Quo Vadis Egypten?

Frågan vad som kommer att hända med och i Egypten är idag en fråga som det går att få många svar på beroende på vem man frågar. Situationen är så pass öppen att varje person eller institution som ger ett svar överhuvud taget är till stor del omedvetet influerad av dess eller dettas subjektiva intressen i sin utvärdering till vad som kommer att hända. Dessutom kan man inte bortse från att en del av svaren inte är en förutsägelse utan har formulerats av givaren på ett sätt som är avsett att påverka utvecklingen med och i Egypten

Situationen utvecklar sig dessutom med en hastighet som gör att ett svar som ges, inom 24 timmar kan vara helt obsolet.

Om man försöker analysera problemen i dagens Egypten kan man utan större svårighet fastställa grunder till dagens situation. Ett av dem är helt enkelt befolkningsutvecklingen. Antalet invånare för 30 år sedan var ca 40 millioner. I dag rör det sig om 87! Men den Egyptiska ledningen, läs president Hosni Mubarak, har inte fört en ekonomisk politik i landet som har kunnat skapa en reell ekonomisk grund för dessa 87 milioner att försörja sig på ett modernt och reellt sätt.

Det kommer att ta lång tid för varje typ av en ny regim att lösa detta problem samt att förklara för den egyptiska befolkningen varför det inte går att lösa detta grundläggande problem på några få år.

Ett annat problem är att i Egypten, i likhet med resten av arabländerna, det inte finns någon demokratisk tradition. Att utan en sådan över natten skapa ett demokratiskt samhälle är ju närmast en utopi. Dessutom möjliggör den för diverse antidemokratiska rörelser att under demokratins täckmantel ta makten.

När man tar del av vad som skrivs eller sägs i västerländska media kommen man till insikt om hur lite dessa förstår av de egyptiska problemen.

För alla de som ser massdemonstrationerna i Kairo som ett utslag av genuin gräsrots demokrati vill jag föreslå följande. Kolla bilderna från demonstrationerna. speciellt de som visar mängder av demonstranter. Hur många kvinnliga demonstranter ser ni? Låt er inte luras av bilder där fotografen zoomat in på en kvinnlig demonstrant. Bilderna från demonstrationerna visar klart hur det står till med könsdemokratin i Egypten.

Jag är den förste att hålla med om att man måste se till att medborgarna i de arabiska länderna blir i åtnjutande av en politisk och ekonomisk demokrati men vi måste se till att revolutionen inte kapas av det "Muslimska brödraskapet" i Egypten. För de okunniga är nämnda organisation en fundamentalistisk islamsk organisation vilken som mål har att göra den islamska lagstiftningen "Sharia" till den grundläggande lagstiftningen i Egypten. Om kapningen lyckas så får vi ju säga "bye, bye " till den Egyptiska demokratin. Det är definitivt en fara att det Muslimska brödraskapet kommer att lyckas då det är den största och i realiteten den enda reella egyptiska oppositions gruppen.

Enligt rapporter i israeliska etermedia så har det Muslimska brödraskapet varit mycket mer märkbart på gatorna i Kairo under söndagen (30012011) än tidigare.

Under eftermiddagen den 30 januari kom medelandena att Mohamed ElBaradei, den förre chefen för The International Atomic Energy Agency (IAEA), skulle tala på frihets torget i Kairo som ledare får en nybildad tak rörelse för sex egyptiska optionsgrupper. Däribland, och som den enda reella, det muslimska brödraskapet. Vid nitton tiden på kvällen kom ElBaradei till torget och höll ett tal inför tio tusentals demonstranter. Enligt uppgift så står han nu som ledare för en koalition av 10 egyptiska oppositions grupper - varav endast det Muslimska brödraskapet har en reell politisk betydelse. Han förklarade att han hade mandat från det egyptiska folket och gav president Mubarak ett ultimatum att lämna Egypten under kvällen.

ElBaradei är en helt ny figur på den egyptiska politiska scenen. Intrnationellt sett blev han känd som generalsekreterare för The International Atomic Energy Agency (IAEA). Han fick Nobels fredspris för sitt arbete inom IAEA. Han fick utstå mycket kritik för sitt alltför undfallande handlande i frågan om Irans nukleära program.

Enligt mediarapporter förefaller det som om den egyptiska armen mer och mer tar över makten i Egypten. Detta kan vara ett tecken på att Mubarak kommer att dra sig tillbaka från den dagliga administrationen och överlåta den på armen under ledning av den av honom utnämnde vise presidenten general Omar Suleiman. Även om det inte sagts rent ut av de Mubarak närstående är det mer eller mindre klart att varken president Mubarak eller att hans son Jemal Mubarak kommer att ställa upp i det inom några månader stundande presidentvalet.

Både inom den politiska och militära israeliska ledningarna har man under de senaste dagarna haft långa och allvarliga överläggningar om vad den nya situationen i Egypten kommer att innebära för de Israelisk-Egyptiska förbindelserna. Man hoppas att skadeverkningarna inte kommer att bli för stora men man är tyvärr mycket osäker om det. En liten illustration på detta var ett yttrande som ifrågasatte om Egypten i framtiden skulle begränsa Israels rätt att använda sig av Suez kanalen. Pga att Israel är en s.k. Ö-ekonomi, dvs en ekonomi som inte har internationella landförbindelser utan som är beroende av sjö- och lufttransporter är tillgång till Suez kanalen av största betydelse för landet. Det kan dessutom tilläggas att en blockad av israeliska marinenheters rätt att trafikera Suezkanalen skulle ha allvarliga följder för Israels geo strategiska situation.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Israel, Hosni Mubarak, Muslimska brödraskapet, Omar Suleiman,

Bloggar,
Al HaMatzav,
Försvar och Säkerhet,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14,

Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4, VG5,

Den libanesiska krisen hettar till. Saad Hariri viker sig inte för Hizbollah

Den Libanesiska krisen hettar till. Ett antal händelser ledde fram till kvällens (verbala) bomb. Tre av dessa var att

1. Hizbollah tillsammans med Amal - en sekulär Shia baserad milis - iståndsatte den 19 januari en militär övning, visserligen utan vapen, om hur man skulle inta Beirut med dess hamn och flygfält.

2. Saudiarabien förklarade att det avbröt på obestämd tid sina medlingsförsök angående den libanesiska regeringskrisen.

3. Turkiet och Qatar som också försökt medla tillkännagav ett antal timmar efter det Saudiarabiska beslutet att de för stunden beslutat att de också lade sina försök på is.

Framemot torsdagskvällen den 20 januari 2011 meddelade Saad Hariri - premiär ministern för den regering som Hizbollah lämnat och därigenom orsakat dess fall - att han var fast besluten att bilda en ny regering efter förhandlingar nästa vecka. Detta till trots att Hizbollahs grundkrav var att Saad Hariri under inga förhållanden skulle få bilda en ny regering. Libanesisk TV har även rapporterat att man upprättat starka vägspärrar på alla tillfartsvägar till Hariris regeringskansli.

Saad Hariri

Saad Hariris parlamentariska grund är den s.k. 14 mars rörelsen som har 68 av det libanesiska parlamentets ledamöter medan den av Hizbollah ledda oppositionen (8 mars rörelsen) har 60 mandat. Man kan dock inte bortse från att det mycket väl kan hända att ett antal parlamentsledamöter tillhörande 14 mars rörelsen går över till motsidan med motivering att de vill undvika en blodig konflikt. För mera information om den libanesiska konflikten se min bloggpost från den 17 januari "Tunisien, Libanon och Haririmordet.Uppdaterad den 17 januari 2011 21:11".

Man kan fråga sig varför Saad Hariri efter ett antal dagars tvekan nu intagit en så stark och kompromisslös hållning. Det är definitivt en risk att krisen kan trappas upp och bli okontrollerbar på sin väg mot ett inbördeskrig. Å andra sidan kommer Hizbollah vara beredda att ta på sig skulden för ett internt krig? Det är helt möjligt att både Hariri och Hizbollas ledare Hassan Nasrallah vet att Hariri dels handlat med USAs och Frankrikes stöd, uoch dessutom att de också förstått att Saudi Arabiens, Turkiets och Qatars ovilja att fortsätta med sina medlingsförsök innebär att de och flertalet av arabstaterna i grunden är ytterst ointresserade av att Iran genom Hizbollah skall ta över Libanon.

Den kände kommentatorn på och om arabstaterna, Ehud Yaari, gav i den israeliska TV-kanalen 2 på kvällen den 20 januari en på ytan otrolig men trotts allt inte så ologisk förklaring på Hariris handlande. Han menade att Hariri var medveten om att Syrien, som trotts att landet var allierat med Iran, inte ville att Iran de facto skulle ta över Libanon. Syrien har trotts allt flera vägande strategiska skäl för en sådan hållning, dels att det inte vill ha Iran både på sin väst gräns och på sin ost gräns, dels att Syrien inte helt övergett sin uppfattning att Libanon är en del av Stor Syrien. Ingen vet dessutom vilka löften/råd/påtryckningar Syrien fått från USA och Frankrike.

Låt oss inte glömma att grunden till den libanesiska krisen är skuldfrågan i mordet på Saad Hariris far, Rafik Hariri. Alla kompromisser mellan Hariri och Nasrallah skulle alldeles frånsett hur mycket makt Hizbollah skulle lyckas få i Libanon, också innebära att Saad Hariri skulle visa överseende med att de skyldiga till mordet på hans far skulle slippa ta sitt ansvar för dådet, något som inte enbart efter arabisk heders kod är i grunden otänkbart.

Läs även andra bloggares åsikter om Saad Hariri, Libanon, USA, Frankrike, Hizbollah, Haririmordet,

DN,
SvD, SvD2,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,

Arabvärlden i gungning. Tunisien, Libanon och Haririmordet. Uppdaterad 17012010 21.11

Under den sista sista veckan har arabvärlden kommit i en ordentlig gungning och ingen kan helt förutsätta vilka följderna blir. I Tunisien har en åtminstone till synes stabil men ytterst odemokratisk och korrumperad regim störtats till följd av allvarliga gatudemonstrationer som den tunisiska armen nekade öppna eld mot och därmed avgjort regimens öde. I Libanon har den nationella samlingsregeringen fallit efter att Hizbollah och med dem allierade fraktioner (8 mars rörelsen) lämnat regeringen i protest mot att premiärminister, Saad Hariri, nekat att på förhand förkasta resultaten från den av FN tillsatta undersökningskommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern, Rafik Hariri, (tillika far till Saad Hariri).

Uppdatering i slutet av bloggposten i rött

Låt oss börja med Tunisien som inte toppat nyhetssidorna under de senaste årtiondena. En tillsynes stabil liten republik på Afrikas medelhavs kust mittemot Sicilien. Dess president, Zine Ben Ali, kom till makten i november 1987 i en oblodig kupp mot den tidigare presidenten och landsfadern Habib Bourguiba. Ben Ali höll sig sedan vid makten genom dels ett antal riggade val och dels genom att frikostigt smörja sina närmaste medhjälpare med ekonomiska fördelar.

Ben Ali och klicken runt honom skodde sig samvetslöst på Tunisiens ekonomiska tillgångar och lämnade landets befolkning i fattigdom. En ledande israelisk specialist på arabvärlden, Ehud Yaari, definierade Ben Alis regim som en "kleptokrati". Det är givetvis självklart att regimen dessutom med sina säkerhetsstyrkor såg till att all opposition kvästes i sin linda.

Men bilden av Tunisien under Ben Ali är inte så enkel. Enligt den israeliska TV- kanalen 10, som är en välrenommerad kommersiell kanal med utmärkta nyhetsrapporter, så är är bl. a kvinnornas ställning den bästa i hela arabvärlden. Frågan är bara om det är något som i huvudsak rör kvinnor i de högsta samhällsskikten eller om det även är en verklighet ute i byarna på den tunisiska landsbygden. Om man gogglar "rigths for women in Tunisia" hittar man en hel del hänvisningar till att kvinnor råkat ut för åsiktsförtryck under de sista 10 åren. I och för sig visar detta att Ben Ali regimens förtryck även riktar sig mot kvinnor vilket i och för sig tyder på jämlikhet med männen. Å andra sidan tillhör största sannolikt dessa kvinnor de mer välbeställda skikten.

I december 2010 bröts dock fördämningarna och den tunisiska befolkningen som levt i ekonomisk fattigdom med en hög arbetslöshet tog sitt öde i sina händer och startade våldsamma demonstrationer runt om i landet som säkerhetsstyrkorna med våld inte lyckades slå ned. Tvärt om, allt efter att antalet skadade och dödade demonstranter ökade blev demonstrationerna allt större och våldsammare. Då den tunisiska armen slutligen nekade att öppna eld mot demonstranterna var regimens öde avgjort. Tills dags dato finns det endast ett tidigare exempel, Sudan 1985, på att gatudemonstrationer i ett arabiskt land lyckats att störta regimen.

Ben Ali lämnade makten och landet och flög den 14 januari 2010 till Paris för att sammanträffa med den franske presidenten Sarkozy som dock nekade att ge honom politisk asyl i Frankrike. Han fortsatte till Saudiarabien där han fick politisk asyl. Framtiden för visa huruvida de nya och kommande makthavarna i Tunisien kommer att göra försök att kräva tillbaka de miljard belopp som Ben Ali och hans fränder under årens lopp stoppat undan på banker runt om i världen

Det är intressant att EU, som så ofta uttalar sig mot diverse olika regimers brott mot mänskliga rättigheter, riktade en ytterst minorisk kritik mot den tunisiska regimens brutala behandling av de tunisiska demonstranterna.

Jag kan inte undvika att citera från EUOBSERVER av den 14 januari 2011.

On Monday (10012011 AF), Ms Ashton and Stefan Fuele, the enlargement and neighbourhood policy commissioner, responsible for relations with north African governments, said that the bloc's negotiations to upgrade relations with Tunis to "advanced status" would continue despite the brutality, but that they would involve greater commitment to "human rights and fundamental freedoms."

"We are concerned about the events that have been taking place in Tunisia in recent days," the pair said in a statement. "In particular, we deplore the violence and the death of civilians."

Left-wing, liberal and Green MEPs however have expressed their dismay at a "delayed" and "weak" response to the killings by foreign affairs chief Catherine Ashton.

Emelie Doromzee, of the Euro-Mediterranean Human Rights Network, told EUobserver that the EU should suspend its talks with the government and more strongly condemn the regime's actions: "Until now, the language has been so far from what one would expect and sees elsewhere. The EU has put out a very weak statement. It's past the stage of written statements. It's almost a month now that these protests have been going on. We need concrete actions from the EU."

"We can't forget that there are some member states that are very close to the Tunisian regime."

Both Euromed and other groups name member states France, Spain, Italy and "increasingly Malta" as the culprits within the EU Council, who depend on Tunisia and other north African autocracies in Algeria, Libya, Morocco and Egypt for, in Ms Doromzee's words, "prevention of immigration - this is number one, trade liberalisation, and stability and prevention of Islamic radicalism - even if stability doesn't mean freedom".

Nationella egenintressen och ekonomiska intressen har tydligtvis en ytterst "lugnande" inverkan på vad som t.ex Ms. Ashton anser vara brott mot mänskliga rättigheter!

Situationen i Tunisien är i dag ytterst allvarlig då det råder ett totalt kaos i landet med en utbredd laglöshet. Ett sådant läge inbjuder den tunisiska armen att göra ett försök att ta makten vilket ju knappast är i överensstämmande med demonstranternas önskemål. Dessutom kan man inte bortse från att den västra grannen - Algeriet - kan komma att ingripa militärt, något som nämnda land redan vid tiden för Ben Alis kupp 1987 hotade med.

På lite längre sikt finns också möjligheten att Al Qaedas lokalavdelning i Magreb - Al Qaeda in the Islamic Magreb (AQIM) - kan få ett stort inflytande bland dagens fattiga och arbetslösa demonstranter. Vi kommer troligen också fåse tunisiska-islamska exilpolitiker komma tillbaka till Tunisien. Inget av ovanstående ligger i Västeuropas EU medlemmars intresse.

S.k. moderata arabstater som Egypten, Jordanien och Marocko m.fl. ser mycket allvarligt på vad som i dag händer i Tunisien. Det finns en alldeles för god grogrund för de tunisiska demonstranternas idéer i dessa länder för att deras styrande eliter skall kunna sova ostört. Det är ingen tillfällighet att både Egypten och Jordanien höjt sina säkerhets styrkors beredskapsnivå.

Så över till Libanon. Först och främst måste jag framhålla att det politiska systemet i Libanon bygger på en grund som är främmande för vad vi är vana vid i västerländska länder. En av, och den nog viktigaste, hörnstenen är fördelningen av de högsta statliga ämbetena mellan olika etno-religiösa grupper. T.ex. så skall enligt den nationella pakten från 1943 presidenten vara en maronitisk kristen, premiärministern en sunni muslim, parlamentets talman en shia muslim, vise talman grekisk ortodox kristen, osv. För de intresserade rekommenderas att läsa lite libanesisk historia t.ex här och då speciellt från och med kapitlet French Mandate and Independence.

Som nämnts i ingressen till denna bloggpost så har den libanesiska regeringen fallit pga att Hizbollah och med dem allierade fraktioner lämnade regeringen då premiärminister SAAD Hariri nekade att på förhand förkasta rekommendationerna från den av FN tillsatta undersöknings kommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern Rafik Hariri.

Först och främst måste man hålla i minnet att Rafik Hariri var Saad Hariris far vilket gör det ytterst svårt för den senare att av politiska hänsyn försöka skyla över sanningen om skuldbördan. I grund och botten är det enligt arabiska hedersbegrepp en total omöjlighet för en son att göra något sådant.

Att Hizbollah varit inblandat i mordet på Rafik Hariri är ingen nyhet, mer eller mindre från dagen för mordet har detta sagts öppet. Problemet för Hizbollah är att organisationen i dag anser sig vara en Libanesisk nationell politisk rörelse. Den har i dag tillsammans med den allierade fraktioner 60 av det libanesiska parlamentets 128 medlemmar. Om det blev officiellt fastställt att Hizbollah var involverat i mordet så skulle organisationen framstå som en terrorist organisation och inte enbart det utan en terroristorganisation som går en främmande stats (e.g Irans) ärenden.

Enligt den libanesiska konstitutionen så skall premiärministern i den fällda regeringen utses till ledare av expeditions ministären. Dvs Saad Hariri skall vara denna ministärs ledare. Detta godtas ej av oppositionen som kräver att presidenten omedelbart skall utse en ny premiärminister (som godtas av Hizbollah). Majoriteten i parlamentet anser att Saad Hariri skall utses till ny premiärminister och leda en koalition på 68 parlaments ledamöter. I och för sig skulle detta kunna vara en lösning men det är inte säkert att Saad Hariri verkligen kan få ihop den en majoritet då de drusiska parlamentsledamöterna under Walid Jumbalats ledning står under starkt tryck från Hizbollah att byta sida vilket automatiskt skulle ge Hizbollah majoritet i parlamentet och därmed ta makten i Libanon. En sådan utveckling innebär att Iran har fått den reella makten i Libanon. USA har i klartext förklarat för den libanesiske presidenten att han under inga villkor fick böja sig för den libanesiska oppositionens ( läs Hizbollahs) krav att utnämna en ny premiärminister i stället för Saad Hariri.

Det är inte helt klart när undersökningskommissionens rekommendationer kommer att publiceras men det har redan läckt ut uppgifter som om de är sanna är politiskt sprängstoff av första graden.

En uppgift som citeras i israeliska media och som bitvis härrör från rapporter i den amerikanska nyhetssiten NewsMax är att beslutet att mörda Rafik Hariri fattades av Irans högsta andlige ledare Ayatollah Sayyed Ali Khamenei som beordrade de iranska revolutionära gardenas elit förband Al Kuds (The Jerusalem Force) vars chef, Qassem Sulemani personligen kontaktade Hizbollahs militära ÖB Imad Mughniyah och klargjorde Ali Khameneis order.

Mughniyah organiserade tillsammans med sin svåger den enhet som mördade Hariri. Dådet utfördes då Hariris bepansrade bil passerade en parkerad bil i vilken man placerad en mycket kraftig sprängladdning. Ytterligare 14 personer dödades vid explosionen. Enligt samma källor var iranierna övertygade om att Rafik Hariri gick Saudi Arabiens intressen. Enligt Iranierna skulle undanröjandet av Hariri bana vägen för Hizbollahs övertagande av makten i Libanon.

Enligt ovanstående källor var den syriske presidenten, Bashar Assad samt den dåvarande chefen för den Syriska underrättelse tjänsten också insatta i planeringen av mordet på Rafik Hariri.

Om de ovanstående uppgifterna verkligen är läckta från undersöknings kommissionens rapport är det svårt att se hur man skall kunna komma fram till en kompromisslösning av den libanesiska krisen. Utan en sådan är tyvärr ett nytt libanesiskt inbördeskrig en allt annan än otrolig utveckling med alla de risker som finns för att det skulle spilla över i stora delar av Mellanöstern. Ingen är i dag intresserad av en sådan utveckling men risken är att för många av de inblandade parterna klättrat upp så högt i sina träd att de inte kan ta sig ner igen. Det förefaller dock som den franske presidenten är villig att försöka arbeta fram en kompromisslösning.

Man kan dock inte bortse från att en kompromisslösning i grund och botten innebär att Iran lyckats stärka sin position som regional stormakt i Mellanöstern, något som inte bara USA och Israel utan även ett antal arabstater är allt annat än intresserade av.

Uppdatering 17012010 21.11
HaAretz engelska upplaga meddelar följande:

The prosecutor of the international Lebanon tribunal issued a draft indictment on Monday over the 2005 killing of former Prime Minister Rafik Hariri.

The contents of the draft indictment, which were sent to pre-trial judge Daniel Fransen, were not revealed and details of the charge sheet may not emerge for another six to ten weeks, when Fransen is expected to decide whether there is enough evidence to proceed with a trial.

"The prosecutor of the tribunal has submitted an indictment and supporting materials to the pre-trial judge," the UN-backed tribunal said in a statement.

The tribunal said the documents were handed to the registry, but added that the contents of the indictment will remain confidential at this stage.

De som vill läsa hela artikeln från HaAretz klicka här

Lästips: Hezbollah’s Latest Suicide Mission New York Times 12012011



Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Tunisien, Haririmordet, Saad Hariri, Rafik Hariri, Hizbollah, Al Qaeda Islamic Magreb, Mughniyah, Ali Khamenei, Bashar Assad,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Sydsvenskan,
Dagen,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7,
VG, VG2, VG3, VG4, VG5, VG6, VG7, VG8,

Chefen Easy Company, Major Dick Winters, har avlidit .

Den här bloggposten är definitivt något annorlunda men jag kunde inte låta bli att skriva den. Nåddes i dag av uppgiften att chefen för Easy Company, 506th Parachute Infantry Regiment, 2nd Battalion, 101 Airborne Division, USA Army, major Dick Winters avlidit i en ålder av 92 år.

Han var en av de tysta hjältarna i den amerikanska armén under det andra världskriget.

Han förevigades i Steven Ambroses två böcker Citizen Soldiers och Band of Brothers. Den senare boken låg också till grund för Steven Spielbergs och Tom Hanks TV serie från 2001 som visades i många länder runt om i världen, däribland Sverige och Israel.

Den bild man får av Dick Winters i böckerna och i TV serien är en officer av den typ som varje infanterisoldat som upplevt någon form av väpnad strid skulle vilja haft som sin chef.

Det är oomtvistat att Easy Company, 506th Parachute Infantry Regiment var ett av de mest framstående kompanierna i den amerikanska armén under WW II. Lojaliteten mellan de enskilda soldaterna i kompaniet var grunden för dess styrka, något som klart framgår i både boken och TV serien.

Vi kan bara konstatera att ytterligare en Screeming Eagle har för alltid lämnat oss.

Läs även andra bloggares åsikter om Dick Winters,

DN,


Bloggar,
Försvar och Säkerhet,

Självmordsbombaren i Stockholm var utbildad Jihadist

Oklarheten om självmordsbombaren i Stockholm var oorganiserad amatörbombare eller en som hade haft jihadist kontakter börjar nu bli klargjort. Detta givetvis under förutsättning att man kan sätta tilltro till uttalanden som emanerar från den irakiska säkerhetstjänsten.

General Dahai Kanani, chef för Iraks antiterrorist kommando, uttalade sig i den arabisk språkiga TV kanalen Al Arabiyah att Taimour Abdalwahhab (Stockholms bombaren) kom in i Irak från Turkiet och utbildades i tre månader för sitt uppdrag i Mosul, Irak.

Eftersom Mosul distriktet är ett av de få distrikt där Al Qaeda ännu är aktivt i Irak under benämningen The Islamic State of Irak förefaller det troligt att han utbildades i ett Al Qaeda läger i Mosul distriktet.

Detaljen att Taimour Abdalwahhab troligen utbildats i ett Al Qaeda läger i Mosul borde få det svenska SÄPO att dra öronen åt sig . Två självmordsbombare med svensk anknytning Abu Muaz och Abu Qaswarah har under de senaste två åren sprängt sig som självmordsbombare i Irak. Abu Qaswarah var vise ÖB för Al Qaeda vid sin död. Lindrigt sagt förefaller som om det finns ett kontakter mellan Al Qaeda Irak och Sverige.

Man kan dock fråga sig hur det kan komma sig att en person som genomgått instruktion i terrorverksamhet under tre månader kan, ur sin egen synvinkel, slabba till resultatet så ordentligt. Bombbältet som delvis exploderade i förtid och bilbomben som i stort sett bara blev en våldsamt brinnande bil. Ingen tvekan om att några tiotal julhandlande personer i Stockholms centrum hade en enorm tur.

Läs även andra bloggares åsikter om Självmordsbombare, Sverige, Irak, Yemen, Al Qaeda, Al Qaida, Al Shabaab, SÄPO,

Bloggar,
Chris Anderson Tänker,
Gudmundson,

DN, DN2,

Obamas (nästan) hemliga krig

Kriget i Afghanistan mellan å ena sidan Taliban och å andra sidan USA-NATO-ISAF styrkorna får ett relativt stort utrymme i media välden men inte ett så stort som vore befogat på grund av dess betydelse. Rapporteringen i Sverige är inte speciellt stor och rör sig i allmänhet om den svenska insatsen. Att det pågår ett parallellt krig mellan USA och det Pakistanska Taliban (TTP) i de nord västra pakistanska gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan - Federally Administered Tribal Areas FATA och North-West Frontier Province NWFP - överskuggas mer eller mindre helt av det stora kriget i Afghanistan.

Huvuddelen av drönar angreppen har skett inom två distrikt inom FATA området. 71% har skett North Waziristan medan 23% utförts mot mål i South Waziristan. Orsaken till att en sådan stor del av angreppen skett i dessa två områden är att TTP haft sina starkaste fästen i dem.

Karta över FATA och NWFP områdena
Klicka på kartan för att förstora den

I skillnad mot kriget i Afghanistan går de amerikanska soldaterna personligen inte in på pakistanskt territorium utan genomför sina aktioner med fjärrstyrda s.k. drönare huvudsakligen av typ Predator från militära baser i Nevada och Arizona USA.

Detta fjärrstyrda krig startade år 2004. Intill, inklusive den 1:a januari 2011 utfördes 218 attacker. Under de första fyra åren var det fråga om ytterst få (sammanlagt 10) anfall. Därefter ökade antalet ytterst starkt med 35 år 2008, 53 år 2009, 117 år 2010 och ytterligare 3 på nyårsdagen 2011. Ökningen under de två sista åren beordrades av president Obama personligen. Hans vicepresident, Joe Biden, argumenterade för att istället för att öka antalet amerikanska soldater i Afghanistan man drastiskt skulle öka användningen av drönare för att komma tillrätta med Taliban i nämnda land. Detta förkastades dock då det stred mot principerna för den s.k. COIN strategin som vars främste förespråkare, David Petraeus. nu är ISAFs överbefälhavare i Afghanistan.

Målen för "drönar kampanjen" är inte enbart att slå ut höga- och i många fall nyckelpersoner inom pakistanska taliban och Al Qaeda, mellan vilka det finns ett utvecklat operativt samarbete, utan också att allvarligt skada Al Qaedas externa nätverk och därmed minska och i görligaste mån förhindra organisationen att slå mot USA och dess allierade. Det senare uppnås dessutom att genom attacker eliminera ledare och medlemmar i AL Qaeda affilerade organisationer runt om i världen som instrueras i olika former av våldsam terror verksamhet i de Afghansk pakistanska gränsområdena.

Enligt amerikanska uppgifter så har från och med år 2006 till och med den 1:a januari 2011 1764 personer tillhörande Al Qaeda och Taliban stupat vid drönar angreppen medan endast 108 civilpersoner dödats. Det låga antalet civila dödsoffer är en smula märkligt men kan förklaras med att Al Qaeda och Taliban aktivisterna ofta lever med sina familjer eller delar av dem i anslutning till utbildningsläger och baser och att dödade familjemedlemmar inräknats i antalet dödade Al Qaeda och Taliban personer. I och för sig är detta logiskt då civilpersoner som vistas i militära områden under krigstillstånd knappast kan betraktas som icke involverade "non combatants". Om denna definition förkastas blir följden att de reella Al Qaeda och Taliban aktivisterna använder sig av sina familjer som "mänskliga sköldar" vilket innebär att aktivisterna gör sig skyldiga till en uppenbar krigsförbrytelse. Må så vara, problemkomplexet visar bara det absurda i att försöka applicera gällande krigslagar som stiftats för strid mellan reguljära arméer på en osymmetrisk väpnad konflikt mellan reguljära förband och irreguljära gerillaförband.

Pakistan är USAs närmaste allierade i Syd Ost Asien men de amerikanska drönar anfallen på pakistanskt område stör allvarligt kontakterna mellan de två länderna. USA behöver ett till sig positivt inställt Pakistan för att kunna föra ett effektivt krig i Afghanistan. Men den pakistanska militärledningen, som trots att Pakistan i dag har en civil regering, är allt annat än positivt inställd till detta krig. Den pakistanska regeringen behöver stöd av USA för att motverka den interna islamska terrorn som emanerar från TTP och Al Qaeda i de nord västra gränsområdena mot Afghanistan. Men den pakistanska militären är inte speciellt intresserad av att på ett effektivt sätt se till att TTP och Al Qaeda dels hindras att uppmuntra islamsk terror i resten av Pakistan och dels att nämnda organisationer inte mer eller mindre upprättar autonoma enklaver i gränsområdet mot Afghanistan. Lägg sen till att den starka pakistanska underrättelse tjänsten ISI spelar under bordet med TTP och Al Qaeda och inte enbart detta utan även i icke ringa mån understödjer Taliban i Afghanistan. I denna röra får vi inte heller glömma att Pakistan har bort mot 60 till 80 kärnladdningar som inte får falla i TTP och Al Qaedas händer. Hänger ni med i denna röra?

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghaafgnistan, USA, Taliban, Drönare, Al Qaeda, Al Qaida, ISAF, Jihadister,

DN, DN2, DN3,
Expressen,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
VG,