittade ut genom vardagsrumsfönstret för att se om det fanns ljus i Zvulons (Händler) lägenhet. Då viste vi inte att han blivit kallad redan på morgonen. I ett annat fönster i samma hus där en kanadensisk vän till oss bodde tändes aldrig ljuset igen. Han störtade med en helikopter som han transporterades i.

På morgonen gav jag mig av efter att sagt farväl till Ewa och Marek. Jag uppmanade Marek (tre och ett halvt år) att ta hand om sin mor. Avskedssituationen påminde mig om situationerna när min far hade blivit snabbinkallad under andra världskriget. Rollerna var bara förskjutna en generation.

Efter att vi fått vår utrustning vid mobliseringsförådet i Sataf samlade vår kompanichef oss för att ge en orientering om våra kommande uppgifter. Jag tittade omkring mig och plötsligt slog det mig. "Arieh, det här är ingen övning, det är allvar".

Varje gång man frågar mig om vad Yom Kippor symboliserar för mig så rusar dessa bilder förbi, även om jag svarar något annat. Varje Yom Kippor återupplever jag de ovan nämnda händelserna.

EfterYom Kippor tav-shin-lamed-daled var mitt liv för alltid förändrat.

Efterskrift. När jag kom tillbaka till jobbet på budgetavdelningen nåddes jag av medelandet att av de ca 40 personer som arbetade där fyra stupat och tre, därav två allvarligt,sårats.

Läs även andra bloggares åsikter om Yom Kippur, Israel, Yom Kippur kriget,

DN,

SVT,

SvD, SvD2,