Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ryssland, Sovjetunionen, USA, FN, S-300, Georgien, Syrien, Hizbollah, NPT, EU, IAEA,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,