Obama verkar inte ha lärt sig

Det verkar som om president Barack Obama under de två åren som gått sedan han tillträdde posten som världens mäktigast man, inte insett att hans något naiva uppfattning om hur man skulle kunna tala tillrätta hänsynslösa ledare runt om i världen tyvärr var verklighetsfrämmande. Han verkar än i dag inte förstå att om han inte visar att han är villig att sätta hårt mot hårt så kommer USA alltmer förlora sin ställning som den ledande stormakten.

En sådan utveckling skulle vara tragisk då alternativen - Kina, Ryssland, Indien - lindrigt sagt inte är så tilltalande.

Obama är i grund och botten en skicklig inrikespolitiker men har till synes ingen uppfattning om hur man driver utrikes- och säkerhetspolitik.

Han införde ett allmänt sjukförsäkrings system som omfattar alla USAs medborgare. Européer och israeler för vilka ett sådant system är en självklarhet har svårt att inse vidden av detta revolutionerande drag i USA.

Utrikespolitik var han dels ointresserad av och dels okunnig om. Tyvärr så insåg han inte detta utan gjorde tabbe efter tabbe.

Medvedev och Putin insåg snabbt att Obama var ett lätt byte och så försvann den amerikanska robotskölden i Europa, som i grunden var riktad mot Iran och inte Ryssland.

Han han sträckte ut en försonande hand mot den Islamska världen som inte blev allt för imponerad av detta drag. Tvärt om, de såg det som ett tecken på svaghet hos den amerikanske presidenten.

Han förklarade att Islam i grunden var en fredens religion vilket inte imponerade på varken fundamentalistiska eller mer pragmatiska muslimer, för att inte tala om de anhöriga till offren för de muslimska terroristerna Att de flesta offren för den muslimska terrorn var muslimer bortsåg han dessutom ifrån.

Hans ide att det skulle gå att prata och förhandla med den iranska ledningen om att denna skulle förbinda sig att inte utveckla kärnvapen föll platt till marken och de av Obama omhuldade och av FN sanktionerade ekonomiska sanktionerna har ännu inte visat sig ha någon avgörande verkan. Man har bara förlorat två år under vilka Iran nästan ostört framskridit på vägen mot att bli världens tionde kärnvapenmakt.

Han har ett stort ansvar till att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna gått i stå genom att framföra krav på Israel som fått de palestinska ledarna att klättra upp i alla tänkbara träd ur vilka han inte kan få ned dem när han insett att en del av idéerna inte var så lyckade.

Han började med att tala stort om vikten av kriget i Afghanistan men förstörde sen allting genom att förklara att de amerikanska styrkorna successivt skulle dra sig tillbaka från och med 2011. Detta utan att inse att taliban styrkorna då kan avvakta och se om detta verkligen inträffar och därefter ligga lågt och vänta på att USA- och ISAF styrkorna ger sig av. Det för dessutom med sig att afghanerna i allmänhet inrättar sig efter ett framtida läge där Taliban blir en viktig eller den viktigaste politiska och militära faktorn i Afghanistan.

Tyvärr verkar det inte som om Obama insett att hans sätt att utforma USAs utrikes- och säkerhetspolitik lindrigt sagt är verklighetsfrämmande. Under de senaste veckorna har vi fått ett antal nya exempel på Obamas envishet eller oförmåga att se verkan av sin politik.

1. För ett antal dagar sedan fick personer på hög nivå i Israel information från ansvariga, höga källor i Washington att USA inte kommer att militärt anfalla Iran innan tillbakadragandet av de amerikanska trupperna från Irak och Afghanistan är slutfört. Uppgiften publicerades i Yediot Achronot (pappersupplagan) av tidningens ledande militär- och säkerhets skribent den nionde november. Tidningen i fråga uppger att den fått informationen från en högt uppsatt källa i Obama administrationen Enligt planerna skall de sista amerikanska trupperna lämna Irak i augusti 2011. När det gäller Afghanistan är läget oklarare. Obama har visserligen fastställt att delar av de amerikanska trupperna skall börja lämna under år 2011 men det är ytterst oklart hur många det rör sig om. General Petraeus, befälhavare för USA och ISAF styrkorna i Afghanistan, har mer eller mindre klargjort att tillbakadragandet kommer att vara beroende av "situationen på marken".
Vid den s.k. Kabulkonferensen i juli 2010 fastställdes att de Afghanska polis och militärstyrkorna skall få hela säkerhetsansvaret under år 2014. Även om detta verkligen blir fallet så innebär det inte att de icke afghanska styrkorna kommer att lämna under år 2014. Icke obetydliga delar kommer att finnas kvar som "backup" och som trupputbildare och rådgivare. Man kan på goda grunder dessutom ifrågasätta att "situationen på marken" kommer att möjliggöra för de afghanska styrkorna att helt överta ansvaret under 2014 då den nuvarande Counter Insurgency (COIN) strategin är en allt annat än snabbverkande strategi. En del kommentatorer pekar på datum som är mycket närmare 2020 än 2014!

Några av följderna av beslutet är dock klara. Obama har beslutat att inte anfalla Iran innan presidentvalet 2012. Detta innebär att Iran nu har två år på sig, om de så önskar att utveckla sin första a-bomb något som enligt amerikansk uppfattning Iran inte har den tekniska och vetenskapliga förmågan att göra under de närmaste två åren. Dock, och detta är det allvarliga, Israel delar ej den amerikanska bedömningen av Irans förmåga och utesluter inte att Iran har mindre än två år till bomben. Denna bedömning kan föra med sig att Israel känner sig tvunget att slå till under de närmaste två åren - med eller utan amerikanskt godkännande. Pga att det första israeliska anfallet av naturliga skäl blir svagare än ett amerikanskt så finns risken att konflikten både tidsmässigt och geografiskt får större omfattning än ett kraftigt amerikanskt anfall. Här har vi ytterligare en felkalkylering i Obamas politik. När det gäller en fråga som den iranska bomben så kan inte Israel ta hänsyn till Obamas interna politiska planering vilket kan, med all sannolikhet om Israel slår till, leda till att USA blir indragit i en militär konflikt på en av det icke planerat datum.

2. En mycket mindre händelse som dock utvisar Obamas oförståelse för frågan om Islamisk terror i delar av världen. För ett antal dagar sedan under Obamas besök i Indien vid ett sammanträffande med Indiska studenter uppstod ett hövligt men dock allvarligt meningsutbyte mellan den amerikanske presidenten och de indiska studenterna. Dessa frågade honom vad han avsåg att göra för att motverka den islamska jihaden i vars namn terrordåd i Bombay och Kashmir utförts. Tillsynes utan att förstå den känslomässiga bakgrunden i Indien till islam föreläste Obama för studenterna om att det fanns många former av jihad samt att delar av dessa alls inte var våldsamma. I och för sig sant, men de indiska studenterna ville ha svar på vad den amerikanske presidenten avsåg att göra med de våldsamma formerna av jihad.
Har tagit upp exemplet för att visa på Obamas oförmåga att inse de komplexa känslorna hos personer som lever i länder och områden där islamska terrorister utfört sina dåd. Dessutom borde Obama varit medveten om att Indien sedan sin tillkomst utkämpat tre krig med sin muslimska granne, Pakistan med allt vad det innebär.

3. Ytterligare ett exempel på den amerikanske presidentens oförmåga att inse vad man skall säga och inte säga offentligt är hans reaktion på det israeliska beslutet att bygga ytterligare 1000 lägenheter i Jerusalem stadsdelen Har Homah som ligger på av Israel efter 1967 inkorporerat område. Faktiskt innebär det ingen förändring som skulle kunna påverka förhandlingarna mellan Israel och palestinierna då Har Homah liksom andra judiska stadsdelar som uppförts på inkorporerad mark efter 1967 inte är något som är förhandlingsbart Den enda följden av Obamas yttrade är att den palestinska ledningen klättrar än högre upp i träden. Bibi Natanyahus svar på Obamas uttalande var fränt och klart. "Inga delar av (det judiska A.F.) Jerusalem är bosättningar". Man kan fråga sig varför Obama som satsat så mycket prestige på att uppnå ett avtal mellan Israel och palestinierna själv saboterar känsliga diplomatiska förhandlingar?

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Islam, Jerusalem, Terror, Palestinier, Afghanistan, Kabulkonferensen, Taliban, ISAF,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen,
VG,
SVT,