Professor Benny Morris blev för ca 20 år sedan känd som den intellektuelle ledaren av de s.k. "nya historikerna i Israel" Dessa var en grupp unga historiker som med sina forskningar hade som målsättning att visa upp en mer objektivt vetenskaplig bild av vad som skett åren runt staten Israels upprättande. Intill den tidpunkten hade det officiella historiska narrativitet varit mer eller mindre det samma som den beskrivnig av händelseförloppet som det härskande politiska etablissemantet målat upp för dels Israels befolkning samt också omvärlden.
Det är ju klart att en sådan omvärdering av historien inte kunde genomföras smärtfritt och utan många gånger hetsiga diskussioner. Under årens lopp har dock en stor del av de teser som de mer moderata företrädarna (Benny Morris, Tom Segev m.fl) av den ny skolan framfört blivit mer eller mindre accepterade. Tyvärr så har en del av de extremaste företrädarna hamnat i en många gånger propalestinsk åsiktsmiljö då de helt övergivit den objektiva historiska forskningen men under täckmanteln av den i dag bedriver en hätsk anti Israelisk propaganda verksamhet från kända engelska universitet.
Morris är välkänd för sina två böcker om palestinaflycktingarna. I den första,"The Birth of the Palestinian Refugee problem,1947-1949", som kom ut 1987 framförde han tesen att det palestinska flyckting problemet berodde på tre orsaker nämligen att
1. de arabiska ledarna uppmanat den arabiska befolkningen att fly för att underlätta dess armeers krigföring,
2. den arabiska befolkningen hade flytt på eget initiativ för att undvika att befinna sig i krigszoner,
3. den arabiska befolkningen tvingades lämna sina hem pga att de framryckande judiska förbanden tvingade dem till det.
Detta stod i klar motsättning till den tidigare Israeliska uppfattningen att den arabiska befolkningen flytt på uppmaning av sina ledare. Om man tänker rationellt så är ju de orsaker som redovisats under punkt 2 och 3 normala orsaker till attcivilbefolkning flyr under krig. Morris förkastar den arabiska versionen att alla flycktingarna flydde pga att de israeliska trupperna tvingade dem tll det. Han påpekar också att huvudelen av flycktingarna flydde pga
att de ville bort från krigs zonerna och då naturligt nog flydde till den arabiska sidan. I den andra boken, som kom ut i början av det nuvarande århundradet, framfördes inga revolutionerande teser utan boken var i stort sett endast en uppföljning av den första.
Från och med utbrottet av den andra intifadan (2000) och därmed det slutliga sammanbrottet av Oslo prosessen har Morris blivit altmera tveksam om möjligheterna att uppnå en samförståndslösning med palestinierna. Den alltmer växande islamska extremismen har ju klart även påverkat honom i den riktningen.
I en artikel, Using Bombs to Stave of War, som publiserades i New York Times den 18 juli tar han upp problemet, inte för första gången, med den Iranska utvecklingen av kärnvapen. Han börjar artikeln på ett ytterst okonventionellt sätt som visar att Morris tagit ett nytt och eget grepp på frågan.
Det är ju klart att en sådan omvärdering av historien inte kunde genomföras smärtfritt och utan många gånger hetsiga diskussioner. Under årens lopp har dock en stor del av de teser som de mer moderata företrädarna (Benny Morris, Tom Segev m.fl) av den ny skolan framfört blivit mer eller mindre accepterade. Tyvärr så har en del av de extremaste företrädarna hamnat i en många gånger propalestinsk åsiktsmiljö då de helt övergivit den objektiva historiska forskningen men under täckmanteln av den i dag bedriver en hätsk anti Israelisk propaganda verksamhet från kända engelska universitet.
Morris är välkänd för sina två böcker om palestinaflycktingarna. I den första,"The Birth of the Palestinian Refugee problem,1947-1949", som kom ut 1987 framförde han tesen att det palestinska flyckting problemet berodde på tre orsaker nämligen att
1. de arabiska ledarna uppmanat den arabiska befolkningen att fly för att underlätta dess armeers krigföring,
2. den arabiska befolkningen hade flytt på eget initiativ för att undvika att befinna sig i krigszoner,
3. den arabiska befolkningen tvingades lämna sina hem pga att de framryckande judiska förbanden tvingade dem till det.
Detta stod i klar motsättning till den tidigare Israeliska uppfattningen att den arabiska befolkningen flytt på uppmaning av sina ledare. Om man tänker rationellt så är ju de orsaker som redovisats under punkt 2 och 3 normala orsaker till attcivilbefolkning flyr under krig. Morris förkastar den arabiska versionen att alla flycktingarna flydde pga att de israeliska trupperna tvingade dem tll det. Han påpekar också att huvudelen av flycktingarna flydde pga
att de ville bort från krigs zonerna och då naturligt nog flydde till den arabiska sidan. I den andra boken, som kom ut i början av det nuvarande århundradet, framfördes inga revolutionerande teser utan boken var i stort sett endast en uppföljning av den första.
Från och med utbrottet av den andra intifadan (2000) och därmed det slutliga sammanbrottet av Oslo prosessen har Morris blivit altmera tveksam om möjligheterna att uppnå en samförståndslösning med palestinierna. Den alltmer växande islamska extremismen har ju klart även påverkat honom i den riktningen.
I en artikel, Using Bombs to Stave of War, som publiserades i New York Times den 18 juli tar han upp problemet, inte för första gången, med den Iranska utvecklingen av kärnvapen. Han börjar artikeln på ett ytterst okonventionellt sätt som visar att Morris tagit ett nytt och eget grepp på frågan.
ISRAEL will almost surely attack Iran’s nuclear sites in the next four to seven months — and the leaders in Washington and even Tehran should hope that the attack will be successful enough to cause at least a significant delay in the Iranian production schedule, if not complete destruction, of that country’s nuclear program. Because if the attack fails, the Middle East will almost certainly face a nuclear war — either through a subsequent pre-emptive Israeli nuclear strike or a nuclear exchange shortly after Iran gets the bomb.
Morris påpekar att det inte ligger i någons intresse att varken Iran eller både Iran och Israel läggs i ruiner av ett kärnvapenkrig. Men fortsätter,
But should Israel’s conventional assault fail to significantly harm or stall the Iranian program, a ratcheting up of the Iranian-Israeli conflict to a nuclear level will most likely follow. Every intelligence agency in the world believes the Iranian program is geared toward making weapons, not to the peaceful applications of nuclear power. And, despite the current talk of additional economic sanctions, everyone knows that such measures have so far led nowhere and are unlikely to be applied with sufficient scope to cause Iran real pain, given Russia’s and China’s continued recalcitrance and Western Europe’s (and America’s) ambivalence in behavior, if not in rhetoric. Western intelligence agencies agree that Iran will reach the “point of no return” in acquiring the capacity to produce nuclear weapons in one to four years.
Enligt Morris lämnar detta världen med enbart en lösning på problemet, nämligen en militär och då det är tveksamt om USA för närvarande av inrikespolitiska skäl kan åta sig rollen att militärt agera även mot Iran lämnar det Israel ensamt på planen. Även om Israel är militärt mycket svagare än USA menar Morris att då Israel anser att det är en fråga om dess existens, det inte finns något alternativ så länge antingen Iran inte efter Israels första angrepp upphör med sin kärnvapenutveckling eller åtminstånde att Israel lyckas övertyga de ledande ekonomiska staterna att kraftigt öka det diplomatiska och ekonomiska trycket på Iran.
Artikeln fortsätter att utveckla ett Armageddon panorama som ju givetvis ingen borde vara intresserad av. Morris är i artikelns slutkläm tveksam om den Iranska ledningen är benägen att ta sitt förnuft till fånga.
Iran’s leaders would do well to rethink their gamble and suspend their nuclear program. Bar this, the best they could hope for is that Israel’s conventional air assault will destroy their nuclear facilities. To be sure, this would mean thousands of Iranian casualties and international humiliation. But the alternative is an Iran turned into a nuclear wasteland. Some Iranians may believe that this is a worthwhile gamble if the prospect is Israel’s demise. But most Iranians probably don’t.
Nedan finner ni en länk till artikeln i NYT. Pga att NYT har som politik att efter en viss tid kostnadsbelägga lite äldre op-ed artiklar kan ni om ni inte vill betala vända er till mig på arifur@012.net.il så skickar jag en kopia.
http://www.nytimes.com/2008/07/18/opinion/18morris.html?_r=1&oref=slogin&ref=opinion&pagewanted=all
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar