Direkta förhandlingar mellan Israel och Palestinierna i terrorns skugga

Enligt planerna kommer president Barack Obama att utlysa starten av direkta förhandlingar mellan Israel och palestinierna den 2. september. Dvs det rör sig enbart om palestinierna från Västbanken som representeras av The Palestinian Authority (PA) under Abu Mazens ledning. Hamas som styr och ställer i Gaza förkastar förhandlingar med Israel.

President Obamas utrikespolitiska initiativ under de 18 månaderna sedan han tillträdde med stora förhoppningar runt om i världen och ett nobel fredspris, som han fått för välmenande tal kan knappast definieras som framgångar.

Iran är enligt de flesta bedömare på väg mot att bli världens tionde kärnvapenmakt. Obamas ide att man skulle kunna tala iranierna tillrätta föll platt till marken då dessa ansåg, med rätta eller inte, att denna amerikanska politik innebar att USA inte var villigt att ta med hårdhandskarna om Iran inte visade sig vara medgörligt.

Tillbakadragandet av de stridande amerikanska förbanden från Irak var visserligen beslutat redan på president Bushs tid men slutfördes i dagarna utan att det var klart att de irakiska säkerhets styrkorna hade möjlighet att försäkra den formellt icke existerande irakiska regeringen att dessa skulle kunna hålla situationen under kontroll.

Enligt president Obama så var Afghanistan det centrala utrikes-och säkerhetspolitiska problemet då ett Talibanstyrt Afghanistan skulle ge Al Qaeda en bas från viken den skulle kunna slå till mot amerikanska intressen. Tyvärr så beslutade Obama för en "både äta och ha kakan politik". Han ökade de amerikanska stridande trupperna med 30.000 man, men å andra sidan deklarerade han att de amerikanska trupperna skulle börja tunnas ut från och med sommaren 2011. D.v.s han sa till Taliban ledningen "Håll ut till sommaren 2011 för sen börjar vi dra oss tillbaka". Ett helt nytt militärpolitiskt grepp.

Ingen vet ännu vad som kommer att ske sommaren 2011 men allt tyder på att det inte kommer att bli tal om någon större uttunning av de amerikanska styrkorna!

Politiken visa vi Nord Korea, Jemen och Sudan har inte heller varit entydig och genomtänkt.

En lösning av den israelisk palestinska konflikten var en av huvudpunkterna i Obamas politik. Vid vissa tillfällen framförde talesmän för Obama administrationen att en lösning av denna konflikt avsevärt skulle underlätta en lösning av övriga konflikter med de fundamentalistiska jehadist elementen runt om i världen och speciellt i Mellanöstern.

Det tragiska var dock att Obama och hans medhjälpare inte satte sig ned och analyserade varför alla försök till en uppgörelse från Oslo via Camp David till kvartettens färdplan misslyckats. Man hade tillgång till kapaciteter som Dennis Ross för att inte tala om Martin Indyk. Varför bjöd man inte in Ross och Indyk till ett internt veckoslutsseminarium och ställde dem frågan " Whythe hell did it allways go wrong"?

I stället beslutade man sig för att man visste bäst. Bosättningarna var det stora problemet. Det var ingen skillnad på de av Israel inkorporerade områdena i Östra Jerusalem och resten av Västbanken. Det var lika felaktigt att bygga ett hus i stadsdelen Ramot som i bosättningen Itamar. Osv, osv.

Allt detta ledde till att Israel först intog en allt annat en positiv ställning till USA administrationens propåer medan palestinierna med med oöverlagd glädje klättrade upp i det högsta träd de kunde hitta.

Den israeliske premiärministern, Bibbi Natanyahu, insåg dock snart att han måste finna en väg ut ur den situation de israelisk-amerikanska förbindelserna hamnat i. Detta inte minst pga att Natanyahu hela tiden ansett att faran med det Iranska kärnvapenprogrammet var det stora problemet som klart överskuggade det palestinska. Det iranska problemet var ett omedelbart existentiellt problem för Israel medan det palestinska - även om det på sikt också kunde bli existentiellt - för stunden inte var det största problemet. För att lösa det Iranska problemet behövde Natanyahu USAs stöd, och för att få det var Israel tvunget att ta sig an det palestinska problemet med alla de förvecklingar som Obama administrationen ställt till med.

Natanyahu var tvungen att svälja två för honom mycket beska piller. Först att förklara att Israel var berett på en tvåstatslösning om än med vissa viktiga förbehåll samt sedermera ett, om än, temporärt byggstopp i alla områden öster om 1967 års gräns. Israel förklarade sig vara villigt att starta direkta förhandlingar utan bindande förbehåll.

Även den amerikanska administrationen intog så småningom en mer positiv linje till Israel men det är ingen tvekan om att i de fall amerikanerna blir tvungna att "jämka" ihop parterna under de kommande förhandlingarna så kommer de amerikanska förslagen ligga närmare de palestinska åsikterna än de israeliska.

Obama samtyckte att pröva Israels linje. Palestinierna som är allt annat än intresserade av öppna förutsättningslösa förhandlingar har för närvarande motvilligt gått med på att delta i direkta förhandlingar men under förutsättningen att om inte det temporära byggstoppet förlängs då den utmätta tiden går ut den 26 september så kommer man att avbryta förhandlingarna.

Men även om man kommer fram till en lösning på byggstopps frågan som båda parter kan leva med så återstår många svåra problem. Ett av dem är gränsfrågan. Man har utgått från att den gräns mellan Israel och den till Jordanien införlivade Västbanken som gällde före sex dagars kriget 1967 skall vara basen får den nya gränsen. Detta innebär inte att det exakt blir samma gränsdragning, då det också varit klart för parterna, inklusive den amerikanska administrationen, att vissa mindre gränsjusteringar måste göras av demografiska och säkerhetsmässiga skäl. Detta skall ske genom landbyte mellan Israel och den Palestinska staten.

Intill i dag har man (israeler, palestinier och amerikaner) talat om ca 4 procent av det palestinska området som skulle tillfalla Israel, vilket i sin tur skulle avträda landområden av liknande storlek till palestinierna. Vid ett sådant byte skulle ca 80 000 av de 510 000 israelerna som i dag bor öster om 1967 års gräns skulle behöva repatrieras till Israel. I dag talar palestinierna om 1.8 procent i stället för fyra. Denna ändring skulle föra med sig att ytterligare bort emot 180 000 skulle behöva repatrieras! Knappast något som Israel kan gå med på.

Det israeliska kravet att palestinierna skall erkänna Israel som en judisk stat liksom att den definieras som en palestinsk godtas inte av palestinierna. Dvs den palestinska staten skall vara palestinsk medan Israel inte kan få erkännande som en judisk stat. Bakgrunden till detta är att Israel motsätter sig att palestinaflyktingar kan få komma tillbaka till Israeliskt område, då detta i praktiken skulle fåra med sig att Israel blev en bitnationell stat.

Händelser av typ terroraktionen på kvällen den den 31 augusti då fyra israeler mördades av en Hamas terrorister i närheten av Hebron bidrar ju knappast till en lugn och förtroendefull förhandlings miljö. Att se bilderna på på de fader- och moderlösa barnen i dagens tidningar gör ju knappat heller den israeliska allmänheten mer försonligt inställd.

Vad kommer nu att hända? Media frågar sig hur länge kommer det att ta innan förhandlingarna bryter samman. I och för sig är det inte alls säkert att förhandlingarna kommer att bryta samman. Mycket hänger på hur amerikanerna, läs Obama, kommer att få parterna att trotts allt förstå att det nuvarande försöket kan bli det sista under en lång tid. Ytterligare en orsak som kan driva på i positiv riktning är att ett sammanbrott för de nuvarande förhandlingarna med icke ringa sannolikhet kan föra med sig ett regionalt krig i Mellanöstern. Något som varken PA eller Israel är intresserade av.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, USA, Obama, Fredsförhandlingar, Hamas, Terror,

Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,
GP, GP2, GP3, GP4,
BLT,
Dagbladet, Dagbladet2,
Skånskan, Skånskan2, Skånskan3,
LT,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen, Expressen2, Expressen3,
EK,
Arbetarbladet,