Några dagar efter premiärminister Ehud Olmerts besök i Moskva i början av vecka 41, meddelade ryska regeringstalesmän att Ryssland inte kommer att försälja det högklassiga luftvärnsrobot systemet S-300 till länder i Mellanöstern.
Huruvida detta har ett direkt samband med Olmerts besök är oklart men det är troligtvis ett tecken på det strategiska närmande som fortlöpande sker mellan Israel och Ryssland sedan kriget i Georgien i somras. Det är givetvis inte fråga om att förhållandena mellan Israel och Ryssland skall bli likställda med dem som råder mellan Israel och USA, utan en medveten politik från Israels sida som syftar till att förhindra att Ryssland helt eller delvis sluter upp på Irans och Syriens sida i de ryska strävandena att stärka dess världspolitiska ställning.
I fall att Ryssland hade gått med på att sälja S-300 systemet till Iran och Syrien hade den strategiska balansen i mellanöstern allvarligt försämrats till Israels nackdel. I fall att Iran fått systemet så hade Israels möjligheter att slå ut de iranska kärnvapen anläggningarna avsevärt försvårats, speciellt på kort sikt. Det är inte fråga om att ett israeliskt angrepp skulle omintetgjorts men definitivt försvårats.
Enligt internationella nyhetmedia utförde det israeliska flygvapnet i juni 2008 en övning omfattande ett stort antal flygplan över medelhavet i riktning mot och i samarbete med grekiska militärmymdigheter. Som en del av denna övning ingick övning i hur att neutralisera S-300 systemet. Detta utfördes mot ett S-300 system som Grekland installerat på Kreta.
Det är dock inte fråga om att S-300 skulle försvåra Israels s.k. "second strike capability" dvs Israels förmåga att efter ett iranskt kärnvapenangrepp på Israel kunna leverera ett så starkt svars angrepp med kärnvapen mot Iran att detta land i skulle dra sig för att utföra sitt angrepp i första hand. Detta bygger ju givetvis på att Ayatollorna fungerar efter normala västerländska principer vilket ju inte alls är säkert. Om de resonerar enligt modellen "Vad spelar Teheran och ytterligare några iranska städer för roll om vi kan slå ut den zionistiska staten?" så är ju saken kanske en smula oklar, lindrigt sagt. Dessutom då den israeliska "second stike capability" bygger på, och detta åter igen enligt internationella källor, ballistiska Jeriko raketer som avfyras från mer eller mindre fasta baser i Israel eller kärnvapenutrustade kryssningsrobotar avfyrade från israeliska ubåtar, är denna möjlighet inte under alla förhållanden 100% gångbar. Alternativet med de ballistiska Jeriko raketerna bygger på att Iran inte lyckas slå ut dem i sitt angrepp på Israel medan alternativet med kryssningsrobotar kan omintetgöras åtminstånde delvis om uppgifterna att Iran redan installerat luftvärns robotsystemet "Tor-M-1" som är verksamt mot speciellt lågflygande plan och kryssningsrobotar är trovärdiga.
Det Israeliska alternativet i den situationen blir att Israel tvingas att utrusta en del av sina ubåtar med ballistiska raketer, men hittills har det inte förekommit uppgifter om att Israel uppnått den kapacitetet.
Ett syriskt innehav av S-300 skulle innebära att en stor del av det Israeliska luftområdet skulle behärskas av Syrien och detta innan de israeliska planen ens lyft från de norra och centrala flygbaserna i landet. Då S-300 har en räckvidd på 160 km så ligger enbart baser i södra Negev utanför dess räckvidd.
Pga ovanstående fakta var det ryska meddelandet om icke leveranser av S-300 till Iran och Syrien ytterst välkommet för Israel och vi kan nu bara hoppas på att det kommer att stå sig vilket ju så ofta inte är fallet med internationella deklarationer.
Se även en tidigare artikel på denna blogg den 2 september 2008 om S-300 .
Huruvida detta har ett direkt samband med Olmerts besök är oklart men det är troligtvis ett tecken på det strategiska närmande som fortlöpande sker mellan Israel och Ryssland sedan kriget i Georgien i somras. Det är givetvis inte fråga om att förhållandena mellan Israel och Ryssland skall bli likställda med dem som råder mellan Israel och USA, utan en medveten politik från Israels sida som syftar till att förhindra att Ryssland helt eller delvis sluter upp på Irans och Syriens sida i de ryska strävandena att stärka dess världspolitiska ställning.
I fall att Ryssland hade gått med på att sälja S-300 systemet till Iran och Syrien hade den strategiska balansen i mellanöstern allvarligt försämrats till Israels nackdel. I fall att Iran fått systemet så hade Israels möjligheter att slå ut de iranska kärnvapen anläggningarna avsevärt försvårats, speciellt på kort sikt. Det är inte fråga om att ett israeliskt angrepp skulle omintetgjorts men definitivt försvårats.
Enligt internationella nyhetmedia utförde det israeliska flygvapnet i juni 2008 en övning omfattande ett stort antal flygplan över medelhavet i riktning mot och i samarbete med grekiska militärmymdigheter. Som en del av denna övning ingick övning i hur att neutralisera S-300 systemet. Detta utfördes mot ett S-300 system som Grekland installerat på Kreta.
Det är dock inte fråga om att S-300 skulle försvåra Israels s.k. "second strike capability" dvs Israels förmåga att efter ett iranskt kärnvapenangrepp på Israel kunna leverera ett så starkt svars angrepp med kärnvapen mot Iran att detta land i skulle dra sig för att utföra sitt angrepp i första hand. Detta bygger ju givetvis på att Ayatollorna fungerar efter normala västerländska principer vilket ju inte alls är säkert. Om de resonerar enligt modellen "Vad spelar Teheran och ytterligare några iranska städer för roll om vi kan slå ut den zionistiska staten?" så är ju saken kanske en smula oklar, lindrigt sagt. Dessutom då den israeliska "second stike capability" bygger på, och detta åter igen enligt internationella källor, ballistiska Jeriko raketer som avfyras från mer eller mindre fasta baser i Israel eller kärnvapenutrustade kryssningsrobotar avfyrade från israeliska ubåtar, är denna möjlighet inte under alla förhållanden 100% gångbar. Alternativet med de ballistiska Jeriko raketerna bygger på att Iran inte lyckas slå ut dem i sitt angrepp på Israel medan alternativet med kryssningsrobotar kan omintetgöras åtminstånde delvis om uppgifterna att Iran redan installerat luftvärns robotsystemet "Tor-M-1" som är verksamt mot speciellt lågflygande plan och kryssningsrobotar är trovärdiga.
Det Israeliska alternativet i den situationen blir att Israel tvingas att utrusta en del av sina ubåtar med ballistiska raketer, men hittills har det inte förekommit uppgifter om att Israel uppnått den kapacitetet.
Ett syriskt innehav av S-300 skulle innebära att en stor del av det Israeliska luftområdet skulle behärskas av Syrien och detta innan de israeliska planen ens lyft från de norra och centrala flygbaserna i landet. Då S-300 har en räckvidd på 160 km så ligger enbart baser i södra Negev utanför dess räckvidd.
Pga ovanstående fakta var det ryska meddelandet om icke leveranser av S-300 till Iran och Syrien ytterst välkommet för Israel och vi kan nu bara hoppas på att det kommer att stå sig vilket ju så ofta inte är fallet med internationella deklarationer.
Se även en tidigare artikel på denna blogg den 2 september 2008 om S-300 .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar