Efter att vi i några år i slutet av det 20 århundradet levt i en illusion av en demokratisk, kapitalistisk, framåtskridande värld där alla de brister som vi upplevt under de senaste 100 åren sakta men dock säkert skulle försvinna vaknade vi upp den 11 september 2001 med insikten att den fria demokratiska världen hotades till sina grundvalar av den islamska fundamentalismen. Men även efter detta datum trodde vi att vi levde i en värld där de västerländska idéerna och principerna på sikt skulle klara av hotet från den islamska fundamentalismen. Trotts allt hade dessa idéer under 1900-talet besegrat både det nazistiska och kommunistiska imperierna.
Vi var så upptagna med att njuta av frukterna av denna nya härliga värld på en gång som vi utan mycket kraft och inte speciellt framgångsrikt bekämpade den islamska fundamentalismen, att vi inte såg hur kärnan i det fallna kommunistiska imperiet, Ryssland, sakta men säkert under Vladimir Putins ledning gjorde come back på den internationella scenen. Ännu för ett antal månader sedan lyckades USA och EU tvinga på världen sin lösning av Kosovo problematiken. Detta trotts de ytterst starka och definitivt inte helt ogrundade protesterna från Rysslands sida. Ekonomiskt och maktpolitiskt levde vi ännu i en enpolig värld. Det försiggick förhandlingar om utökning av NATO österut genom att ge Ukraina och Georgien medlemskap. USA var supermakten. EU var ekonomiskt starkt men saknade en supermakts militära styrka.
Den 8 augusti bröt kriget mellan Georgien och Ryssland ut. Vem som började är en smula oklart men den direkta orsaken var den interna Georgiska konflikten mellan cetralregeringen i Tibilisi och de två provinserna Södra Ossetia och Abkhasia som definitivt inte accepterade den Georgiska överhögheten utan föredrog en rysk överhöghet. Det förefaller inte råda någon tveksamhet om att Ryssland en längre tid planerat en aktion mot Georgien och insett att de ovan nämnda provinserna kunde vara ytterst användbara i den ryska strävan att inte bli både i väst och sydväst omgiven av allt mer västinriktade länder. Kort sagt Moskva hade beslutat sig för att nu var det nog. Georgiens krav på att Södra Ossetia och Abkhasia oundvikligen var och skulle förbli Georgiska områden blev en förevändning för ett ryskt ingripande som dock handlade om att man från Moskvas sida inte var beredd att acceptera ett klart västinriktat demokratiskt och inom en snar framtid NATO anslutet Georgien. D.v.s. strävan efter att de till Ryssland gränsande staterna skall vara mer eller mindre välvilligt inställda (till Ryssland). En rysk målsättning från Peter den store till Breshnjev.
De ryska ledarna har idag även ett, ur deras synpunkt, strategiskt ekonomiskt argument för att ha en medgörlig regim i Georgien. Rysslands återinträde på den världspolitiska scenen grundas till icke ringa del på olje och gasinkomster. Europa är till 25% beroende av från Ryssland importerad olja och gas. Den oljeledning som i dag går från de azerbaijanska oljefälten i Baku genom Georgien till Ceyhan vid den turkiska medelhavskusten ger EU länderna möjlighet att erhålla olja utan att vara beroende av ryska politiska och ekonomiska påtryckningar. Situationen skulle bli en helt annan om Georgien blev en rysk lydstat.
Som situationen ser ut när detta skrivs så har Georgien förlorat men det är inte alls säkert att förlusten innebär att den blivit en rysk lydstat. De styrande i Tiblisi får i fortsättningen finna sig i följderna av deras lands geografiska närhet med en av världens två stormakter. Ryssland har återtagit sin ställning på den geopolitiska arenan, medan USA lidit ett svidande nederlag. USAs nederlag är inte till så liten del självförvållat. Redan vid tidpunkten för Kosovos självständighetsförklaring signalerade de ryska ledarna att om USA och EU skulle erkänna Kosovos utbrytande ur Serbien så skulle Rysland inte ha något att invända mot att Syd Ossetia och Abkhazia bröt sig ur Georgien. Detta gjorde inget intryck på de amerikanska ledarna och ej heller på huvudelen av EU ländernas ledare. USAs nederlag består till stor del av att förutom att Ryssland kommit tillbaka till den världspolitiska scenen, tilltron till USA hos en icke ringa del av dess allierade och speciellt delvis allierade har skadats på ett ytterst allvarligt sätt. Hjälpen Georgien fick var vackra ord men vackra ord har aldrig stoppat ryska stridvagnar (fråga ungrare, tjecker eller afghaner). När de ryska ledarna såg president Bush sitta och heja i simstadion i Bejing medan den ryska armen gick in i Georgien insåg att de inte hade någon omedelbar allvarlig amerikansk reaktion att ta hänsyn till. När det gäller EU så visar det sig bara en gång till att "softpower" inte tar när någon busstat använder sig av "hardpower". Man kan inte låta bli att komma att tänka på Stalins klassiska fråga "Hur många divisioner har Påven?".
Hur kommer Israel att påverkas av konflikten? Först och främst kommer Israels ställning visa vi USA att påverkas, då USA av naturliga skäl måste ta hänsyn till den nya goepolitiska situationen. Det kan, och kommer att uppstå situationer då USA av egna intressen inte kommer att kunna ge det stöd som det hittills kunnat i den enpoliga världen. Israel måste inse att detta inte beror på fientlighet från USAs sida utan bara en följd av att USA kan befinna sig i en situation där de egna intressena tar överhand över viljan och förmågan att stödja Israel. Dessutom bör Israel i sitt utrikespolitiska uppträdande icke handla på sätt som i onödan kan reta den ryska björnen. Man bör från Israels sida bli mer uppmärksam på inverkan av ekonomiska och militärekonomiska kontakter med olika stater på förbindelserna med Ryssland. Man behöver inte heller utgå från att de framtida förbindelserna med Ryssland automatiskt kommer att bli som förhållandet mellan Israel och Sovjet på 1960 och 1970 talen. Ansvaret i alla dessa frågor ligger givetvis inte enbart på Israel men även Israel bör dra sitt strå till stacken.
Det förefaller också som om Israel kunde vinna mycket på att analysera och begrunda modellen av den ryska krigföringen Jag hoppas att kunna återkomma till denna aspekt inom den närmaste framtiden.
På sikt påverkar givetvis den nya situationen även svenska militärpolitiska överväganden.
Vi var så upptagna med att njuta av frukterna av denna nya härliga värld på en gång som vi utan mycket kraft och inte speciellt framgångsrikt bekämpade den islamska fundamentalismen, att vi inte såg hur kärnan i det fallna kommunistiska imperiet, Ryssland, sakta men säkert under Vladimir Putins ledning gjorde come back på den internationella scenen. Ännu för ett antal månader sedan lyckades USA och EU tvinga på världen sin lösning av Kosovo problematiken. Detta trotts de ytterst starka och definitivt inte helt ogrundade protesterna från Rysslands sida. Ekonomiskt och maktpolitiskt levde vi ännu i en enpolig värld. Det försiggick förhandlingar om utökning av NATO österut genom att ge Ukraina och Georgien medlemskap. USA var supermakten. EU var ekonomiskt starkt men saknade en supermakts militära styrka.
Den 8 augusti bröt kriget mellan Georgien och Ryssland ut. Vem som började är en smula oklart men den direkta orsaken var den interna Georgiska konflikten mellan cetralregeringen i Tibilisi och de två provinserna Södra Ossetia och Abkhasia som definitivt inte accepterade den Georgiska överhögheten utan föredrog en rysk överhöghet. Det förefaller inte råda någon tveksamhet om att Ryssland en längre tid planerat en aktion mot Georgien och insett att de ovan nämnda provinserna kunde vara ytterst användbara i den ryska strävan att inte bli både i väst och sydväst omgiven av allt mer västinriktade länder. Kort sagt Moskva hade beslutat sig för att nu var det nog. Georgiens krav på att Södra Ossetia och Abkhasia oundvikligen var och skulle förbli Georgiska områden blev en förevändning för ett ryskt ingripande som dock handlade om att man från Moskvas sida inte var beredd att acceptera ett klart västinriktat demokratiskt och inom en snar framtid NATO anslutet Georgien. D.v.s. strävan efter att de till Ryssland gränsande staterna skall vara mer eller mindre välvilligt inställda (till Ryssland). En rysk målsättning från Peter den store till Breshnjev.
De ryska ledarna har idag även ett, ur deras synpunkt, strategiskt ekonomiskt argument för att ha en medgörlig regim i Georgien. Rysslands återinträde på den världspolitiska scenen grundas till icke ringa del på olje och gasinkomster. Europa är till 25% beroende av från Ryssland importerad olja och gas. Den oljeledning som i dag går från de azerbaijanska oljefälten i Baku genom Georgien till Ceyhan vid den turkiska medelhavskusten ger EU länderna möjlighet att erhålla olja utan att vara beroende av ryska politiska och ekonomiska påtryckningar. Situationen skulle bli en helt annan om Georgien blev en rysk lydstat.
Som situationen ser ut när detta skrivs så har Georgien förlorat men det är inte alls säkert att förlusten innebär att den blivit en rysk lydstat. De styrande i Tiblisi får i fortsättningen finna sig i följderna av deras lands geografiska närhet med en av världens två stormakter. Ryssland har återtagit sin ställning på den geopolitiska arenan, medan USA lidit ett svidande nederlag. USAs nederlag är inte till så liten del självförvållat. Redan vid tidpunkten för Kosovos självständighetsförklaring signalerade de ryska ledarna att om USA och EU skulle erkänna Kosovos utbrytande ur Serbien så skulle Rysland inte ha något att invända mot att Syd Ossetia och Abkhazia bröt sig ur Georgien. Detta gjorde inget intryck på de amerikanska ledarna och ej heller på huvudelen av EU ländernas ledare. USAs nederlag består till stor del av att förutom att Ryssland kommit tillbaka till den världspolitiska scenen, tilltron till USA hos en icke ringa del av dess allierade och speciellt delvis allierade har skadats på ett ytterst allvarligt sätt. Hjälpen Georgien fick var vackra ord men vackra ord har aldrig stoppat ryska stridvagnar (fråga ungrare, tjecker eller afghaner). När de ryska ledarna såg president Bush sitta och heja i simstadion i Bejing medan den ryska armen gick in i Georgien insåg att de inte hade någon omedelbar allvarlig amerikansk reaktion att ta hänsyn till. När det gäller EU så visar det sig bara en gång till att "softpower" inte tar när någon busstat använder sig av "hardpower". Man kan inte låta bli att komma att tänka på Stalins klassiska fråga "Hur många divisioner har Påven?".
Hur kommer Israel att påverkas av konflikten? Först och främst kommer Israels ställning visa vi USA att påverkas, då USA av naturliga skäl måste ta hänsyn till den nya goepolitiska situationen. Det kan, och kommer att uppstå situationer då USA av egna intressen inte kommer att kunna ge det stöd som det hittills kunnat i den enpoliga världen. Israel måste inse att detta inte beror på fientlighet från USAs sida utan bara en följd av att USA kan befinna sig i en situation där de egna intressena tar överhand över viljan och förmågan att stödja Israel. Dessutom bör Israel i sitt utrikespolitiska uppträdande icke handla på sätt som i onödan kan reta den ryska björnen. Man bör från Israels sida bli mer uppmärksam på inverkan av ekonomiska och militärekonomiska kontakter med olika stater på förbindelserna med Ryssland. Man behöver inte heller utgå från att de framtida förbindelserna med Ryssland automatiskt kommer att bli som förhållandet mellan Israel och Sovjet på 1960 och 1970 talen. Ansvaret i alla dessa frågor ligger givetvis inte enbart på Israel men även Israel bör dra sitt strå till stacken.
Det förefaller också som om Israel kunde vinna mycket på att analysera och begrunda modellen av den ryska krigföringen Jag hoppas att kunna återkomma till denna aspekt inom den närmaste framtiden.
På sikt påverkar givetvis den nya situationen även svenska militärpolitiska överväganden.
1 kommentar:
Det är tveklöst som du säger att den nya geopolitiska situationen drastiskt förändrats.
Det ska bli intressant att få dina rapporter om hur Israels politik återspeglar den "nya" verkligheten.
Skicka en kommentar