En av fördelarna med att skriva på en blogg är att man inte behöver rusa efter aktualia. Man kan vänta några dagar och se hur saker och ting utvecklar sig, eller ta upp viktiga frågor som media f.n. inte sysslar med.
När nyheterna om den amerikanska commandoraiden över den syrisk-irakiska gränsen i närheten av Sukkariah den 26 oktober började strömma in var det relativt oklart vad som hänt, förutom att amerikanska och eventuellt andra länders soldater flugits in och i en eldstrid dödat ett mindre antal personer, oklart civila eller militära.
Några kommentatorer ifrågasatte dessutom om inte räden misslyckats då inget publicerades om huruvida en viktig terrorist dödats eller tillfångatagits. Det intressanta i detta är att media som vanligt började med att bedöma frågan om lyckad eller inte lyckad aktion utifrån huruvida någon eftersökt terrorist dödats eller tillfångatagits. Detta är ett gott exempel på personifieringen av aktioner i kriget mot terrorn och visar dessutom en okunskap om hur detta krig förs.
Räden kan ha haft ett flertal olika mål däribland att eliminera en viss terrorist, slå ut en styrka som var på väg från Syrien till Irak eller signalera till den syriska statsledningen att den nu får börja ta i med hårdhandskarna mot den konstanta strömmen av jihadister och krigsmaterial från Syrien till Irak. För USAs och dess allierades del var troligtvis frågan om att eliminera en viss terrorist, även om det visade sig vara ett delmål, det minst viktiga. Ingen tvekan om att den huvudsakliga anledningen till räden var att på ett handgripligt sätt göra klart för den syriska statsledningen att nu får det vara slut med slappheten med kontrollen av den syriska ostgränsen. USA har gång efter gång vänt sig till den syriska ledningen i denna fråga samt ett antal gånger från irakiskt område beskjutit koncentrationer av terrorister som antagits vara på väg till Irak.
Från syrisk sida har man hela tiden ursäktat sig med att att det är en lång och svårkontrollerbar gräns. Det ligger något i detta något i detta men om man å andra sidan betraktar vad Syrien gjort under den senaste tiden vid sin västgräns mot Libanon kan man ju fråga sig om det inte är en fråga om avsiktlig politik. Vid gränsen mot Libanon har Syrien stationerat starka militärförband som effektivt kan kontrollera gränsen. Ta inte fel, det är inte fråga om en stängd gräns. När det ligger i Syriens intresse, så är den öppen för vapentransporter från Syrien till Hizbolla i Libanon och passage av personer i båda riktningarna om detta ligger i Hizbollas intresse.
Syrien har dessutom ytterligare ett intresse att hålla ett vaksamt öga på gränsen mot Libanon och vad som händer i Libanon då speciellt i området runt Tripoli där sunnimuselmanska Al Qaeda ledda milisförband upprättat baser under det senaste året. Syrien har inget intresse att låta dessa grupper förflytta sig öster ut då de är ytterst antisyriska. Dessutom vill Syrien hålla ett öga på dem så att de inte handgripligen blandar sig in i den Libanesiska politiken. Alltså, om Syrien vill, så upprätthåller man en sträng gränskontroll.
Man kan ju då fråga sig varför man i väster bevakar Al Qaeda grupper medan man i öster låter dem passera gränsen mot Irak. Svaret är ganska enkelt, i öster slåss Al Qaeda mot USA och dess allierade medan i Libanon, Syrien med Hizbollas hjälp mer eller mindre neutraliserat det amerikanska inflytandet i premiärminister Segnoras regering. Och inte bara det. Hizbolla har genom sitt faktiska maktövertagande i Libanon även neutraliserat det saudiarabiska inflytandet som byggde på vissa sunnimuselmanska grupperingar i landet.
Frågan är dock om Syrien i längden kommer ha möjlighet att spela detta spel då Hizbolla, som i grund och botten är Irans förlängda arm, börjar bli så starkt att även det kan blanda sig i syriska interna angelägenheter på det våldsamma sätt som ett antal andra grupperingar och länder och nu senast USA gjort under det sista åren.
Huruvida USA kommer att fortsätta med att attackera Al Qaeda terrorister i Syrien efter den 20 januari 2009 beror på vad den amerikanska politiken kommer att bli. Tro inte bara för att Obama vinner att det kommer att bli grundläggande förändringar här i området. Dessutom låt oss inte glömma Ryssland i sin strävan av att återta åtminstånde en del av Sovjetimperierts internationella ställning snabbt insåg att Syrien kunde fungera som en bekväm inkörsport till området.
Om allt det här verkar en smula förvirrande så är det helt enkelt så. Den här artikeln handlar inte om nordeuropeisk politik utan om Levantinsk.
När nyheterna om den amerikanska commandoraiden över den syrisk-irakiska gränsen i närheten av Sukkariah den 26 oktober började strömma in var det relativt oklart vad som hänt, förutom att amerikanska och eventuellt andra länders soldater flugits in och i en eldstrid dödat ett mindre antal personer, oklart civila eller militära.
Några kommentatorer ifrågasatte dessutom om inte räden misslyckats då inget publicerades om huruvida en viktig terrorist dödats eller tillfångatagits. Det intressanta i detta är att media som vanligt började med att bedöma frågan om lyckad eller inte lyckad aktion utifrån huruvida någon eftersökt terrorist dödats eller tillfångatagits. Detta är ett gott exempel på personifieringen av aktioner i kriget mot terrorn och visar dessutom en okunskap om hur detta krig förs.
Räden kan ha haft ett flertal olika mål däribland att eliminera en viss terrorist, slå ut en styrka som var på väg från Syrien till Irak eller signalera till den syriska statsledningen att den nu får börja ta i med hårdhandskarna mot den konstanta strömmen av jihadister och krigsmaterial från Syrien till Irak. För USAs och dess allierades del var troligtvis frågan om att eliminera en viss terrorist, även om det visade sig vara ett delmål, det minst viktiga. Ingen tvekan om att den huvudsakliga anledningen till räden var att på ett handgripligt sätt göra klart för den syriska statsledningen att nu får det vara slut med slappheten med kontrollen av den syriska ostgränsen. USA har gång efter gång vänt sig till den syriska ledningen i denna fråga samt ett antal gånger från irakiskt område beskjutit koncentrationer av terrorister som antagits vara på väg till Irak.
Från syrisk sida har man hela tiden ursäktat sig med att att det är en lång och svårkontrollerbar gräns. Det ligger något i detta något i detta men om man å andra sidan betraktar vad Syrien gjort under den senaste tiden vid sin västgräns mot Libanon kan man ju fråga sig om det inte är en fråga om avsiktlig politik. Vid gränsen mot Libanon har Syrien stationerat starka militärförband som effektivt kan kontrollera gränsen. Ta inte fel, det är inte fråga om en stängd gräns. När det ligger i Syriens intresse, så är den öppen för vapentransporter från Syrien till Hizbolla i Libanon och passage av personer i båda riktningarna om detta ligger i Hizbollas intresse.
Syrien har dessutom ytterligare ett intresse att hålla ett vaksamt öga på gränsen mot Libanon och vad som händer i Libanon då speciellt i området runt Tripoli där sunnimuselmanska Al Qaeda ledda milisförband upprättat baser under det senaste året. Syrien har inget intresse att låta dessa grupper förflytta sig öster ut då de är ytterst antisyriska. Dessutom vill Syrien hålla ett öga på dem så att de inte handgripligen blandar sig in i den Libanesiska politiken. Alltså, om Syrien vill, så upprätthåller man en sträng gränskontroll.
Man kan ju då fråga sig varför man i väster bevakar Al Qaeda grupper medan man i öster låter dem passera gränsen mot Irak. Svaret är ganska enkelt, i öster slåss Al Qaeda mot USA och dess allierade medan i Libanon, Syrien med Hizbollas hjälp mer eller mindre neutraliserat det amerikanska inflytandet i premiärminister Segnoras regering. Och inte bara det. Hizbolla har genom sitt faktiska maktövertagande i Libanon även neutraliserat det saudiarabiska inflytandet som byggde på vissa sunnimuselmanska grupperingar i landet.
Frågan är dock om Syrien i längden kommer ha möjlighet att spela detta spel då Hizbolla, som i grund och botten är Irans förlängda arm, börjar bli så starkt att även det kan blanda sig i syriska interna angelägenheter på det våldsamma sätt som ett antal andra grupperingar och länder och nu senast USA gjort under det sista åren.
Huruvida USA kommer att fortsätta med att attackera Al Qaeda terrorister i Syrien efter den 20 januari 2009 beror på vad den amerikanska politiken kommer att bli. Tro inte bara för att Obama vinner att det kommer att bli grundläggande förändringar här i området. Dessutom låt oss inte glömma Ryssland i sin strävan av att återta åtminstånde en del av Sovjetimperierts internationella ställning snabbt insåg att Syrien kunde fungera som en bekväm inkörsport till området.
Om allt det här verkar en smula förvirrande så är det helt enkelt så. Den här artikeln handlar inte om nordeuropeisk politik utan om Levantinsk.
DN
SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Al Qaeda, Hizbolla, Iran, Libanon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar