http://www.informaworld.com/smpp/content~db=all~content=a715692721~tab=content
Mina kommentarer publiceras nedan utan några ändringar och tillägg.
Uri Bar-Joseph (B-J) gör redan på artikelns första sida klart för läsaren vad hans tes är – nämligen att Israels traditionella säkerhets koncept inte gäller längre. I resten av artikeln söker han bevisa detta. Ingen tvekan om att man får känslan av att vara förflyttad tillbaks till en lektion geometri axiomer på gymnasiet.
B-Js historieframställning är i många avseenden tvivelaktig och inte sällan felaktig. Eftersom min avsikt är att koncentrera mig på B-Js strategiska teser och inte hans historieframställning har jag i många fall då det inte i större avseende direkt rört denna analys icke kommenterat sådana felaktigheter.
I korthet kan hans tes koncentreras till att de tre hörnstenarna – avskräckning, förhandskännedom om strategiska hot samt förmåga att uppnå strategiskt avgörande på slagfältet - i det Israeliska säkerhets konceptet visat sig vara allt annat än hållbara sådana. Vidare framför han åsikterna att upprättandet av en israelisk nukleär stridsförmåga inte ökat den Israeliska nationella säkerheten samt att den israeliska försvarsmakten bör omorganiseras från en stor "folkarmé" till en liten vältränad yrkesarme.
Innan jag går in på artikelförfattarens argumenteringar måste det i rättvisans namn påpekas att en artikel som publicerats 2004 i dagens Israeliska säkerhetssituation och inte minst i ljuset av erfarenheterna av det andra Libanonkriget sommaren 2006 och Hamas valseger i PA valen rör sig i en annan tankesfär än den som existerar vid tidpunkten för skrivandet av dessa reflektioner.
Låt oss börja med B-Js argumentering om avskräckningsfunktionen. Hans argumentering i denna fråga är i de flesta avseendena grovt haltande. Om vi ser på utvecklingen från 1967 till slutet av 1970-talet så kan vi klart se att avskräckningsfunktionen fungerade om vi tar hela detta tidsperspektiv i beaktande. Från försommaren 1967 då de arabiska ledarna offentligt proklamerade att avsikten med deras militära uppmarsch var att utplåna Israel (det sista ett fakta som B-J inte bara förbigår utan direkt förnekar (s. 138)) och gav Israel chansen att totalt besegra de samlade egyptiska, syriska och jordanska arméerna, via det av Egypten startade kriget vid Suezkanalen 1969-1970 och slutligen Yom Kippur kriget i oktober 1973 då de egyptiska och syriska krigsmakterna förorsakades ett totalnederlag efter att de överraskande anfallit Israels väpnade styrkor som var total oförberedda och som fick moblisera sina reserver under pågående försvarsstrider. När striderna tog slut hade den israeliska armen i söder slagit tillbaka det egyptiska anfallet, gått över Suezkanalen och stod
Den här beskrivna sekvensen av tre krig kan i mitt tycke klart utvisa att avskräckningseffekten fungerade då Egypten 1978 ingick ett fredsavtal med Israel och detta efter att dess (Egyptens) politiska och militära ledning kommit till insikt om att under de rådande förhållandena det inte före låg någon möjlighet att besegra Israel på slagfältet. Mellan Syrien och Israel ingicks ett truppåtskillnadsavtal på Golanhöjderna som förde med sig att den syrisk-israeliska "gränsen" till dags dato kan betecknas som en "lugn" gräns. Att Syrien flyttade över sin konflikt med Israel till libanesiskt territorium återkommer vi till senare. Mellan Israel och Jordanien rådde från och med denna tid ett sorts väl fungerande vapenstillestånd. Efter Osloavtalet mellan Israel och PLO fann sig Jordanien i en politisk situation vilken möjliggjorde ingåendet av ett fredsavtal mellan det Hashemitiska kungadömet och Israel.
Således fungerade avskräckningseffekten även i fallet Syrien och Jordanien.
Avskräckningseffekten verkade även 1970 på Syrien, då det sistnämnda landet starkt övervägde att blanda sig i minikriget mellan den jordanska armen och PLO styrkorna i Jordanien. En klar varning från Israels sida fick dock den syriska ledningen att snabbt tänka om. 1982, i det första Libanon kriget, såg Syrien till att "gränsen" på Golan inte värmdes upp men deltog öppet i striderna i Libanon mellan Israel och PLO. Efter att Israel i luftstrider mer eller mindre raderat ut det syriska flygvapnet och dessutom slagit ut det syriska luftvärnsrobotförsvaret i Libanon har Syrien undvikit att öppet deltaga i de under åren pågående lågitensitets konflikterna mellan å ena sidan Israel och å den andra PLO, PA, Hamas och Hizbolla medan de bakom kulisserna gett nämnda organisationer stort logistiskt stöd.
När det gäller frågan om förhandskännedom om strategiska hot har B-J dock rätt då han påpekar att den Israeliska ledningen blev tagen på sängen tre gånger nämligen.
1. Då den Egyptiska armen i februari1960 i hemlighet och tysthet stationerade stora styrkor vid den Israelisk - Egyptiska gränsen. (fall Rotem)
2. I maj 1967, då Egypten i klar strid mot de avtal som ingåtts efter Suezkrisen 1956, förde över en stor del av sin arme till Sinai samt ströp sjöfarten på Eilat.
3. Överrasknings anfallet från Egypten och Syrien den 6 oktober 1973.
I och för sig är det mycket förvånande att den israeliska militära underrättelse tjänsten (Aman), som anses vara en av världens bästa, råkade ut för tre sådana fatala missar. Det är ju heller inte någon speciell tröst att dundertabben 1973 inte berodde på bristande information utan felaktig utvärdering av nämnda information av det israeliska militära underrättelseväsendets högsta ledning då informationen inte passade ihop med gällande säkerhetspolitiska koncept. Som B-J påpekar är detta inte något historiskt särfall och tar till exempel det Japanska anfallet på Pearl Habour 1941. Men det förbättrar ju inte saken.
Så vitt jag vet förvarnade varken den militära underrättelsetjänsten eller den interna säkerhetstjänsten (Shabak) om den andra intifadans stundande utbrott (okt 2000). B-J tar inte upp detta och det är i mitt tycke en grov miss då den andra Intifadan, även om den var en lågitensitets konflikt, var för Israel en klar existensiell konflikt i samma grad som sex-dagarskriget.
Den slutsats som B-J drar av den militära säkerhetstjänstens missar är att i stället för att Israel skall sätta sin tilltro till den, så skall Israel stäva efter att få till stånd avtal med omgivande arabstater som skapar stora (djupa) demilitariserade zoner på den arabiska sidan av gränsen. Dessa demilitariserade zoner skulle ge Israel en viss tidsfrist innan den anfallande arabiska armen skulle komma fram till gränsen. Den modellen finns i dag i Sinai. Det går definitivt att invända att det är ytterst tveksamt om Syrien i ett fredsavtal skulle gå med på att placera huvuddelen av sin arme öster om Damaskus utan att kräva en motsvarande demilitarisering på den Israeliska sidan. I så fall skulle modellen inte vara en reel lösning på problemet med förhandskännedom om strategiskt hot.
Tyvärr finns det dessutom exempel på svagheten i modellen. Ett av dem är vad som hände i februari 1960 (Rotem) då den egyptiska armen lyckades föra fram styrkor till den egyptisk-israeliska gränsen innan underrättelsetjänsten slog larm. Ett mycket allvarligare exempel på modellens svaghet är vad som hände i maj 1967 och som direkt ledde till utbrottet av sex-dagarskriget. Den egyptiska armen började helt öppet marschera in i Sinai som var demilitariserat område med en s.k. fredsbevarande FN styrka som skulle övervaka avtalet. Innan Israel ens hade haft nog tid att moblisera en mindre del av sina väpnade styrkor för att åtminstsånde kunna bromsa de egyptiska styrkornas uppmarsch hade samtliga stormakter förklarat för Israel i olika grader av klartext att man förväntade sig att Israel inte skulle skjuta det första skottet utan att låta den diplomatiska processen ha sin gång. Kontentan av detta är att den som bryter mot demilitarisengs avtal automatiskt befinner sig i en starkare position. Det är ju knappast någon tvekan om att om en liknande situation skulle uppstå i dag så skulle den internationella reaktionen bli snarlik. B-J bortser helt från detta.
Men även om Israel gavs fri hand att bekämpa i Sinai inmarscherande Egyptiska förband kan man inte som B-J antaga (s.146) att Israel med lätthet skulle kunna göra detta liksom 1956 och 1967. De egyptiska förband som Israels flygvapan då slog ut var desorienterade och delvis av sina motgångar i kriget helt demoraliserade förband. Dessutom hade Israel i både 1956 och 1967, om än av olika skäl, totalt luftherravälde.
Av ovanstående skäl vore det helt olyckligt om Israel i framtiden skulle förlita sig till, om en än så stora och djupa, demilitariserade zoner som ett alternativ till ett högteknologiskt, välutbildat och välmotiverat militärt underrättelseväsende.
B-J har rätt då han påpekar att de Israeliska krigsmålen är övervägande militära och sällan har politiska strategiska mål. Man kan lätt uppfatta denna inställning hos honom som kritik av det militära inflytandet på den Israeliska strategiska planeringen. B-J har rätt i sak, men låter totalt bli att lägga skulden där den hör hemma, nämligen hos politikerna. Den israeliska premiärministern och den israeliska regeringen har inte tillgång till ett från armen fristående strategiskt stabsorgan som t.ex. det amerikanska "National Security Advisor" ämbetet. Alla de försök som under de senaste årtiondena gjorts för att upprätta ett sådant har hittills misslyckats och detta till trotts de ytterst kvalificerade personer som stått i ledningen för dessa försök.
Det är inte så att den militära sektorn tagit åt sig för stor makt utan det är den politiska sektorn som skyggat för att behöva avsäga sig ett visst inflytande i strategiska frågor till ett kvalificerat och yrkesmässigt civilt tjänstemannaorgan och därmed oavsiktligt överlåtit fastställandet av krigsmålen till den militära sektorn.
B-Js resonemang om Israels kärnvapen program är närmast ett försök att anpassa verkligheten efter den egna ideologin, nämligen att det var ett felaktigt beslut av Ben Gurion att starta programmet. Ingen vet om de syriska pansarförbanden 1973 underlät att fortsätta sin framryckning över Jordan floden av hänsyn till ett eventuellt Israeliskt svar med kärnvapen eller ej. Ingen kan heller med säkerhet säga varför Irak under det första Gulfkriget (1991) enbart sände Scud raketer med konventionella strids spetsar mot Israel. Det finns ytterligare några frågor av samma typ.
Att som B-J rakt upp och ner påstå att det Iranska kärnvapenprogrammet till icke ringa del kommit till för att bryta Israels nukleära monopol i området är allt annat än itellegent. Irans kärnvapen program är en integrerad del av den Iranska strävan att bli en regional stormakt som är i stånd att sprida den Iranska versionen av den Islamska fundamentalistiska revolutionen. Iran är helt medvetet om att detta program tillintetgörs i det ögonblick Iran angriper Israel med någon typ av okonventionella vapen. Israel blir visserligen mer eller mindre utslaget men den skada som den Israeliska vedergällningen, då Israel har en så kallad "second strike ability", kommer att göra på den Iranska Infrastrukturen kommer för lång tid att omöjliggöra Irans religiöst imperialistiska planer.
Jag har avsiktligen undvikit att ta upp B-Js förslag om en omorganisation av de väpnade Israeliska styrkorna då hela det problemkomplexet idag behandlas i ljuset av erfarenheterna från det andra Libanonkriget, det allt starkare hotet från Syrien, Irans kärnvapen program och inte minst dess robot och raket program, Hamas och Hizbolla, Al Quidas inträde på MÖ scenen och oklarheten om vad som kommer att hända i Irak.
Bara som en liten illustration till hur oväntad utvecklingen kan vara vill jag bara nämna en av de mindre omtalade men allvarliga erfarenheterna av förra sommarens krig mot Hizbolla, nämligen att man inte kan slå ut en vältränad men trotts allt liten gerillagrupp som Hizbolla utan sätta in relativt stora och vältränade infanteri och pansarstyrkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar