Fångutväxling

När jag sitter och läser inlägg i frågan om fångutväxlingen som jag fått från olika personer i Sverige och Israel blir jag ordentligt förvånad över att de mer eller mindre alla är negativa till avtalet som ingåtts med Hizbolla. Vid närmare eftertanke slår det mig dock att det är ganska naturligt att de som är mot avtalet fattar pennan och skriver varför de inte tycker om avtalet. De som är för känner inget behov att föra fram varför de håller med regeringsbeslutet. Jag har definitivt svårt att acceptera negativa åsikter från personer i Sverige som saknar Israelisk baggrund medan det är helt annorlunda med de många gånger ytterst kritiska synpunkter som Israeler för fram med det gemensamma att vi står inför ett enormt problem när vi vill försöka anpassa våra etiska värden i dagens Mella Östern. Det innebär att vi som israeler får vara beredda att ta konsekvenserna av våra uppfattningar i frågan. Fysiskt rör det oss,våra barn och våra barnbarn på ett helt annat sätt än judar och icke judar som sitter i Sverige och intellektualiserar om frågan.

En av dem referar den kollektiva israeliska "gutfeeling" som under de senaste dagarna tagit sig i uttryck i uttalanden av sorten "det här var sista gången som vi lämnade levande får att få hem döda". Principen bakom detta uttalande är helt logisk så länge vi rör oss på makroplanet. I det ögonblick man kommer ner på microplanet blir dock det mycket svårare att ge ett klart svar på frågan. Om någon tvekar om det så behöver han enbart kolla upp de tal som hölls vi Eldads och Udis begravningar. Det är lätt att förstå föräldrar och syskon då de utalar sig för den absoluta rätten att deras son ellr bror skall få en grav i hemlandet. Man kan inte heller bortse från liknande utalanden från soldater i Eldads och Udis förband. Här rör det bandet mellan vapenbröder i en arme som har som en av sina bärande principer att inte lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet. Speciellt när det gäller reservistförband så blir frågan mycket allvarligare, inte minst då deltagande i dessa till inte ringa del bygger på - om än icke officiell - frivillighetsprincip. Man kan diskutera om i krigssituationer inte oftast övergripande kollektiva krav kan ses som viktigare än de personliga kraven från familjer och vapenbröder. Det viktiga är som alltid att inte överdriva i endera riktningen utan sakligt väga varje fall på sina meriter.

En kategori är allvarligare än alla andra nämligen tillfångatagna gifta soldater. Här rör det rör sig om tillfångatagna eller stupade soldater (vars lik innehavs av fienden) och frågan om den tillfångatagna soldaten är död eller levande är avgörande för dennes hustru möjlighet att i framtiden starta ny familj. Detta beror på att det är nästan omöjligt att dödförklara enligt judisk religiös lag utan att antingen ha tillgång till liket eller ha trovärdiga vittnen. Beslutsfattarna i Israel stod inför det fallet då det gällde Udi Goldwassers hustru Karnit. Hizbolla nekade att ge någon som helst upplysning i frågan så om man inte frigivit Kuntar hade troligtvis aldrig fått klarhet i frågan med alla de konsekvenser som det skulle fört med sig för Karnit.

I det här fallet underlättades frågan då Kuntar knappast längre kunde ses som en säkerhetsfara (Man kan dock inte bortse från propagandavärdet).

David Landau som i en lång artikel i HaAretz argumenterar att avtalet var förkastligt då det innebär att regeringen tolkat den grundläggande zionistiska pricipen "le olam lo" (aldrig igen) på sådant sätt att den legimiterar utväxling av levande terrorist mot soldat lik. Jag förstår inte hans argumentering här. Principen "le olam lo" rör något helt annat, nämligen att vi (israeler) aldrig igen skulle tillåta "that Jews would never again be hapless murder victims with no one to defend them and avenge their deaths" (citat ur Landaus artikel).

Man kan inte beskylla Olmert regeringen att den inte försökte, men definitivt beskylla de ansvariga för armens dåliga tillstånd i Juli 2006 för att åsidosatt denna ytterst viktga och grundläggande pricip.